RA: Italien

130311 Italien (Susanne Berglund-Krantz)

2008 Gini Contrada Salvarenza Vecchie Vigne, Soave

2011 Cantina Terlan Sauvignon Winkl, Alto Adige

2004 Josko Gravner Ribolla Anfora, Venezia Giulia

2009 La Spinetta Barbera d’Asti Ca’ di Pian

2009 Nino Negri Valtellina Sfursat 5 Stelle

2007 Allegrini Amarone della Valpolicella Classico

2009 Fattoria di Felsina Berardenga Chianti Classico 

2009 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano

2008 Renato Ratti Barolo Marcenasco 

2007 Arnaldo Caprai Collepiano Sagrantino di Montefalco

2011 Mastroberardino Novaserra Greco di Tufo

2010 Fattoria di Felsina I Sistri Chardonnay

1999 Mastroberardino Radici Taurasi Riserva

Lyckade nedslag häromsistens

Pinot Nero Italiano

En av de mest intressanta företeelserna under italienskt 00-tal är framväxten av producenter som valt att specialisera sig på pinot noir. Och det är väl så man måste göra, för vi vet ju alla att pinot noir inte nöjer sig med att vara en druva bland andra. Det är en kinkig diva som begär full uppmärksamhet från sin vinodlare/vinmakare/vinälskare.

Men är inte Italien för varmt för pinot noir? Jo, i många fall är det nog så. De bästa producenterna hittar man i svalare omgivningar. Exempel på sådana är Appenninernas utlöpare i norra Toscana, pre-alpina backar i Sydtyrolen och Trentino, samt enstaka vulkankäglor på sydligare breddgrader där man kan odla i norrlägen på relativt höga höjder.

Det var sjuttio nyfikna och mycket modiga människor som slantat in varsin knapp femhunka i utbyte mot eventuella kickar av garanterat nytt slag. Dessa oförvägna ställde kosan till Näringslivets Hus för Stockholmsmunskänkarnas och Svea Rikes första provning någonsin på temat pinot nero italiano.

Våra läromästare för kvällen hette Carlo Merolli, Fabio Simoncini, Alessandro Brogi och Andrea Paoletti - två dansk-italienska vinpushers med viss berömdhet i den nordiska vinbloggosfären, och de två sistnämnda ägare respektive vinmakare från Podere Fortuna ett par tre mil norr om Florens.

2009 Garlider Blauburgunder Südtirol DOC 

Utan konkurrens kvällens mesta fjäderviktare, predestinerad att öppna provningen. Här finns nästan mer släktskap med vitt vin än med rött. Doften är ljust bärig, ungdomlig och renfruktig, med lätt gröna toner samt knappt mogna jordgubbar, tranbär,  cocktailbär och några droppar rödvinsvinäger. I munnen ett slankt och friskt vin med snudd på obefintliga tanniner och en lätt anorektisk kroppsbyggnad. Ändå finns en viss intensitet och värme, medan avslutningen är en smula kartig och lätt besk. Det här är charmigt i första vändan, men i återtitten känns det lite för lätt och lite för lite. Det gör sig nog allra bäst vid sval temperatur till en stekt spättafilé eller annan fiskrätt och lär knappast vinna på att sparas mer än ett par år till. Uppfriskande och sympatiskt. (87)

Garlider är troligen den nordligast belägna pinot nero-producenten i Italien. Gården ligger i Feldthurns ett par-tre mil norr om Bolzano längs Brenner-motorvägen i Eisacktal och sen ett antal hundra meter upp i backarna på västra sidan om floden/vägen. Ekologisk odling. 1200 flaskor. 13,5%. Tidigare bloggat här.

2008 Elisabetta Dalzocchio Pinot Nero Vigneti delle Dolomiti

En helt annan varelse, långt mer komplex och mer fängslande. 

