Visar inlägg med etikett waipara. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett waipara. Visa alla inlägg

tisdag, september 17, 2013

Bourgogne vs. Resten av Världen


Med 140 deltagare slog den här provningen publikrekord hittills i år. 
Vi bad Henrik att skriva några rader.

"Bourgogne frammanar särskilda känslor hos snart sagt varje vinälskare. Inget är som Bourgogne när Bourgogne är som bäst. Samtidigt är Bourgogne en mycket besvärlig älskare/älskarinna som lika gärna kan ta på sig en snipig min och sparka ut en, som ta emot med öppen och silkeslen famn.

Att en måndagskväll, då sommaren slutligen lämnar Stockholm, få resa till Bourgogne - och delar av resten av världen - är oemotståndligt. Munskänkarna ställde upp tretton viner, fyra vita och nio röda. Aligoté och gamay gjorde sig icke besvär, här handlade det enbart om chardonnay och pinot noir.

Det är två druvor med lite olika historia. Chardonnay har odlats över hela världen med sådan "framgång" att ABC-klubben bildades - "Anything But Chardonnay". Pinot noir betraktades däremot länge som en druva som bara trivdes i Bourgogne.

2013 är detta inte en sanning längre. Delar av Californien odlar pinot så sval att man kan bli lurad till både Bourgogne och Oregon. Nya Zeeland har flera olika uttryck för druvan på ställen som Otago, Martinborough och Waipara. Italien har också flera intressanta producenter av pinot nero.

Det känns dock mycket symboliskt när min smartphone slumpar fram Roxy Musics "Song for Europe" i hörlurarna medan jag står i kön till denna kväll i Munskänkarnas regi. Resten av världen ska passa sig för Bourgogne."






"Leflaive öppnar med lite tändsticksplån, och en frukt åt citrushållet kantad av florala drag. En ren doft, men inte särskilt komplex. Smaken är fatkryddig citrus med bra syror och en ganska fin mineralitet, men det finns ärligt talat inte mycket frukt. Ska inte säga vattnigt, men aningen ihåligt. Nja.

Jag misslyckas med att få vinerna blint, så risken finns att det är mina fördomar, men d’Orrance doftar, nej luktar, nya världen-chardonnay lång väg. En frukt med rejäl rondör av vaniljfat, popcorn, nötigt smör och löften om sötma. Smaken bekräftar - här är det rundare frukt, men mineralitet är det ont om, det finns en liten känsla av punsch och en stor känsla av huller om buller. En känsla av att det snurrar ganska bra, men ingen karusell att hålla sig i."






"En snabb snurr och en längre sniff talar direkt om att vi tar ett flertal hopp uppför kvalitetsstegen med Pillots Chassagne-Montrachet. Här finns liknande markörer som tidigare, men med mycket tydligare skärpedjup. Här finns också popcorn, smör och aningen vanilj, men frukten som har drag av kryddig kumquats bär eken mycket bättre. I munnen bekräftas det. Detta är godare, här finns stadga, struktur, mer exakta syror och mer mineralitet. Samtidigt så finns det utan tvekan gott om nya fat här.

Montelenas claim to fame är att vinet vann den berömda Paris-provningen 1976. Med tanke på det är SB-priset 299 kronor överraskande lågt. Parker beskriver vinet som en chablislik Napa Valley-chardonnay, men det håller jag inte riktigt med om. Det är ett stramt vin, det är slankt och det är inte särskilt fatigt och det finns viss krita, but chablis it ain’t. Det är däremot gott, med fin syra, len citrusfrukt och mild fatbehandling vilket ger Montelena vinsten över Pillot i min näsa och mun."






"Jadot är en stor producent/négociant som många menar har tagit ett quantum leap de senaste åren. Att döma av detta enkla Beaune-vin stämmer det. Med lite luft försvinner de malolaktiska tonerna och ger plats för mörka, animaliska körsbär, örtiga och lakrisala toner, snarare än asian spice. Munkänslan är fin, smaken något endimensionell, men det finns struktur här. Jag inbillar mig att det här behöver tio år på rygg, sedan kommer det att vara komplext och ännu godare. Ett solitt bygge.

County Line är också laktisk till att börja med, men mera transparent och ljus i aromerna. Kryddig jordgubbe, en känsla av kardemumma och smultron blandas med körsbär och citrussyror. Det här är lättfotad och god pinot noir, men jag tvivlar på att det är något att spara."






