söndag, november 23, 2008

That precious bottle...


Lördagskväll! Här ska drickas utsökta viner och njutas goda tilltugg. Nettare e Gioia står för ett lass av antipasti, Finare Vinare lagar lammbog och risotto, Frankofilen har grävt i Wiinjas ostbutik, Vinosapien fixar desserten och JW låter själva vinet stå för överdådet. Totalt är vi åtta runt bordet. Flaskorna provas helblint, förklädda i alldagliga blågröna systempåsar. Vi möter vinerna i tur och ordning, ett efter ett i stora glas.

Apéritifen har vi valt dels för att förmodligen ingen smakat på den, och dels för att den bör kunna sätta fart på diskussionen. Har vi kanske gjort vinet själva? Oxidgult med orangea reflexer och tydligt beslöjat ger glasets innehåll intryck av att ha tillverkats i vår garderob med sexdagars dunderjäst! Det ser ut som en ambitiös fatlagrad cider eller varför inte som något konstigt spontanjäst öl från Belgien, med jästfällning och allt. Doften bjuder på rabarber och oxiderande äppelmust, jästiga sur-lie-toner, ljunghonung, humle och mineraler av salmiak eller knallpulver. Smaken är rik, frisk, ren och torr, oxidationen är snyggt genomförd. Vinet ger inte ett instabilt intryck men det har en livligt fräsande känsla av bikarbonat. Åsikterna om hur pass gott detta är går isär, även inom teamet bakom denna blogg. S tycker att det känns hemkört, men så är hon också ofta avvaktande till oxidation i vita viner. T gillar både vinet och den här typen av aromer. P och A uppskattar vinets fräschör och kvaliteter som apéritif. Nettare e Gioia spikar till slut elegant både druva och producent.

2006 Leon Barral Blanc Vin de Pays de l'Herault

Druvorna är 80% terret blanc/terret bourret och 20% viognier. Kanske har musten urlakats med skalen ett tag, hur som helst har vinet tillbringat ett år på fat med jästresterna. Didier Barrals pantenterade äppelmust och knallpulver finns även här. A slår sakligt fast att eftersom vinet överhuvudtaget inte sett svavel måste producenten löpa linan ut vad gäller oxidation - och det har han klarat bra. Vi tror dock inte på någon längre hållbarhet eftersom redan nollfemman ger ett stummare och plattare intryck.



Vin nummer 1 är ljusare rödbrunt med tegelkant. I den eleganta, komplexa doften hittar vi blodapelsin, fikon, muscovadosocker, torkade rosor, nypon, nagellack och fler mognadstoner av tjära, rök, charkuterier och tomatpuré. Smaken är slank och syrlig med harmoniska mognadstoner, hallon, lakrits, menthol och en diskret ålderssötma. Ikväll möter vi en lättare kropp och ett vin som känns traditionellt i stilen. En god början och visst är det väl Aldo Conterno-barolo i glaset?

1996 Barolo Colonnello (Aldo Conterno)

Trots vinets finess och elegans är det en relativ besvikelse jämfört med förra årets smakprov.



Vin nummer 2 har en tätare sammetsröd färg som inte visar några tecken på tidig alzheimer. Doften är öppen och rikt fruktig med italiensk bittermandel och mättade röda toner av violer, hallon och vinbär. Andra noteringar är järn, rök, charkuterier, asfalt, mognadstoner av tobak och aningar av stall. I munnen bjuder detta läckra vin på sötfrukten från ett varmt år. Goda tanniner, fräsch bärfrukt, underbara syror och rejäl intensitet. Ett fortfarande ungdomligt vin som vi gissar kommer från 2000 eller 2001. Barbaresco?

1997 Brunello di Montalcino (Conti Constanti)

Oj, vad gott och imponerande, oväntat att det var så pass gammalt. Den långa bottilagringen har inte alls torkat ut frukten. Conti Constanti är en mindre, traditionell producent som går under radarn på de stora amerikanska bedömarna. Vinet är inköpt på plats i Montalcino.



Vin nummer 3 är en slank och slinkig uppenbarelse i brunröd sidenklänning med matchande tegelröda naglar. Han bjuder ut sig på ett hejdlöst och lustfyllt sätt, doften är enorm och vidöppen. Runt bordet fångar vi upp noteringar om bittermandel, björnklister, nagellack, vildhallon, gammal jordgubbssylt, rabarber, vanilj, läder, svamp och tapenade. I munnen är vinet slankt och samtidigt slösande rikt. Intensiteten för tankarna till skinande nickelpastiller med ett enormt tryck i de slampiga, mogna fruktaromerna där hallonen och rabarbern går igen. Trots de varma dragen är syrorna klockrena! Det finns toner av nya fat och en gnutta fjäskvanilj som drar på sig lättare kritik, men majoriteten går igång ordentligt på detta : M mumlar om "viktlös elegans". T suckar lyckligt över sin hittills mest bjussiga Aldo-upplevelse. Kvällens godaste vin, tycker S...

2000 Langhe Nebbiolo Il Favot (Aldo Conterno)



Vin nummer 4 ser relativt ungdomligt ut, en tät mörkröd färg med aningens blå reflexer. I doften är vi utan tvekan fortfarande kvar i Italien: arom av bittermandel, mörkare frukt av surkörsbär, läder, kafferostade fat, mint och sötlakrits. Detta vin har en betydligt mer framträdande rostad fatkaraktär än de tre första. Vissa mognadstoner bjuds: undervegetation, rök och tjära. Den fruktiga smaken har höga typiska italienska syror, aromer av mörka körsbär, läder, kafferost och sötlakrits samt rejäla, strama, stadiga tanniner. Helhetsintrycket är en internationellt anpassad italienare i uttalat modern stil. Gissningar runt bordet är modernistnebbiolo eller internationell toscanare från åren 1999-2001.

1997 Brunello di Montalcino Poggio all'Oro Riserva (Castello Banfi)

Still young! Trots att vinet smakar långt mer än bara gott, är det kanske ingen som riktigt faller för den säljiga stilen? En bra slatt blir kvar och landar till slut hemma hos Frankofilen för ett andra påseende.



Vin nummer 5 är mörkt brunrött och lockar med en beckmörk dragningskraft i den stora, öppna doften. Vi hittar tillsammans drag av vidbränt socker, tjära, russin, köttbuljong, glutamat, svamp och en klockren beskrivning av osande ostbutik! Tack för den, snart går resan vidare ut på landet. När vi kommer fram är det lite småskitigt på den gamla gården, men drar man för de gamla sammetsgardinerna tänker man inte mer på den saken. Lite volatila syror och nagellackstoner kan vi stå ut med, men elegant vill vi inte precis kalla den här doften. I munnen bjuds en stor, rund och kraftfull smak där mognadsutvecklingen är tydlig - den söta plommonfrukten har förvandlats till bränt socker och torkad frukt. Tanninerna är lite uttorkande och man får sensationer av bikarbonat som fräser i munnen. Som dryckesupplevelse är vinet lite åt det klumpiga hållet - men samtidigt stort, rustikt, karaktärsfullt och riktigt intressant att ha med i en provning. De ostiga dragen funkar fint med stinkande ostar och vinets känns balanserat i det sammanhanget.

Soulá Les Casot de Mailloles Vin de Table Lot 04-02 (Ghislaine Magnier & Alain Castex, Banyuls-sur-Mer, Roussillon)

Här var det biodynamiskt och osvavlat för hela slanten, från djupaste södern nere i Roussillon. Vinet är gjort på 100% grenache med ett mycket lågt uttag, runt 15-20 hl/ha. 14,5% alkohol. Lotnumret berättar att det rör sig om 2004. Utropstecken eller varningssignaler (välj själv) för den tidiga mognaden!



Vin nummer 6 har en ljust brunröd färg av den slags nyans man kan finna i barolo eller montalcino. I doften pratar vi mycket om nötiga toner, inte minst rostade pinjenötter och valnötter. Frukten är av typen ljusare italienska surkörsbär med mognadstoner av läder och brända mandlar. Visst finns en del rostade, cederliknande fattoner men inte så mycket, doften utstrålar finess och elegans. Smaken ger ett högklassigt, superitalienskt intryck med storslagen harmoni i munnen. Inte minst de höga syrorna är påtagligt mogna och fina. Tanninerna känns mer förknippade med druvor än med ek. Frukten har trevliga drag av åldersötma, rotfrukter, gammal saft och plommon. Som helhet känns vinet finessigt och drickfärdigt nu.

1997 Brunello di Montalcino Castelgiocondo Riserva Ripe al Convento (Frescobaldi)

Jämfört med Poggio all'Oro känns denna riserva mycket mer typisk för traditionen i Montalcino. Lustigt nog är vinerna varandras direkta konkurrenter, "single vineyard" med i stort sett samma uppfostran: två år på nya franska ekfat, ett år på slovenska botti, och två år på flaska innan vinerna når marknaden. Men så olika de ändå blir i sina uttryck. Det här tilltalar oss riktigt mycket. Oväntat elegant, inte den "blockbuster" man kunde tänkt sig. Vinet tar slut utan prut.



Vin nummer 7 är mörkrött i färgen och visar direkt upp sitt nationella id-kort i form av en typiskt örtig doft med eucalyptus i förgrunden, som vi brukar hitta i röda portugiser. Här finns också fina övertoner av vinbärsblad och viol. Vad som känns helt nytt för oss är själva frukten som är mycket ren, röd och charmerande med vinbär och framförallt mosade hallon som påminner en del om grenache. Stendamm, rök, vanilj, rostat bröd och ljusa fina fattoner kommer till. Smaken har en frisk och livlig syra, härligt god och ren bärsaft, liten rotfruktssötma samt inslag av vaniljkex. Man kan ha synpunkter på en smula träiga tanniner som ger intryck av att komma från ny ek, men det är bara en bock i marginalen. Gott!

2003 Vinha Pan Vinho Regional Beiras (Luis Pato)

En anka på etiketten och ett passande ankvin. Druvan heter baga - en ny bekantskap och en positiv överraskning för oss. Aromerna beskrevs av Vinosapien som en syntes av nebbiolo, grenache och pinot noir. Och det låter ju inte så dumt, eller hur? En intressant detalj är att druvan är känd för att uppvisa tanniner som kan misstas för ny ek, precis det intryck vi fick. Mot bakgrund av tidigare röda portugiser vi druckit är det lätt bäst hittills, dessutom passar det vår smak utmärkt. Vi kan absolut tänka oss att spinna vidare på baga-spåret, möjligen är prislappen i BS en hundralapp för dyr. En fylligare presentation av Luis Pato och hans viner kan man läsa hos Wine Anorak.



Vin nummer 8 har en mörk uppsyn med blåtoner, det ser ungt ut. Doften ger cabernet i första sniffen: cassis, ceder, blyerts och en aning paprika. Frukten är mörk och modern med ljusare stråk av blommor, körsbär och hallon. Tydligt chokladiga och kafferostade fat med en elegant och frisk ton av mint. Därtill saltlakrits och en liten pust av stalluft. Smaken har god sötfrukt, fatrostad rondör och rejäla men mycket behagliga tanniner. Vinet är utmärkt gott och härligt drickbart ikväll. Med ledning av den varma frukten gissar vi att detta en modern médoc cru classé från år 2000.

2005 Château Lascombes Margaux Cru Classé

Oj vad kul! Så ungt och så överraskande spelbart redan nu! Smaken levererar redan vad doften utlovar. Michel Rolland och alla hans små syrebubblor firar triumfer i form av rekordtidig drickbarhet. Intressant och förvånande att flera runt bordet direkt tänkte pinot noir, kan det varit de ljusare stråken av hallon och körsbär? Och grattis till er som fått tag på vinet utomlands.



Vin nummer 9 ser imponerande tätt ut, mörkt och varmt blårött med tydlig fällning även i glaset. Doften är lika tät som färgen - djupt och brett fruktig av mörka plommon, mörka björnbär och blåbärsmarmelad. Men inte bara frukt, andra doftassociationen runt bordet är: jord i ett nyregnat trädgårdsland, stjälkiga tobaksaromer, aska, asfalt, vanilj och integrerade, enormt snygga fattoner. Men det är i munnen som vinet definierar sin egen skala - det är stort som en fotbollsplan eller kanske en utomhusbiograf i cinemascope. Det är svårt att hitta orden för hur snyggt sammansatt detta är, en enormt lustfylld medhårsupplevelse där alla delar är i balans och smaken bara växer och växer. Visst finns det kopiösa kvantiteter modern frukt, dyra rostade fat och vanilj, men det känns oväsentligt att försöka dra enskilda trådar ur en så här välskräddad helhet. Ett vin som förflyttar horisonten. Flaskan tar slut fortare än kvickt.

2002 Redigaffi Rosso Toscana IGT (Tua Rita)

Tack JW, det är en stor ära att få dricka detta berömda vin. Allt ont vi tänkt om merlot och italien rinner av det här vinet som vatten av en gås. Den katastrofala årgången tycks inte heller besvära Tua Rita, som måste ha selekterat stenhårt för att prestera på den här nivån.



Vin nummer 10 har en rikt honungsgul, simmig uppenbarelse. Doften bjuder på honung, bivax, tydlig limton men ingen botrytis, bokna äpplen och citrusmarmelad, exempelvis "silver shred". Blomtoner tycker vi oss också hitta. Smaken har hög syra som mer än väl balanserar den relativt rika sötman, inget kletigt står att finna här. Varje gång man sippar får smaklökarna jobba lite extra för att ringa in vinet, för detta är inte alls bekant mark. Läckert! Vinet är valt som sällskap till en småländsk ostkaka på gårdsmjölk och mandel. Och det passar förstås utmärkt.

2002 La Magendia de Lapeyre Jurançon (J. Bernard Larrieu)

Vinet är gjort på petit manseng och skördas i december. Vinden högt uppe i Pyrenéerna torkar druvorna, så någon botrytis blir det inte. Ett fascinerande sötvin.



Återstår bara att plundra slattarna. Och det hjälps vi glatt åt med tills timmen blir sen. Stor tack till alla medverkande!

ps. Rena juldagsmorgon att kunna läsa flera fina versioner av en enda kväll.

14 kommentarer:

MSVin sa...

Vilken proving, inget man får ta del av inom munskänkarna, om inte fletalet källare plundras. Ja, vad ska man säga, mer lycka till er!

Mvh
MSVin

Björn sa...

Inte så lite avundsjuk blir man. Hur är det egentligen, är avund en styggelse? Nåväl, nästa gång är det kanske min tur.

Parker ger 95p till Lascombes och mycket riktigt klartecken att dricka redan nu. Decanters panel är inte lika positiva med "bara" 15,75p i somras. Jag antar att ni är mer på Parkers sida? Decanter har skrämt mig från att köpa, men man kanske ska tänka om?

Krasse sa...

Intressant o kul!

Vi har märkt att just 97:orna av Chianti o Brunello är väldigt långsamma av sig! Men de håller på att utvecklas rätt och om kanske fem år....Så vi håller till godo med 90:orna bl.a. Bordeaux 2005!!! Ja den där Rolland håller nog på o förstöra den klassiska Bordeauxen!?
Alltså ett tips(?) Om Ch Maucaillou-05 görs ungefär på samma sätt som "förr", alltså inte med Rolland som konsult, så kan det bli ett fynd om 15 år! Jag har ett antal -89:or som är helt fantastiska!
Tack för att ni kostar på och sedan skriver !
)kransen

Finare Vinare sa...

MSVin, vi har dock vissa förväntningar på kvällens MS-provning. Förresten, har du vägarna förbi huvudstaden framöver så får vi försöka fixa till nåt kul. Hör bara av dig lite i förväg i så fall.

Björn, det var förhoppningsvis inte sista gången vi träffas och dricker gott vin! Det är skoj att plundra i källaren, ännu roligare med flera plundrare. Och har du tillfälle att köpa 2005 Lascombes så tveka inte att slå till...

Krasse, vi har haft våra dubier angående toscana -97. Men visst börjar de komma runt fint. Fortfarande frågetecken om vinerna är de lagringskanoner som utlovades en gång i tiden...

Visst finns det väl plats för både modern och mer traditionell bordeaux. Den som varken har källare eller tålamod ska väl också få sitt, det behovet ser marknadskrafterna till att fylla. Sen vore det förstås mycket tråkigt om den moderna stilen tog över helt...

Förresten, tack för tipset! Jodå, 2005 Maucaillau ligger redan på lut, men vi avstår nog från att smaka på den i år. Är det någon som har vågat sig på att testa?

Henrik sa...

Jag har haft det fantastiskt i London, men att ha missat det har ...
Sarskilt nar jag sitter i London och forsoker fa reda pa nar planet hem kommer att ga.
Jag far atminstone vara med by proxy - och slipper fundera over vad jag haft med mig och hur det gjort ifran sig.
Hoppas pa fler tag.

Vintresserad sa...

Vi provade 2005 Maucaillou för en tid sedan, ganska slutet (inte alls som den Lascombes ni öppnade) men lovande. För den som vill läsa mer, se:
http://vintresserad.blogspot.com/2008/10/bordeaux-2005-en-frsta-provsmakning.html.

Anonym sa...

Tio flaskor på åtta personer. Hm. Spottar ni?

Finare Vinare sa...

Nej Anonym, det kändes inte riktigt som rätt forum för spottning. Däremot blev det en del vin kvar, men konstigt nog inte en enda droppe av favoritvinet! Den regeln verkar stämma bra, många ärrade vinmakare använder den som test ;-)

Henrik sa...

Jag glömde ett par saker från min London-lina.
1) il Favot låter oerhört spännande. 2000 verkar ha varit ett guldår för de yngre stockarna. Jag drack i höstas i USA en Langhe Mon Pra från Conterno Fantino, en blandning på 45% nebbiolo, 45% barbera och 10% cab sauv. Min svägerska ville inte dricka italiensk igen efter att ha druckit en brunello 98 kvällen innan som hade åtminstone fem år kvar till milt nedslipade tanniner. Hon föll ändå handlöst för Conterno Fantinos magi - den var helt grym. Favot är väl 100% nebbiolo, men ändå.
2) Redigaffi, uj, uj, uj - vill dricka, vill dricka, vill dricka och givetvis även dofta.
3) Jag drack för ett och ett halvt år sedan Castelgicondos standard-97:a, Ripe al Conventos lillebror. 96p hos Suckling. Med den i saligt minne hade jag inte nekat mig hes att få smaka storebror ...
4) Lascombes låter väldigt kul. Man kan tycka vad man vill om Rollands häxerier, but if it walks like a good wine etc.
5) Grenachen från Roussillon, herregud, 10-15 hl per hektar. Vinbönder ÄR som tur är helt galna.
Och att jag nu inte i detalj säger något om alla viner är verkligen inte avsett som någonting än ett tecken på fatigue.

Henrik sa...

Inte avsett som nånting ANNAT än ett tecken på fatigue - vilket skulle bevisas ...

Swedish sa...

Kul att se att vissa har ett liv... :-)
För 2008 gäller följande målsättning:
- Att åtminstone få sambon inresserad av att vilja se på etiketten på flaskan hon dricker..
- Hitta någon som har ett visst mat&vin intresse då det faktiskt börjar bli tråkigt att köpa och dricka skapliga viner ensam när man egentligen skulle kunna servera Beaujolais "Patriarche"...

Finare Vinare sa...

Swedish då får du skynda dig för 2008 är snart slut;-) Du har förstås prövat att servera sambon två viner i parallella glas? Det brukar kunna få igång även gäster som inte är så vinintresserade.
Man kan liksom alltid tycka åtminstone nånting i en jämförelse, man behöver inte ha några förkunskaper. Och söker du efter några som har ett visst mat&vin intresse - look no further ;-) Varför inte dra iväg ett mejl till finarevinare at telia punkt com...

Björn sa...

Ujuj, jag har nog större motstånd än Swedish på hemmafronten för jag får dricka "allt" själv numera. Frun käkar någon medicin som inte funkar med rödvin av någon anledning. Jag ställer alltid fram ett (litet) glas men hon säger alltid "har du inget vitt?". Jag får nöja mig med att hon fortfarande dricker min vita preferenser med förtjusning.

Att ställa fram två glas bredvid varandra för gäster i väckelsesyfte var ett mycket bra tips. Så får jag göra, eftersom att bredda vårt gemensamma umgänge med redan frälsta känns som överkurs för närvarande. Det är bara det att det finns ett visst motstånd att plocka fram rariteterna vid dessa middagar med "ofrälse". Man får helt enkelt börja med det som finns att tillgå för tillfället på Systembolaget, och då menar jag inte Vino Tinto;-)

Dansk i 08 sa...

Swedish: två glas bredvid varandra funkar altid oavsett vilket umgänge...senast testade vi Pinot Gris vs Gewurtz til chicken masala, altid anledning til bra konversation...
For the record: don't blame me/us, när better half börjar kolla på SB nyhetslanceringer...