På nosen handlar det väldigt mycket om andra saker än frukt - en effekt av vinifiering med stjälkar som vi vill se saken. Folk som har problem med grönhet kan ta det som en varning, för här finns noter av under-vegetation, tulpanblast, grönmynta och mer ovanliga associationer till surkål, krondill och senapsfrön. Men också orientkryddor och en gnutta kola som nog har med faten att göra. Några frukter och bär trillade inte ner i våra anteckningar, men det bör inte tolkas som att det fattas frukt. I munnen erbjuds nämligen en len, nästan silkig och fint balanserad drickupplevelse med tilltalande om än något udda aromatiska egenskaper. En matvänlig liten kärvhet hamnar enbart på pluskontot. Ett av kvällens roligaste viner, väldigt personligt, drickmoget och klart värt att återkomma till. (89)

Beläget ovanför Rovereto i Trentino. Vi mejlade Elisabetta - som hade tänkt komma till Stockholm på eget bevåg men stoppades av problem med regn under skörden - för att kolla hur det stod till med stjälkar och fatstorlekar (under provningen var förvirringen kring de här detaljerna närmast galopperande) och fick snabbt svar: hälften av stjälkarna kvar och små bourgognefat, lika delar nya, ett- två- och tre-åriga. Ekologisk/biodynamisk odling. Knappt två hektar vinmark, med enbart pinot noir, uttag högst 40 hl/ha. 8000 flaskor totalt. 13% alkohol. Tidigare bloggat här.

2009 Haderburg Hausmannhof Südtiroler Blauburgunder DOC 

En ungdomlig men samtidigt lite unken/reduktiv doft, som en del provare har invändningar mot. Undervegetation, jord och lakrits samt rätt tydlig grillad kyckling, komplett med grillkrydda och allt. Frukten spelar på det röda körsbärstemat med något maraschinorött cocktailbär som glänser till. Smaken känns stadig och välbalanserad med lite lägre syra än de två föregående, lite rikare frukt med hyfsad intensitet och en gnutta beska. Gott och drickbart men utan riktiga ovationer. Inte minst priset, men också förhandsrapporterna, ger en nivå av förväntningar som inte riktigt infrias. (88)

Haderburg/Hausmannhof ligger på 400 meters höjd ovanför byn Salurn i nedersta Südtirol. Odlingen är biodynamisk, med ett uttag om 60 hl/ha. Jäsning i öppna kar av rostfritt stål, 12 månaders lagring i nya och använda barriques. 10 000 flaskor blauburgunder. 12,5% alkohol.

2008 Haderburg Hausmannhof Riserva Südtiroler Blauburgunder DOC 

Helseriös doft med röda och mörka körsbär, cassis, svart vingummi, blodapelsin, malört, lakrits, mörk choklad, bittermandel och ny ek. I munnen bjuds det på tät frukt och fat, stadiga men ytterst välarbetade ektanniner och en lätt ekbeska. Stramt och snyggt, med bra längd på eftersmaken. Ett respektabelt proffsjobb i välsydd kostym som inte lär göra bort sig i internationella sammanhang - det påminner lite i stilen om Bergström Vineyard från Willamette Valley. Enastående kvalitet, bör lagras för att ge sitt mesta. (90-91)

Hausmannshofs finaste urval hamnar i denna riserva som bara är marginellt dyrare än standardkvaliteten. 24 månaders uppfostran, ett år i nya fat och ett år i äldre. 2500 flaskor. 12,5% alkohol.