"Här hände det grejer … Chambolle-Musigny brukar locka manliga vinälskare att prata om sexighet, feminina och delikata parfymer.
Jag undrar vad kvinnliga vinälskare skulle använda för värdeord?
Det här vinet är hur som helst enormt elegant, fokuserat och, okej då, direkt sensuellt! Det smeker näsan med exotiskt kryddade röda bär. Dofterna av tryffel och forest floor har inte kommit än, men löftena finns där. I munnen är det också en smekning med otroligt eleganta tanniner och god frukt som ger soliditet åt en redan framväxande komplexitet. Det här kommer säkert att utvecklas, men går strålande att dricka nu.

Åh, så fin den är! Jordgubbar och mörkröda bär minglar med en snyggt snuskig ton av tryffel, kanel och ingefära dyker upp. Syrorna är härliga, sedan snygga tanniner och en fin komplexitet. Om Chambollen är Sade så är det här Prefab Sprout med lite extra dist på gitarren och muller på basen. Munkänslan är också fin, men kanske aningen värmande. Alkoholen märks, inte så att det tar över men det här vinner på att serveras någon extra grad svalt."






"Kvällens utan tvekan snyggaste etikett. Inledningsvis är doften lite knuten, men med lite tid börjar Montilles Aux Thorey visa vad den kan och vill. Kanske inte lika elegant som chambollen, men här finns ännu mera inneboende resurser som tiden kommer att locka fram. Läckert eleganta körsbär leker med fantastiska tanniner, en känsla av ljus chokladtryffel, exotiska kryddor, och pinosity-faktorn är skyhög. Producenten är känd för rustika viner, men det finns inte mycket som är bonnigt här. Den här kommer att vara grym 2020.

Frågan väcktes av Frankofilen på Twitter dagen före provningen. ”Svär kanske i kyrkan här, men är man inte liiite trött på Beckers stil ändå?” Och det är ju så: har man druckit några olika Becker känns stilen igen. En elegant och ganska mild pinot noir med tydligt kalkig känsla, där jordgubbar, rönnbär, apelsinsyror och malört spelar med exotiska kryddor och tydliga snygga fat med kanske aningen för mycket beska. Sankt Paul bär sig åt så i kväll också, men jag har inte druckit tillräckligt med Becker för att ha tröttnat. Det här är strålande gott - det man kan undra är om det finns stoppning för lagring för att få den där ekbeskan att gömma sig ännu mer?"








"Resan fortsätter uppåt - i alla fall om man som jag är svag för traditionalister. Det här är så snyggt, så rent, trots att det finns gott om komplexitet i de animaliska körsbären som växt på ett sandelträ som skuggar jordgubbsplantorna. Det finns en air av lakrisal örtighet, det finns lite äppliga syror som lär vara en dröm till fet ljus fågel. Det här är elegant, det är färdigt, men ändå inte ett dugg tråkigt.

Faiveley är ännu en stor firma som har satsat pengar på att göra alla sina viner bättre och här har man utan tvekan lyckats. Här visas allt på en gång. Min näsa vill inte lämna glasets öppning, min näsa drar in så jag blir andfådd i en ansträngning att få tag i allt som pågår här. Det finns samma saker här som i de andra vinerna – körsbär, animaliska och lakrisala toner, ljusa exotiska kryddor, ljusa syror, blommor och en mycket mild, men helt underbar ton av tryffel. Munnen bekräftar, det här är en helt skamlös förförisk dryck, med underbart lena tanniner. Dock, det uppstår en diskussion om det här verkligen har stoppning för lagring eller inte. Inte, säger T som vill stanna vid 92 poäng på grund av det. Vem bryr sig om lagring säger P som vill dela ut 95 poäng. T nummer 2 orkar inte med poängen men har ett ansiktsuttryck som skvallrar om skamlös njutning. Låt oss säga 93-94, och vänta inte för länge. 

Apropå 95 poäng så fick just denna Ojai 95 poäng av Antonio Galloni. Min skala är inte Gallonis, men det här är också ett fint vin. Det här är mera av en power-pinot med black cherries snarare än röda bär, här finns koncentration och kraft, men också friska syror som snyggt håller balansen. Kanske inte lika förföriskt som vinerna från Bourgogne, inte lika komplext, men strålande gott ändå.

