lördag, mars 29, 2014

Crozes-Hermitage 2005: Alain Graillot vs. Yann Chave Le Rouvre


Det är nu sex och ett halvt år sedan sist vi gjorde exakt samma uppställning här hemma. Två ambitiösa crozes-hermitage från den bästa årgången i mitten av 00-talet. Jämförbar med mer aktuella 2010, kanske man kan säga? Allt fanns där: en rikedom av syror, tanniner och stor frukt. Viner som gjorda för att lagras.

2005 Alain Graillot Crozes-Hermitage har en öppen doft - fortfarande ungdomlig - med supertypiska och väl definierade drag av violer, tjärpastill och saltlakrits. Den täta, mestadels mörka frukten lättas upp av friska rödavinbärstoner. Svarta och vita pepparsorter samsas med grafit, barrskog, mogna druvstjälkar, tobak och malört. En klassisk näsa, på det hela taget.

I munnen ett voluminöst, av åren avrundat vin med rasande frisk fruktsyra och intensiva syrah-aromer. De stora tanniner som i början upplevdes sträva har nu nästan slutat att bråka, utan att för den delen tappa det minsta i spänst. Ekfaten finns där, men stör inte alls. Upplevelsen har blivit mer transparent sedan sist vi sågs och det hela slutar mineralsalt, kryddigt och utdraget. Den här fina nollfemman får sägas vara framme nu, men ser ut att kunna hålla och utvecklas i många år till.

2005 Yann Chave Crozes-Hermitage Le Rouvre öppnar också upp rätt bra i karaffen, men visar mer laktiska toner av smör och kola. Faten kommer också i förgrunden på ett helt annat sätt - tänk bittermandel, eneträ, vanilj och sotig rostning. Frukten drar åt likörkörsbär, cherry coke, farinsocker och muscovado, påpekar S. Pejorativ som blurrigt, murrigt och kladdigt känns inte alltför långsökta.

Även här får vi ett bra sjung i fruktsyran och en tilltagen fruktkropp. Munkänslan smickrar med kola på ytan, men samtidigt finns ett tydligt tillägg av ektanniner och ekbeska som gör att upplevelsen blir störande bråkig, trots att det gått så pass lång tid. Den är hårt märkt av ek på egen hand, men vi ser ändå möjligheter till ett lyckat samspel med entrecôterna som snart ska äntra våra tallrikar. Och visst, så länge den karamelliserade köttytan finns med i bilden jobbar vinet alldeles utmärkt. Sedan - kaputt.

Ja, vad kan man säga? Graillots nollfemma har varit enastående från start, men nu är den också helt tillgänglig efter att ha passerat tunneln för några år sedan. Yann Chaves dracks nog bäst då den unga sötfrukten maskerade eken. Nu har vinet fått ett smakproblem som knappast kommer att lösa sig i tid.

Så - den som trängtar efter den sanna bilden gör klokast i att satsa på klassikerna. Ännu ett exempel på att framfusiga fat med tiden ofta slutar som ett störande kladd på linsen och en besk eftersmak.

söndag, mars 23, 2014

BYO 22 mars


Kvällens maratonsittning inleds med ett bättre bubbel som vi misstänker är plockat från värdparets egna import. Den äppliga doften är riktigt fin, och lurar oss att tänka på en blandning där pinot noir ingår. Här serveras både ungdomlig fräschör och en väl genomförd autolys som trollat fram toner av brioche och nougat. I munnen vankas livlig mousse och avstämd kraft, med drivande syra och brett anlagd struktur. Smakprofilen känns ändå sval, med en liten grön kant. Kan nog vara en nollfyra. God nu, ser ut att kunna utvecklas.

Nästa champagne är verkligen kritig, så pass att den kylande effekten för tankarna till menthol. Men för övrigt är doften faktiskt inte särdeles intressant. Moussen är utan tvekan finkalibrig, men syran onödigt låg i förhållande till den rätt kraftfulla smaken. Alkoholen märks (sockrat basvin?) och slutet upplevs störande jordbeskt. Det hela känns lite tillfixat - inte som druvmaterial av toppklass egentligen, bortsätt från mineraltonen då - och responsen runt bordet är mestadels negativ, med något undantag.



Pierre Moncuit håller hus i Le Mesnil, så det är knappeligen någon pinot noir i det här vinet. Druvorna kommer från Les Chetillons, vingården som kanske är mest känd för den enastående toppcuvéen från Pierre Peters. Det här ger rätt bra utdelning för 549 spänn.