2006 Marchesi Pancrazi "Villa di Bagnolo" Pinot Nero Toscana IGT

Kvällens mest utvecklade vin, med goda fattoner som för tankarna till chianti classico. Överhuvudtaget doftar det mer fatlagrad sangiovese än pinot noir - surkörsbär, julkryddor, hallon, bigarråer, kakao, te, örter, rök  - men det finns också en intressant mineralton som påminner om skaldjur, närmare bestämt om kräft/krabbsmör. Smaken har trevlig utveckling, god kropp och en stadigt byggd struktur, med områdestypisk kärvhet, lingonsyrligt snörp och lätt uttorkande te-tanniner. Blint hade gissningen aldrig landat på pinot noir, men det här är ju alldeles utmärkt - särskilt om man inte förväntar sig pinositet, men uppskattar toscanskt ursprung och dito stil. (90)

Marchesi Pancrazi/Fattoria di Bagnolo ligger strax nordväst om Florens, i närheten av chianti-zonen. De har jobbat med pino nero sedan 1980-talet. Jäsning i öppna kar av ek, med uppfostran i barriques. 13%. Vinet har fått fin respons från Antonio Galloni. Tidigare bloggat här. 

Plats på scen för Alessandro Brogi...

...och hans vinmakare Andrea Paoletti.

Det där röda i glaset är 2009 Brewer-Clifton Pinot Noir.

Podere Fortuna ligger i Mugello, 25 km norr om Florens, uppe i Appenninernas utlöpare på 230-260 meters höjd. Florentinske arkitekten Alessandro Brogi tog över den lätt nedgångna egendomen år 2000 och började följande år att plantera om en handfull hektar vinmark med pinot noir, med en täthet av drygt 7000 rankor per hektar. De bägge vingårdarna döptes till Coldaia och Fortuni. 

Andrea Paoletti var ansvarig vinmakare hos Antinori fram till 1996 och är sedan dess konsult för vinodling hos Tenuta dell'Ornellaia. Han har också arbetat med Isole e Olena. Från år 2009 är han konsulterande vinmakare på I Veroni i Chianti Rúfina, samt pysslar med egna etiketten Rancore, förutom jobbet med Podere Fortuna. En kille med rätt tung ryggsäck av erfarenhet...

2006 Podere Fortuna "Coldaia" Pinot Nero Toscana IGT har en ljust parfymerad doft med fin pinotkänsla av röda vinbär, nypon, lite undervegetation, ostbutik och stearinljus. Smaken är slank och frisk med god fruktsötma, lena små tanniner, lätt kärvhet och bra fräschör. Ett relativt lätt, dansant och välbalanserat vin som har den där eftertraktade pinotkänslan samt en tveklös elegans. Ljuvligt. (90)

Uttagen är låga, runt 30 hl/ha  och man använder dubbla sorteringsbord. Musten jäser med naturliga jäststammar i öppna träkar med temperaturkontroll. Macerationstiderna är numera ganska långa, mellan 18 och 25 dagar, men nollsexan fick bara tolv dagar eftersom man inte ville extrahera för mycket. Därefter följde tolv månaders uppfostran i franska ettårsfat, som man helst köper från bourgogneproducenter som använder sina nya ekfat till vitt vin. En mindre andel fat kommer från Cepparello (Isole e Olena). Avslutningsvis sex månader i betongtank och ett år i flaska. Gårdens produktion av pinot noir ligger på runt 20 000 flaskor, dessutom gör man ett vitt på 80% chardonnay och 20% pinot noir. Vinerna håller mellan 13 och 13,5% alkohol. Coldaia tidigare bloggat här.

2009 Podere Fortuna "Coldaia" Pinot Nero Toscana IGT är fortfarande helt primär, med bra doftdjup, hög fruktmognad, mörkare körsbär, hallon och lite mörk chokladpralin. Slankt i munnen men tätt i frukten med oväntade mängder greppiga chokladtanniner, inte minst jämfört med nollsexan. Bra mineralkänsla samt en viss liten ungkärvhet och stramhet som gärna får slipas ned. Här finns potential, lagras i ett par år innan korken dras. (90)

Alessandro och Andrea berättar att varma 2009 var ett väldigt lyckat år i deras svala hörn av Toscana. Man vågade extrahera mer än i årgång 2006, varför vinerna blev tätare och relativt tanninrika. Detta gäller också varma 2007. 13,5%