Bourgogne vinner enkelt i min bok, men resten av världen är inte så dum den heller."


De korkade fick stå i skamvrån. "Junger Fritz" har ett problem..

söndag, november 27, 2011

BYO 26 november


Det är alltför sällan blir de av, dessa tillställningar som går ut på att leka blindbock och låta sig luras uppåt väggarna i glada vinvänners lag. Den här gången var det vår tur att stå för mat och husrum, och vi tog chansen att tillreda en helstekt gås - alltid lika efterlängtad och välkommen vid den här tiden på året. Och tänka sig: alla tio som sitter runt bordet har träffats tack vare vinbloggarna. För fem år sedan hade vi inte hört talas om varandra.

Våra gäster tas emot med ett glas kopparfärgat rosa bubbel. Det är ett öppet och inbjudande vin med generöst gräddig frukt och en viss utveckling mot undervegetation och tryffel. "Välgjord storhusstil", konstateras det. När det gäller åldern blir det knepigare att gissa.
Till en början är alla och fiskar långt tillbaks på nittiotalet. Nä, det här är faktiskt ett yngre vin än så. 2002? Yngre! 2004? Yngre ändå! En överraskning, verkar det som. Yppiga 2006 har gett ett resultat som är väldigt lätt att tycka om, och som passar den otålige. Mums.

2006 Louis Roederer Millésime Brut Rosé

Vi fick testa det nysläppta bubblet på en sortimentsprovning och blev omedelbart förtjusta. Vinet bad verkligen om att få bekanta sig lite mer ordentligt. Det hörs en del frankofilt gnäll över priset - plus att man kan hitta bättre riesling-apéritif betydligt billigare - och visst är det väl också möjligt att hitta jämbördiga pinotbubblor för mindre pengar om man letar noga. Nu tänker vi kanske särskilt på Eric Lichtle och hans prestigelösa Crémant Blanc de Noirs, som packar precis lika mycket pinot-pleasure för en ynka hunka. Men det glömmer vi ikväll...



Vi sätter oss till bords och häller upp ur karaffen, ett vitt med rikt gul färg. Doften är märkligt liten och knuten, trots gott om tid i luften. Vi får noter av citronskal, fet gul frukt, kryddor, örter, barrträd, kåda och en bergoljig mineralton som påminner om skiffer. Vinet ger ett senskördat intryck på nosen, men gömmer liksom själva fruktkorgen bakom ryggen. I munnen finns dock inte minsta blyghet, för det här är kraftfullt, rikt och intensivt. Ryggraden utgörs av sten och stram syra, men det man framförallt tänker på är vinets muskler. Det är rejält med tryck i grejorna, ungefär som i en Smaragd från Wachau, och alkoholen blir smått besvärande när den bidrar med beska, bitterhet och anisvärme i avslutningen. Det är invändningar som hörs, snarare än jubel. Gissningarna går i första hand till Alsace och Wachau, men skiffertonen är ju rätt tysk.

2007 Dönnhoff Hermannshöhle Riesling GG

En viss besvikelse måste man säga - Schildknecht's 95 pinnar är svåra att hitta - men så var vi uppenbarligen för tidigt ute. Den här nollsjuan behöver minst tre år till, men frågan är hur kul det blir. En stadig wienerschnitzel är nog bästa matchningen när det väl är dags.



Nästa glas har en lätt blommig rieslingdoft med tydliga mineraltoner, vit frukt och lemon zest. Ett ungt vin, att döma av den pyttelilla pärontonen. Helhetskänslan är stenig, frisk och aningen grön. Det doftar Mosel: skiffer, som det verkar. Smaken är dock helt utjäst (vilket får oss att överge Moselteorin) med en ren och hög syra, gott extrakt och och runt babyhull. Hela paketet är utpräglat elegant - inte helt olikt en ung stram bourgogne-chardonnay utan märkbar ek - och avslutningen har en god kryddighet och anissälta, men ingen bitterhet eller beska. Öppet och tillgängligt nu, en riktig skönhet. Det är knepigt att spika ursprung och producent, men årgången verkar vara 2009. Ett toppenvin, från ett toppenår.

