Lyckade nedslag häromsistens

Pinot Nero Italiano

En av de mest intressanta företeelserna under italienskt 00-tal är framväxten av producenter som valt att specialisera sig på pinot noir. Och det är väl så man måste göra, för vi vet ju alla att pinot noir inte nöjer sig med att vara en druva bland andra. Det är en kinkig diva som begär full uppmärksamhet från sin vinodlare/vinmakare/vinälskare.

Men är inte Italien för varmt för pinot noir? Jo, i många fall är det nog så. De bästa producenterna hittar man i svalare omgivningar. Exempel på sådana är Appenninernas utlöpare i norra Toscana, pre-alpina backar i Sydtyrolen och Trentino, samt enstaka vulkankäglor på sydligare breddgrader där man kan odla i norrlägen på relativt höga höjder.

Det var sjuttio nyfikna och mycket modiga människor som slantat in varsin knapp femhunka i utbyte mot eventuella kickar av garanterat nytt slag. Dessa oförvägna ställde kosan till Näringslivets Hus för Stockholmsmunskänkarnas och Svea Rikes första provning någonsin på temat pinot nero italiano.

Våra läromästare för kvällen hette Carlo Merolli, Fabio Simoncini, Alessandro Brogi och Andrea Paoletti - två dansk-italienska vinpushers med viss berömdhet i den nordiska vinbloggosfären, och de två sistnämnda ägare respektive vinmakare från Podere Fortuna ett par tre mil norr om Florens.

2009 Garlider Blauburgunder Südtirol DOC 

Utan konkurrens kvällens mesta fjäderviktare, predestinerad att öppna provningen. Här finns nästan mer släktskap med vitt vin än med rött. Doften är ljust bärig, ungdomlig och renfruktig, med lätt gröna toner samt knappt mogna jordgubbar, tranbär,  cocktailbär och några droppar rödvinsvinäger. I munnen ett slankt och friskt vin med snudd på obefintliga tanniner och en lätt anorektisk kroppsbyggnad. Ändå finns en viss intensitet och värme, medan avslutningen är en smula kartig och lätt besk. Det här är charmigt i första vändan, men i återtitten känns det lite för lätt och lite för lite. Det gör sig nog allra bäst vid sval temperatur till en stekt spättafilé eller annan fiskrätt och lär knappast vinna på att sparas mer än ett par år till. Uppfriskande och sympatiskt. (87)

Garlider är troligen den nordligast belägna pinot nero-producenten i Italien. Gården ligger i Feldthurns ett par-tre mil norr om Bolzano längs Brenner-motorvägen i Eisacktal och sen ett antal hundra meter upp i backarna på västra sidan om floden/vägen. Ekologisk odling. 1200 flaskor. 13,5%. Tidigare bloggat här.

2008 Elisabetta Dalzocchio Pinot Nero Vigneti delle Dolomiti

En helt annan varelse, långt mer komplex och mer fängslande. 

På nosen handlar det väldigt mycket om andra saker än frukt - en effekt av vinifiering med stjälkar som vi vill se saken. Folk som har problem med grönhet kan ta det som en varning, för här finns noter av under-vegetation, tulpanblast, grönmynta och mer ovanliga associationer till surkål, krondill och senapsfrön. Men också orientkryddor och en gnutta kola som nog har med faten att göra. Några frukter och bär trillade inte ner i våra anteckningar, men det bör inte tolkas som att det fattas frukt. I munnen erbjuds nämligen en len, nästan silkig och fint balanserad drickupplevelse med tilltalande om än något udda aromatiska egenskaper. En matvänlig liten kärvhet hamnar enbart på pluskontot. Ett av kvällens roligaste viner, väldigt personligt, drickmoget och klart värt att återkomma till. (89)

Beläget ovanför Rovereto i Trentino. Vi mejlade Elisabetta - som hade tänkt komma till Stockholm på eget bevåg men stoppades av problem med regn under skörden - för att kolla hur det stod till med stjälkar och fatstorlekar (under provningen var förvirringen kring de här detaljerna närmast galopperande) och fick snabbt svar: hälften av stjälkarna kvar och små bourgognefat, lika delar nya, ett- två- och tre-åriga. Ekologisk/biodynamisk odling. Knappt två hektar vinmark, med enbart pinot noir, uttag högst 40 hl/ha. 8000 flaskor totalt. 13% alkohol. Tidigare bloggat här.

2009 Haderburg Hausmannhof Südtiroler Blauburgunder DOC 

En ungdomlig men samtidigt lite unken/reduktiv doft, som en del provare har invändningar mot. Undervegetation, jord och lakrits samt rätt tydlig grillad kyckling, komplett med grillkrydda och allt. Frukten spelar på det röda körsbärstemat med något maraschinorött cocktailbär som glänser till. Smaken känns stadig och välbalanserad med lite lägre syra än de två föregående, lite rikare frukt med hyfsad intensitet och en gnutta beska. Gott och drickbart men utan riktiga ovationer. Inte minst priset, men också förhandsrapporterna, ger en nivå av förväntningar som inte riktigt infrias. (88)

Haderburg/Hausmannhof ligger på 400 meters höjd ovanför byn Salurn i nedersta Südtirol. Odlingen är biodynamisk, med ett uttag om 60 hl/ha. Jäsning i öppna kar av rostfritt stål, 12 månaders lagring i nya och använda barriques. 10 000 flaskor blauburgunder. 12,5% alkohol.

2008 Haderburg Hausmannhof Riserva Südtiroler Blauburgunder DOC 

Helseriös doft med röda och mörka körsbär, cassis, svart vingummi, blodapelsin, malört, lakrits, mörk choklad, bittermandel och ny ek. I munnen bjuds det på tät frukt och fat, stadiga men ytterst välarbetade ektanniner och en lätt ekbeska. Stramt och snyggt, med bra längd på eftersmaken. Ett respektabelt proffsjobb i välsydd kostym som inte lär göra bort sig i internationella sammanhang - det påminner lite i stilen om Bergström Vineyard från Willamette Valley. Enastående kvalitet, bör lagras för att ge sitt mesta. (90-91)

Hausmannshofs finaste urval hamnar i denna riserva som bara är marginellt dyrare än standardkvaliteten. 24 månaders uppfostran, ett år i nya fat och ett år i äldre. 2500 flaskor. 12,5% alkohol.

2006 Marchesi Pancrazi "Villa di Bagnolo" Pinot Nero Toscana IGT

Kvällens mest utvecklade vin, med goda fattoner som för tankarna till chianti classico. Överhuvudtaget doftar det mer fatlagrad sangiovese än pinot noir - surkörsbär, julkryddor, hallon, bigarråer, kakao, te, örter, rök  - men det finns också en intressant mineralton som påminner om skaldjur, närmare bestämt om kräft/krabbsmör. Smaken har trevlig utveckling, god kropp och en stadigt byggd struktur, med områdestypisk kärvhet, lingonsyrligt snörp och lätt uttorkande te-tanniner. Blint hade gissningen aldrig landat på pinot noir, men det här är ju alldeles utmärkt - särskilt om man inte förväntar sig pinositet, men uppskattar toscanskt ursprung och dito stil. (90)

Marchesi Pancrazi/Fattoria di Bagnolo ligger strax nordväst om Florens, i närheten av chianti-zonen. De har jobbat med pino nero sedan 1980-talet. Jäsning i öppna kar av ek, med uppfostran i barriques. 13%. Vinet har fått fin respons från Antonio Galloni. Tidigare bloggat här. 