2007 Podere Fortuna "MCDLXV" Pinot Nero Toscana IGT har redan en fin utveckling med orientkryddor, smörkola, mint, skaldjursskal, örter och undervegetation. Här finns en lustig känsla av eterisk olja, med inslag av kåda och myggmedel. Frukten är klart komplex med handlar mest om (snudd på över)mogna jordgubbar med inslag av gula plommon, persikopuré och torkad frukt, typ sultanarussin. I munnen rikt och visköst med mjuk syra och len mjölkchokladig munkänsla. Frukten är tät nog med silkiga tanniner och ämabel fruktsötma. Aromerna hänger kvar länge. (91)

MCDLXV är Podere Fortunas toppselektion. Namnet syftar på att gården finns dokumenterad redan 1465, då med Lorenzo di Medici ("Lorenzo Il Magnifico") som ägare. Den enda skillnaden mot de vanliga vingårdsvinerna ligger i urvalet av druvmaterial, annars är vinmakningen och uppfostran identisk. 3000 flaskor. 13,5%.

2009 Podere Fortuna "MCDLXV" Pinot Nero Toscana IGT är vidöppet på nosen, här finns både charm, djup och komplexitet. Inledande toner av mint, kafferost, choklad och kryddlåda. Därefter ros, viol, mogna jordgubbar samt röda och mörka körsbär. Lite sockervadd och maräng anas på toppen, men toscanska örter och kalkgrus finns i botten. I munnen generöst med mogen frukt och täta finkalibriga tanniner. Lång och imponerande eftersmak med aningar av tobak och undervegetation. Kvällens bästa vin. Både att dricka nu och givetvis än mer att lagra. (92)

Slutsatsen av provningen är att Trentino/Alto Adige och Toscana ger ganska olika uttryck, där Toscana vinner kvällens drabbning med hjälp av sina välbyggda tanniner. Elisabetta Dalzocchio har en alldeles egen stil och Podere Fortuna är definitivt något att hålla ögonen på framöver, inte minst med tanke på att rankorna som gett de aktuella vinerna bara är mellan fem och åtta år gamla. Vi avslutade kvällen med en fyrarätters på 19 Glas utan så mycket som skymten av italienskt vin. De bägge toscanarna hade förstås mer att berätta, en del detaljer finns här och var i noteringarna ovan.

Trentino/Alto Adige, Cibi e Vini:

2009 Garlider Blauburgunder Südtirol DOC
(165 dkk)
2008 Elisabetta Dalzocchio Pinot Nero Vigneti delle Dolomiti IGT
(185 dkk)
2009 Haderburg Hausmannhof Blauburgunder Südtirol DOC
(340 dkk)
2008 Haderburg Hausmannhof Blauburgunder Riserva Südtirol DOC
(355 dkk)

Toscana, Carlo Merolli:

2006 Marchesi Pancrazi Villa di Bagnolo Pinot Nero Toscana IGT
(270 muk)
2006 Podere Fortuna Coldaia Pinot Nero Toscana IGT
(215 muk)
2009 Podere Fortuna Coldaia Pinot Nero Toscana IGT
(215 muk)
2007 Podere Fortuna MCDLXV Pinot Nero Toscana IGT
(495 muk)
2009 Podere Fortuna MCDLXV Pinot Nero Toscana IGT
(495 muk)

ps. Fler som gillat pinot nero italiano här, här och här.

pps. Muk = "mynt-union-kronor". Dkk = Sek = Nok.
Drottning Margareta kunde inte ha gjort det bättre.

Pinot Nero: Brunnenhof Mazzon 2007 vs. 2008

Snyft. Ikväll har vi har kommit till sista hållplatsen av pinot nero-kursen - med vissa förhoppningar om att resan ska sluta i paradiset. Eller åtminstone i Blauburgunder-Himmel (Paradise of Pinot Noir),
för det är nämligen vad cru-området Mazzon kallas lokalt. I fotspåren av pionjärerna Hofstätter finns en handfull ambitiösa odlare som har specialiserat sig helt på pinot nero, och denna mini-revolution har skett under loppet av drygt två decennier.