2009 Dönnhoff Dellchen Riesling GG

Oj. Vilket sammanträffande att vi fick ihop de här två vinerna på ren slump! Här har vi ett helt annat slags uttryck än i nollsjuan, karaktären är inte lika senskördad och betydligt mer tilltalande. Terry Theise associerar fritt, men frågan är om man blir så mycket klokare: "For an essentially studious wine this says a lot. (Dellchen is always both elusive and allusive; it isn’t direct, and it needs to be probed.) It’s a soft composition with thick chords; very long, woodsy like old leaves and tree bark after a warm rain; the palate is more silvery, sorelly, with a touch of flint; calligraphic, studied, careful diction, as if it could be explained if you’d only listen close enough...but the answer is just beyond grasping, and remains a lovely riddle." Den här pärlan finns fortfarande att köpa på SB.



Sniff, sniff... wow, nu snackar vi! En helklassisk bourgogne-näsa med vit citrus och lyxiga fattoner som grädde, nötter, toast, kryddor och tryffel. Flintrök, och nydraget tändsticksplån. En liten stickighet som kan vara fritt svavel, och går hand i hand med vinets mineralitet. Förhäxande sniff hur som helst, här blir man hängande och vill bara ha mer. Och det får man. Ord räcker inte för att berätta varför det här är så fängslande! I munnen möts vi av en slank personlighet med riktigt skarpskuren syra - kalkstenssyra - och ganska gott om rostade fat i klassisk stil. Det här är superbt, och kan bara komma från Bourgogne. Frågan är bara om vi är i Corton, Meursault eller Puligny? Vi landar efter lite fundering i någon av Puligny-Montrachets bästa vingårdar. Riktigt spännande! Här någonstans får vi veta att det är en ytterst sällsynt krabat, och något av ett kuriosum. Hmm, tanken går direkt till Comte de Vogüé's Bourgogne Blanc från unga stockar i Musigny. Men den hade vi tillfälle att prova ganska nyligen, och det här är betydligt bättre. Inte chardonnay, får vi veta! Eftersom det är omöjligt att överge den geografiska bestämningen måste slutsatsen bli aligoté. Och det är det mest häpnadsväckande exempel på den druvan vi någonsin smakat.

2006 Domaine d'Auvenay Bourgogne Aligoté Sous Châtelet

Avsändaren är inte vem som helst, utan den legendariska madame Lalou Bize-Leroy. Ursprunget är Meursault. Odlingsmetoderna är hängivet biodynamiska. Antalet buteljer var 1180 varav denna är nummer 695. Korkdragarens favoritproducent i Bourgogne. Tack!



Det är ingen lätt match att hamna efter en sådant vin, men nästa glas gör ett gott jobb. Doften är kryddig, nästan fet och vaxig, med en lätt aromatisk fruktighet som är relativt neutral. Ni vet: päron, meloner, äpplen och sånt. Kryddigheten är rätt spännande, med bakkryddor som kardemumma. Ekfat i modernare stil kan tänkas vara med i spelet. I munnen imponeras vi av den svalvuxna karaktären och den goda syrastrukturen - vi pratar visslande hög nivå - och blir glada över att eken håller sig väldigt diskret i bakgrunden. Det är ett ungt vin - kanske alltför ungt - men ytterst lovande inför framtiden. Några år till, bara. När det gäller druva och ursprung blev det knepigare. Furmint känns som en gångbar teori. Eller carricante. Eller albariño. Det är ett druvrent vin, får vi veta. Det har uppfostrats i stora ekliggare, inte i små ekfat. Druvsorten har nämnts. Vinet har vuxit på 900 meters höjd... okej, vi fattar vinken! Carricante, Etna Bianco.

2009 Tenuta di Fessina A' Puddara Etna Bianco

Mer att läsa om det här vinet på Wine Virtuosity.


Kvällens första röda har en vidöppen, oblygt cabernetdominerad doft som på samma gång lyckas vara väldigt fruktgenerös, ordentligt utvecklad och rejält komplex. Här har vi massor av mörka körsbär, svarta vinbär, plommon, blyertspennor, mynta och vicks-eucalyptus, multnande löv, grusdamm, mintchoklad, kryddlåda och skaldjursliknande mineraltoner. Aromerna speglas perfekt i smaken, som riktar in sig på kraft snarare än på elegans. Högar av pennväss, smått bläckiga tanniner, rätt hög syra, rejält med fat och en viss ekbeska. Smaken ger ett yngre intryck än doften och det bråkar fortfarande lite i munnen. Hur som helst ett biffigt och ganska imponerade vin trots tendenser till obalans - ett par-tre år till borde göra susen. Ursprunget då? Först var vi nog flera som tänkte Napa Valley. Men så har vi körsbären och syrorna som tillsammans känns klart italienska. Napa har en ju en italiensk enklav som heter Bolgheri, och där kan vi gärna tänka oss att placera det här vinet. När vi får veta att det är ingår 30% cabernet franc - en vanlig andel i Saint-Émilion - drabbas vi av insikten att vi måste bege oss tillbaks till moderskeppet Bordeaux. Men då lär året ha varit varmt. 2000, verkar det som.

