onsdag, februari 24, 2010

Munskänkarna stationsprovar Piemonte


Vi hör flera röster omkring oss säga samma sak: stationsprovningar är de allra trevligaste. Det är lätt att förstå vad de menar - man sitter i lugn och ro, pretentionerna är måttliga, man kan själv bestämma på vilket sätt man vill prova, blint eller öppet, ensam eller med vänner, under koncentrerad tystnad eller i gemytligt samtal. Vinernas parbildningar ger utrymme för kreativitet hos arrangörerna. Och, vill vi tillägga: det ingår i dealen att man utsätter sig för det oväntade. Några stolpskott får man ta med gott humör och det gör fullträffarna desto bättre. Dessutom: är man så selektiv att man bara provar kända toppviner är det lätt att bli fartblind. Här får man sin uppdatering även på vardagstjutet. I alla fall så länge det kommer från piemonte...

Vin 1 är ljust halmgult. Doften är blyg och mandeltonad med vit äppelblom, vit persika och päron. Rätt elegant och parfymerad personlighet. I munnen ett krispigt vin med markerad syra och slank, lätt kropp. Viss intensitet kan ändå hittas, och en återhållsam druvighet i avslutningen. En klart positiv bekantskap, och blommorna har rieslingtycke. Det var ett år sen vi provade Vajras riesling, men var den inte lite fylligare? Vi gissar på den i alla fall. (85)

2008 Ceretto Langhe Arneis Blangè (199 kr)

Snyggt jobbat av Ceretto, men vinet doftar (och kostar) mer än det smakar.

Vin 2 är rikare halmgult. Här finns en skarp, lite bränd ton i doften och de gula äpplena är i boknaste laget. En aning av jasmin och mandel bättrar dock på fräschören. Smaken är guläpplig, fylligare än föregående med en antydan till fetma, fast utan viskositet. Något vass alkohol och inslag av oxiderade, brända toner. Det blir minustecken för både doft och smak. (78)

2008 Michele Chiarlo Gavi di Gavi (145 kr)

Svårt med Gavi, det finns inget att välja på i BS. Men stöter ni på Marchesi di Barolos version - testad på senaste Gambero Rosso-cirkusen - så är den värd att dricka.

Vin 3 har en mycket ljust tegelröd till orange färgnyans. Inte många viner ser ut på det här sättet - lite som poulsarden på senaste nyhetsprovningen - men i och med att vi är i piemonte så lär vi ha en grignolino i glaset. Doften är klart säregen på ett negativt sätt, med oxidativa drag av brända örter, myggmedel, rengöringsmedel, tvål och rönnbär. En blyg vaniljkokt jordgubbe har hamnat helt fel i sammanhanget. Smaken är lika märklig den, lättviktig men övermogen, med något kemiska rönnbärsaromer och en mjuk avrundad syra (konstigt och fel i en grignolino, den borde vara friskare!). Uttorkande örtighet, som på sitt sätt är läskande. Flaskan tycks ha utsatts för hög värme någon gång under vägen hit. (69)

2007 Cantina Sociale di Casorzo Grignolino d'Asti (121 kr)

Hallå, grignolino kan faktiskt vara riktigt gott! Istället för den här smått defekta kooperativjuicen, prova Cavallottos härliga version som till och med har en riktig tanninstruktur - precis som deras fina dolcetto. Finns att beställa från Idala Gård Vinhandel, med leverans hem till dörren om man så önskar, eller för avhämtning i Fredhäll utan kostnad för transporten.



Vin 4 har en mörkare blåröd, transparent färg. Doften är fruktig med aromer av slånbär, hallon, blåbär och söta körsbär. Smått volatila drag av körsbärskärnor, lim och lösningsmedel. Smaken ger hög syra med kärnbitterhet i en kärv och vresig personlighet, men har onekligen en rätt god längd. Inte alls lätt att gilla på egen hand, men borde visa sig mer fördelaktigt i sällskap med antipasti och mat. Traditionell dolcetto eller bottilagrad barbera? Vi gissar på det senare. (83)

2007 G.D. Vajra Dolcetto d'Alba (136 kr)

Även här väljer vi Cavallotto för en fullmatad, tanninrik dolcetto, och Roagna för en slankare version med komplex och unikt personlig bouquet.