Plats på scen för Alessandro Brogi...

...och hans vinmakare Andrea Paoletti.

Det där röda i glaset är 2009 Brewer-Clifton Pinot Noir.

Podere Fortuna ligger i Mugello, 25 km norr om Florens, uppe i Appenninernas utlöpare på 230-260 meters höjd. Florentinske arkitekten Alessandro Brogi tog över den lätt nedgångna egendomen år 2000 och började följande år att plantera om en handfull hektar vinmark med pinot noir, med en täthet av drygt 7000 rankor per hektar. De bägge vingårdarna döptes till Coldaia och Fortuni. 

Andrea Paoletti var ansvarig vinmakare hos Antinori fram till 1996 och är sedan dess konsult för vinodling hos Tenuta dell'Ornellaia. Han har också arbetat med Isole e Olena. Från år 2009 är han konsulterande vinmakare på I Veroni i Chianti Rúfina, samt pysslar med egna etiketten Rancore, förutom jobbet med Podere Fortuna. En kille med rätt tung ryggsäck av erfarenhet...

2006 Podere Fortuna "Coldaia" Pinot Nero Toscana IGT har en ljust parfymerad doft med fin pinotkänsla av röda vinbär, nypon, lite undervegetation, ostbutik och stearinljus. Smaken är slank och frisk med god fruktsötma, lena små tanniner, lätt kärvhet och bra fräschör. Ett relativt lätt, dansant och välbalanserat vin som har den där eftertraktade pinotkänslan samt en tveklös elegans. Ljuvligt. (90)

Uttagen är låga, runt 30 hl/ha  och man använder dubbla sorteringsbord. Musten jäser med naturliga jäststammar i öppna träkar med temperaturkontroll. Macerationstiderna är numera ganska långa, mellan 18 och 25 dagar, men nollsexan fick bara tolv dagar eftersom man inte ville extrahera för mycket. Därefter följde tolv månaders uppfostran i franska ettårsfat, som man helst köper från bourgogneproducenter som använder sina nya ekfat till vitt vin. En mindre andel fat kommer från Cepparello (Isole e Olena). Avslutningsvis sex månader i betongtank och ett år i flaska. Gårdens produktion av pinot noir ligger på runt 20 000 flaskor, dessutom gör man ett vitt på 80% chardonnay och 20% pinot noir. Vinerna håller mellan 13 och 13,5% alkohol. Coldaia tidigare bloggat här.

2009 Podere Fortuna "Coldaia" Pinot Nero Toscana IGT är fortfarande helt primär, med bra doftdjup, hög fruktmognad, mörkare körsbär, hallon och lite mörk chokladpralin. Slankt i munnen men tätt i frukten med oväntade mängder greppiga chokladtanniner, inte minst jämfört med nollsexan. Bra mineralkänsla samt en viss liten ungkärvhet och stramhet som gärna får slipas ned. Här finns potential, lagras i ett par år innan korken dras. (90)

Alessandro och Andrea berättar att varma 2009 var ett väldigt lyckat år i deras svala hörn av Toscana. Man vågade extrahera mer än i årgång 2006, varför vinerna blev tätare och relativt tanninrika. Detta gäller också varma 2007. 13,5%

2007 Podere Fortuna "MCDLXV" Pinot Nero Toscana IGT har redan en fin utveckling med orientkryddor, smörkola, mint, skaldjursskal, örter och undervegetation. Här finns en lustig känsla av eterisk olja, med inslag av kåda och myggmedel. Frukten är klart komplex med handlar mest om (snudd på över)mogna jordgubbar med inslag av gula plommon, persikopuré och torkad frukt, typ sultanarussin. I munnen rikt och visköst med mjuk syra och len mjölkchokladig munkänsla. Frukten är tät nog med silkiga tanniner och ämabel fruktsötma. Aromerna hänger kvar länge. (91)

MCDLXV är Podere Fortunas toppselektion. Namnet syftar på att gården finns dokumenterad redan 1465, då med Lorenzo di Medici ("Lorenzo Il Magnifico") som ägare. Den enda skillnaden mot de vanliga vingårdsvinerna ligger i urvalet av druvmaterial, annars är vinmakningen och uppfostran identisk. 3000 flaskor. 13,5%.

2009 Podere Fortuna "MCDLXV" Pinot Nero Toscana IGT är vidöppet på nosen, här finns både charm, djup och komplexitet. Inledande toner av mint, kafferost, choklad och kryddlåda. Därefter ros, viol, mogna jordgubbar samt röda och mörka körsbär. Lite sockervadd och maräng anas på toppen, men toscanska örter och kalkgrus finns i botten. I munnen generöst med mogen frukt och täta finkalibriga tanniner. Lång och imponerande eftersmak med aningar av tobak och undervegetation. Kvällens bästa vin. Både att dricka nu och givetvis än mer att lagra. (92)

Slutsatsen av provningen är att Trentino/Alto Adige och Toscana ger ganska olika uttryck, där Toscana vinner kvällens drabbning med hjälp av sina välbyggda tanniner. Elisabetta Dalzocchio har en alldeles egen stil och Podere Fortuna är definitivt något att hålla ögonen på framöver, inte minst med tanke på att rankorna som gett de aktuella vinerna bara är mellan fem och åtta år gamla. Vi avslutade kvällen med en fyrarätters på 19 Glas utan så mycket som skymten av italienskt vin. De bägge toscanarna hade förstås mer att berätta, en del detaljer finns här och var i noteringarna ovan.

Trentino/Alto Adige, Cibi e Vini:

2009 Garlider Blauburgunder Südtirol DOC
(165 dkk)
2008 Elisabetta Dalzocchio Pinot Nero Vigneti delle Dolomiti IGT
(185 dkk)
2009 Haderburg Hausmannhof Blauburgunder Südtirol DOC
(340 dkk)
2008 Haderburg Hausmannhof Blauburgunder Riserva Südtirol DOC
(355 dkk)

Toscana, Carlo Merolli:

2006 Marchesi Pancrazi Villa di Bagnolo Pinot Nero Toscana IGT
(270 muk)
2006 Podere Fortuna Coldaia Pinot Nero Toscana IGT
(215 muk)
2009 Podere Fortuna Coldaia Pinot Nero Toscana IGT
(215 muk)
2007 Podere Fortuna MCDLXV Pinot Nero Toscana IGT
(495 muk)
2009 Podere Fortuna MCDLXV Pinot Nero Toscana IGT
(495 muk)

ps. Fler som gillat pinot nero italiano här, här och här.

pps. Muk = "mynt-union-kronor". Dkk = Sek = Nok.
Drottning Margareta kunde inte ha gjort det bättre.