2005 Château Beauregard Pomerol

Förvånandsvärt tidig utveckling för en nollfemma, särskilt i doften förstås, men i viss mån också i smaken.


Det börjar bli dags för middagsgåsen, så vi tar in två viner som kan tänkas passa till. Det vänstra har en ung pinotdoft med ett skikt av gräddkola, orientkryddor och mint högst upp i glaset. De bäriga tonerna är röda snarare än mörka, med associationer till röda vinbär, röd cassis och röda körsbär. I nästa lager finner vi och komplext köttiga drag med olika nyanser av färskt, rökt, grillat och lufttorkat. I munnen ett vin i slankt röd burgundisk stil, med de strama vinbärssyror som vi brukar uppskatta så mycket när det står gås på bordet. Frukten kan väl varken skryta med rondör, utpräglad silkighet eller extraordinär täthet, snarare är det fräschören och elegansen man uppskattar. Längden är rätt måttlig, men det är ett skönt vin att dricka. Det hörs en del invändningar, och vi är nog en minoritet runt bordet som verkligen uppskattar vinet till fullo. De första gissningarna går - inte helt oväntat med tanke på att det är vårt vin - till fransk-tyska gränsen och Friedrich Becker. Nej, det här vinet är faktiskt franskt på riktigt. "Taupenots Corton-Rognet!" klämmer Franko plötsligt till med - som vanligt lika bloggpåläst och vass på att klura ut vad det är vi tänker bjuda på.

2009 Domaine Taupenot-Merme Corton-Rognet Grand Cru

Inte lika övertygande som vid Tryffelsvinets provning. Håller kanske inte fullt ut grand cru-klass om man ska vara kritisk, men ett elegant vin är det, och ett härligt ackompanjemang till gåsen.


I glaset till höger har vi också en pinot, ingen tvekan om det. Doften är stor, rentav vidöppen. Skönt utvecklad och rejält komplex med Côte-Rôtie-liknande toner av violer, kött, chark, tjära och rök. Faten bidrar med vanilj och kryddlåda. Man kan associera till ungefär samma slags bär som i förra vinet, men de är mörkare, tätare och rikare, i positiv mening likörtonade. Frukten ger ett fullmoget intryck, och vinet är också fullmoget (bordet runt beklagar vi svenska språkets brist på distinktion mellan "ripeness" och "maturity" - ska vi säga druvmognad och flaskmognad?). I munnen infriar vinet alla löften. Det besitter en makalös silkighet och harmoni, en sådan rikedom och rondör - utan minsta antydan till klumpighet eller hetta. Här bjuds storartad njutning på egen hand, och det visar sig även funka bra till gåsen trots att syrorna är åt det lägre hållet, och det är väl den enda invändning man möjligen kan ha. När det gäller ursprung kan det väl egentligen bara handla om Nya Zeeland eller Californien. Amerikanskt ursprung brukar vi förknippa med lite mer alkoholvärme än det här vinet förmedlar, så det lär nog vara en kiwi-pinot. Och inte vilken som helst, utan den bästa vi någonsin smakat!

2006 Daniel Schuster Omihi Selection Pinot Noir

Den här nyzeeländaren kan lätt konkurrera med bourgogne grand cru i fråga om kvalitet. Waipara har en vulkanisk jordmån - inte helt oväntat med tanke på vem som tagit med sig vinet. Sorgligt nog gick Daniel Schuster i konkurs, och 2006 var den sista årgången han gjorde. Läs Niklas post här.