Vin 5 har en mörkt blåröd, nästan klar uppsyn. Mmm, äntligen något som doftar riktigt gott! Doften kommer väl överens med lustcentrum, med förföriskt söta mörka bär och riktigt sköna animaltoner av gödsel, svinstia och lakrits. Tänk att det ska till lite djur och skit för att man ska tänka personlighet! Smaken är påtagligt välbalanserad och mycket behaglig i munnen med mogen frukt och avvägd kärvhet. Vi gillar detta en hel del, en barbera utan barriques, med tydlig ursprungskänsla. (86)

2008 Fontanafredda Briccotondo Barbera d'Alba (75 kr)

Ser man på, James Sucklings famösa nittiopoängsfynd - eller åttioåtta i den här årgången. Ja, trots det inflationsmässigt generösa omdömet har han onekligen en poäng, det är ett fantastiskt karaktärsfullt och välgjort vin för sin prisnivå. Den aktuella versionen är nog den vi gillat bäst hittills, förra årgången gav oss mer associationer till orenlig kloak än till goda animalier. Briccotondo mognade under fem månader, hälften i barriques från Allier och hälften i slavonska botti.



Vin 6 är mörkt, tätt nästan opakt blårött. Här bjuds läckert drypande mörk sötfrukt av mörka körsbär och björnbär med modern extraktion (limtoner) och riklig men väl integrerad fatbehandling. I munnen rejält gomtäckande frukt med bitterhet, bra tryck utan eldighet men med god längd, och en fatkryddig eftersmak. Typisk modern och ambitiös barbera. Rejält med ek, men det funkar riktigt bra här. Smått lyxig. (88)

2007 Gianni Voerzio Ciabot della Luna Barbera d'Alba (229 kr)

Här hamnar Gianni Voerzio mycket mer rätt än med sin Barolo La Serra.



Vin 7 har en medelljust varmröd färg och ett framträdande nebba-inslag av slånbärssaft - gott! Insmickrande frukt med lite sötma, kola och vanilj. En gnutta målarfärg och lösningsmedel adderar till en doftande helhet som är god på ett lite kletigt och sötsaftigt vis. Smaken är dock påtagligt väl balanserad. Frukt, lakrits, snälla tanniner och avrundad syra hjälps åt att leverera en god och lättsam, superproffsig produkt med hyfsad längd. Kan vara en langhe nebbiolo från en modern volymproducent, inte Pio Cesare men kanske Fontanafredda. (86)

2005 Fontanafredda Eremo Langhe Rosso (93 kr)

Langhe nebb är oftast ännu slankare, och mer tanninrik här hjälper barberadruvan till med frukt och lakritsrondör. Inte alls tokigt, ja även nollfyran var ju rätt trevlig, liksom årgångarna kring millennieskiftet - 99, 00, 01. Men Eremo tycks ha förlorat sin bredare representation på hyllorna, och hittas numera bara i de mer specialiserade butikerna.



Vin 8 har en varmröd färg, något mörkare än sjuan. Doften är tydligt rökig med rostat bröd, läder, tjära, svart te och indiska kryddor. God frukt som liknar hallonlakrits under röken. I munnen ett slankt vin med rejält sträva tanniner, ändå med fin slipdammskänsla plus en liten kärnbitterhet. Rätt så hög klass på smaken, och god längd därtill. I jämförelse med sjuan framstår vinet som en lättviktsbarolo. (87)

2006 Pio Cesare Langhe Nebbiolo (119 kr)

Inte illa, alls inte illa. Vi lägger konspirationsteorierna åt sidan för stunden och konstaterar att viner levererar. Hmm, förresten, var inte första smakprovet mer renfruktigt och mindre rökigt? Det ska fan till att göra stora kvantiteter av samma vin. Eller är vinet såpass komplext att det visar olika sidor vid olika tillfällen...