Nolltvåan av Cuvée Louise är knappast en lyckad prestigechampagne, och med en prislapp på cirka 1000 dessutom på tok för dyr för vad den ger. En vilande vinbloggare föll för frestelsen att ta emot ett förfluget varuprov. Och se, det blev ju en post i alla fall.



3. Grönskimmer och ljust guld i glaset. Doften är uttrycksfull med en början till utveckling. Här berättas väl tillräckligt om både ursprung och årgång? Gruppen noterar bergolja och badboll, lime och ananas, färsk basilika och kokt kött, petrokemi och lite vulkanrök. I munnen ett storslaget rieslingbygge med liten sprits, fräsigt hög lime-syra och koncentrerad ananasfrukt som ringer kvar tillsammans med sensationer av flytande sten. Niklas ringar snyggt in vinet som: "yngre årgång, Tyskland, lite Nahe-vulkanrökighet, stor frukt som drar åt Pfalz". En typisk nollnia från Nahe, alltså. Som dricks riktigt fint nu, liksom så många andra tyska nollnior.


399 på SB eller 189 dkk på rea hos Atomwine? Winepunker gick igång här, Franko här.



4. Putte i blåbärsskogen! En närmast violett uppenbarelse i glaset. Doften har vissa likheter med riktigt bra dolcetto. Kulspetsbläck och viol, skogsbär och mörka körsbär, salmiak och vitpeppar, granskott och gröna pyraziner. I munnen en slank blå frukt med stram struktur, eleganta tanniner, fin kryddton, samt en markant örtbitter avslutning som river ner en hel del klagomål. Det här med grönhet i röda viner är uppenbarligen ett problem. En vattendelare. Eller en "deal-breaker", för att citera Franko på hemspråket. Vi som gillar verkar vara i minoritet, men så gillar vi det också desto mer.


En onödig druvsort, enligt den pensionsfärdige advokaten från Monkton. Inte helt onödigt till charkuterier, säger vi. Men tre till fem år i källaren kommer att göra gott. €27 hos weinshop24.



5. Nästa vin är ungefär lika moget som det förra var ungt. Utseendet är varmt brunrött, nosen ordentligt utvecklad. Här kan man tänka katrinplommon och fikon, choklad och lakrits, timjan och undervegetation, läder och tomatpuré, soja och svamp. Det doftar som en ganska varm årgång, och den här flaskan har dessutom kanske fått en extra släng av oxidation eller värme. Smaken bjuder på sötma i plommonfrukten, låg syra, len munkänsla och nästan nedsmälta tanniner som fortfarande försöker bjäbba emot, trots att att saken egentligen är avgjord. En vänligt mogen drickupplevelse, dock fattas en friskare syra för att smaken ska vara spänstig nog. Så här beter sig ofta nollnollorna från Châteauneuf-du-Pape, men den långt gångna utvecklingen pekar egentligen på ett tio år äldre vin.


En årgång som hissades av producenterna i början, men historien har visat sig favorisera 2001. Man kan inte låta bli att undra: är alla flaskor av nollnollan så här utvecklade? Nej, tydligen inte.


6-7. Två måltidsviner. Båda vackert rödbruna i de viktlösa Zalto Bourgogne-kuporna. Båda möter upp med starkt besläktade barolo-dofter. Båda har drag av mjölkchoklad, Anthon Berg-praliner, fin kryddig ek, elegant fat-volatilitet, samt en god förnimmelse av sälta. Båda har också andra nebbiolomarkörer som hallon, lakrits och läder. Vad som mest skiljer dem åt är uppförandet i munnen. Det första glaset har hittat sin harmoni. Det bjuder på en god syra, stilig frukt, elegant tanninstruktur och fin mineralsälta i slutet. Dricks riktigt bra nu. Det andra glaset är mer kraftfullt. Komponenterna bråkar fortfarande med varandra, både de stora tanninerna och den kännbara alkoholen. Ett par glas i modernare barolostil, med relativt markanta men ändå snyggt hanterade små franska fat. Till tagliatelle med ragu och parmigiano sitter åtminstone nollfyran som en smäck.



Roligt att få reda på att nollfyran är så pass spelbar nu. Den var också ljusare i aromatiken än väntat. Nollsexan likaså, fast den behöver mer tid på rygg, gissningsvis 3-5 år. Vinerna hade fått flera timmar på karaff i förväg - bra att veta om man tänker göra om tricket hemma.