Mörka surkörsbär och asfalt i nästa glas. Här finns en viss mognadsutveckling mot torkad och kokt frukt. De förmodligen använda faten bidrar med lakrits och bakkryddor som kardemumma, men här finns ingen vidare komplexitet att prata om. Surkörsbären fortsätter i munnen, och får sällskap av en rejäl syra som inte känns helt i balans med resten av vinet. Fruktmognaden verkar hyggligt bra men tanninerna är lite kantiga (fast Piemonte kan nog plockas bort från gissandet, även om hög syra skulle kunna betyda barbera, men den här "sura" syran känns ju rakt av sangiovesisk). Intrycket är märkligt anonymt, och faktiskt ganska mediokert. Dessutom tappar vinet i energi ju mer luft det får i glaset. Gissningsvis är det en mogen barrique-toscanare från åren 99-01. Ingen runt bordet är i närheten av varken rätt druva eller ursprung.

2005 Domaine Jamet Côte-Rôtie

Ett mysterium, ingen fattar någonting! Inga violer, inget kött, inga av de typiska Jamet-markörerna. En förklaring kan finnas i att vinet fått så mycket som tio timmar i karaff, och hunnit tappa sina övertoner. Eller så är det helt enkelt den klassiska syrah-tunneln vi har råkat på, det stämmer rätt bra med tidtabellen. Det ser hur som helst inte helt lovande ut för flaskorna i källaren. Det verkar som att Farbror Bob kan ha rätt i sina reservationer mot senare årgångar av Jamet, även om vi är överens om att han missbedömde nolltrean.


Sniff, sniff. En skolboks-cabbe! Klassisk vänstra stranden-bordeaux med sitt typiska gräs och paprika. Men tyvärr också med en anstrykning av korkdefekt, som avslöjar sig fullt ut i munnen. Snipigt och fruktglest med noll längd. Tant pis...

2001 Château Sociando-Mallet Haut-Médoc Cru Bourgois




Nästa vin har en otroligt vacker uppsyn i glaset. Högeligen transparent med fin lyster och stort färgdjup. Doften är rejält komplex med intrikata toner av örter, mynta, honung, vinbärsgelé, tobak, lakrits, jord och pelargon. Det är som om druvorna haft varierande mognadsgrader när de plockades. Några stjälkar fick nog också åka med, och vinet ger intryck av att ha lagrats i botti. Det är en egensinnig, personlig skapelse med tydlig avsändare. Så pass tydlig att Frankofilen får "Bressan-vibbar"... men vi håller masken ett tag till. I munnen en elegant tobaksrökare med sjungande syra. Mittsmaken är perfekt fokuserad med intensiva aromer av cassis, mullbär och vinbärsgelé. Kryddiga nypon i avslutningen och en härlig längd tack vare den spikraka syran. Ett underbart vin med klockrent italiensk profil och suverän drickbarhet, fortfarande ungdomligt med många års framtid.
Druvsort? "Pignolo!" säger Franko. Utan att någonsin ha smakat en sådan...

1999 Bressan Cru Pignol



Och nu över till något helt annat. En volatil doft med lösningsmedel, aceton och lim. Frukten är riktigt tät, mörk och sötmogen med inslag av persikor. Eucalyptus på toppen och lakrits i djupet, med generös assistans av tjära, grillkol, kaffe och soja. I munnen en kassaskåpstät fruktbomb med hög alkohol och i sammanhanget överraskande hög syra. Toner av bokna äpplen påminner lite om amarone, annars är det väl ganska uppenbart syrah vi har i glaset, eller ska vi säga shiraz? De flesta tror nog att detta är en aussie, men amarone och châteauneuf finns också med bland teorierna. Den här stilen lär aldrig bli vår, och de oblyga faten påminner om Mordorées La Reine des Bois som gav oss problem när vi provade Ch9 2001 med Munskänkarna i måndags. På sitt sätt imponerande, men också svårdrucket och med kraft nog att fälla provaren innan kvällen är slut. Spottkoppen nästa.

2008 Alban Vineyards Patrina Syrah



Mmm, här har vi en fin hallon-nebbiolo! Lätt volatila botti-noter, glänsande körsbärsnickel, förtjusande örter, vinbär, apelsiner och eneträ. Rent och snyggt spel i det ljusa registret. I munnen en riktigt god italienare, klassiskt stajlad, där alla mätare står på medelvärden utan att det blir det minsta tråkigt för det. De relativt lätta tanninerna tycks inte direkt skrika nebbiolo. Nä, här drar strukturen mer åt det örtiga och åtstramande hållet än åt det läskpapperstorra, men man kunde tänka sig något elegant från Barbaresco, Valmaggiore eller norra Piemonte. Det går helt enkelt inte att släppa nebba-spåret när det startade så tydligt! Och vi är fler som går i fällan, men inte G som slår fast: detta är ingen nebba! När det gäller ålder landar vi runt 2004/2005.