2008 Dalzocchio Pinot Nero

Dags att bekanta sig med ännu en Elisabetta från Trentino. Uppe på de pre-alpina kullarna ovanför Rovereto - längs med motorvägen utmed Adige - sköter Elisabetta Dalzocchio knappa två hektar pinot noir, som började planteras av hennes pappa 1979 och kompletterats sedan dess. Stenhuset där hon bor, och dess källare där vinerna vilar, är byggda i slutet av 1700-talet.

Vackert så det gör ont.

Vingården ligger på drygt 400 meters höjd och omges av skogklädda kullar och berg. Ljumma vindar blåser oftast norrut från Gardajön. Marken är måttligt kalkrik med högre pH. Sedan 2001 är Elisabettas odlingsmetoder certifierat ekologiska med biodynamisk praktik, och uttaget överstiger aldrig 40 hl/ha. Vinmakarfilosofin är icke-interventionistisk, druvklasarna avstjälkas inte, och jäsningen sker på traditionellt burgundiskt vis i öppna ekståndare med vingårdens egna jäststammar, utan tillsatser. Uppfostran i använda barriques tar arton månader, och vinet buteljeras med en låg svaveldos. Ett års produktion blir ungefär 9000 flaskor.

2008 Dalzocchio Pinot Nero Vigneti delle Dolomiti IGT ser redan hyfsat utvecklat ut - en varmröd färg med hög lyster och tegel i kanten. Man behöver bara sniffa en gång för att inse att vi har att göra med komplex och egensinnig nos, med flera doftspår att följa och en bra början till mognadstoner.

Här finns undervegetation och grovhångel, lövhögar och rostiga järnrör, fisksås och tulpanstjälkar. Själva frukten påminner mest om röda vinbär men bjuder också på nyanser av pressad apelsin, rönnbär och torkade tranbär. Man vill dit med näsan igen!

I munnen ett tajt och slankt vin med hög fokuserad syra. Mittsmaken har god intensitet med diskantrika rödfruktiga aromer, men är samtidigt klart komplex med en seriös mineralitet och greppiga tanniner som är lite torra och stjälkiga utan att det blir störande.
Vinet lämnar munnen rensad och redo för nästa klunk, och nästa - inga problem eftersom alkoholen klockar in på 13 procent jämnt.

Summa summarum: en egensinnig svalklimatspinot som är intressant att meditera över på egen hand samtidigt som den uppenbart bör jobba bra i matsammanhang. Efter en timma i karaff kommer smaken loss och hittar skön balans - här finns säkert några års uppsida med lagring. Det ska bli ett nöja att följa Elisabetta Dalzocchio i kommande årgångar.

Cibi e Vini, 185 dkk eller 320 dkk/2 fl. DHL till Sverige.

Pinot Nero: Bressan vs. Boccadigabbia - revisited

Häromveckan blev vi kontaktade av Cesarino Gobbi, importör till Marche-producenten Boccadigabbia. Ärendet gällde pinotnero-duellen i augusti, där deras 2004 Il Girone golvades av Fulvio Bressans 2003 Pinot Nero. Producenten hade google-översatt posten och hört av sig till Sverige. Inte kunde väl detta vara möjligt - den flaskan måste ha varit defekt!

Fair enough. Har man åkt på pumpen, så förtjänar man en andra chans. Vi träffar Cesarino över en espresso, och vårt samtal kommer att handla mycket om de besvärliga förutsättningarna för en liten svensk-italiensk deltidsimportör. Prispressande dansk-italienska pushers får sig några rejäla dängar, och så får vi veta varför Cesarinos Marche-viner är så uppseendeväckande prissatta i BS. Nämligen för att kunder i Horeca-sektorn ska inse hur bra restaurangpriserna är! En märklig strategi, om ni frågar oss.

Vi riggar kvällens match snarlikt den förra, med den lilla skillnaden att Bressan nu hunnit fram till 2006 och Il Girone till 2005. Eftersom bägge vinerna är riktiga fullblod, får de vila sig i form ett par timmar i karafferna. För att de ska få bästa möjliga förutsättningar grillar vi en hel bosarpskyckling och serverar den med hasselbackspotatis, gräddsås och gelé.

2006 Bressan Pinot Nero har en öppen, komplex nos med ständigt skiftande aspekter. Först träffas vi  av varma, djupa toner av mörk choklad, tobak och läder - under lätta skyar av grusdamm - men inom några ögonblick plitas den lilla gröna Bressan-signaturen dit, och då tänker vi på friska örter som mynta och oregano, kanske en snutt pelargonstjälk, samt en skrattretande tydlig ton av grönpeppar. Frukten måste beskrivas som supertraditionell - murriga mörka surkörsbär som är urbota italienska men knappast pinotparfymerade. Istället hittar vi en fin liten syltighet som drar åt cassis, fruktkaka och korint - tänk mogen merlot, eller fransk hotellfrukost med kaffe och marmelad. Hela tiden finns en tydlig närvaro av jord, och till slut utvecklas en finstämd blomton. Ändå är det lite svettigt och brettigt, och kanske mer rustikt än elegant. Eller snarare: klart elegant, fast på ett rustikt sätt.

Smaken är mycket intensiv, hårt deffad och tanninrik med markant syra och en hel del citrusbeska. Alkoholen klockar in runt de 13%, druvorna har uppenbarligen macererat länge, och vinet har karaktär av lång mognadslagring. De blandade vinbären blir tydligare i munnen än på nosen, medan avslutningen är en smula kryddig som av nejlika och lagerblad. S hittar likheter med traditionell högra stranden-bordeaux, och det var ju faktiskt där vi landade när vi först blindprovade Bressans 2000 Ego (förmodligen under inverkan av femtedelen cab franc). Ja, pinot noir skulle nog varken bli första, andra eller tredje gissningen på denna nollsexa. Hur som helst: det finns massor av spännande saker att hitta i doften, smaken är redigt kraftfull och matorienterad, och vinet glänser ihop med vår grillade kyckling.

2005 Boccadigabbia Il Girone Pinot Nero öppnar med en väldigt framfusig ton av bittermandel och nysågat fruktträd (tänk till exempel plommon). Sågspånet yr, det är faktiskt en av de mest ekdominerade dofter vi någonsin känt i en pinot noir. Det fortsätter med söt rostning, balsamiska kryddor, svettig lök, rostat kaffe och en parfymerad, tvålig ton som känns påklistrad och klart oangenäm. När man väl pejlat in den - det är inte svårt, vi lovar - så vill man bara stänga av den. För att gå vidare till fruktaromerna så domineras de av mörka körsbär med kompletterande noter av jordgubbe, men utan de murrigare drag som fanns hos Bressan. Istället finns en tydlig likörton, som så ofta när alkoholen parkerat sig runt 14,5%.

I munnen ett stramt, intensivt och kraftfullt vin med sur syra och ekig beska. Den mörka frukten känns märkligt komprimerad, liksom instängd i ett järngrepp av fat. De stora, träiga tanninerna hänger envist med hela vägen ut i eftersmaken. Det är knappast ett behagligt vin att dricka på egen hand, men fungerar ändå förvånansvärt hyfsat till maten, förutsatt att man kan bortse från den störande tonen i doften. Ändå är det väldigt svårt att se hur detta skulle ordna upp sig med lagring. Elegans och pinositet är verkligen inte orden i dagsläget.

