lördag, februari 06, 2010

Camille Giroud: 1996 Beaune Les Prévoles & 2007 Gevrey-Chambertin Les Crais


Så sent som i förra veckan hade vi inte provat en droppe från Maison Camille Giroud, och inte heller hade vi läst något som fastnat i minnet. Plötsligt har vi både smakat, diggat och handlat. Vad är nu det här för en firma som Tryffelsvinet nosat upp?

Baserad i Beaune med en historia tillbaks till 1865 är det en av de sista, gamla smånegocianterna som inte sugits upp av de stora husen. Vinerna brukade förr i tiden köpas in på fat och mognadslagras i egna källare. Enligt Clive Coates hade man ett rykte om sig att framställa traditionella lagringsviner åt det robusta hållet, med inga eller mycket få nya fat. Om man fick ett vin levererat i nytt ekfat drog man om det till ett gammalt, berättar Allen Meadows. Emellanåt kunde dessa viner utvecklas på ett storslaget sätt, och man låg på en hel del äldre årgångar att sälja som mogna. "The wines from this company always struck me as having been made in a time-warp", skriver Anthony Hanson oöversättligt. 1996 byggdes ett cuverie och man kunde börja vinifiera under eget tak. 2002 köptes firman av ett amerikanskt entusiast-konsortium lett av paret Ann Colgin och Joe Wender, med stöd av den amerikanska vinmäklaren/ importören Becky Wasserman. Ett ambitiöst förbättringsarbete påbörjades, inte minst i vingårdarna. Vinifieringen är absolut traditionell, med vertikalpress och öppna jäskar, och helt utan ny ek. Vinmakaren, tillika régisseuren David Croix sägs uppträda i en t-shirt med ordet "Terroiriste" tryckt på ryggen. Sånt ger pluspoäng i vår bok...


1996 Beaune Les Prévoles har en komplex, mogen doft med medelgod definition av aromerna. Frukten blurrar runt i registret plommon, körsbär, vinbär, nypon. Örter med tydlig grönmynta i täten skänker doften dess nödvändiga fräschör och höjd. I andra ändan har vi dova toner av källare, jordiga champinjonsporer och fuktig undervegetation. Men ett litet stänk salubrin kunde vi gärna ha varit utan. I slutet av glaset får vi en mognadston av fikon som tröst.

I munnen är detta ett fullmoget vin med stram, hög syra och en viskös, nästan oljig textur. Kryddigheten är mild och god, likaså rönnbärsaromerna och de sura körsbären. Men det ekar lite tomt i mitten och frukten har förmodligen sett bättre dagar. Det lätt volatila draget går igen även i smaken. Summa summarum blir det mer av kraft än av elegans - och ett vin som är ytterst väl lämpat som måltidssällskap, men som knappast erbjuder någon större njutning på egen hand. Vi dricker det till lammytterfileer med rödvinssky, smörstekt ostronskivling och rösti. Riktigt gott ihop! (87)

2007 Gevrey-Chambertin Les Crais har ett härligt sug i doften. Örter, anis och pinjebarr ger en pinfärsk känsla av natur. Orangea toner av pomeranser och nypon möter en mörkröd pinotfrukt där man kan bocka av både körsbär, jordgubbar och hallon. Jordiga mineral-toner samsas med choklad och finstämd krydda. Precis som på nyhetsprovningen i måndags är det renaste njutning att bara nosa på detta vin.