Vin 9 har en ljusare brunröd, utvecklad färg. Doften är mycket fint sammansatt och klassiskt ljus. Vi bockar av slånbär, tjära, violer och målarfärg, aningar av stall och ljus choklad. Renhet, elegans, inga konstigheter. Doften är blueprint barbaresco, plitar vi i blocket. I munnen får vi en syrlig smak, lädertorrt fruktig, med behagligt lätta tanniner och goda aromer. Vi noterar både harmoni och utmärkt längd. No spit, meddelar ryggmärgsreflexen! Först vid tredje smakprovet tänker vi på hur tanninerna drar åt det uttorkande hållet, suger till lite för snabbt liksom. En lättare barbaresco i klassisk stil, färdig att dricka nu. Kan det vara 2005? (89-90)

2003 Luigi Voghera Barbaresco (219 kr)

Tänk, ännu en som fick till det 2003! Först med facit in hand känner vi igen det där lite uttorkande nolltre-draget. Ett vin att dricka medan ni väntar på alla fina nollfyror ni har köpt - eller att bruka som billig inkörsport till barbaresco-zonen (för en genomgång av ordet inkörsport, läs här).



Vin 10 har en mörkt brunröd, djup färg. Även doften bjuder på ett fascinerande djup! Mättad av undervegetation, tjära, läder, lakrits, slånbär och sötaste vildhallon. Friska örter sluter upp: rosmarin, salvia, lavendel och viol. Respektingivande och läckert. En limmig extraktion/fathantering ger vid handen att vi har en lite modernare producent i glaset. I munnen en mycket intensiv smak med stor struktur och fasta, prominenta tanniner som kallar på fem-tio års lagring. Rondör av lakrits med örtiga inslag. Stadga, kraft och längd. En vingårdsbarolo av toppklass. (93)

2005 Renato Ratti Barolo Rocche (593 kr)

En riktigt kraftfull La Morra, från cru Rocche i området Annunziata även kallat Marcenasco. Och en riktigt bra nollfemma, precis som Rattis standardversion från Marcenasco.




Vin 11 får ni bara titta på. Vi ville ha Rattis tanniner med oss hela vägen hem...

NV Cinzano Asti DOCG (75 kr)



Stockholmsmunskänkarna provade med ett nytt grepp den här kvällen, tre baguetter med goda pålägg för 80 spänn. Hoppas det gick bra, för det är väldigt trevligt med möjligheten att få sig ett smakligt tilltugg. Själva provningen kostade 220 kr.

ps. Länkarna går till SB. Några av vinerna finns i BS, men de flesta ute på hyllorna.

19 kommentarer:

Italienska viner sa...

Känner det som en plikt att vara snabb med kommentarer på detta ;-)

Rocchen låter grym, synd(?) att vi köpte Concan... Voghera 03:an verkar man våga chansa på.

I övrigt känns det mest som om någon gått ett varv på lokala SB och rafsat åt sig lite piemonteser. En sån här provning kunde nog innehållit en del intressantare viner även i vardagssegmentet.

/Patrik

Finare Vinare sa...

Instämmer i princip Patrik, det hade förstås gått att vaska fram fler spännande kandidater. Men en del av dem hade inte varit så lätta att få tag på för den mer genomsnittligt engagerade provaren. Det ska sägas att provningen bara kostade 220 kr, vilket är rena kapet med tanke på att den fina lokalen kostar 10 lök att hyra.

Ändå intressant att bli positivt överraskad av sånt man kanske vanligtvis inte ägnar så stort intresse längre. Som Briccotondo, Eremo och Voghera.

Ni som har relativt nära till, bör absolut kolla in Idala Gård om ni inte redan gjort det. Själva ska vi komma ihåg att klämma Cavalottos Grignolino och Dolcetto i trädgården i sommar...

Italienska viner sa...

OK, 220 kr för 11 viner kan man förstås inte klaga på. Schysst upplägg med lite tilltugg.

Kul med Idala Gård, ser att de har bland annat D´Angelo till försvarliga priser.

/Patrik

Hobbyvinarn sa...

En intressant genomgång!

