söndag, februari 07, 2010

BYOB och källarrensning på Lidingö


Vad är det här för gammalt mög, månntro? Är man arkeologiskt lagd kan man glädjas åt massor av fällning i flaskan och siffrorna 1-9-1-0 i flagnande vit färg utanpå. Men när man sniffar sveps man iväg på en obeskrivlig hundraårstripp: en tidsmaskin, en skattkista full av citrusaromer, stenar, målarfärg, nötter, knäck och torkad frukt. Och smakar man så golvas man av makalös citrusfrukt och en syra som enklast kan beskrivas som odödlig. Det här vinet kommer nog aldrig att ge upp! Grattis till den som får smaka om ytterligare hundra år, 2110...

När vi bloggade Barbeitos fenomenala sercial för en knapp månad sedan, fanns det inte med på kartan att vi någonsin i detta livet skulle få smaka den igen. Men Niklas Jörgensen, mannen med de många överraskningarna, ställer så klart fram den som aptitretare när vi samlas för att gemensamt avverka knytisflaskor. Wow, vilken start! Denna lördagskväll ska bli lång och vindlande, och såväl glas, tallrikar som spottkoppar fylls med talrika godsaker från de mest skilda håll. Här plockar vi några favoriter rakt ur anteckningsblocket:

Färgen är ljusare brunröd, med gott om röda nyanser kvar. Doften är fantastiskt frisk och god med höga toner av menthol, salvia och tomatkvist. Djupare tjära och terpentin. Vackert utmognad frukt av jordgubbar och torkade körsbär med inslag av tomatpuré, rönnbär och nypon. Ett charkigt inslag av rökt sidfläsk. Helhetsintrycket blir en fascinerande blandning av mognad och fräschör. Smaken bjuder på frisk syra och en fortfarande intakt sötsur frukt med aromer av röda körsbär, gamla jordgubbar och liquid smoke. Vinet fyller ut förvånansvärt bra i munnen, det har en smått viskös känsla med aningar av ljus kakao, och tanninerna är med i matchen ungefär som hos en mognare nebbiolo. Även utvecklingsmässigt befinner sig helheten ungefär på samma nivå som en nebba från tidigt 80-tal. Det har skvallrats om att 1963 Periquita ska dyka upp ikväll, och vinet påminner onekligen en hel del om den 1965 Periquita vi drack i augusti. Så här är den alltså, 63:an, fortfarande full av liv. Rustikt elegant och helt njutbar. Långt mer än ett kuriosum. (89)

1963 José Maria da Fonseca Periquita

Det är helt fantastiskt vad äldre årgångar av detta vin klarar i fråga om lagring! Och snacka om prisvärt, det kostade väl högst ett par kronor när det begav sig. Men försök inte göra om tricket med en nollsexa från din lokala systembutik. Dels får du vänta i 47 år, och förmodligen lär du bli besviken när du vrider om skruvkapsylen. Varken druvmaterial eller metoder är längre desamma. Då var det traditionell, lång vinifiering och lagring i stora botti - nu en kortare och svalare maceration, ståltankar och ekchips. Men producenten är fortfarande José Maria da Fonseca, i Azeitão. Och druvan är fortfarande castelão från Terras do Sado, alltså Setubal-halvön söder om Lissabon. Även om upptagningsområdet förmodligen är större nuförtiden. Tack, Niklas!



Glaset är ljust brunrött med orange kant och varm lyster. Doften är nästan overkligt fokuserad och riktad. Frukten skiner lika surralistiskt som om Salvador Dalì skulle fått för sig att måla av cassispastiller, söta smultron och apelsiner. Nebbiolotypiska markörer som mynta, målarbutik, tjära, pinjebarr, ljusa örter och violblommiga övertoner kommer till. Anders hittar de mest solmogna tomater som någonsin prytt en grönsaksdisk, och nyponaromer som utvecklas mer och mer mot slutet. Oj, vad fint detta glas är att sniffa på! Smaken är ren och elegant, slank men intensiv, läskande och örtig. Det tycks vara en heltraditionell piemontesare. Superba syror och mineraler leder dominerar balansen mot de i och för sig ursköna tanninerna, så gissningsvis är det en barbaresco. Flaskmognaden antyder att vinet har en del år på nacken, minst tio år och kanske så långt tillbaks som 1990. Superklasse! Kanske kan det vara en barbaresco från Giacosa? (93)