8. Efter maten dansar en vackert ljusröd pinot-varelse in i våra glas. Nosen är fräsch och floral, med krämigt söta jordgubbstoner och ett par röda körsbär. Dessutom daggfriska rosenblad, sval mynta och en liten anstrykning av skog. I munnen så lättfotat och elegant, med en liten vaniljsötma, harmonisk syra på medelvärde och bra tryck i frukten. Det här är supergott som det är, rakt upp och ned - ja, det är väl egentligen bara vaniljsötman som kunde jobbas in lite. En burgundisk snygging från någon medlem av californiska gruppen "In Pursuit of Balance"?


Inte första gången som vi känner Californien-vibbar hos d'Angerville.



9. Ännu ett alldeles ungt vin med primärfruktiga aromer av röd körsbärssaft, violer, söta jordgubbar, rabarber och hallon-proviva. Frukten är framknuffad i rampljuset och godisaktig på ett sätt som antyder kolsyrejäsning, möjligen även aromjäster? De söta bären går igen i den saftiga smaken, som är ganska så tät, frisk och faktiskt också rik på tanniner - inte helt olikt Occhipintis SP68, men rödare i frukten och strävare. Niklas delar ut ledtråden "svalt klimat i ett varmt land", men ingen är ändå i närheten av en vettig gissning här. 


Grekland! Ekologiskt odlad xynomavro i stora använda fat. Den framfusiga aromatiken är charmig, men blir i längden kanske en smula banal. Vinet verkar behöva tid att passera primärfasen, kan nog lagras med viss framgång. €20.



10. Mer bekanta tongångar i nästa glas. En ung och välmatad doft med blåröd frukt. Mörka körsbär och mörka skogsbär. Örter, lakrits och bittermandel. Enbär och eneträ. "Lite blaufränkisch-känsla", säger vi gärna numera, och då är det förstås syrah det handlar om. I munnen ett ungt, tätt och djupt vin, fortfarande bläckigt i sin stora, fortfarande knutna frukt. Ouch! Tanninerna är tuffa, unga och beska. Dessutom örter, och en respektingivande salmiaksälta. Här finns massor av potential, men tillgängligheten är fortfarande starkt begränsad. Ett lagringsvin. Norra Rhône. Stilen är klassisk men ren. Inga djuriska, charkiga eller brettiga drag. Då syran inte står ut gissar vi på 2011.


Liten producent i Cornas. Ung kille. 100% syrah. 600-liters använda fat. Läs posten.



11. En ljusgul uppfriskare. Doften är lite fetvaxig, med drag av citrus-zest och lemoncurd, vita blommor och vanilj, färsk champinjon samt en nypa rostade orientkryddor som tacksamt nog inte tar över showen. Smaken äger oss från första klunken. Så fint balanserad, med rik frukt och en magnifik kalkstenssyra som ger suverän lyskraft och längd. Så gott detta är... precis som det är. Bourgogne utan tvekan. Meursault 1er Cru? Puligny-Montrachet 1er Cru? Nä, inget av dem. Chassagne-Montrachet, slår Niklas fast.


Superbt vin. Kan förstås lagras, men varför? Den som vill ha mer nötiga toner ger det tre år till.



12. Nästa glas har ett vackert rubinrött utseende. Doften är ungdomlig, smått örtig eller skogig, och utan tvekan väldigt cabbig med drag av cassis, röda merlot-vinbär och mörka plommon. Faten håller sig på mattan - vi får i stort sett bara en hint av tjinuski-sås - alltmedan några lagerblad, ett par skivor rostbiff och en välstädad svinstia bidrar till den sköna komplexiteten. I munnen kollras vi bort av ljuvlig vinbärsfrukt, härlig syra, mogna tanniner, och en lätt krydda i slutet. Frukten har en gnutta sötma som får oss att stryka alternativet Bordeaux. Det här är nog antingen från något högt och svalt bergsläge i Napa, eller en konservativt anlagd topp-Bolgheri typ Sassicaia. En av kvällens allra finaste upplevelser. Väldigt stark mersmak.


Svalt och högt, jo tack. "2000 feet above the floor of the Santa Clara Valley". 83% cabernet sauvignon, 14% merlot, 1,5% cab franc och 0,5% petit verdot. 14% alkohol. Redan tillgänglig trots sin unga ålder, och minst lika fin som chardonnayn från samma adress.