Alessandro Masnaghetti håller på med ett beundransvärt kartläggningsprojekt av italienska cru-områden (det senaste är digitala iPad-versioner som kan köpas via iTunes Store). Hittills har han hunnit avverka Barolo och Barbaresco med delkommuner, Chianti Classico med delkommuner, Bolgheri, och så den riktiga doldisen - Mazzon (kolla 360-panoramorna här).

I den tryckta kartupplagan kan man läsa sig till att området omfattar 68 hektar varav 46 med pinot nero, att franska kloner ersätter tyska, att planttätheten har höjts och uppbindningsmetoderna ändrats från Pergola till Guyot. Den centrala delen (där Brunnenhof-Mazzons vingårdar är markerade med orange) har en lerig jordmån på alv av istidsmorän. Den nordvästliga exponeringen ger svalare lägen än på västra sidan av floden Adige. Kurt Rottensteiner odlar giftfritt sånär som på koppar och svavel. Musten jäser i slutna ståltankar och genomgår sin malolaktiska jäsning i 25 hektoliters botti. Uppfostran sker först under ett år i 500-liters ekfat, sedan i ståltank och till sist i tioliters glasflaskor, totalt ungefär två år.

2008 Brunnenhof Mazzon Alto Adige Pinot Nero Riserva är ett ljust varmrött vin med blå och bruna nyanser. Vid karafferingen får vi ett reduktivt intryck med drag av ostbutik, vått ylle, mineral och våta örter. Doften i glaset är konstigt nog inte det minsta pinotfruktig, snarare lätt volatil på piemontesiskt vis med lim och målarpytsar. Faten kommer igenom rätt tydligt med bittermandel, eneträ och salt svett. Det här verkar vara ett strängt vin, som behöver luftas längre. Efter hand växer toner av tranbär och malört fram. Allt är på allvar, inte mycket charm att nosa fram här.

Entrén i munnen är osöt och klart intensiv, men fruktkroppen ger ett lätt och slankt intryck. Mittsmaken är stram, körsbärskärnig och alkoholdriven (14,5%). Vi får ett senskördat intryck, som av hög mustvikt kombinerat med relativt sett lägre syra, och visst finns det gott om alkoholpower/bränna i slutet. Vinet fyller ut efterhand, men då handlar det framförallt om massor av malörtiga likörtoner från mitten till eftersmaken. Ambitiöst och respektingivande, men egentligen inte särskilt attraktivt. Tycks behöva lagring, men vad ska det bli?

2007 Brunnenhof Mazzon Alto Adige Pinot Nero Riserva är också ljust varmrött med blå och bruna nyanser, men mer färgintensivt än nollåttan, med en liten kant av tegel. Ur karaffen doftar det salt lakritsfudge och mörkt balsamiska fat. I glaset kommer med lock och pock några inlagda vinbär och rönnbär, men inom kort öppnar doften upp mot en rikare och mer supermogen frukt än nollåttans. Den liknar mest mörkröda likörkörsbär, lite som i Valpolicella. Assist ges av bittermandel, lakritsremmar och eneträ, malört och svart te. En rätt plump och givande nos till slut, även om den saknar pinositet.

I munnen serveras en osöt, harmonisk attack med mörk körsbärsfrukt och fylligare kropp än nollåttan. Här finns tydlig malörtbeska/ alkoholbitterhet och ett stadigt, alkoholdrivet slut med drag av torr, stram örtlikör (14,5%). Amarone, minsann! Eller en smalspårsversion av örtig/alkoholstinn sydrhônare som Janasse Les Garrigues? Nej, så här ska inte en pinot noir uppföra sig. Ett klart svårdrucket vin på egen hand, som trots allt vinner matmatchen till kvällens lammkotletter med potatisgratäng och rödvinssky.

