Vår pinot nero-kurs bär norrut från Lazio och landar i Toscana, där kvällens bägge viner har sitt ursprung. Närmare bestämt i området norr om Florens, på ett avstånd av ungefär tjugofem kilometer i riktning nordväst och nordöst. Här är vi gott och väl utanför Colli Fiorentini-zonen och halvvägs upp i Appenninerna, så det finns flera anledningar att titta på druvor som lämpar sig i svalare klimat. Visserligen har vinodling minst fem seklers historia även i dessa kullar, men både Podere Fortuna och Marchesi Pancrazi har funnit för gott att satsa uteslutande på pinot nero sedan ett tiotal år tillbaks (även om Pancrazi planterade sina första stockar redan 1970 - på grund av ett misstag hos den lokala plantskolan). Det är fascinerande att se hur olika resultaten kan bli.
2006 Podere Fortuna Pinot Nero Vigneto Fortuni har en ljust brunröd färg, med tegelnyans och vattenklar kant. Doften är omedelbart öppen och insmickrande, med fullt tillräcklig utveckling. Inte olikt en tysk pinot bjuds gräddiga, lättrostade sandelträ-toner över ljus frukt av ankomna jordgubbar och blodapelsiner. Dessutom hittar vi ljus lakritskola, salmiak, orientkryddor, menthol och barrträd. Om man vill, går det fortfarande att associera till ljusa beaune-viner. Men glaset avger också små puffar av amaro, fernet branca och konjak.
I munnen serveras en ljust kryddig historia med krämigt viskös munkänsla. Frukten spelar på ljusröda toner och tanninerna är lätta, snudd på obefintliga. Kryddigheten drar åt det eldiga hållet och avslutningen känns insmickrande mjuk - en smula vaniljsöt - med toner av anis, lakrits och en droppe konjak. Vi kan glömma Beaune som referens, men jämförelsen med Tyskland är fortfarande relevant. Tyvärr lovade doften mer än vad smaken kunde hålla, och vinet har inte den struktur som behövs i rollen som matsällskap. På egen hand, efter maten, är det rätt trevligt att sippa på - som ett slags fluffig efterrätt av jordgubbar, fudge, grädde och konjak. Lågtempat, så att inte mjukt blir jolmigt.
2006 Marchesi Pancrazi Pinot Nero Villa di Bagnolo är mer färgintensivt rubinrött, med tomatröd kant. Doften är betydligt tajtare och fruktigare, med drag av hallon, bigarråer, maraschino, röda cocktailbär och vinbärsnickel. Ekfaten har ett helt annat uttryck - mörkare, med toner av bittermandel, svart lakrits och tjära. Som helhet verkar det klart yngre än ettan, med större djup och fler lager som inte är tillgängliga än.
Vi tar varsin klunk. Jovisst, smaken är betydligt bättre utrustad med ungdomlig frukt. Här finns också en ordentlig tanninstruktur i klass med bättre by-bourgogne, och ett lingonsyrligt, körsbärskärvt snörp som hänger med hela vägen ut i den långa eftersmaken. Inte det minsta eldigt, ej heller ekbeskt. Helt uppenbart en annan nivå av kvalitet!
Fortfarande ungt och utvecklingsbart, och i stort sett matkrävande: alltså goda utsikter inför kvällens måltid av majskycklingfiléer med gräddsås. Detta bekräftas när tallrikarna står på bordet - medtävlaren har inte skymten av en chans till maten.
Slutsatser: Fortuni lovade väldigt gott på nosen, men smaken höll inte hela vägen ut. Casal Pilozzos nolltvåa är bättre och mer läskande än Fortuni, när man önskar en mogen smeksam pinot nero att dricka på egen hand. Andra flaskan är dessutom klart piggare än den första - syrligare och mer blommig (tulpan och syren).
Villa di Bagnolo är en alldeles ypperlig pinot nero att lägga undan och njuta i passande matsammanhang. Vi haffade vinet i dess inledande fas - många år återstår, och utvecklingen har bara börjat.
Carlo Merolli, 285 och 210 DKK.
3 kommentarer:
Utifrån er text verkar det inte som om att mästarnas mästare i price value spelar på topp i den gren som heter pinot nero ? men Stenmark var vel heller inte suverän i alla grener.
/dansken
Så sant. Fortuni försvarar inte sitt pris alls.
Men Villa Bagnolo har en klart bättre p/p ratio.
Antonio Galloni var mycket positiv till det vinet i Oktober 2010 ("authoritative, highly distinctive pinot").
Vi kan instämma i stort sett allt han skriver, men vi har alldeles för grunda kunskaper om italiensk pinot nero för att förstå vad han menar med "distinct sense of place".
Mästernas Mäster ( tack!) gør tit lige som japanerna som re-investerar en stor del af gevinsten i "research". Undertiden skal man være parat til at betale prisen for den første tomat dyrket i ørknen. Derfor er disse pinot nero hverken med i webshoppen eller i almindeligt salg. Priserne er mindst to år gamle. Måske er de blevet lavere pga finaskrisen, måske er de blevet dyrere. Casal Pilozzo fx lister alle årgang 2001 02-03-05 og 2006 til priser som går fra ca 15.- til 33.- euro ab kælder.
Bortset fra det, har jeg ikke det indtryk at pinot noir vine er specielt billige i Bourgogne, Oregon, Tyskland eller andre dele af verden, hvis vi ser måske bort fra den morderiske chilenske Bourgognedræberen.
Italiensk ( toskansk) pinot nero er stadigvæk early days og det er kun fornyligt at man har dannet en forening af pinot nero producenter fra de toskanske "Appennino"-bjergbakker. Måske er det det, som Galloni forsøger at placere som "distinctive sense of place".
Der er p.t en halv snes producenter som har dannet denne forening og i deres omfattende manifesto er der ikke megen omtale af value for money men
til gengæld en del andre gode udgangspunkter og propositioner. For dem der holder af vin, altså.
Skicka en kommentar