Smaken bjuder på en medelmörk, högklassig pinotfrukt som fyller ut i gommen på ett riktigt skönt sätt. Här finns gott om djup och extrakt, men utan att man tänker på extraktion. Den livliga, apelsinlika syran stöds av ett litet co2-pirr på tungspetsen, men är behagligt avrundad och mycket fint infattad i helheten. Munkänslan är smått viskös, med en terroiristisk textur som påminner om salvia och grusjord. Balansen är ypperlig även på egen hand och faten håller sig hela tiden i bakgrunden - med diskret smörkola, kakaopulver och finstämd kryddighet - så att ursprunget i Gevrey framstår tydligt. Som sagt: ett överjävligt gott vin i en naturtrogen stil som är extremt tilltalande. Att dricka nu eller precis när du känner för det under den närmaste tioårsperioden. (91-92)

Slutsatsen av kvällens jämförelse blir att något väsentligt har skett sedan det amerikanska övertagandet. Det är onekligen klasskillnad på dessa två byviner. Vi hoppas och tror att nollsjuan är representativ för den nuvarande nivån, och det ska bli mycket intressant att bekanta sig med de fyra viner från Giroud som släpps mitt i månaden.

ps. Som av en händelse är vi fler som dricker Les Crais ikväll.

13 kommentarer:

Frankofilen sa...

Visst är det ett riktigt gott vin! Och precis som ni skriver känns ju drickfönstret synnerligen liberalt. Jag skulle gärna dricka en flaska ikväll också...

Finare Vinare sa...

Vilken kväll som helst! Men just ikväll kommer vi nog att ha fullt upp att göra ändå...

Ulrik sa...

Det vinet hade strykande åtgång på många håll igår, verkar det som.

I kväll blir det nog någon PN också, skulle jag gissa....

Frankofilen sa...

Själv tänker jag gissa 1963 Periquita på allt som hälls ikväll ;-)

Frommen sa...

Hej,
det kommer väl fyra viner från Giroud i mittmånadssläppet?

Finare Vinare sa...

Så sant, Frommen. Skönt med noggranna läsare ;-)

Alla förhandsrykten och rapporter om kommande Giroud-viner mottages tacksamt!

Har vi just dekanterat! Det luktar gravkammare, tjärat vasaskepp och målarbutik. Garanterat inte nyare än 1960 och troligt men inte bekräftat ursprung Douro. Etiketten är nämligen så möglig att den inte går att läsa. Mmmm...

Henrik sa...

Det är rätt Franko! Niklas, den filuren filuras ju aldrig ändå ...

Nick Shay sa...

Man skall egentligen aldrig röja privata chatt-konversationer, men det här är bara för kul för att vara sant. Från igår:

jag: När det gäller obskyra hobbys så skall man ALDRIG skämmas inför mig. Jag har en uppsjö onaturliga intressen. Vintage-gitarrer, vin och bandet Steely Dan. Inte normalt. För mig är en nyöppnad Periquita 1964 MAINSTREAM.

Niklas: Inte långt från bonsai som var en svaghet tills alla jävla träd började dö...



Nu ser jag att Frankofilen misstänker att Niklas skall öppna en Periquita från 1963.

Två teorier:

(1) Telepati
(2) Niklas är, som det heter, typecastad i hobbyfacket "vi som öppnar Periquitor från 1961 - 1964.

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Jag har provat Camille Giroud i 10-12 år, kanske mer, och aldrig begripit mig på firman. De har alltid gjord gammaldags, rustika och ogina viner som behövt lång lagring för att bli respektabla.
Så kom David Croix, en ung och framåt, riktigt häftig kille (han gör sedan ett par år egna viner som i mitt tycke är långt bättre än de han gör på Camille Giroud (det håller han för övrigt med om). Idag är Camille Giroud faktiskt rätt bra ... men det satt långt inne, och var aldrig direkt troligt att så skulle bli.

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Föresten ... jo, jag har sett hans T-shirt ... och även andra med liknande tryck på.

POWER!!!

ohmansmatovin sa...

Tänk så olika man kan uppfatta viner. För mig levererar Camille Giroud klassiska, silkiga och eleganta bourgogner. De senaste åren har de de kanske börjat dra åt ett lite mer fruktdrivet håll.

Niklas Jörgensen sa...

Eller bara ett mail till de inbjudna där en 1963 Periquita utlovas under kvällen?

/N

Frankofilen sa...

Schh, Niklas. Försök nu inte slingra dig ur att jag spikade det här vinet igår ;-)