Hur rart det än var av Kurt Rottensteiner att skicka på oss de här smakproven (efter att vi avfärdat hans nollsexa som kokt och passé) måste vi säga att det är seriösa doningar som helt missar målet hemma hos oss. Synd, vi hade höga förväntningar. Nollåttan är på sitt sätt snyggare, den har ett lite elegantare spel i munnen och mindre av bitterhet. Nollsjuan fyller ut och möter mat bättre, men är också plumpare, mer örtbitter och amarone-lik. Inget av vinerna besitter de egenskaper vi önskar oss i en pinot noir - charm, finess, drickbarhet - och vi blir inte intresserade av att förnya bekantskapen. Fast vi lovar att återkomma till Brunnenhofs underbara 2010 Lagrein närhelst tillfälle bjuds!


Carlo Merolli, 155 dkk/sek (ännu inte importerade)

2010 Brunnenhof Lagrein (vino della botte)

Överraskningarnas tid är inte förbi. Kurt Rottensteiner på Brunnenhof i Alto Adige läste (förmodligen i en rätt skum google-översättning) om sin 2006 Pinot Nero Riserva Mazzon som gav ett värmeskadat/passé intryck hemma hos oss i slutet av juli. Häromdagen svängde DHL upp framför firmadörrn med provflaskor av nollsjuan och nollåttan, plus ett botti-prov av gårdens lagrein från 2010. Hoppsan, här har vi en odlare som är mån om sitt goda renommé.

Det mörkt blålila 2010 Brunnenhof Lagrein (vino della botte) doftar ungtjut med toner av blåbärsyoghurt, violer och färsk lakrits. En förförisk näsa som lockar till stora klunkar utan prut. I munnen får vi så en lustfylld sötmogen blåbärsfrukt med perfekt balanserad syra, krämigt mjuk munkänsla och en svinläcker övergång till sötlakrits och örter i avslutningen. Förmodligen har man inte hunnit leta rätt på svavelstickorna innan avtappningen, för satan i gatan vilken drickbarhet! Lite primi piatti och slurp, så var det vinet slut.

Bland smak-associationerna hittar vi teroldego, dolcetto och syrahdominerad rhôneblandning. 2010 verkar vara da shit i Südtirol såväl som i Toscana, Rhône och Bordeaux. Vinet kommer från riktigt gamla stockar, är en nyhet hos Brunnenhof och släpps framåt jul. Möjligen/troligen kommer det att importeras av Carlo.


ps. Mer ungt vin på bordet måste vi ha! Didier Barrals 2008 Faugères missade vi helt när det kom till Sverige (i alltför få flaskor på grund av hagelskurar). Ändå står det på lut ikväll. Tack, Henrik.

Sista rundan i Falsterbo

Herr och fru Vinosapien kommer på Näset-besök och får skånskt höstväder som tack för besväret. Inte helt olämpligt för vinprovning, om man ska se positivt på saken. Vi hade förväntningar på en spännande jämförelse av två pinot nero från Alto Adige/Südtirol, men saker och ting föll inte ut riktigt som vi hade tänkt oss. Kanske allra mest nyfikna var vi på Brunnenhofs 2006 Mazzon Pinot Nero Riserva. 

Någon mil söder om Bolzano, på Adiges östra sluttningar, finner man den lilla subzonen Mazzon som har specialiserat sig på pinot nero - så pass att området kallas "Blauburgunderhimmel". Av 68 hektar är hela 46 dedikerade till pinot noir. Bland producenterna märks namn som Hofstätter, Lageder, Gottardi, Franz Haas och Kurt Rottensteiner på Brunnenhof.

Tyvärr beter sig den aktuella riservan ungefär som en oxiderad châteauneuf-du-pape. Misstänkt gult i kanten med trötta toner av torkad frukt, snudd på madeiriserade. Smaken kan endast bekräfta - den här flaskan måste vara värmeskadad, vi får beställa en ny. Återstår att kolla in medtävlaren från Feldthurns i Eisacktal, mellan Bolzano och Bressanone. 

Om ni vet någon pinot nero som växer längre norrut i Italien vore det kul att höra vilken. 2008 Garlider Blauburgunder har en friskt bärig och druvmogen doft med drag av jordgubbar och mörkare skogsbär. Liksom etiketten snackar faten definitivt tyska, och inleder med en tydlig pust av vanilj. Smaken har prima oumpff - lite i stil med Friedrich Beckers Spätburgunder "B" - men syror och personlighet räcker inte hela vägen upp till ett enastående betyg. Hur som helst smakar det riktigt gott till våra smörstekta kantareller på smörstekt bröd.

Nu blir det blint för oss och det är roligare, förstås.  Glaset har en vackert rubinröd färg och doftar omedelbart cabernetdruva med härliga fattoner av ceder och blyerts. Vid nästa sniff är det andra aspekter som kommer till tals. En hel del av fruktaromerna är så där sammetsrött mogna att de bara kan associeras till merlotland, och druvmixen känns mer som 75 merlot/25 cab franc. Smaken är mycket riktigt plyschigt rödfruktig och lustfylld, med betoning på elegans snarare än på kraft. Gissningsvis en bra Saint-Émilion med lagom mognad - men troligen inte en nolltrea, eftersom vi inte noterar någon alkoholvärme eller tyngd. Å andra sidan hittar vi ingen grönhet heller. Ett helt underbart vin, både på egen hand och till lammkotletterna som langas in efter en stund.

2003 Domaine de La Butte (Jacky Blot) Bourgeuil "Mi-Pente"

Ännu en femetta i nästa blinda glas. En massivt tät uppenbarelse med grillkol, blåbär, lakrits och garrigue i doften. Rikt fruktig smak med stora, invävda, nästan silkiga tanniner. Massor av frukt, utan att vara direkt sötfruktigt. Ingen märkbar ek, på så sätt ganska traditionellt. Södra Rhône eller Languedoc, troligen 2007 men möjligen 2009. Fortfarande primärt med mängder av djup och potential. Galet gott och givande till lammisarna. 

2007 Château Jean-Pierre Gaussen Bandol Longue Garde

Nästa vin kommer från vår tillfälliga källare - inga gissningar alltså. Färgen är ljusare brunröd, och doften levererar lätt kryddiga nebbiolodrag med inslag av surkörsbär och lätt rostade toner. Smaken är relativt lätt på gränsen till tunn i mitten, men klart elegant och läskande med sina lätta tanniner och balanserade syror. Vinet kommer inte riktigt loss under kvällen, men visar heller inga uppenbara tecken på att vara laddat med orealiserad potential inför framtiden. Tonerna av små nya ekfat stör intrycken en smula, men som helhet är det ett snyggt vin, om än inte stort. I den måttligt långa eftersmaken minglar onekligen en gnutta besvikelse, inte minst med tanke på att vi har en vingårdsselektion i glaset. Vinosapien som har smakat Sellas "vanliga" nollfemmor från Lessona och Bramaterra (botti-lagrade) håller dem som mer intressanta.

2005 Tenute Sella "I Porfidi" Bramaterra DOC

Som avslutning på aftonen öppnar vi en underbar riesling-kabinett, en sån man vill sörpla i sig i stora klunkar för att läska sin själ och smörja munlädret. Limesyror, sten/stål-mineraler med lite sälta, och så en härlig fruktkorg av mogna gröna äpplen och persikor. Att vinet håller ynka 8% alkohol är lika obegripligt som skönt. Den här nolltvåan har varit ren kärlek varje gång - synd bara att kärleken måste ha ett slut. Sista flaskan gick ikväll, snyft.

2002 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Kabinett

ps. 2008 Garlider Blauburgunder finns hos Cibi e Vini, 156 DKK.