2006 Conti Costanti Brunello di Montalcino

En härlig klassiker i sympatisk stil, men det är lite svårt att förstå var Galloni hittade alla sina 95+ pinnar.



Nästa glas doftar lite som en ännu bättre version av föregående, och nu är det fan nebbiolo - det kan vi svära på. Här serveras en fantastiskt ren doft av hallon, vinbärsnickel, lakrits och apelsin. Kryddig och tät på samma gång som den är blommig och diskantrik med skimrande ljusa övertoner av violer, menthol och läder. Måste vara traditionalist-nebba av bästa slag! En lysande start, vi kan inte bärga oss utan måste smaka.
I munnen visar det sig vara ett slankt och elegant vin med flödande fruktkoncentration, saftig syra och nafsande tanniner. Intrycket är ungdomligt, vidöppet och rentutsagt överjävligt gott att dricka redan nu. Stilen känns bekant, så vi säger Bruno Giacosa och tippar på att det är senast släppta årgång (2007) av hans Barolo Monfalletto.

2007 Giuseppe Rinaldi Barolo Cannubi San Lorenzo / Ravera

Beppe Rinaldi! Vilken ära att få bekanta sig med ett vingårdsvin från denne excentriske barolo-profil. Den här tråden måste vi absolut nysta vidare på. Kvällens bästa. Ja, till och med etiketten är kvällens bästa.


Hur följa upp detta? Med mognad, såklart. Nästa vin är mörkt sammetsrött med lite fällning i glaset. Det doftar av gammal ostbutik och tvättäkta fransk merde. Skogshallon, kryddor och skön orenlighet. Smaken har gott djup med mogna tanniner, bra fräschör och precis lagom balans mellan fruktighet och utveckling. Det verkar vara en mognande bourgogne från Côtes-de-Nuits, förmodligen premier cru. Årgången ser ut att vara 2002, möjligen 1999. Riktigt trevliga doningar i bra drickfas.

2002 Domaine Daniel Rion Nuits-Saint-Georges Les Grandes Vignes

Bra jobbat på bynivå. Priset i Frankrike låg tydligen runt €20 - fantastiskt mycket bourgogne för pengarna.


Sista blindpavan bjuder på en mörk, djup, pinot-liknande frukt av jästa körsbär, som vid nästa sniff får korrigeras till grenache. Ett komplext och läckert uttryck med toner av chark, lakrits, anis, eneträ och fat. Gott om garrigue i doften, som sig bör i södra Rhône.. och bra tryck i frukten när vi smakar, med behaglig alkoholvärme och lite sötare frukt efter föregående viner. Friskt och örtigt som tusan, nästan som en örtlikör, eller "liqueur de garrigue" för att använda Robbans uttryck. Mer kraft än elegans, och tyvärr så finns en del rätt träiga ektanniner som drar ner intrycket en smula. Årgången kan vara 2006, ett ört-år av rang.

2004 Domaine du Pégau Cuvée Laurence Châteauneuf-du-Pape

Aha, vilken överraskning! Det här glaset hade inte alls den där typiska tonen av "brett" som brukar vara det första ordet som trillar ner i blocket när man provar Pegau. Inte heller de köttsafter och bordeauxlika tobakstoner som man så gärna känner igen. Reservée brukar vara mindre träigt än Laurence, eftersom tiden på foudres är nästan hälften så lång. När vi provade 2001 Laurence i måndags, så uppvisade den också en del torra ektanniner som man kunde varit utan i ett för övrigt helt underbart vin.



Hur rundar man av en sådan här kväll? Jo, med lite vuxenläsk förstås! 2010 Marcel Lapierre Morgon Sans Soufre är en självklar källa till njutning gång på gång. Dess karaktär är så skrattretande tydlig. Kommer vi att tröttna?

ps. Söndagskväll = slattfest. Dellchen glänser i rollen som apéritif. Conti Constanti visar mer tobak och botti-toner än i går, och den helt osöta smaken har vunnit i längd. Jamets surkörsbäriga nollfemma har knappast blivit bättre av ännu ett dygn i luften.