13. Färgen är ljusare varmröd, med en liten mognadsnyans. Det doftar pinot noir med fin druvmognad och början till utveckling. En charmerande ljusröd frukt som påminner om söta jordgubbar och smultron. Florala övertoner... en gnutta tomatpuré... lite undervegetation... lite fatvanilj... och ljus choklad. Silkigt och lätt i munnen, med god men inte hög syra och mogen frukt. Så elegant, så gott nu. Det här måste väl ändå vara Volnay? "En nollnia" konstaterar Niklas, som vanligt pricksäker. Den verkar kanske mer framskriden egentligen, men det finns inget annat år som riktigt stämmer på profilen. 


Glada utrop när det visar sig att vi av en ren slump provat kvällens andra Champans. Och att den är ännu godare och bättre än den förra!



14. Färgen är varmt brunröd, utseendet transparent med tegelkant. Zalto-kupan presenterar stolt en hel kavalkad av drypande läckra mognadstoner: bland annat menthol, volatila målarpytsar, gammalt läder, funghi porcini, stensöta, hallonsås, mogna plommon, torkade rönnbär, steniga mineraler och en aning av mjölkchoklad. I munnen uppstår kort sagt harmoni. Det handlar om generös frukt, behagfulla tanniner, balanserad syra, tydliga mineraler, underbar längd. Lustfylld upplevelse. Allt sitter ihop på ett självklart sätt. Åtminstone den här flaskan är mognadsmässigt à point just nu. 


Skönt att ha prickat rätt i mognadskurvan. Vinet fick 90 minuter i karaff under eftermiddagen.



15. Ännu en vit uppfriskare. Frukten är småfet och gul, persika/grapefrukt med ungjästigt päron-tjosan. Vi hittar inga fatrostade toner, men väl en anstrykning av vitblommighet och mineral. Munnen är öppen och tillgänglig, med syra på medelvärde och fyllig alkohol, stor fruktkropp och mycket smak. Gissningarna går snart till Californien, men att det är en GruVee lyckas bara Anders klura ut. Snyggt! Och kul att få prova.


Graham Tatomer jobbade tidigare i Wachau, vilket kan förklara val av druvsort. Något slags marin jordmån verkar också vara medansvarig för det här vinet. 300 lådor gjorda.


16. Nebbiolo-älskaren får sitt den här kvällen. Här kommer ännu en vackert varmröd historia med tegelkant. Näsan ropar "hallon lakrits läder", och hittar även de violer och volatil-toner och som är en del av druvans signum. I munnen handlar det främst om elegans. Frisk syra, hanterliga tanniner, bra tryck i frukten och en god mineralsälta. Harmoniskt och drickfärdigt, med den lite fläskigare frukten från en varm årgång, påpekar U. Det vilar dock inget klumpigt eller kantigt över tanninerna, tvärtom uppför sig vinet helt förträffligt och uttrycket känns hyfsat klassiskt. Producenten räknas dock som semi-modern, avslöjar H. Mums, säger vi.




17. Haha, vad lätt! Här kommer ju ännu en nebbiolo. Transparent varmröd med tegelkant. Hallon läder lakrits. Vinbär, menthol och lite cola-kryddor. Undervegetation. Förföriska grejer för lilla nosen. Munkänslan kan tyckas förrädiskt len på ytan, men tanninerna är stora och kraftfulla under motorhuven. Greppet sitter snart som ett skruvstäd, och mentholen rensar upp. Det här är riktigt bra. Serralunga? 2006? Anders: "2010". Men då kan det ju inte vara barolo, för tiorna är ju inte släppta än? Nej, precis. Aha... vilken luring. Måste vara Etna.


Från 100-åriga pre-phylloxera-stockar på Etnas nordsluttningar. 495 dkk hos Atomwine.



18. Fin doft av äppeljuice och apelsinskal. Torkade druvor, inte minst. Sött vin med rik frukt, frisk syra och måttlig längd. Kvällens sista sipp, som en stilla smekning över vidöppna smaklökar. Ja, är det från Niklas så är det väl portugisiskt. Malvasia?


Loureiro. Passito. Vinmakare Anselmo Mendes. 700 flaskor gjorda. 


Skön kväll med många sköna viner. Det här får vi göra om snart.

söndag, mars 16, 2014

2007 Bosquet des Papes Tradition


Har ni det här vinet på lut någonstans? I så fall är det bara att gräva fram en butelj och kassera in utdelningen på 245 systembolags-investerade slantar. För fyra år sedan upplevdes det lite tajt och knutet, med en nästan uppseendeväckande syra i en så pass varm årgång. Vi satte väckarklockan på 2014 och glömde sedan bort flaskorna.