För att summera intrycket av Il Girone, så känns det välbekant från nollfyran och kan enklast summeras i ordet "överekad". Det hade varit roligt att få äta upp hattarna och berätta om hur gott det smakade, men detta kraftpaket är inte vår typ av pinne och lär aldrig blir det heller. Vårt bästa råd till Boccadigabbia är att befria kommande årgångar från den gruvliga ekfracken. Druvmaterialet finns nog där, men liksom nollfyran har nollfemman utsatts för grov misshandel i källaren.
Sorry, Cesarino.

Fulvio Bressan gör oss som vanligt på gott humör med sin tydliga signatur och sitt kompromisslöst traditionella vinmakande. Ändå tycker vi att nollsexan förtjänar ett uns av kritik - visst hade det varit ett bättre vin om man kunnat finna åtminstone något tecken på vilken druva det är gjort på? Och den stentuffa, långmacererade karaktären gör att drickbarheten på egen hand tar stryk i längden. Fredagskvällen får sluta med ett par glas 2008 Friedrich Becker Spätburgunder "B", en ovanligt mörkfruktig pfalzare som fyllt ut runt midjan med ett extra år på rygg och hittat fram till en väldigt fin drickfas.

Vinomatik via BS, 693 kr/3-pack
Cesarino Gobbi via BS, 396 kr (varuprov)
Belvini, €18,90. Finns fortfarande kvar!

Bressans nollsexa tidigare bloggad här.

ps. Varför lagar man inte ossobucco med risotto milanese mer ofta? Under lördagskvällen fick vi nog till vår bästa so far. Enda felet: fyra märgben är på tok för lite för tre. Bressan var ännu bättre efter ett dygns luftning, medan Il Girone degenererat till jolmig eksoppa.

Pinot Nero 2010: Pojer e Sandri vs. San Michele

Trentino-Alto Adige växer i rollen som leverantör av hyfsad pinot-dricka. Vi har aldrig smakat något stort därifrån, däremot en hel del gott. Bäst tycker vi att det blir när man känner närheten till alperna i en svalt syrlig och slank smakprofil som påminner om lättare Ahr-pinot. För kvällen får vinerna sällskap av kyckling som fått sjuda i Lapierre-beaujolais tillsammans med skogschampinjoner, sidfläsk och chalottenlök.

2010 Pojer e Sandri Pinot Nero är en ljust granatröd uppenbarelse. Nosen är öppen och ljust rödbärig med drag av rönnbärsgelé, lingon, röd vinbärssaft och rödvinsvinäger. Dessutom en gnutta ljus lakrits och diskret blomparfym. Karaktären är svalvuxen och genomluftad, fin att sniffa på.

I munnen ett fjäderlätt vin (12,5%), fint bärigt med mjuk munkänsla och friskt småkärv syra åt lingonhållet, som får diskret tassande komp av ljus kola och ljusa kryddor. Stilen är elegant och läskande, en harmonisk upplevelse helt utan beska eller bitterhet. Omedelbart lockande att dricka rakt upp och ner.

2010 Istituto Agrario San Michele all'Adige Pinot Nero har en djupare, dovare doft som inger respekt med sina lätt köttiga toner samt drag av läder, mossa och skog. Här finns märkbara men inte alls störande kaffefat och en kärnigt knuten frukt som sakta öppnar upp mot mörkare körsbär, körsbärskärnor och bittermandel.

Smaken är oväntat tät och rik - jämförelsevis mer bourgognelik - med hårdare tvinnad frukt och bestämd struktur som tar hjälp av en god apelsin/pomeransskalbeska och rätt gott om tanniner. En relativt sett mer kraftfull pinot (14%) som balanserar sina tillgångar väl och har anständig längd.

Bägge är riktigt goda, men Pojer e Sandris lättfotade pinne blir vår favorit både på egen hand och i samspel med maten. San Micheles tia vinner en hel del i drickbarhet på tre timmars luftning, och som lagringsprojekt betraktat är den klart lovande - man kan lätt vänta fem år. Nyligen drack vi nollfemman, den bjöd på riktigt trevlig utveckling.

Carlo Merolli, 130 muk och 122,50 muk*

*(MyntUnionKronor)

Bressan: 2006 Pinot Nero vs. 2004 Schioppettino

Hur viktigt är det med igenkännbar druvkaraktär i ett vin? Eller ursprungsprofil? Eller kanske är det mer önskvärt med en omisskännlig signatur, så att man direkt uppfattar vem som är vinets avsändare? Typicitet eller originalitet, vad är mest åtråvärt? Kan man förena alla parametrarna i ett och samma glas? Och i så fall vilket?
Det vore väldigt intressant att höra vad ni tycker.

I förra veckan var vi på en promotion-lunch. Mittemot oss hade vi exportchefen från Ferrari, Trentinos ledande producent av mousserande vin. Efterhand kom samtalet in på det gemensamma favoritämnet pinot noir. Särskilt då den italienska pinot neron, och i synnerhet den från Trentino och Alto Adige. Vi var överens om att kooperativet Colterenzio gör en bra basversion, liksom Pojer e Sandri och lantbruksskolan i San Michele. Så kom frågan vilken italiensk pinot nero som gjort starkast avtryck hittills, och vi svarade utan att tveka: Fulvio Bressans. Proffset från Trentino såg ut som ett frågetecken. Det här var uppenbarligen något han aldrig hört talas om. Lite förvånande att det är så pass vattentäta skott i den italienska vinbranschen...

2006 Bressan Pinot Nero har en mörkt sammetsröd färg, som mer liknar en mognande bordeaux än ett vin av pinot noir. Doften är fullpackad med botti-tonade mörka surkörsbär, svart te, läder och tobak. Florala drag absolut, lite som pelargoner med sina stjälkar. Några blad av grönmynta. En biodynamisk kompost, påpekar S utan att känna till vinmakarens böjelser åt det hållet. Med alla sina botti-toner ger vinet ett raktigenom traditionellt intryck.

Upplevelsen i munnen är verkligen en överraskning. Detta måste vara den tuffaste struktur vi någonsin stött på i en pinot noir. Här handlar det om klassiskt italienska surkörsbär, rejäla syror och tanniner som har mer gemensamt med druvor som sangiovese och aglianico. En tuff och ihärdig smak, precis lika fjäskbefriad och kompromisslös som sin upphovsman. Det klingar ruffigt, kraftfullt och långt. Elegans är väl inte ordet, men fanken vilken autenticitet här finns, och vilken respekt vinet kräver av sina mottagare. Man hittar noll pinositet, men 100% Bressan.

2004 Bressan Schioppettino fortsätter på precis samma tema. En lätt volatil botti-lagrad doft med surkörsbär, tobak, blomstjälkar, målarpytsar och faktiskt: lite mer kryddlåda än pinotvinet. Inte riktigt samma komplexitet, istället lite mer av vinbärig renhet och fräschör. Fast bärfrukt är hur som helst inte vad man först tänker på i de här vinerna som fått såpass lång uppfostran, snarare allt det andra - den vinösa, mognande aspekten, liksom.

