På lördagen vid lunchtid vankades det tävling över hela landet i grenen blindprovning - maliciöst kallar vi den "gissa vin runt hundralappen i systembolagets ordinarie sortiment". Här har Munskänkarna ett delikat problem att ta itu med, även om det orsakats av Systembolaget. Det är helt enkelt omöjligt att frigöra sig från vad man vet om segmentet 80-150 kr. Efter grundläggande bestämning av sort och ursprung går resten av tiden åt till att klura ut vilka (få och trista) alternativ som stått till buds.
1. Färgen är ungdomligt grönvit med små bubblor av koldioxid. Doften är vegetal med krusbär, vinbärsblad och försiktig mineralkaraktär. Druvan är sauvignon blanc. Ursprunget kan vara Loire/Sancerre, Nya Zeeland eller billig bordeaux utan ek. Smaken är ganska intensivt syrlig, fruktig men slank. Vi saknar lite mineralkänsla och slutet är förvånansvärt eldigt. Intrycket är i stort sett övre Loire i ganska fruktig stil - eller en disciplinerad nyzeeländare runt hundralappen. Vilket som, alkoholen får oss att gå på Marlborough och gardera med Loire.
2009 Domaine de la Villaudière Sancerre (5338, 129 kr)
Här är det förstås den varma årgången som snackar! Hur som helst är det inget vin vi behöver återkomma till. Allt vi önskar i fråga om oekad sauvignon blanc finns i Philippe Gilberts 2008 Menetou-Salon.
2. Färgen är ungdomlig, ljust gröngul. Doften har druviga, blommiga toner med ljunghonung, aning gummi, örter, citrus, lime och äpple. Ett ganska gott sniff med rieslingkänsla, som det tycks från Tyskland i första hand. Smaken är aromatisk och aningen kryddig, fruktig men absolut inte fet, med balanserad, lätt syra åt det mjuka och sirliga hållet. Något gröna, omogna toner ger fräschör och vinet är ganska gott om än lite slappt i strukturen. Vi tänker oss en riesling från Pfalz av enklare slag. När det kommer till andrahandsalternativ på druva diskuterar vi silvaner och viognier, och väljer fel.
2009 Delicato Vineyards Clay Station Viognier (22228, 99 kr)
Inte så tokigt när man betänker att det kommer från stekheta Central Valley. Det är andra gången på två månader vi gissar riesling, och nu blev den dessutom tysk. Snart kan vi nog det här vinet!
3. Färgen är ljust gröngul. Doften är stor och rejält fatrostad med kryddor, nötter och lätt smöriga toner. Lätt örtighet med typisk chardonnay-citrus i frukten. Spontant doftar det som en australiensisk chardonnay, varför inte Wolf Blass Yellow Label? Smaken överraskar med slankhet snarare än fetma, och en europeisk balans med framträdande syra. Dessutom gott om vanilj och kryddig ek. Rätt okej i den här stilen, och vi svänger till att tänka överekad bourgogne, kanske Les Setilles? South Australia i andra hand, Wolf Blass eller Penfolds.
2009 Penfolds Thomas Hyland Chardonnay (6023, 109 kr)
Den framträdande syran är nog tillsatt, men vinet var ändå välproportionerat och ganska gott. Om man hade hållit igen på rostningen hade det varit bättre.
4. Färgen är ljusare varmröd med blåtoner. Doften mörkare skogsbärig med malolaktisk smörkola, aning tjära, örter, rök och brända fat. En enklare pinot noir med oblyg rostning - fat eller chips. Smaken är fruktig, lite grov utan elegans, med kola, örtbitterhet och osnygg ek. Bourgogne helt uteslutet, troligen är det från Nya Zeeland, möjligen Tyskland eller Oregon. Gissningsvis Marlborough och Stoneleigh. Pfalz i andra hand.
2009 Stoneleigh Marlborough Pinot Noir (16394, 129 kr)
En tänkbar anledning att dricka detta är priset, det är billigare än en bättre pinot noir. Poängen med pinot noir borde vara elegans, så vi avstår.
5. Färgen är mörkt blåröd/rödsvart, nästan opak. Doften är ekad bortom sans och vett, med tjära, asfalt, eldat trä och något ätticksstick. Frukten är blurrig, generiska plommon/skogsbär med något förskrämt lingon som ljusaste ton. Smaken ganska robust, kraftfull och tanninrik, med ekbeska. Den omilda ekbehandlingen hör hemma i Spanien eller Sydafrika. Om Spanien, så är det troligen Ribera del Duero av tanninstrukturen att döma. M lanserar Cruz de Alba som enda tänkbara kandidat därifrån. Det kan förstås också vara en robust rioja och då finns det fler att välja på. Vi fegar ur båda två och satsar på Rioja eftersom sannolikheten är större att man valt något därifrån. Coastal Region i andra hand, syrah som andrahandsalternativ till tempranillo.
2007 Cruz de Alba Ribera del Duero Crianza (2171, 149 kr)
Snyggt att känna igen Cruz de Alba, sen gäller det bara att stå på sig. Vinet i sig är hemskt.
6. Färgen är mörkt blåröd. Doften är inledningsvis knuten men ger snart ifrån sig en bordeauxliknande pust som tyvärr känns oren - likt en gammal skurtrasa. Frukten är plommonlik med lätt stalliga fattoner, ceder, lakrits och salvia. I munnen är balansen inte precis klassad bordeaux, därtill är den på tok för gles, örtigt kärv och teigt uttorkande. Detta är en sangiovese som vill ge sig ut för att vara slottsvin. Och vem gör sånt - jo baronen Ricasoli! Måste vara Brolio eller nåt av hans andra viner som pimpats med bordeauxfat. Riktigt uselt är det också.
2007 Barone Ricasoli Rocca Guicciarda Chianti Classico Riserva (2723, 139 kr)
Undvikes med bestämdhet. För att få smaken av riktiga Toscana, köp detta istället.
Alltså, så här kan vi inte hålla på längre! Munskänkarna måste uppgradera sina tävlingsviner (och betygsprov) till något som man vill dricka, något på riktigt intresseväckande och utbildande, snarare än trötta "typviner". Vi måste höja ribban och vi måste välja viner med fler kriterier än pris och rikstäckande tillgänglighet. Dessutom går det ju att beställa vin var man än befinner sig, från annat håll än bolaget dessutom. Tänk om tävlingen gick i Danmark, då kunde man glömma strategiska gissningar ur ordinarie sortimentet...
ps. 17 poäng av 24 får väl räknas som godkänt av ett par 2-betygare, men det räcker knappast för biljett till riksfinalen. Hur gick det för Karlskrona-sektionen, kan man undra?