Angående vinvalen som sker på stationsprovningarna kan man alltid ha synpunkter. I den här provningen hade man kunnat skippa Astin på slutet och kanske Grignolinon och Dolcetton (Vin 3, 4) och istället satsat på ytterligare något säkert kort. Men det är väl lite av charmen också. Att för 220:- dricka lite av allt möjligt och kanske öppna en dörr eller två eller som i mitt fall: Stänga dem helt :)

Faktum är att Grignolinon var otroligt strulig vid upphällning och det kändes som kvaliteten var väldigt varierande i det man fick upphällt. Möjligtvis råkade jag få det glaset som var drickbart men luktade halvsunkigt.

Miguel C.L. sa...

Ondska av ledaren att placera Astin i slutet. Vem vill lukta tjej i munnen på tunnelbanan liksom? Rocchen äger jag däremot gärna :)

andersuw sa...

F&V: Tack för fin rapport. Gläder mig lite särskilt åt att ni uppskattar Briccotondo igen. Var lite förbryllad (ja rentav lite störd) över er ganska nedgörande recension av 07:an.

Vi "hittade" det här vinet redan i årgång 04:a (troligen första årgången), ett bra tag innan Suckling utdelat sin första 90-poängare och det hamnat på WS Top 100-lista (i årgång 2006). Vi tände direkt och har sedan troget hållit fast vid det som "Husets Barbera".

Vi har hunnit knäcka över 30 flaskor vid det här laget och det hade sannolikt blivit än fler om vi inte haft andra Barberor i källaren som också pockat på lite uppmärksamhet. Det är få viner som stått det tempot och den distansen utan att vi tröttnat.

När det gäller årgångarna har vi faktiskt inte märkt några större variationer. Råkade ni månne på en dålig flaska när ni provade 07:an eller var det smaklökarna som inte var riktigt i form?

Sucklings 90 poäng kan man som bekant diskutera hur länge som helst. Det är ju inget särskilt komplext eller ambitiöst vin men det ger det ju sig heller inte ut för att vara. Det viktiga för vår del är att det i sin klass och genre är utomordentligt svårslaget. Tycker ert sammanfattande omdöme träffar mitt i prick den här gången.

andersuw sa...

Patrik,

Varför vara sörja(om än med frågetecken) över att ni köpte Concan istället för Rocchen? Har ni hunnit prova den förstnämnda ännu? Vad har ni i så fall att rapportera?

Vi har köpt både den vanliga Marcenascon (som vi hade tillfälle att prova i förväg) och Concan (som vi chansade på skulle vara minst lika bra och sannolikt snäppet bättre). Att Rocchen ser ut att motsvara förväntningarna ser jag snarast som ett lovande tecken även vad Concan beträffar. Tänker jag fel?

Italienska viner sa...

Anders - Vi provade både Rocchen och Concan på plats i somras och tyckte att Concan var den mest imponerande då, Rocchen var tvärstängd så jag blev lite snopen att den var så här pass tillgänglig redan.

/Patrik

Anonym sa...

Förstod på årsmötet att det var fler än jag som hittade starka toner av diskmedel i de första (de två vita) vinerna (något hade gått snett i sköljningen antar jag)?
mvh

Patrik P

andersuw sa...

Patrik: Tja, allt är relativt. F&V hade ju inte Concan att jämföra med. Hade de haft hade de förstås insett att den är överlägsen. ;-)

Gissar att ni provade och köpte Concan vid besöket hos Ratti. Vad fick ni i så fall ge för den där? Kan vara intressant att ha koll på prisläget inför stundande Piemonte-besök nu i sommar.

Italienska viner sa...

Anders - Ratti har vettiga ex-cellarpriser om man bara får lov att komma in. Juni/juli brukar de vara med i La Morras barolodrive där 3-4 olika vinmakare har öppet hus varje helg.
Vi gav €35 för Conca 2005. Rocchen kostade €40.

/Patrik

Ezra sa...

Apropå Gianni Voerzios Barbera. Ert uttryck "Rejält med ek, men det funkar riktigt bra här. Smått lyxig." är så jag kunde ha uttryckt mig om hans Barolo La Serra 2001 när den kom.

Vi vet ju alla hur det vinet utvecklades, åt h-te. Hans viner är nog bäst att dricka unga.

andersuw sa...

