Bloggdarlings #4: 04 Santa Duc Prestige des Hautes Garrigues

Entusiasmen gick inte att ta miste på de där dagarna i slutet av mars 2008. Först där och sedan här yrades det om "kopiösa mängder grillat kött" och ännu mer "grillat kött och grillkol". Den stora smaken beskrevs som "eksträv och med imponerande druvtanniner" medan "eftersmaken är vansinnigt lång men framförallt kärv med riktigt uttorkande finmaskiga sammetssträva tanniner". Och över alltihopa svävade farbror Bobs ande.

Drygt fem år senare får man konstatera att vi lyckades ringa in
2004 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues ganska bra. Det vi häller upp idag liknar mörkt oxblod, vinet är närmast ogenomskinligt för ögat och lämnar ändå en rejäl fällning i flaska och karaff. Näsan möts av dova toner, djupa toner... återhållsamma och nyanserade.

Precis som för fem år sedan är grillat kött och grillkol de mest dominanta markörerna, men idag tänker man inte längre på frukt och bär. Nej, doften är närmast svart. Aptitligt köttig med integrerade fat och nyanser av menthol, lavendel och heta stenar. Därtill sensationer av järn, tobak och läder. Några mörkröda stråk tittar slutligen fram ut det kompakta mörkret.

I munnen blir det åka av. Plattan i mattan, vilken kraftutveckling! Smaken är inte fruktig, men tät. Inte söt, utan salt. Inte eldig, snarare sval. På sitt sätt balanserad, även om tanninerna leder matchen med minst 8-0. Vilka rackare de är - tuffa och eksträva. Elegans är väl inte ordet, men integrationen och kraften är värda respekt. Det ställs oeftergivliga krav på mat, detta är inget man sippar på egen hand.

Nog fick vi lust att att grilla på lammkotletterna extra hårt. Rent av bränna vid dem en smula. Och tack vare den aromspeglingen landar vinets hårdrostade och köttiga fattoner i ett lämpligt sammanhang.
De på egen hand knepiga tanninerna rättar också in sig i ledet, och som mat&vin-möte betraktat är detta faktiskt riktigt lyckat och gott.
Och det finns nog bortåt tio år kvar i vinet.

Men. Sedan 2008 har vi lyckats begripa att grenache uttrycker sig ledigare utan superambitiös extraktion och halvt förkolnade ekfat.
Vi kommer nog inte att springa efter fler årgångar av detta vin,
utöver de nollfemmor och nollsjuor vi har kvar.

RA: Bordeaux & Rhône

130304 Bordeaux & Rhône (Andreas Larsson)

2008 Domaine des Sabines, Lalande de Pomerol

2008 Domaine l’Aurage, Côtes de Castillon

2007 Château Beau-Séjour Becot, Saint-Emilion

2008 Château Paveil de Luze, Margaux

2008 Château Montrose, Saint-Estèphe 

2009 Château Latour-Martillac Blanc, Pessac-Léognan 

2007 Château de Myrat, Sauternes

2011 Delas Viognier, Vin de Pays d'Oc

2010 M. Chapoutier Hermitage Blanc Chante-Alouette

2009 Vincent Paris Cornas Granite 30

2009 Delas Hermitage Domaine des Tourettes

1991 Jaboulet Domaine de Thalabert Crozes-Hermitage (mg)

2009 Château Mont-Redon Lirac

2010 Xavier Gigondas

2010 M. Chapoutier La Bernadine Châteauneuf-du-Pape

Fransk Vindag på Grand

Rhône 2007: Saint-Cosme Gigondas vs. Montirius Jardin Secret

Hemma i Stockholm igen. Det känns bra men lite ovant. Exempelvis var fredagen kvav och tryckande på ett sätt man sällan upplever vid kusten nere på Näset. Inspirerade av en lockande smaknotering uppsöker vi sexton graders svalka i källaren för att rota fram ett par viner till lammisarna.

2007 Château de Saint-Cosme Gigondas domineras av grenache åtminstone till två tredjedelar. Det är ganska svårt att tro när man sätter näsan i glaset. Färgen är fortfarande blåröd med ett ofiltrerat utseende. Doften utåtriktad, stor och köttig, med en veritabel våg av syrahdrivna intryck, det ena godare än det andra: rostbiff, lagerblad, kryddpeppar, svartpeppar, vitpeppar, jäsande körsbär, mörka plommon, röda äpplen, russin, salvia, oregano, bouquet garni, grillkol och stenkross.

Pang på rödbetan - vilken träff i munnen! Det smakar storskaligt, rentav burdust, men ändå mångdimensionellt, och riktigt länge.
Vi får en nästan dramatisk utväxling av peppar, kryddor och och mörka aromer. Dessutom en härlig struktur med friska syror och rejält grepp i tanninerna. Massor av kraft, men inte eldigt (14,5%) och inte syltigt. Givetvis ett alldeles ypperligt matsällskap till lammkotletterna och de provensalska ugnsgrönsakerna, även om den lilla fruktsötman gärna får jobbas in ytterligare. Detta är fortfarande ungt, vi snackar minst 5-8 år av vidare utveckling. Halvvägs in i lådan!

2007 Domaine Montirius Jardin Secret Côtes-du-Rhône är 100% grenache från en hektar planterad 1947, i sandig jord vid foten av byn Sablet, ett par kilometer norr om Gigondas. Färgen är tjusigt transparent, varmare blåröd. Doften är helt annorlunda än förra glaset: mer återhållsam, elegantare i uttrycket med en serie fina geléer som vinbär, körsbär, hallon, tranbär och rönnbär. En klick dyr hudkräm och en hel turistfälla full med söta och salta lakritsremmar. Dessutom ett par nori-ark, en kärve garrigue och några droppar fårfett.

Attacken är verkligen len som silke. Mitten tätvävd med ytterst smeksamma tanniner och en generös fortsättning på lakritstemat och gelé-aromerna från doften. Drickupplevelsen är elegant och harmonisk med en lång svans av sötsalt lakrits och ljus kryddvärme (15%). Här har vi ett skolexempel på grenache i sandjord, dessutom ett ämabelt och tillräckligt utvecklat vin i god drickfas, med positiva framtidsutsikter under ytterligare 3-4 år för den som lagrar svalt. Dricks nog bäst till ostarna efter maten (ikväll särskilt baskeriu).

Blindbock 12 Augusti

Nej, vi hade inte träffats för att blindprova sake och sushi, inte heller för ett gruppstudium av manga-serier. Hana betyder blomma och Shinobu betyder, i detta sammanhang, att minnas och på ett gripande sätt tänka på någon älskad eller viktig person i ens liv. Har vi läst oss till, och detaljbilden får utgöra ledtråd till ett vin som skulle dyka upp halvvägs under kvällen. Nio vingalningar hade bänkat sig runt bordet och det fanns inget tema för aftonen (även om det ibland kom att verka så). Flaskorna var maskerade i statliga skäms-påsar av polyeten, eller så var vinet omhällt i en dummy.

I köket får vi varsitt Riedel Riesling med ett ljust, halmgult vin. 

Doften presenterar ett modernt uttryck för chardonnay-citrus, med snyggt hanterad mandelmasse-ek och en aning av ätticksstick från fatlagringen. Visst finns även mineraler, men mer som kalkstenar än som musselskal. I munnen serveras en visslande hög syra som skulle lämna mången riesling i bakvattnet. Dessutom lätt rostade drag och ren, elegant citrus-frukt. Mineralerna är måttligt framträdande - vi skulle gärna haft mer av sälta och sten i finishen. Återigen: modernt och väldigt snyggt genomfört. Även om doften kan sägas ha ett par droppar Nya Zeeland-vinmakning i sig, så är smaken 100% bourgogne - allt annat är uteslutet. Frågan är bara om det är Puligny-Montrachet PC, Corton-Charlie eller Chablis GC. Vi satsar en skiva tryffelsalami på det förstnämnda. (92)

2008 William Fèvre Chablis 1er Cru Vaulorent

Över till ett blårött vin med viss transparens - riktigt snyggt i kupan.

På nosen en fin kryddighet, med tydlig riven muskot. Skogsbärsfrukten är frisk och köttig, påminnande om syrah med sina violer. Bittermandel och limtoner berättar om dyra fat, och om låg avkastning i vingården. I munnen får vi så ett friskt och kryddigt vin med utmärkt extrakt, utan att det på något sätt är överextraherat. Inte heller överekat, som så många spanjorer. Läskande syror, daggfrisk skogsbärsfrukt och en skön kryddighet. Järn och köttsafter som får saliven att rinna till. Ett ganska så underbart vin! Det känns dessutom mäkta välbekant från i våras. Dels från en munskänksprovning på spanien-tema, dels från en flaska vi drack på hemmaplan. Det måste vara nollsexan av Villa Corullòn! (93)

2007 Descendientes de J. Palacios Bierzo Corullòn Moncerbal

Nästan rätt i alla fall. Den här vingårdsselektionen är dubbelt så dyr, men levererar ungefär samma upplevelse. 

Färgen är mörkare rödbrun, transparent med tegelkant. Doften rejält framskriden, med stora härliga mognadstoner. Spearmint och eucalyptus. Rostigt järn och havsvatten. Späntved och båthus. Svamp, soja och te. Torvrökar och vedbrasor. Örter och gammal jordgubbssylt. Och så har vi smaken, som träffar alltför hårt och lite obalanserat. Syran är hög och kroppen slank - det finns inte mycket som kan balansera, nu när tanninerna är nedsmälta och frukten bleknat. Uttrycket är heltraditionellt, med en liten ålderssötma i avslutningen. En vars viner passar in på den här smakprofilen är Giuseppe Mascarello, så vi gissar på en 70-talsbarolo därifrån. Fel region, längre söderut! Gianfranco Soldera, gissar G. En lika gammal Castell'in Villa, gissar vi igen. Fel, fel. Ännu längre söderut, säger U. Nu blev det plötsligt lätt. Det måste vara aglianico! Måste vara Mastroberardino, för det var bara de som gjorde sånt här på den tiden. Barolo of the south! 92 för nosen, 88 för smaken. (90)

1982 Mastroberardino Taurasi Riserva

Vinet som döptes om till Radici Riserva 1986 har producerats sedan 1928. 1982 anses vara en av de bästa årgångarna och de tidiga 30-talarna sägs vara vid full vigör, så den här flaskan var nog inte hundra.

En mörk sammetsröd, tät uppenbarelse. Relativt ung, bra frukt av toscanska surkörsbär åt likörhållet. Ganska duktigt med fat - lim, bittermandel, rostade och tjäraktiga toner. Smaken bjuder på stora mogna tanniner, rejäl syra och tät, något överextraherad körsbärsfrukt med markant hög druvmognad. Aromerna och fatkryddorna är goda, men tyvärr upplever vi också en störande eldighet som dominerar balansen både med och utan mat. Helhetsintrycket känns lite överjobbat - men varken det eller obalansen är något som alla håller med om. Toscana och 2004, lär det ju vara. (91)

2004 San Giusto a Rentennano Percarlo Toscana IGT

En selektion av gårdens bästa druvor som producerats sedan 1983. 100% naturjäst sangiovese och 100% nya franska barriquer i 22 månader. Syra: 6 gram. Alkohol: 14,65%

Nu har vi ett mörkt brunrött vin i glasen, med antydan till tegel i kanten. Mandelkubbar, utropar Franko och naturligtvis går det snart inte att hitta något annat än mandelkubbar! Jodå, frukt finns det förstås också. En ganska middle-of-the-road AOR rödakörsbärs-frukt med en skvätt maraschino. Lite likörig, alltså. Tillgänglig, men också märkligt anonym.  Lätt volatila limtoner, vaniljte och hallonkola-remmar fulländar bilden av kvällens tråkigaste doft. Smaken kan bara bekräfta med vänlig syra, hållningslös struktur, fjolliga tanniner och lite ny ek i avslutningen. A slår fast att vi är i Toscana - så helt anonymt kan ju vinet inte vara. Men tråkigt är det likafullt, även om L kommer till vinets försvar med argumentet att ingen restaurangkund skulle klaga om de fick in ett glas till maten. Men här och ikväll är det i alla fall ingen som gillar mesig mainstream-brunello. (88)

2001 Ciacci Piccolomini Brunello di Montalcino Vigna di Pianrosso

Fjäski Fiaskolomini, snarare. Ett skäms-vin från vår källare.
Vi lovar att aldrig mer köpa något från den producenten.

Nästa glas har en mörkt brunröd, tät färg med lite mer av mognadstoner än föregående. Doften är sagolikt rik och köttig - som en djupröd sammetssoffa av mörk sangiovesefrukt. Fortfarande väldigt vital, ungdomlig och uttrycksfull, med rejäla inslag av slaktbänk, grispiss, tjära, rök och järn. Smaken är precis lika sagolikt rik och köttig den, med massor av tät mogen frukt och en rejäl struktur med stora smarriga tanniner och gott om mineraler att suga på i den långa lustfyllda eftersmaken. Fortfarande märkligt ungdomligt, med åtskilliga års framtid. Kvällens vin om ni frågar oss. (95)

1997 Castelgiocondo Brunello di Montalcino Riserva Ripe al Convento

Vår flaska, och välbehövlig revansch för brunellon - en vintyp som definierats på pricken av Keith Levenberg i The Devil's Dictionary. Någonstans i minnet hade vi en post-it-lapp om att kvällens värd längtade efter att få dricka det här vinet. Så, klappat och klart!
Korken var i nyskick och vi hade lagrat svalt sedan 2003.
Innan dess två år i småfrallor, ett år i botti och två år i flaska.
En ännu mer storslagen uppvisning än hösten 2008.

En vit uppfriskare gör entré. Sten och blomma i den rena doften, och jästiga, äppelskaliga sur lie-toner. Smaken är en veritabel gomrensare med rafflande syra, nedmalda stenar och en hel hög med äppelskal i strukturen. Ungt som tusan, med uppenbar potential för 10-15 år på rygg. Vi är alldeles övertygade om att detta måste vara en vingårdsmuscadet från Guy Bossard eller Marc Ollivier. Alvarinho, säger någon och det ligger nära till hands det också. Hur som helst är det ett vin som är drivet till sin yttersta spets. Supergott! (91)

2010 Diatom Hana Shinobu Santa Rita Hills Chardonnay

Det japanska tecknet betyder att det blåser från väster. Och det gör det ju vid stillahavskusten. Det är alltid en speciell upplevelse att få dricka Diatom. Tack!

Ännu ett mörkrött vin i en brun nyans som börjar kännas välbekant vid det här laget. Doften är stor och rik med viss utveckling. Fullplockad svampkorg, ädel tobak, exotiska orientkryddor, bittermandel och grönmynta. Mörka körsbär och te, ett läckert och lovande sniff. I munnen ett kraftfullt och strävt vin med stor frukt, utmärkt balans och stadig ryggrad. Det är ett härligt tryck i smaken och mognadsgraden är riktigt skön med gott om ungdomlig kraft kvar. Toscana och sangiovese utan tvekan. Vi sätter ner foten och säger Flaccianello 2004. (93)

2001 Il Poggione Brunello di Montalcino

Il Poggione levererar alltid och inte kostar det många pengar heller.

Sammetsröd, transparent färg. Ung och frisk näsa med klart lysande aromer åt det röda körsbärshållet. Dessutom sandelträ, bittermandel, viol och gott om örter. Doften förmedlar i samma andetag en ovanlig kombo av renhet och komplexitet. Det doftar mörk pinot noir. Smaken är rik och tät, men med rätt måttliga tanniner. Aromerna intensiva med elegant fatprägel och lite högre alkohol ger en behaglig eldighet. Det känns som en californisk pinot. H slår fast att vi bör vara i södra rhônedalen, vilket naturligtvis är rätt. Ett elegant vin är det hur som helst, och jäkligt gott. (93)

2006 Château de Saint-Cosme Gigondas Cuvée Hominis Fides

Ahh, så nice att se saldot i CellarTracker. Vi ses igen, vinet!

Nästa vin har en rik, tung och plump doft med mint och eucalyptus på toppen. Plommonfrukten är supermogen - nästan likörpralin - med inslag av blåbärspaj, vaniljglass, mjölkchoklad och en extra portion vaniljssås. Blodapelsiner! Och lakrits! hörs andra röster. Upplevelsen i munnen blir rik, mjuk och varm med vänliga syror och lika snälla tanniner. En liten äppelklyfta märks i eftersmaken. Det går inte att gissa annat än aussie shiraz. 96 shiraz och 4 viognier, säger U. Den sifferkombon känns bekant, så vi slår till med Clonakilla. Fast den nollåtta vi fått smaka därifrån var mycket friskare och roligare. (90)

2006 Clonakilla Canberra District Shiraz-Viognier

Här är det är knepigt med temperaturen - rumstempat blir jolmigt, och svalt blir knutet. Förmodligen skulle man ha druckit vinet på busfrukten för ett par år sedan, eller väntat tills det är moget om ännu fler år. Nu verkar det på något sätt vara i tunnel. Har de såna i Australien också? 

Liniment, plåster och örter på nosen - först snudd på brettig. Faten snackar bittermandel och lim, mint och kakao. Körsbärsfrukten är härligt mörk och djup med fin terroirkänsla av svart te, pinje och grus. 

I munnen får vi så ett rikt och fylligt vin med silkiga tanniner, men också rejäl intensitet, kraft och spänst. Seriösa sangiovese-doningar med solid framtid. Svingott! Franko säger Toscana, 2001 eller 2004. Gabriele håller masken och gissar inget, så det ligger väldigt nära till hands att säga Monsantos toppvin. (93)

2001 Monsanto Chianti Classico Riserva Il Poggio

Fin doft av vanilj, mandelmassa, kaffe och mint. Rostade fat var det här, ingen tvekan om det. Kåda och eneträ. Violer och körsbär. En snygg liten grönhet."Jäkligt elegant", suckar G. Smaken bjuder på en spetsig och uppfriskande syra åt tranbärs- eller lingonhållet, med en lätt omogen kärvhet. Kroppen är relativt lätt, men struktur och aromintensitet är det inget fel på. Ett elegant och raktigenom burgundiskt vin med lätta violtoner och välintegrerade fat. Eftersom det beter sig precis som en god bourgogne från ett svalt mellanår som 2004, gissar vi på bourgogne. Och i så fall kanske man kunde tänka sig en premier cru från Côte-de-Beaune? Andra runt bordet plockar druvan och landar på rätt sida om Lyon. (91)

2002 E. Guigal Côte-Rôtie La Landonne

Oj då! Här behövs det lite etikettsdrickning för att få full valuta för slantarna. Tack, Anders!

Efter hårt arbete med rött är det gott att läska sig med vitt igen. Doften är mineralisk och kryddig med mogen frukt likt citrus och persikor samt en diskret, nästan petroleumlik utveckling. I munnen bjuds det, lite överraskande, på röda frukter som jordgubbar och smultron förutom de mer förväntade persikorna - resultatet blir ungefär som peach melba. Vinets kropp är nästan fet och vaxartad med en relativt låg syra som hjälps på traven av en liten sprits och emser-salt. Avslutningen är kryddig med markerad alkohol som inte alls är besvärande när vinet serveras kylt. Varm årgång, den saken är klar. Riesling? Nä, syran är för låg och kryddigheten för markant. Grüner, måste det vara! Riktigt gott tyckte vi, även om det hördes invändningar mot låga syror. (89)

2003 Nigl Grüner Veltliner Kremser Alte Reben

Rejält grusig och mineralisk doft med friska, röda fruktaromer av hallon och röda vinbär. I munnen en härlig struktur med stadiga nebbiolotanniner, aptitlig te-torka och rejäl längd. Lite fällning i karaff och glas men fortfarande i huvudsak ungt. Ett oförvanskat terroir-vin, som det verkar skapt av endast jord och druva. Traditionella doningar av högsta klass. Svingott, igen. (93)

2004 Sottimano Barbaresco Pajoré

Stort tack till H & K för lång skön kväll i gott sällskap av vingalningar. Eftersmaken av Barbaresco Pajoré passade bra att suga på i taxin hem...

Jaboulet med Munskänkarna

 "Welcome back, Jaboulet". Det är budskapet som den anrika rhône-firmans nya importör Nigab vill kommunicera genom att skicka ut exportchefen på promotionturné. Ett Parkercitat ger tyngd åt inbjudan: ”The great news for the northern Rhône is that 2009 will mark the full and complete resurrection of Maison Jaboulet Aîné to the highest level of quality in the northern Rhône.”

Vilken bedrift! Det unga proffset Bertrand Michat lyckas faktiskt genomföra hela sin presentation utan att närmare gå in på varför vi ska önska producenten välkommen tillbaka. Down-perioden förbigås helt enkelt med tystnad. Visst hade det ändå varit dramaturgiskt intressant att få höra mer om vad som gick horribly wrong efter Gérard Jaboulets död 1997? Vilka fatala misstag gjordes med den katastrofstämplade 2000 La Chapelle? Hur kunde huset överleva nästan tio år av underprestationer?

Till slut var Domaines Paul Jaboulet Aîné till salu och köptes 2006 av Caroline Frey, känd som ägare till tredjecru-slottet La Lagune i Bordeaux. Nu började en målmedveten satsning för att ta huset tillbaks till toppen. Alla de kända insatserna kan räknas upp: omläggning till ekologiska och biodynamiskt inspirerade odlingsmetoder, hårdare beskärning, grönskörd, dramatiskt sänkta skördeuttag, uppsnyggning av de muggiga källarna och inhandling av nya fat.

Det givna draget inför kvällen hade förstås varit att hala fram några röda fatprover från den stora årgången 2009 som slutgiltigt "bevis" på själva återuppståndelsen. Så blev det nu inte, oklart varför. Provningen inleddes istället med en trio vita som gav ett tydligt styrkebesked - men också bekräftade tesen att höga ambitioner gärna tar sig uttryck i ett alltför dominant inslag av ny ek.

På sitt sätt allra mest sympatiskt av de vita var nog det enklaste: 2010 Parallèle 45 Côtes-du-Rhône Blanc. En ståltankad rhônemix dominerad av grenache blanc med inslag av marsanne, viognier och bourbolenc. Den lätt blommiga doften bjöd på ungdomliga toner av päron och persika med antydan till godis. Smaken var aromatisk och friskt syrlig med lite anissälta och balanserad värme i slutet. Gott och apéritif-vänligt. (BS, 99 kr)

2009 Les Jalets Crozes-Hermitage Blanc är en lite fylligare och fetare historia på 100% marsanne som delvis jäst och lagrats i små fat. I doften samsas vita persikor med mandelmassa och lätt oljiga, gummiartade toner. Smaken är mjukare och rikare än föregående. Här är det inte främst syran som ger vinet struktur, snarare fetman och de intensiva fruktaromerna, med en diskret antydan till bitterhet och behagligt oumpff i slutet. Rent och harmoniskt med diskret fatbehandling, riktigt gott. Borde sitta som en smäck till ostar som comté eller gruyère. (BS, 149 kr)

2009 Le Chevalier de Sterimberg Hermitage Blanc gör oss faktiskt mest bedrövade. Doften domineras av rostade toner, kryddor, nötter och allt annat man förknippar med ekfat. Smaken är rikt fruktig och kryddig med en seriöst stenig munkänsla, men uppvisar tyvärr också en tydlig ekbitterhet, rena träplankan rakt upp i gommen. Att skämma så fin terroir med så mycket ek och rostning, what a pity! 
(PI, 450 kr)

Husets röda basvin är 2008 Parallèle 45 Côtes-du-Rhône Rouge. Listat på bolaget sedan hedenhös,  fast hemma hos oss har det i sanningens namn oftare hamnat i grytan än i glaset. Doften börjar lovande med tydlig syrah-komponent (40%) i frukten som drar åt mörka körsbär, lingon och tranbär. Viss komplexitet står att finna i form av rotsaker, örtbukett, jord och mineral. Den lilla ungdomliga godistonen är nästan helt inarbetad och känns inte artificiell. I munnen får vi ett syrligt, ganska robust och smakrikt vin med inslag av kartighet, jord och örter. Aktuella nollåttan är ovanligt bra, den får grönt ljus att ackompanjera en enkel middag som hamburgare eller pizza. (SB, 99 kr)

2008 Les Jalets Crozes-Hermitage Rouge presenterar en frisk, sval syrahfrukt med tydliga tjärtoner, allmänt skogig känsla och rejäla vrid på svartpepparkvarnen. Kroppen är lätt och syran läskande, greppet måttligt och slutet försett med riklig lakritssälta. Inga konstigheter - en enkel, rättfram och korrekt crozes från knepig mellanårgång. (BS, 149 kr)

Jaboulet äger 109 hektar vinmarker totalt. Hela 26 i Hermitage och 55 i Crozes, 7 i Saint-Josèph, 6 i Cornas och två i vardera Côte-Rôtie, Condrieu och Saint-Péray. Vad som kanske är mindre känt är deras ägor i Châteauneuf-du-Pape. 9 hektar är en hel del, det motsvarar vad en genomsnittlig familjeproducent har. Vi sticker emellan med ett par viner från södra Rhône och toppåret 2007.

Vårt glas av 2007 Gigondas Pierre Aiguille har oturen att komma med korkdefekt. Det tar en stund att skaka av sig de räliga intrycken, men när vi äntligen har ett friskt vin så är saken klar. Detta är riktigt gott, med aromer av fikon, lakrits, cassis, vitpeppar och garrigue. Kroppen medelfyllig för ursprunget, det som verkligen skiner är syrorna och mineralerna. Läskande, välbalanserat, måltidsorienterat, ännu en nollsjua vi gärna ser igen. Riktigt bra vin till väldigt hyfsat pris, att dricka över de närmsta fyra åren. (BS, 169 kr)

2007 Châteauneuf-du-Pape Les Cèdres uppvisar den klassiska påve-mixen av jordgubbssylt och fikon över mörkare stråk av grenachefrukt. Ungdomliga pastillgodistoner dröjer sig fortfarande kvar i vinet. Smaken har både fördelar och nackdelar. För att börja med det positiva: det smakar gott, frukten är rik och mogen. Tanninerna har bra grepp och en taktil struktur, här finns mycket att suga på. Grus, kryddor och annat smaskens. Aromerna bjuder på fin sötlakrits som sig bör. Men - frukten drar också åt det kokta hållet och syrorna är alltför låga för att ge vinet en vacker framtid. Drick nu, eller stå över.
(BS, 259 kr)

Åter till kärnverksamheten i norra Rhône. Thalabert är en vingård på 40 hektar i på slättlandet i den södra delen av Crozes-appellationen. Enligt utsago har marken tillhört Jaboulet sedan 1834, och man var först med att ersätta fruktodlingarna med vinrankor i området Les Chassis. Sedan 1980 har vinet buteljerats under namnet Domaine de Thalabert och hade länge ett solitt rykte. Från mitten av nittiotalet och framåt har de flesta årgångar varit svajiga och tunna - med undantag för den maffiga nolltrean.

2007 Domaine de Thalabert Crozes-Hermitage Rouge blandar svart och röd syrahfrukt, rent och snyggt presenterad med relativt diskreta ekfat - bastubänk, salta lakritsfiskar, aning av julkryddor.
Smaken är medelfyllig med frisk syra, kärvt örtiga tanniner, god mineralkänsla och aningen bläckighet. Tyvärr finns också en antydan till ekbeska samt en lite störande ton av kola eller fudge man gärna kunde varit utan, men ekinslaget bör helt klart utvecklas till det bättre med tiden. Ett oklanderligt verk av den nya regimen, bör lagras ett par-tre år minst.

2005 Domaine de Thalabert Crozes-Hermitage Rouge (från magnum) har en doft med oroväckande långt gången utveckling. Frukten uppvisar gott om kokta, kanderade och syltiga drag med såväl plommonkompott som hjortronsylt. Här finns både gammalt läder, buljong och oxiderade toner, samt (klart positivt) en uttalad mineralton av köttsafter och rostigt järn. I munnen ett syrligt vin med stora, fortfarande bråkiga tanniner och en tunn, fullt utmognad frukt. Väldigt ärlig redovisning av uppenbara fel och brister, men också roligt att prova eftersom det är så karaktärsfullt. Sista årgången som gjordes av det gamla teamet.

Kvällens godaste unga vin är 2007 Côte-Rôtie Les Jumelles. Den klassiga doften bjuder på ett skolboksmässigt uttryck för norra rhône-syrah. Klockren frukt, riktigt elegant, med ursnygga övertoner av (bland annat) violer ovanför stupet av tjära och saltlakrits. Väl inarbetad högkvalitets-ek med lätt rökiga tobaksslingor. I munnen bekräftas renheten - sval frukt, så elegant och harmonisk, med en stenig, läskande mineralitet. Enastående drickbarhet, ekfaten är perfekt hanterade. Inte ett vin för källaren i första hand, detta är som gjort för att njuta nu i sin sköna ungdom. (BS, 449 kr)

2007 Hermitage La Chapelle har en mer återhållsam, snudd på knuten doft som motvilligt visar sin svarta frukt med stort doftdjup av dova björnbär, lakrits, svartpeppar, krossad sten, grillkol och tobak. Det är snarare smaken som levererar besked idag: tät och massiv, strukturerad, ändå elegant och svalt mineralisk i sin drygt medelfylliga personlighet. Väl mycket ek i nuläget, men det funkar ändå riktigt bra och lär bli bättre. Ett enastående vin att lagra till 2017, släpps senare i år.

Så har det blivit dags för Bertrand Michat att presentera finalen.

1988 Hermitage La Chapelle har en fullt utvecklad doft i perfekt balans. Man kan vrida och vända på denna skönhet och betrakta den ur olika vinklar, det finns hur mycket som helst att glädjas åt. En ädelt bordeauxlik komplexitet med tobak, stjälkar, örter, båthus och tjärade rep. Fin spillning som samsas med rosor och violer. Rökiga och läderartade toner, rostigt järn och krossad granit. Att döma av tobaksstjälkigheten kan nog tänka sig att inte alla druvklasar avstjälkades den gången för tjugotre år sedan. Även smaken uppvisar perfekt balans med ren och frisk syra, och hälsosam frukt utan tendenser till hårdhet eller uttorkning (nåja, nästan inte i alla fall). Smaksatt med herbes de provence till en formidabel köttgryta av intryck, allt nedhällt i en slank och elegant personlighet med suverän drickbarhet. Direkt till årsbästalistan utan att passera gå.

Och tänk - om bara tjugo år får vi reda på hur nollniorna smakar i samma skede i utvecklingen!

2005 Saint-Gayan Gigondas & 2007 Monsanto Riserva

"Förväxlingsdruvor" är blindprovningens motsvarighet till snubbeltråd. Cabernet och merlot från bordeaux tar man fel på mest hela tiden
("not since lunch" och så vidare). Australiensisk shiraz och cabernet sauvignon likaså. Men grenache och sangiovese - de brukar väl knappast nämnas i samma andetag?

Ändå har vi tänkt på likheterna många gånger genom åren. Om man smakar sig igenom hela Gigondas-appellationen på caveaun vid bytorget kan vi nästan garantera att tanken på Toscana dyker upp åtminstone någon gång. Både de traditionellt uppfostrade vinerna och de som fötts upp på en diet av småfrallor kan emellanåt ge italienska vibbar.

Förmodligen krävs det olikartade växtsäsonger för att likheterna ska bli så pass stora som i kvällens båda flaskor. 2005 fick man ovanligt strama tanniner i södra Rhône. 2007 blev frukten ovanligt maffig i Chianti. Det är bäddat för förväxling, alltså. Vi korkar upp två flaskor:

2005 Domaine Saint-Gayan Gigondas

2007 Monsanto Chianti Classico Riserva

I glasen har vi en rik mörkröd frukt med associationer till mörka körsbär och tranbär. Gott om naturkänsla med örter, pinje, tobak och svart te. Toner av krossade stenar och nymald svartpeppar. I munnen visar de citruslika syrorna upp sig på ungefär samma nivå, medan tanninerna är mogna och ungefär lika strama. Det finns en väl tillfredsställande frukt, ungefär lika tät i båda fallen. Lite sparsamt för ursprunget i gigondasen, mer generöst i toscanaren. Alkoholen (i spannet 14 till 14,5%) ger bra kraft under huven, men vi ser aldrig till själva motorn.

Men hallå, vi pratar ju ändå om helt olika distrikt och helt olika druvor! Kom nu inte och säg att det inte är någon skillnad på vinerna. Okej då, visst finns det skillnader - exempelvis är Gigondasen örtigare, Chiantin stenigare - men just den här kvällen var det roligare att titta på alla likheter. Och liksom vår undulatpojke Pluto (till vänster i bild) tyckte vi att Monsanto Riserva var det snäppet mer spännande av två alldeles enastående viner.


BS, 184 kr respektive 199 kr. (aktuell årgång för Saint-Gayan är 2006, någon som testat den?).

Vinerna är tidigare bloggade här och här. Jovisst, Gigondas dök upp i samtalet den gången också!

3-betygsviner 11 januari

Så var vi igång med trebetygskursen igen. Kvällen ska bjuda på tolv röda, det är allt vi vet.

Flight 1

Blåröd/oxblod, en inte helt klar uppenbarelse. Lätt gräsig körsbärsnos med vanilj, ekfat, lakrits, tjära och te. Spontant en sangiovese på första sniffet, möjligen enklare nebbiolo. Smaken är lättare medelfyllig, örtig och osöt med läskande syra, måttlig kropp och små torra tanniner som liknar svart te. Aromer av svart te hänger också med ut i eftersmaken. Ett litet inslag av ättikssyra noteras. Det tycks vara ett italienskt vin av lite enklare slag, förmodligen av sangiovese och troligen från toscana. Korrekt vinifierat i traditionellt osminkad stil, inte alls oävet att dricka men lite tunt. Förmodad prisklass runt 100-lappen.

2005 Cave de Tain Hermitage

Skandal! Inte någon av tolv provare var någon gång inne på att detta skulle vara en syrah från norra rhône, än mindre en hermitage. Det här kooperativet är notoriskt för sina underpresterande hermitager. Hade det varit en italienare för 120 spänn hade den varit helt ok, nu kan det inte bli annat än dödskallemärkning. Hur kan SB:s inköpare tacka ja till sånt här? TS 94123/339 kr.





Varmt bärig, lätt parfymerad nos med fin sötfrukt av hallon, jordgubbar och lakrits. Några fikon, lite curry-kryddor och väldigt tydlig garrigue med lavendel. Ungt och grenache-dominerat, rätt så komplext. Örtig, fint fruktig smak med frisk syra och rätt gott om tanniner, lite kantiga och kärva. Smaken ger en känsla av svalare år eller läge, alkoholen slår inte igenom heller, även om eftersmaken är kryddig med god värme. Det här är förstås ett grenachedominerat vin från södra rhône, av rätt hög kvalitet. Gigondas eller châteauneuf, troligen det senare eftersom vinet är såpass elegant och rödfruktigt. 2008, lite svalare än 2007?

2007 Domaine Santa Duc Gigondas "Tradition"

Ser man på! Den här nollsjuan har vi missat att testa på grund av vissa "issues" med tidigare årgångar, men det var uppenbarligen ett misstag. Detta är den mest rödfruktiga och minst bullriga unga versionen hittills. Lite oväntat dock med de kantiga tanninerna, men det ordnar sig nog med tiden. Här får man mycket vin för slantarna. SB 2732/189 kr.





Blåröd transparent färg med bebisblå kant. Doften är stor och utåtriktad med svala blåbär och björnbär, violer, salmiakbalkar, Ga-Jols tjärpastiller, lite skokräm och gummi, men ingen störande ek. Syrahdruva, lektion ett a. Smaken är snyggt balanserad, osöt till salt, väldigt läskande med sin svala frukt utan att bli alltför syrlig. Tydlig granit i munnen, ingen märkbar alkohol men bra längd. Utmärkt vin, strax under gränsen till övertydligt i stilen. Syrah från norra rhône förstås, en ovanligt bra skolboks-crozes från svalare år? Domaine de Lises?

2007 Domaine de Monteillet Saint-Joseph "Cuvée de Papy"

Ovanligt bra för en crozes... då är det till Saint-Joseph man ska. TS 94528/295 kr.

Mörk, tät färg. En lättare korkskada skymmer sikten, tyvärr. Mörka körsbär med inslag av russin, tobaksfat, lakrits, kryddor. Allmänt italiensk känsla. Smaken är stram och tuff, med rejält grepp i tanninerna, alltför ungbläckig ännu. Redigt vin med framtidspotential. Tanninrik druva plus rejält med ektanniner i mörkare stil. Ambitiösare nebbiolo på små ekfat? Kanske bandol? Förmodligen riktigt bra utan korkskadan.

2005 Domaine Sarda-Malet Côtes du Roussillon "Terroir Mailloles"

Ambitiöst vin för priset. Kan nog bli riktigt bra med tillräcklig lagring. Vi minns fortfarande årgång 2000 med glädje. TS 94484/260 kr




Färgintensivt blålila, opak med cerise kant. Doft av bärglass med aromer av cassis och blåbär, charmigt som en beaujolais, cab franc eller dolcetto. Tillägg av vanilj, lakrits, malört, kaffe och choklad. Smaken är tätt fruktig och rik på extrakt, med greppiga tanniner och italienska syror. Smått bläckig, men alltför rik på tanniner, ek och alkohol för att vara någon av nämnda viner. Som en överambitiös dolcetto på anabola steroider. Aromerna känns lite pushade av odlade jäststammar. Fasen vet vad detta kan vara. Någon gissar på malbec (malbläck?) och plötsligt trillar intrycken på plats.

2006 Catena Alta Mendoza Malbec

TS 94333/295 kr.





Födelsedagstårta på hallon, jordgubbar och banan. Våt sten och grus. Ingen vidare komplexitet men vanilj, kryddor och lite dill från faten. I smaken är det fruktsötman som sticker ut i balansen. Saftigt, snällt och medhårs i tanniner och citrussyror, en grenachelik känsla men utan garrigue eller direkt eldighet. Spanien eller australien? Alltför sött, ingen höjdare i vår mun. P konstaterar att tårtan är gjord på zinfandel.

2009 Seghesio Sonoma Zinfandel

SB 22562/179 kr.




Flight 2

Varm rubin, mörkt transparent färg. Örter, ek, röda körsbär och jordgubbar, tobak, ceder, vanilj, choklad samt lite spansk gasbinda och lätt volatila toner. Rioja i modernare stil (som Caceres GR) ligger nära till hands efter horisontalen nyligen. I munnen serveras mogna tanniner av hög kvalitet, riktigt bra frukt och fransk ek. Rätt mycket kaffe och lite örtbitterhet. Ett alldeles utmärkt vin som säkert pryder sitt matbord både i år och de närmsta fem.

2004 Finca el Puig Priorat

Här får man mycket vin för pengarna, igen. Tack för det. SB 2737/189 kr.




Tät varm färg, mörkt oxblod, opakt. Animalisk inledning på nosen, plommon/russin/björnbär med körsbärskärnor och en del drag av mycket mogen eller torkad frukt. Lite bittermandel och lätt volatila mörka bärtoner. Modern ekbehandling i form av kaffe och mörk choklad. Smaken är är tätfruktig och rejält extraherad med en avvägd syra som drar iväg rejält i mitten, kanske är den tillsatt? Alla rattar är i maxläge utom möjligen tanninerna, här finns gott om alkohol, en del ekbeska också. Nästan portlikt. Mest liknar det en modern amarone på nya ekfat.

2004 Rijk's Private Cellar Tulbagh Shiraz

Flera instämmer i gissningen, men detta är tyvärr en väldigt tillverkad produkt utan tydlig hemadress. Det snällaste man kan säga är att vinet är fritt från rök och bränd bakelit. Tumme ned hur som helst. TS 94210/219 kr.




Transparent granat/rubin. Massor av kryddig ek på nosen. Ceder, ljust sandelträ, färskt virke. Söta röda bär, blomtoner, nypon och ljus kakao. Smaken är medelfyllig, mjukt silkig och fint syrlig, med lite högre fast ändå balanserad alkohol, ungefär som en cali-pinot. Bra frukt och struktur, lite för mycket tanniner bara. Rent och elegant i uttrycket, skulle möjligen kunna vara en ljus nyzeeländsk syrah. Gott!

2004 Tenuta Sant'Antonio Amarone della Valpolicella "Selezione Antonio Castagnedi"

Här blev vi alla tagna på sängen. Inga gissningar på amarone! Borde platsa i Thomas Ilkjaers kategori "rena och eleganta". Väl mycket ek om man ska vara kritisk. SB 28002/249 kr.




Nästan svart, färgintensivt vin, opakt med röd kant. Doft av sötmogen bärfrukt som cassis och blåbär. Lite mint/eucalyptus och en aning av bränt gummi/bakelit. Förmodligen shiraz... aussie eller sydafrikan? Smaken är fyllig som koncentrerad saft, sötbärig men relativt frisk citrussyra, med en liten grönhet och aning bränd bakelit. Mjuk i munkänslan, men aningen kantig. En lite tillverkad stil, inte helt harmonisk, menändå rätt ok. Gissning: sydafrikansk shiraz, med gardering på australien.

2004 Rijk's Private Cellar Tulbagh Cabernet Sauvignon

En cab! Klart bättre än shirazen från samma producent. TS 94211/219 kr.




Ännu ett nästan svart vin, opakt med lila kant. Ohemula mängder vaniljglass, samt kaffe, choklad, tobak och lakrits. Här var det mycket ek! Mörk, sötfruktig syrahlik frukt med svart oliv och lite skokräm. Smaken är tät och extraherad, men överraskande osöt och välbalanserad. Ingen eldighet står att finna, men vaniljen går igen. Bra, inte för sött, inte för starkt. Intrycket är väldigt proffsigt, sånär som på den myckna vaniljsåsen. Därför landar vi i proffsiga californien, och gissar på syrah.

2007 Niepoort "Morgadio da Calcada" Douro Reserva Tinto

"Douro boys" är också proffsiga, och det är förstås portvinsdruvor i vinet. TS 94450/299 kr.




Doften är söt, mäktig och maffig. Frukten bjuder på mogna björnbär med tillägg av vanilj, kryddnejlika, vitpeppar, mynta/eucalyptus och anis. Smaken mjuk och välbalanserad med riktigt läcker mittfrukt, sötlakrits och citrussyra samt rikligt med choklad. Bläckigt, anmärker någon, men det är inget som stör oss. Avslutningen varm och kryddig, men inte eldig. Balansen är riktigt lyckad, här finns ingen bränna och ingen syrajusterad känsla. Eken är dessutom skickligt inarbetad i smaken. Gott! Att det är en barossa shiraz är förstås ställt utom allt tvivel.

2005 Kaesler Stonehorse Barossa Valley Shiraz

BS 89481/269 kr.



Hmm, kunde man tänka sig en world-wide time-out för ny rostad ek i några år? Så fick vi smaka lite mer på själva vinerna? Nähä, inte det. Ibland blir det väldigt påtagligt hur mycket design och manipulation som pågår i vinerier välden runt...