2003 Poderi Aldo Conterno Langhe Nebbiolo Il Favot

Hoppsan, här har det gått undan med utvecklingen. Garderobsmognad, säger Anders! Och det finns en del likheter med såväl Roagnas 2003 Pajé som Giacomo Conternos 2003 Cascina Francia. Just detta vin kommer dessutom med en extra bra historia. Aldo Conterno beslöt sig i ett tidigt skede 2003 att klassa ned skörden från alla sin berömda vingårdar: Cicala, Romirasco, Colonnello och Bussia Soprana. Vinet visade sig efterhand bli långt bättre än han trott, men då var deklasseringen redan ett faktum. Så kom det sig att den selekterade frukten från alla hans topplägen hamnade i denna förhållandevis billiga Langhe Nebbiolo. Tack, Anders!



Mörkare brunröd sammet. En underbar mognadsutveckling och enorm komplexitet i doften. Svampsoya, mörk choklad, torkade körsbär, russin, katrinplommon och port. En tydlig terroirkänsla av stendamm, aningar av rått kött. Tjära, tobak, multna löv, örter, aningen brända toner, kanske en gnutta volatilt men enbart på ett positivt sätt. Smaken är slank, elegant, silkeslen och balanserad. Här finns ett slags viktlös kraft av en typ man sällan upplever. Mineralkänslan av kalkgrus och bränd jord är helt superb. Syrorna är friska, tanninerna mjuka, eftersmaken fint bittersöt och påtagligt lång. Så gott, så snyggt! Flera gissningar går till châteauneuf-du-pape och 1998, men Franko hittar inte sin kära garrigue, istället en fatbehandling som pekar åt annat håll. Ett par provare är i piemonte och hela sällskapet bedömer alkoholen till 14, högst 14,5%. Skitbra, rentav storslaget! (95)

1995 Masi Mazzano Amarone della Valpolicella Classico

Amarone har fått utstå rätt många gliringar i vårt sällskap, men Mazzano visar vad det här distriktet förmår när det presterar som bäst. Vingårdar på 400 meters höjd ger stora temperaturskillnader som accentuerar syror och elegans. Men det krävs onekligen en hel del tålamod innan den önskade flaskmognaden infinner sig. Druvmaterialet är 75% corvina , 20% rondinella och 5% molinara. En liten del av druvorna angreps av botrytis. "L'appasimento" tar ungefär fyra månader, och druvorna tappar en tredjedel av sin vikt. Uppfostran skedde i 600 liters ekfat, franska och slavonska, varav en tredjedel var nya. Alkoholen är modiga 16%, något som inte alls märks.



Ännu ett väldigt vackert glas: medelljust brunrött med djup och fin lyster. Här är det är bara att bocka av mognadstonerna:
rödavinbärsnickelfrukt mot en fond av plommon, nypon och målarfärg. Kryddnejlika, bränd ört och tomatpuré. Framträdande jordtoner och ärevördig gammal källare. Några rökpuffar och rätt så mycket tjära. Mynta och te. En enormt välbalanserad näsa, här finns inget som spretar eller stör! Det är nog ett syrahvin, men det finns också en hel del doftlikheter med mogen nebbiolo.

Även i munnen är vinet harmoniskt och ljuvligt att dricka. Den ganska generösa frukten visar alls inga tecken på att vika ned sig, och tanninerna är mjukt nedsmälta med kompletterande aromer av tomatpuré och örter. Här finns en extra liten gaspedal som trycker till slutet och skämmer bort oss med en intensiv och lång eftersmak. Här tänker vi särskilt på hur alla beståndsdelar blivit så väl integrerade och sammanhållna. Det känns spontant som en mogen côte-rôtie, kanske från de goda åren 89-90? Nej, det är faktiskt en hermitage, får vi veta, och nu hittar Franko likheter med La Chapelle -98 som vi drack tillsammans för ett par år sedan. Aha, nittiosjuan. En exceptionellt bra flaska är det hur som helst! (94)

1997 Paul Jaboulet Aîné Hermitage La Chapelle

Nittiosjuan som vi provade hos Hjo. Det här är precis lika bra som då, lite rikare och snäppet bättre än nittioåttan. Lär nog hålla i åtskilliga år än, även om drickfasen är jättefin just nu. €70 hos Millésimes. Tack för den, Ulrik!



Hela listan:

1910 Barbeito Sercial
2006 Rapet Corton Grand Cru
2007 Friedrich Becker Spätburgunder Trocken Pfalz
1963 José Maria da Fonseca Periquita
1967 Tavares & Rodrigues Colares
2007 Miani Buri Tokai Friulano
2006 Dirk Niepoort Redoma Branco Douro
2003 Poderi Aldo Conterno Il Favot Langhe Nebbiolo
2003 Feudi di Sangregorio Serpico Irpinia Aglianico IGT
1995 Masi Mazzano Amarone della Valpolicella
2000 Alvaro Castro Quinta da Pellada Estagio Prolongado
2008 Soalheiro Primeiras Vinhas Alvarinho
2004 Numanthia-Termes Numanthia Toro
Adega de Pegoes Doce di Uva (touriga naçional-marmelad)
2004 Eagle's Trace Latitude 38 Napa Valley
2006 Domaine du Mas Blanc Cuvée Jonquets Collioure
2005 Domaine du Prince Cuvée Lou Prince Cahors
2003 Maculan Crosara Breganze Rosso
2006 Château Les Carmes Haut-Brion, Pessac-Léognan
2006 Tenuta di Trinoro Le Cupole Toscana IGT
2004 Fontodi Vigna del Sorbo Chianti Classico Riserva
1997 Barbeito Madeira Tinta Negra Mole Colheita Meio Seco
2000 Barbeito Madeira Malvasia Colheita Single Cask
Barbeito Madeira Verdelho Old Reserve 10 Years

13 kommentarer:

Ulrik sa...

Haha, intressant att du valde just de vinerna att beskriva. Sammanträffande? :-)

Anonym sa...

Några fantastiskt finare viner.
Mazzano(n) var helt klart kvällens (positiva) Dark Horse. Rätt kul när man inte ens är nära. Det här med vinmakare som inte har respekt för hur sina viner SKA smaka - vad ska vi göra åt dessa? Så här kan vi ju inte ha det?

Men skitbra var denna, rent utsagt. Och 95 points. Det är rätt bra va?

Il Favot och La Chapelle skulle jag oxå helt klart kunna tänka mig att dryga ut källaren med, om nu någon stackare sitter med en överfull källare eller garderob som bara väntar på att bli förlöst. ;)

/MartinW

Frankofilen sa...

Jag trodde det skulle bli åtminstone en liten applåd för 2004 Numanthia. Det verkade ju landa rätt bra hos de flesta runt bordet (inklusive mig själv som aldrig smakat förut), åtminstone innan plastpåsen åkt av ;-)

Hur som helst kul att röra sig utanför de vanliga reviren ibland. Spanien, Amarone, italiensk Merlot... även om nog Aldo Conterno och Jaboulet stal showen i mina ögon. 100-årig Madeira tävlar förstås i egen klass.

Finare Vinare sa...

Hmm, vi måste har samma smak, helt enkelt ;-)

Upptäckte precis att du bloggat, kul. Kanske någon annan skriver om något annat vin?

Finare Vinare sa...

Franko, vi utbringar härmed en glad applåd för Numanthia. Man fick nästan lite Pavie-vibbar! Vanligtvis lägger vi benen på ryggen när det vankas nya spanjorer, men här var det bara att luta sig tillbaka och njuta....

Ulrik sa...

Får stämma in i applåderna för Numanthian. Den var så bra så vi var ju inte i närheten av Spanien i våra gissningar. :-)

Ezra sa...

Festligt att ni också druckit Numanthia nyligen.
Imponerande vin även om jag tycker det blir lite väl mycket kraft om man dricker mer än något enstaka glas. Som provningsvin är det dock ypperligt.
http://korkdragaren.blogspot.com/2010/02/numanthia-2000-och-2003.html

Anonym sa...

Numanthian var riktigt fin. En otacksam roll dock, liksom många andra viner får.

Och för övrigt slår det mig. Här har man förväntat sig i tidens tecken att bli översköljd till drunkningstillståndets gräns av bättre Bourgogne. Och vad händer? Amarone(!), nedklassad Nebbiolo och det moderna Spanien goes Parker.
Vad är det som händer?

;)

/MW

Anonym sa...

förstår inte hur ni kan bli chockade av en amarone, ni som dricker CNDP. Det är inte långt ifrån varandra i smakpreferens. Tar man 07 i CNDP så känner man i de fleste viner en otroligt stor dos russin som väl är typexemplet för amarone.? För att inte tala om sötman vissa viner uppvisar, Clos Saint Jean`s bascuvee för att ta ett exempel. Tycker tom att vinerna från amarone är mindre eldiga än de sydfranska.

Jannasse, vatikanen, Saint Prefert för att ta några har sådan otroligt tydlig russinsmak att de är mer typexempla än dagens moderna amarone som mer går ifrån sin russinton för tydligare frukt, fast druvorna är torkade i ca tre månader. Många ratar amarone, inklusive mig men jag måste säga att ju mer jag dricker från CHDP i årgå 2007, desto mer likheter ser jag med amarone. Nja, inte lika säker att Bob får rätt i det långa loppet med att det är den största årgången på 33 år. Möjligtvis för de som gillar amarone;-)
/ Jeppe

Finare Vinare sa...

Bra synpunkter, Jeppe. Vad vi hoppades lära oss själva med hjälp av Mazzano är mer hur man kan bli fast i en fördom. Och då har vi ändå smakat en och annan god amarone i våra dagar.

"Gammelchâteauneuf" var väl det ord som dök upp när det gällde Mazzano. I veckan provade vi en vertikal av Clos du Mont Olivet Cuvée du Papet och där var man faktiskt riktigt nära Mazzano på de lite mognare versionerna, särskilt 98:an.

Vi har ju också provat rätt så många ch9-nollsjuor och ska vi prata torkad frukt har det väl oftast noterats mer av fikon än russin. Nolltreorna har däremot väldigt tydliga russintoner.

2007 La Barroche Pure kommer vi nog aldrig att dricka till en varmrätt. Däremot ser vi mycket fram emot att avnjuta det till ost i framtiden. Inte så många russin kanske, men en rejäl slev sylt...

Anonym sa...

Läste med stort intresse dina kommentarer om Periquita. Detta var det första vin som jag för snart 20 år sedan började stoppa undan i källaren. Jag har ett par flaskor från samtliga årgångar
1988-2002. Drack en 1988 i somras och blev grymt besviken. Funderade på att tömma hela lagret i vasken. Dina ord ger dock lite tröst.
Vet du när vinprocessen förändrades?
Kanske dags för en vertikalprovning när brorsan från Skellefteå kommer ner till västkusten.
J-C

Erik sa...

jag undrar bara om det blev något drag på provningen efter att ni snonbbigt spottat klart? Ni hade ju en hel del flaskor om man säger så...

Finare Vinare sa...

Erik: det var väl egentligen inte en provning i vanlig bemärkelse, snarare åtta timmars vinöst umgänge. Spottkopparna användes mer av självbevarelsedrift än av snobberi - även om vi gärna snobbar till det lite emellanåt. Det mesta av vinet gick garanterat till invärtes bruk. Synd vore det väl annars, på så rara droppar.

J-C: vi passar Periquita-frågan vidare till Niklas Jörgensen. Om någon vet så är det han...