Efter en snabb vända i karaffen öppnar doften på vid gavel och tar emot oss med famnen full av intryck. Här finns väldigt mycket av det som gör Châteauneuf-du-Pape så intressant, inte minst en knivskarpt definierad typicitet och mineralkaraktär. Själva frukten handlar inte oväntat om hallon och jordgubbar, om fikon och en skvätt kirschwasser.

Det fortsätter helt enligt planen med orientkryddor - ja rentav grillad kyckling - samt stensöta och torkat sjögräs, salta rullstenar, och Herbes de Provence som på en välförsedd lördagsmarknad i Vaucluse. Extremt aptitretande doft måste vi säga - det här vill man helst inte vänta någon längre stund på att få smaka. Ska löftena infrias i munnen?

2007 Bosquet des Papes Tradition är inte den fylligaste nollsjuan, vilket vi tackar för. Den har fått en elegant frilagd struktur, där de saftigt höga syrorna påminner om tranbär och apelsiner medan tanninerna griper tag och smeker medhårs på samma gång. Det poppar upp små sensationer av mjölkchoklad, samtidigt som efterklangens mineralsälta är nästan skrattretande påtaglig. Till slut är det mest den fina balansen och drickbarheten vi tänker på.

Nollsjuorna från södra Rhône fick snabbt ett rykte som hedonististens morgondröm, men ganska snart började det yppas tvivel om framtidsutsikterna - något som på senare tid eskalerat till rena dissar av inte så få viner. I det här fallet finns det hur som helst varken skäl till oro eller besvikelse. Tvärtom dricks vinet strålande bra - till en helstekt lammsadel med ugnsrostade grönsaker, men i lika hög grad på egen hand - och det ser ut att kunna utvecklas positivt i kanske fem år till under svala förhållanden.

tisdag, mars 11, 2014

Blaufränkisch Battle


Det borde drickas mer blaufränkisch här i Sverige, den saken är klar. Inte minst efter de senaste tidens intensivträning och gårdagskvällens sammandrabbning mellan de fyra mest prominenta nationerna på området. Oavsett om den kallas kékfrankos, frankovka modrá, lemberger eller blaufränkisch, så är det Centraleuropas helt egna blå druva, och sorry - i det här sammanhanget är fransoserna inte inbjudna.

Nationaliteter känns egentligen futtigt när vi talar om en sort vars historia förlorar sig i medeltidens dunkel, långt innan våra nutida landsgränser ens existerade. Ursprunget bör i alla fall sökas i Donau-bäckenet, någonstans mellan Dalmatien i söder och Små Karpaterna i norr, kanske rentav i Burgenland. Namnet lemberger antyder att den skulle härstamma från Lemberg i nuvarande slovenska delen av Steiermark. Lemberger var också vad sorten kallades i 1700-talets Pressburg och Wien. Men varför är det bara tyskarna som använder det namnet idag?

Hur som helst har blaufränkisch fått en renässans sedan 1990-talet och framåt. De aktuella tendenserna skulle vi beskriva som mer av eko/bio-metoder, försiktigare extraktion, större fat och mindre ny ek (det finns annars rätt gott om överekade österrikiska varianter). Vi valde ut tio viner från tio intressanta vinmakare. Tre österrikare, tre ungrare, tre slovaker och en württembergare. För rättvisans skulle satte vi ett pristak vid €30. Det billigaste vinet kostade faktiskt inte mer än €13. Skulle det märkas, blint? Vinlistan satte vi i stora drag efter alkoholhalten, även om det också var roligt att rada upp tre tanninrika viner från den varma årgången 2009 i andra halvlek. Det här skulle väl österrikarna ro hem lätt som en plätt?

Kombattanterna:

Hans Nittnaus - Burgenland

Toni Hartl - Burgenland

Uwe Schiefer - Burgenland

Weninger - Sopron

Horst Hummel - Villány

Takler - Szekszárd

Zsolt Sütö - Južnoslovenská

Vladimir Mrva - Stredoslovenská

Bott Frigyes - Južnoslovenská

Rainer Schnaitmann - Württemberg


1. Frisk blåviolett färg, ofiltrerat utseende. Doften är sval och blåfruktig med örter, barrskog, blåbär, lingon och kalkiga mineraltoner. Ungdomlig smak med lättare kropp, stramt byggd med markerad syra, örtigt bett och väldefinierad sval frukt åt lingon- och blåbärshållet. