Nio vita, mest bourgogne och bordeaux...

Måndagskvällens genomdrag kan mycket väl vara den svåraste provning vi varit på. Nio vita, helt blint. Och tänk då dem som ska bringa reda i 50-100 chardonnayviner på provningar i chablis eller bourgogne! Det finns mycket kvar att lära. Ödmjukhet anbefalles...

Vin nummer 1 är ljust halmgult. Doften är liten, blyg och rent äpplig med torkat gräs och någon ton av fat. I munnen finner vi rätt hygglig smakintensitet, frisk syra, en smula eldighet och bra längd. Aromerna är smått nötiga, särskilt i eftersmaken, och får sällskap av äppelskal med antydan till oxidation. Unga malolaktiska toner och en något bitter eftersmak. Gud vad svårt! Ingen tvekan om att det är chardonnay, nötigheten leder tankarna söderut. Varför inte ett välgjort men ungt vin från maconnais? Eller en mer seriös bourgogne blanc från gamla fat?

2006 Chablis Grand Cru Les Clos (Domaine Pinson)

Facit: Tja, vad ska man säga? En grand cru... mer mineraler hade inte suttit fel. Absolut inte värt pengarna idag. Men ge det fem år så kanske vinet börjar snacka...

Vin nummer 2 har en rikt halmgul färg och stor, generös doft. Det finns en fin sötfrukt med lite inslag av honung och tropisk frukt - ger ett sydligt intryck! Persika, aprikos, mandelmassa, bivax och fläder leder tankarna vidare söderut - fast inte alls som det yppiga glas 8. Smaken är rik och fruktgenerös, med god syra och solmogen frukt. Slutsyrorna är riktigt fina. Vinet är helt klart fatlagrat, men dragen är fint infattade. Gissningen blir ett vin på marsanne/roussanne från rhônedalen.

Facit: 2005 Château Limbourg Pessac-Léognan

Druvkaraktären av sauvignon blanc är avrundad av faten och nedtonad till diskret fläder. Vore vi bättre på semillon hade vi kunnat dra nytta av ledtrådarna i doft och smak. Vinet är mycket tilltalande och dessutom ett klart bra köp sett till priset.

Vin nummer 3 är mycket ljust halmgult, nästan vattenklart - liksom flera av de andra. Doften är rökig, mineralisk och något neutral med gröna äpplen samt en liten malolaktisk ton. Det är utan tvekan chardonnay, troligen från chablis. I munnen får vi en hög, klingande syra och relativt gott om mineraler - om än betydligt mindre än i nästa vin. Helhetsintrycket är ungt och lite enklare, så vi klämmer till med en välgjord baschablis. Det känns typiskt för Brocard-stilen.

Facit: 2007 Chablis Premier Cru Beauroy (Jean-Marc Brocard)

Vinet lever inte upp till sin premier cru-status idag, men det är busungt och lär förmodligen bli bättre. Ett bra exempel på den mindre upphetsande sidan av Maison Jean-Marc Brocard.

Vin nummer 4 är mycket ljust halmgult- trist att skriva det en gång till men så ser det ut! Doften är knuten, rökig, stendammig - här finns mängder av mineral. Elegansen märks i form av fina blommor och örter samt inslag av anis, lakrits och gummi. Smaken är uttalat torr med en hög syra som inte på något sätt är kartig. Aromer av sötlakrits, anis, kola, grädde och fat lovar väldigt gott för framtiden - för det här vinet är uppenbarligen mycket ungt. Vi pratar utan tvekan hög klass här, men om det är fatlagrad toppchablis eller stramare côtes-de-beaune är inte lätt att avgöra...

Facit: 2005 Meursault Premier Cru Les Charmes (Remi Jobard)

De andra nollfemmorna från Remi Jobard ligger redan på lut i källaren - så varför inte den här? Ett personligt vin som mer utrycker sig själv än druvan och appellationen. Ingen smörsault här inte.

Vin nummer 5 har en mycket ljus färg. Doften är sauvignon blanc från skolboken: nässlor, krusbär, ja till och med kattpiss - och en unken rökton av svavel eller ruttna ägg. Lite vanilj hittar vi också. Smaken är ren och fruktig, ger intryck av en uppfostran utan ek. Eftersom temat är bordeaux och bourgogne gissar vi på en SB-dominerad bordeaux i fruktig stil, typ Château Bonnet. Men det luktar väl inte rök?

Facit: 2006 Pouilly-Fumé (Fournier)

Nej, det gör det inte. Det här är en lurifax från druvans hjärtland i Loire. Och inte är vinet vidare kul heller.

Vin nummer 6 är betydligt gulare, rikare i färgen. Doften är stor, nästan tung, nötig och tydligt fatrostad med inslag av popcorn och mint. Det här glaset är en uppvisning i ekaromer. Smaken är hyggligt frisk och rätt fyllig, men syrorna känns avrundade och bakbundna av ekfaten. Attacken är bra, det smakar gott, men eftersmakens längd är allra högst okej. Det efterlämnar trä - men inte bara, här finns också grapefrukt och citrus. Ekfatskaraktären slår ut det mesta annat, så det är inte lätt att gissa. Var är man så här yvig med yxan? Det finns fortfarande gott om ekfanatiker i både Pouilly-Fuissé och Meursault, så vi gissar på något av dessa...

Facit: 2006 Blanc de Lynch-Bages Bordeaux (Château Lynch-Bages, Pauillac)

Intressant! Första gången vi smakar en tokekad vit pauillac. Och Lynch-Bages är ju kända för att slösa med den rostade eken även i sina röda. Vilka druvor som ingår i vinet känns rätt sekundärt. Vinet har dock sina goda sidor men priset är endast försvarbart om man är ekfetischist.

Vin nummer 7 ser ljust och lite anonymt ut. Doften är rätt neutral, grönt äpplig med en liten jasminblommighet. Smaken är mycket ung och grön med kartiga syror, samtidigt en smula oljig munkänsla med kärv eftersmak. Detta är inte kul. Vi gissar på en mindre lyckad petit chablis.

Facit: 2007 Muga Rioja

Detta vin har gjort en 180 graders vändning under loppet av de senaste femton åren och går inte längre att känna igen. I jakt på friska syror skördar man riktigt tidigt. Vinet är en styggelse som förnekar både naturen och den lokala traditionen. 90% viura, 10% malvasia.


Vin nummer 8 är som gjort för att blindprovaren ska känna sig duktig. Rikt honungsgult med röda reflexer bjuder glaset på en fantastiskt mättad doft av honung, klockren aprikos, russin, apelsinmarmelad och fruktkorg. Den torkade aprikosen och marmeladtonen går igen i den oljiga smaken som har förbluffande låga syror, restriktiv restsötma och en liten bitterhet i eftersmaken. Helhetskänslan är alltså nästan torr men ändå slösande rik.
Det finns bara ett vin till salu i Sverige som passar in i den här bilden.

Facit: 2005 Condrieu (Guigal)

I och med att syran är så pass låg blir helhetsintrycket tyvärr lite jolmigt. Det ger ingen riktig mersmak. Testa Condrieu Les Grandes Chaillées från Domaine de Monteillet istället - fräschare och mer elegant.

Vin nummer 9 ser extremt lovande ut redan vid en första påsyn. Färgen är ljust halmgul, men det är något med viskositeten och lystern som ser särskilt förtroendeingivande ut. Mmm, det här är en elegant, komplex doft. Framförallt är den mycket mineralisk, liknar både flintrök och musselskal. Här finns också eleganta gräddtoner, anis och en mycket diskret popcornton. Smaken är ung och något slankare än doften lovar, men sen går alla parametrar i topp: Intensitet! Balans! Harmoni! Och så en superlång eftersmak med perfekt avvägd grapebitterhet. Rena njutningen, det här är helgjutet i sitt slag. Men vad tusan är det? En fatad chablis grand cru? Eller en puligny-montrachet premier cru?

Facit: 2006 Chassagne-Montrachet (Joseph Drouhin)'


Tänka sig att det kan bli så här bra på bynivå! Det svalare året har förmodligen både framhävt mineraltonerna och gett frukten ett nordligare (därmed inte det minsta kartigt) intryck. Det är lätt den bästa versionen vi någonsin smakat av Drouhins Chassagne-Montrachet! Kvällens vin, i nuläget.

ps. Till fredagskvällens stekta gösfilé med trattkantareller dricker vi det sistnämnda vinet igen. Våra intryck är mycket mer typiska för ursprunget. Mineraler, rostade fat, nötter, diskreta popcorn och en härlig citrusfrukt som stannar länge i munnen. Vinet är underbart gott och framstår som mer fruktigt och rättframt än vid provningen. Med maten trillar alla intryck på plats, och vinet landar tryggt och säkert på hemmaplan i côtes-de-beaune...