Smaken är slankare och mer syrabetonad, med en skarpare och mer exponerad spets. Surkörsbären har en klassiskt rosenblommig överton som man även kan hitta i botti-brunello. Schioppettinon är inte alls så tanninrik som pinot neron, men ljusare i aromerna, mer uppenbart elegant och läskande med riktigt bra längd. Här finns en skön drickbarhet, tuffa tag, inget fjäsk och raka rör på rallykärran.
Till kvällens hembakta pizza är det nog ändå pinot neron som tar hem spelet, på egen hand är det mer jämnt skägg.

Härliga grejor bägge två, men sak är i alla fall klar: vi hade aldrig gissat pinot noir i en blindprovning - och knappast schioppettino heller... ;-) Vinerna är aromatiskt sett ganska lika varandra, även om de uppför sig på lite olika sätt i munnen. Båda uttrycker Fulvio Bressans vision på ett klockrent sätt. Som vi skrev när vi testade nollfyran: det är en ynnest att få dricka dessa traditionellt utgjorda, kompromisslösa viner som precis kommit in i sina mognadsfönster när de når marknaden långt efter alla andra. Vi vill rikta ett varmt tack till de små importörer som ser till att dessa unika pärlor går att få tag på här uppe i norden.

Winewise/Terroiristen, 195 dkk.
Vinomatik via BS, 246 kr och 231 kr.

ps. Missa inte Fulvio Bressans välartikulerade utläggning om "naturliga viner" här. Mer Bressan har vi provat här och här.
Billigt Vin och Frankofilen provade nollsexan här och här.

2008 Braida Il Bacialé

Vi vet inte hur det är för er, men hemma hos oss har Braida blivit alltför bortglömda med tiden. Lite orättvist, särskilt som Il Monello varit en pasta- och pizza-favorit förr om åren, och deras viner brukar framkalla väldigt positiva intryck närhelst de dyker upp i vår väg (ja, även blint).

Förmodligen har det att göra med att vår förbrukning av barbera sjunkit betänkligt, och samma sak gäller viner från modernt orienterade piemonte-producenter. Det gäller bara att inte göra princip av avhållsamheten, för som bekant: it's not what you do, it's the way that you do it. Braida är braiga. Inte minst deras vardagsviner.

2008 Braida Il Bacialé Monferrato Rosso har en tilltalande nos med goda, renfruktiga aromer där det är lätt att plocka druvor ur korgen. Mörk körsbärspastill (barbera), svarta vinbär med en udd blyerts (cabernet), röda vinbär, plommon och korint (merlot) och andra röda bär (pinot nero). Allt mot en milt fatpräglad fond av lakrits, stensöta, vanilj och bittermandel.

I munnen ett friskt ungt vin där barberans lingonsyror balanserar snyggt mot övriga komponenter. Frukten är ganska tät utan att förfalla till överextraktion, och faten håller sig föredömligt i bakgrunden. Här finns en skön kombo av polerad munkänsla och utmärkt bett som gör sig fint i matsammanhang. Till kvällens tortellini med parmesan, några skivor prosciutto och en tomat- och mozzarella-sallad sitter det som en smäck. Allt som allt ett välmakat mainstream-vin som inte blir opersonligt, och som lär vinna på ett par års lagring. 2008 verkar vara toppen för barbera!

Vinunic via SB, 149 kr. Superiore, €11,40.

Pinot Nero: Brunnenhof Mazzon 2007 vs. 2008

Snyft. Ikväll har vi har kommit till sista hållplatsen av pinot nero-kursen - med vissa förhoppningar om att resan ska sluta i paradiset. Eller åtminstone i Blauburgunder-Himmel (Paradise of Pinot Noir),
för det är nämligen vad cru-området Mazzon kallas lokalt. I fotspåren av pionjärerna Hofstätter finns en handfull ambitiösa odlare som har specialiserat sig helt på pinot nero, och denna mini-revolution har skett under loppet av drygt två decennier.

Alessandro Masnaghetti håller på med ett beundransvärt kartläggningsprojekt av italienska cru-områden (det senaste är digitala iPad-versioner som kan köpas via iTunes Store). Hittills har han hunnit avverka Barolo och Barbaresco med delkommuner, Chianti Classico med delkommuner, Bolgheri, och så den riktiga doldisen - Mazzon (kolla 360-panoramorna här).

I den tryckta kartupplagan kan man läsa sig till att området omfattar 68 hektar varav 46 med pinot nero, att franska kloner ersätter tyska, att planttätheten har höjts och uppbindningsmetoderna ändrats från Pergola till Guyot. Den centrala delen (där Brunnenhof-Mazzons vingårdar är markerade med orange) har en lerig jordmån på alv av istidsmorän. Den nordvästliga exponeringen ger svalare lägen än på västra sidan av floden Adige. Kurt Rottensteiner odlar giftfritt sånär som på koppar och svavel. Musten jäser i slutna ståltankar och genomgår sin malolaktiska jäsning i 25 hektoliters botti. Uppfostran sker först under ett år i 500-liters ekfat, sedan i ståltank och till sist i tioliters glasflaskor, totalt ungefär två år.

2008 Brunnenhof Mazzon Alto Adige Pinot Nero Riserva är ett ljust varmrött vin med blå och bruna nyanser. Vid karafferingen får vi ett reduktivt intryck med drag av ostbutik, vått ylle, mineral och våta örter. Doften i glaset är konstigt nog inte det minsta pinotfruktig, snarare lätt volatil på piemontesiskt vis med lim och målarpytsar. Faten kommer igenom rätt tydligt med bittermandel, eneträ och salt svett. Det här verkar vara ett strängt vin, som behöver luftas längre. Efter hand växer toner av tranbär och malört fram. Allt är på allvar, inte mycket charm att nosa fram här.

Entrén i munnen är osöt och klart intensiv, men fruktkroppen ger ett lätt och slankt intryck. Mittsmaken är stram, körsbärskärnig och alkoholdriven (14,5%). Vi får ett senskördat intryck, som av hög mustvikt kombinerat med relativt sett lägre syra, och visst finns det gott om alkoholpower/bränna i slutet. Vinet fyller ut efterhand, men då handlar det framförallt om massor av malörtiga likörtoner från mitten till eftersmaken. Ambitiöst och respektingivande, men egentligen inte särskilt attraktivt. Tycks behöva lagring, men vad ska det bli?

2007 Brunnenhof Mazzon Alto Adige Pinot Nero Riserva är också ljust varmrött med blå och bruna nyanser, men mer färgintensivt än nollåttan, med en liten kant av tegel. Ur karaffen doftar det salt lakritsfudge och mörkt balsamiska fat. I glaset kommer med lock och pock några inlagda vinbär och rönnbär, men inom kort öppnar doften upp mot en rikare och mer supermogen frukt än nollåttans. Den liknar mest mörkröda likörkörsbär, lite som i Valpolicella. Assist ges av bittermandel, lakritsremmar och eneträ, malört och svart te. En rätt plump och givande nos till slut, även om den saknar pinositet.