Ezra: I mitt tycke har Gianni Voerzios La Serra 2001 utvecklats alldeles förträffligt. Liksom för övrigt även årgång 2000 av samma vin. Vad får dig att tycka motsatsen?

Ezra sa...

Jag upplevde det som grovt överekat nu när den primära fruktigheten har försvunnit. Vogheras Barbaresco bredvid var ett klart bättre vin. Jag har dock fler flaskor kvar så ett omtest får visa om det är ett återkommande intryck.

andersuw sa...

Tack för din förklaring Ezra. Den gör det dock inte lättare för mig att känna igen mig. Kan det möjligen ha varit något galet med just den flaska du öppnade (smygkork, oxidation e.dyl.)?

Jag såg i efterhand din bloggrapport om vinet från januari där du talar om smörkola och ekbeska. För egen del hittar jag dock inget av dessa båda drag (som för övrigt sällan uppträder tillsammans; den behandling av träet som ger upphov till det ena motverkar det andra). Däremot finns diverse kryddaromer som åtminstone till en del sannolikt beror på eken.

Enligt min bedöming var ekinslaget i det här vinet tämligen måttligt och dessutom relativt väl integrerat redan när det släpptes på Systembolaget för snart fyra år sedan. De ektoner som fanns där då har dessutom, i vanlig ordning, bleknat med tiden.

Jag tror mig veta att jag generellt sett är mindre snarare än mer ektolerant än de flesta i den svenska "vinbloggsfären". Så det är knappast förklaringen till att våra bedömningar skiljer sig så kraftigt. Det förvånar mig därför att vi kommer till så olika slutsatser.

andersuw sa...

I samband med en liten provning som vi stod värd för igår kväll hade jag på nytt tillfälle att testa Voerzios Barolo La Serra i årgång 2001 och 2004 och gjorde då en för mig ny iakttagelse beträffande detta vin.

Jag öppnade flaskorna redan på morgonen för att förvissa mig om att de var OK och ge dem god tid att lufta sig i långsam takt. Jag dekanterade inte utan drog bara korken, tog ett litet smakprov, och korkade på nytt.

Till min fövåning tålde inte Voerzios Barolo denna skonsamma och normalt sett helt ofarliga luftningsprocedur. När provningen började sent på eftermiddagen var 2001:an helt oxiderad och i det närmaste odrickbar. 2004:an var fortfarande OK men oxiderade snabbt i glasen sedan den hällts upp. De övriga viner vi provade samma kväll (Graillots Crozes-Hermitage 2004 och 2007 och Schloss Gobelsburgs Alte Haide 2005 och 2007) uppvisade inga som helst problem trots att de utsattes för exakt samma behandling.

Varning är således utfärdad: Öppna inte Voerzios La Serra förrän strax innan den skall drickas och låt för all del bli att dekantera den.

P.S. Jag erinrar mig nu att Antonio Galloni någonstans (troligen i Piedmont Report, före Parkertiden) rapporterat något liknande beträffande Voerzios La Serra. Vill minnas att han gjort misstaget att lämna en halvfull flaska över natt och sedan fann vinet odrickbart dagen därpå.

Anonym sa...

(A): Var tvungen att prova Briccotonda (aldrig gjort förrut). Känns i grunden som ganska ok, men fullt av kolsyra. Kan väl aldrig vara riktit???

andersuw sa...

Nej då har du nog haft otur. Kan inte påminna mig om att jag någonsin träffat på något märkbart inslag av kolsyra i detta vin. Misstänker att du haft oturen att få en dålig flaska eller en som lagrats olämpligt (t.ex. hos SB där de ju ofta står för varmt med ett lysrör precis ovanför flaskhalsen).

Powe sa...

På beställningssortimentet finns också ytterligare 2 st Gavi: Gavi La Scolca och Gavi dei Gavi La Scolca ( det enda vita italienska vinet som finns på Orientexpressens vinlista nämligen) . Tror inte att Michele Chiarlo Gavi är en Gavi dei Gavi. La Scolca var den producent som tog fram, utvecklade och vidareförädlade den moderna Gavin. Kolla in mer info på www.westerwine.com

Vänlig hälsning
Leverantören