I munnen serveras en osöt, harmonisk attack med mörk körsbärsfrukt och fylligare kropp än nollåttan. Här finns tydlig malörtbeska/ alkoholbitterhet och ett stadigt, alkoholdrivet slut med drag av torr, stram örtlikör (14,5%). Amarone, minsann! Eller en smalspårsversion av örtig/alkoholstinn sydrhônare som Janasse Les Garrigues? Nej, så här ska inte en pinot noir uppföra sig. Ett klart svårdrucket vin på egen hand, som trots allt vinner matmatchen till kvällens lammkotletter med potatisgratäng och rödvinssky.

Hur rart det än var av Kurt Rottensteiner att skicka på oss de här smakproven (efter att vi avfärdat hans nollsexa som kokt och passé) måste vi säga att det är seriösa doningar som helt missar målet hemma hos oss. Synd, vi hade höga förväntningar. Nollåttan är på sitt sätt snyggare, den har ett lite elegantare spel i munnen och mindre av bitterhet. Nollsjuan fyller ut och möter mat bättre, men är också plumpare, mer örtbitter och amarone-lik. Inget av vinerna besitter de egenskaper vi önskar oss i en pinot noir - charm, finess, drickbarhet - och vi blir inte intresserade av att förnya bekantskapen. Fast vi lovar att återkomma till Brunnenhofs underbara 2010 Lagrein närhelst tillfälle bjuds!


Carlo Merolli, 155 dkk/sek (ännu inte importerade)

Pinot Nero: Podere Fortuna Coldaia 2005 vs. 2006

Pinot nero-kursen bär av till Toscana igen, närmare bestämt området norr om Florens och sluttningarna upp mot Appenninerna. Podere Fortuna kan stoltsera med en dokumenterad historia av vinodling tillbaks till år 1465 och dåtida ägaren Lorenzo Il Magnifico, men det är först sedan 2001 som man helt har specialiserat sig på pinot nero.

Coldaia är det ena av gårdens två vingårdsviner, ambitiöst genomfört med hög planttäthet och lågt uttag. Den sydligt exponerade vingården ligger på 250 meters höjd, med en jordmån av måttligt kalkrik sandig lera. Musten jäste under tolv dagar i öppna jäskar av fransk ek (som i Bourgogne) och vinet uppfostrades under ett år i små franska ekfat. Alessandro Brogi berättar att faten kommer från Berthomieu/Ermitage. Innan man får dem har de använts ett varv för chardonnay i Bourgogne, och en femtedel av faten ersätts varje år. Efter fatlagringen gjordes assemblage och vinet fick ett halvår i betongtank och ett år i flaska innan de totalt 3300 buteljerna släpptes till marknaden.

2006 Podere Fortuna Coldaia Pinot Nero Toscana IGT är ljust varmrött med både blå och tegelbruna nyanser. Det för sig vackert i glaset som en pinot ska göra, inte olikt en côte-de-beaune. Doften är stor och verkligt utåtriktad. Ljusrostade toner av sandelträ och muskotnöt, ene och bittermandel lämnar snart plats för en klar och fin frukt med associationer till jordgubbar, röda körsbär, röda vinbär och stickiga nypon. Nere i undervegetationen hittar vi rå skogssvamp och lätt köttiga drag. En härlig nos, på det hela taget.

Smaken liknar en stor och öppen famn. Fint rödfruktig och harmonisk i munnen. Öppen och omedelbart givande, snarare än komplex eller mystisk. Den har spänstig kropp, välbalanserad syra och behagfullt intensiva aromer utan några tendenser till vare sig gleshet eller överhettning (13%). Fortfarande ungdomligt kärnig i mitten, och trevligt mineralsalt i avslutningen. Allt som allt: en riktigt fin pinot med alla tecken på bra årgång. Verkligt angenäm att dricka, rentav ljuvlig. Och det finns utan tvekan potential för några års utveckling.

2005 Podere Fortuna Coldaia Pinot Nero Toscana IGT har en mer återhållsam men också mer utvecklad doft. Den friska frukten har sjunkit in och får stå tillbaka för en mängd finlemmade tredjehandsaromer av kryddor, undervegetation, svamp, gummi och vaniljstång. Vi får båda - helt oväntat - en obestämd känsla av "nattklubb". Det är som i en film, något slags 30-tals-kolonialstil med parfymerad tobak, ljusa blommor och exotisk sötma. "Indochine", liksom. Ja, både restaurangen och filmen. Är inte pinot noir ganska unik när det gäller att generera bilder av det här slaget?

I munnen ett silkigt, förföriskt vin. Munkänslan är grejen här, med en fruktsyra som inledningsvis är tillbakalutad, diskret infattad i allt det lena. Lite svalare och glesare i mitten (12,5%), och det saknas kanske lite stuns och spänst. Finishen är aningen kartig/örtig, men de söta aromerna kommer loss fint i själva svansen som är av rätt ansenlig längd. Gott och fullmoget pinotdricka - nästan lika givande som sitt yngre syskon - med en mystisk och spännande dimension som adderar till upplevelsen och gör det lätt att bortse från de mindre bristerna.

Med förra smakprovet från Podere Fortuna i färskt minne måste vi säga att kvällens upplevelse var ett fall framåt. Det här är eleganta doningar i ljust burgundisk stil som bör kunna drickas med god behållning även av kräsnare pinot-skallar. Den här gången hade vi - precis som då - bäddat för vinerna med smörstekta kantareller på en brödskiva vänd i ankflott.

Carlo Merolli, 289 dkk/sek och 225 dkk/sek (vi betalade 100 dkk per flaska i kursavgift). Podere Fortuna är inte rädda för att ta betalt, sa Carlo, och la till att "aia-ändelser" i stort sett alltid märks på prislappen. Som vi förstod saken, så finns inget av vinerna till salu för tillfället och det är ovisst om de kommer att göra det framöver, med tanke på de danska kundernas måttliga intresse för lite dyrare pinot nero.

ps. Av Alessandro Brogi fick också reda på att man från och med 2007 gör en särskilt pinot nero-selektion under namnet MCDLXV (ca 475 dkk, 600 fl. 2007 och 2600 fl. 2009) och att Coldaia 06/07 bör kunna säljas för 199 dkk. Go for it, Carlo!

pps. ...and he did! 199 dkk/sek är klart rimligt för vad 2006 Coldaia har att erbjuda. 2007 är gissningsvis än mer generöst att döma av årgångens personlighet.

Pinot Nero: 2004 Bressan

Som vi skrev nyligen måste Fulvio Bressan vara den inkarnerade motsatsen till giriga industriproducenter. Hans metoder innefattar en närmast manisk noggrannhet, biodynamisk odling, handarbete, galet små uttag och lagring tills vinerna bedöms vara färdiga att släppas. Jobbar man så ärketraditionellt som Bressan gör, går det inte fort. De aktuella årgångarna är: Pignol 2000, Ego 2001, Pinot Nero 2004 och Schiopettino 2004, för att ta några exempel. Förutom att det tar lång tid att få tillbaks sina investeringar, är priserna dessutom klart modesta. Företagsekonomer måste slita sitt hår! Vi känner en enorm respekt för Fulvio Bressans inställning till sitt vinmakande.

Den mörkt sammetsröda 2004 Bressan Pinot Nero Venezia-Giulia IGT är en riktig "cherry bomb" - om än en ovanligt nyanserad form av körsbärsdynamit. Glaset bjuder på utåtriktade drag av maraschino, körsbärskärnor och koncentrerad saft av röda och svarta körsbär, med några smultron på toppen. Här finns typiska botti-toner, med svart te, mörk jord och lakritsrot i fonden, dessutom en viss utveckling mot balsamico, läder och orientkryddor. En ytterst lovande nos som påminner om sangiovese från Montevertine. Sweet!

Upplevelsen i munnen lever lätt upp till doften med sin ruggigt fina rödfrukt och ett underbart fokus i den hårt vässade syran. Smaken är både slank och rik på samma gång, med en saftighet lika intensiv som koncentrerad (dock bara 13%). Det är inte bara röda körsbär i aromatiken, här finns en självklar komplexitet av hallon, smultron, rabarber och rönnbär. Smaken skär likt en laserstråle genom vår pollo alla diavola och breder ut sig med underbara jordtoner och örter i slutet. Vilken sanslös längd, vilken elegans, vilken precision, vilken klass!
Det är en ynnest att få dricka så här vackra och traditionellt utgjorda viner. Leaves the competition in the dust.

Vinomatik via BS, 231 kr i tre-pack. Winewise/Terroiristen, 195 dkk.
Nolltrean provade vi här.  Billigt Vin har besökt gården här och här.

Pinot Nero: Casal Pilozzo Regina Vitae 2006 vs. 2005

Ju mer pinot nero vi provar från Casal Pilozzo desto mer övertygade blir vi om att de faktiskt är något bra på spåren. Lazio är väl inte den första region man kommer att tänka på när det gäller pinot noir, men här snackar vi ändå 350 meters höjd i nordsluttningarna av en utslocknad vulkan. Adressen är Monte Porzio Catone strax söder om Rom, granne med Frascati. En tydligt definierad terroir, med tillräcklig svalka för att bevara fruktsyrans fräschör. En annan intressant detalj är att man nöjer sig med endast tre månaders uppfostran i barriques, vilket gör att eken inte tar överhanden som i ett par andra italienska exempel vi testat.

Den ljust granatröda 2006 Casal Pilozzo "Regina Vitae" Pinot Nero Lazio IGT har en frisk, fin doft som hoppar upp ur glaset.
Vi plockar noter av kirsch, röda körsbär och körsbärskärnor med antydningar om mandelmassa, lim och ny ek. En ungdomligt lovande nos, men egentligen ingen utveckling att tala om. Mer av mörka jordtoner och några korn farin kommer med luft.

I munnen går vinet på direkt attack med markerat frisk syra och hög intensitet förpackad i en slank fruktkropp. Trots 14,5% upplever vi inget alkoholgenomslag, även om avslutningen kommer att vinna på ytterligare flasklagring. Det är riktigt bra längd på den lätt kryddiga eftersmaken. Stilmässigt kan man dra paralleller till slank röd nebbiolo (minus tanninerna) eller möjligen dito ljus corvina med lite ek. Gott och elegant genomfört med både fräschör och potential. Mjuknar och fyller ut till okomplicerad drickvänlighet efter några timmar i luften. Det här är helt klart på väg uppåt.

2005 Casal Pilozzo "Regina Vitae" Pinot Nero Lazio IGT är en nyans mörkare med tegel i kanten. Nosen är komplex, med intressant mognadsutveckling. Kött, stekt lök, undervegetation, tjära, svamp och grusjord. Trevlig örtflora med mynta, körvel, oregano, salvia och en smula malört. En spännande doft med stilmässiga associationer till fullmogna tyskpinnar och nordrhônare.

Här får vi en mognare, mer harmonisk, rentav färdig smak med tillbakalutad syra. Lite fylligare fruktkropp, men intensiteten är mer återhållsam. Tanninerna upplevs silkiga, chokladiga med en smula farin och välintegrerad ek. Slutar torrt med gott om örtiga tanniner från mitten ut i slutet. Vinet kommer fint i eftersmaken, som har god längd. Lagom mognad ikväll och en trivsam drickbarhet.



Som vanligt med pinot noir är det sval temperering som visar upp vinernas bästa. Även om Regina Vitae inte har någon supertydlig druvkaraktär är vi som sagt klart positiva till vad Casal Pilozzo håller på med där nere i Lazio. Vi kommer med glädje att fortsätta följa "de misslyckades" framfart framöver.

Carlo Merolli, 160 dkk/sek och 145 dkk/sek.

ps. "Misslyckade" därför att dessa var de minst uppskattade vinerna på en pinot nero-provning Carlo arrangerade förra året. Årgång 2002 och 2003 bloggade vi här. Nolltrean är, inte oväntat, den minst lyckade - om än långt ifrån misslyckade.

Pinot Nero: Bressan vs. Boccadigabbia

Kvällens kursavsnitt blir lite mer av typen pilkastning. En sport där det händer att man missar tavlan, vilket kommer att ske inte bara en gång utan två.

Friuli-odlaren Fulvio Bressans viner har bäst och grundligast presenterats av Billigt Vin-Ingvar. Det här är väl så långt man kan komma från en dussinproducent, och förväntningarna på 2003 Pinot Nero är förstås höga efter fina 2001 Ego och 1999 Pignol.

Som motspelare hade vi tänkt oss en nolltrea från Toscana, men 2003 Lanciola Riccionero är så sjukt korkad att vi drabbas av temporärt illamående. Som stand-in slänger vi fram något så exotiskt som en pinot nero från Marche. Boccadigabbia har fått uppskattande omdömen från bland andra Wine Advocate. Vem vet, kanske kan det bli en jämn fight ändå.

2003 Bressan Pinot Nero är en transparent, intensivt varmröd uppenbarelse med blå reflexer och tegelorange kant. Doften fängslar verkligen med sina sagolikt fokuserade aromer av vilda hallon och björnbär, vinbärsnickel och crème de cassis/framboise. Här finns en tydlig mognadsutveckling mot undervegetation, lövhögar, vedbrasa, örter och läder. Ett sniff som sätter unika avtryck i hjärnbarken.

I munnen är det som att suga på en röd pastill. Frukten är rik med hög druvmognad men samtidigt slank med en frisk, snudd på hård grönhet och kompromisslös syra som fokuserar cassis-aromerna till spetsen av en nål för att etsa en lång och intensiv avslutning.

2004 Boccadigabbia Il Girone har en djupare varmröd färg med lite tegel i kanten. Doften är rejält ekad med oskönt balsamiska drag av terpentin, nysågat trä, mandelmassa, svedd kork, stekt lök och unket farinsocker. De här intrycken är svåra att komma förbi för att sätta ord på den generiskt mörkröda frukten. Inte särskilt tilltalande, faktiskt.

I munnen får vi en medhårsbrygd som balanserar sina tillgångar rätt bra, sånär som på eken som helt stjälper lasset. Det är på tok för mycket ek även i smaken, även om den är bättre än doften. Syran saknar spets i jämförelse, istället får vi lite mer av tanniner. Kan tyckas behagligt, men helheten blir alltför jolmig och all ek tar verkligen emot att sätta i sig. Det här är inget för oss, bäst att frysa in eländet för framtida matlagning.

Slutsats: Bressans Pinot Nero är ett märkligt och minnesvärt vin som bör upplevas. Il Girone är roligare att låta bli.

Winewise/Terroiristen, 195 dkk. Nollfyran finns i BS för 693 kr/3-pack.
Carlo Merolli, 270 dkk (vinet finns inte till försäljning).

Pinot Nero: 2004 Nero di Villa vs. 2001 Brigante

Pinot nero-kursen letar sig vidare bland de italienska vinregionerna och landar i Piemonte. Kvällens kombattanter är Villa Fiorita i Astigiana och Cascina Baricchi i Langhe. Vinerna har sju respektive tio år på nacken och kommer från två högklassiga italienska årgångar.

2004 Villa Fiorita Nero di Villa Monferrato Pinot Nero har en transparent granatröd färg med hög lyster och briljans. En gnistrande klar uppenbarelse med både ljusblå och tegelröda nyanser.

Doften ger påtagligt ren och klar röd frukt med florala övertoner och några färgpytsar och limtuber på toppen. Bra höjd tack vare de lätt volatila dragen. Pigga aromer av röda vinbär, äpple, granatäpple, lingon, tranbär och rönnbär. En dutt mandelmassa från faten, annars mycket återhållsamt med kryddor förutom lite sandelträ. Öppnar upp mot rikare hallon och blyerts/grusmineraler. Elegant sniff.

Syran är frisk till hög, kroppen slank, rödfrukten fokuserad och intensiv. Munkänslan stenig och tanninerna aningen kärva. Slutet blir en smula kartigt men längden är alldeles utmärkt med en behagfullt avklingande eftersmak. Fortfarande ett ungdomligt vin med friska, svalvuxna vibbar. Balansen är klassiskt matorienterad och faten håller sig på mattan. Snyggt jobbat!

2001 Cascina Baricchi Brigante in Fuga Langhe Pinot Nero är dovare brunrött i färgen. Patinerat, och lite matt i pälsen. Nosen är utvecklad med tredjehandaromer av farin, cola, kafferost, tjära, svamp, soja, fudge och örter - en hel del fatmarkörer som synes. Doften påminner mer om mogen ekbarolo än om pinot noir.

Smaken är avrundad, ganska fyllig och viskös. Den sötfruktiga sammetstexturen är hyfsat tjock med mogna tanniner och en del "murr" från faten (bränt socker, julkryddor, cola, choklad). Syran är tillräcklig på egen hand, men alltför låg när maten kommer på bordet. Längden är varken eller med surkörsbär, mintchoko och kryddvärme i eftersmaken. Vi hittar ingen druvkaraktär även om ursprunget märks, och vinet känns alltför fatpräglat trots bara en femtedel nya fat. Rätt jolmigt dricka på det hela taget.

Slutsatser: Nero di Villa 2004 är en elegant och årgångstypisk pinot noir som talar italienska med fransk accent. Klarhet och renhet är nyckelorden. Till kvällens grillade kyckling med gräddsås sitter det som bollen i krysset, och balansen vinner på luftning. Det här dricker vi väldigt gärna igen. Go for it, Carlo!

Brigante 2001 står inte upp till maten men är ändå inte helt åt skogen på egen hand om man uppskattar mognadstoner, även om smaken börjat tröttna. Tidigare har vi provat 2004, 2003 och 2002, och ingen av dem visade någon egentlig druvkaraktär (alltför sen skörd?) Eftersom 2001 har rykte om sig att vara den bästa årgången får vi nog anse oss klara med Brigante nu.


Carlo Merolli, 185 dkk/sek och 165 dkk/sek.


ps. Korruptions-Mikael kan suga på att vi kom undan med att betala 100 dkk per flaska.

pps. Vinrebellerna kräver att vi ska fimpa betygen. Okej, låt gå. Om det uppstår abstinens, kolla CT.

Pinot Nero: 2008 Sutor Pinot Noir

Vår italienska pinot nero-kurs tar ett litet skutt över gränsen till Slovenien. Ett par mil norr om Trieste hittar vi Vipava-dalen där den lilla producenten Sutor håller hus i byn Podraga.

Släkten Lavrenčič har pysslat med vin i området sedan 1499. 1904 köpte man egendomen Sutor. De nuvarande vinodlingarna anlades 1933, och direkt efter självständigheten 1991 började man buteljera under eget namn. Jamce heter vingården på 2 ha där man odlar sin pinot noir i nordvästsluttningar. Jordmånen kallas flysch och består av märgel, lössjord och breccia - en sedimentär bergart med säreget spräckligt utseende. Klimatet i området är relativt varmt på sommaren men resten av året riktigt tufft med en gruvlig nordvästvind vid namn burja. Som om inte det räckte brukar det regna ordentligt i slutet av skördetiden.

Gamla vingårdar alltså - stockarnas ålder är upp till 65 år - med lågt uttag, 30 hl/ha. Det är svårt att hitta detaljer om vinifieringen, men uppfostran sker i små franska ekfat varav en femtedel nya. Nollåttan buteljerades utan filtrering mars 2010 i 2 466 flaskor. 13 volymprocent, enligt etiketten. Nä, nu är det nog med fakta. Dags att smaka.

2008 Sutor Pinot Noir är ljust varmrött med blå reflexer, ungefär som en beaune 1er cru. Doften är desto djupare, rejält orientkryddig med ekfatstoner av eneträ, aceton, bittermandel, fudge och mint. Under fatlagret hittar vi ett veritabelt John Bauer-sceneri där Tuvstarr poserar på skogsgolvet bland mörka bär, mossa och svamp. Inte alls tokigt.

I munnen överraskar vinet genom sin sötmoget intensiva frukt, där faten bidrar med söt lakrits och en kryddighet som upplevs nästan eldig. Smaken är annars proffsigt välmakad och burgundisk i rätt modern stil, men samtidigt i påflugnaste laget på flera sätt. Tuvstarr på pickalurven, liksom. Här måste man se upp med temperaturen, dessutom behövs luft, och av allt att döma något års lagring. Efter ett par timmar är smaken mer harmonisk och avslappnad, sköna jordgubbar har kommit till och värmeelementet har skruvats ned.

Ikväll drack vi vinet till pasta med kantarellsås, och den kombinationen var såklart inte fel. Kul att prova, men inget givet merköp eftersom balansen inte är hundra och bourgogne åtminstone emellanåt klarar att konkurrera fördelaktigt i samma prisläge.

Winewise/Terroiristen, 225 DKK. En complimentary bottle vid senaste besöket - tackar ödmjukast! Stefan Jensen levererar förresten till din svenska dörr om så önskas. I Sverige representeras Sutor av Nenad Jelisic/NJ Consulting, men 359 kr i BS känns i saftigaste laget för det här vinet.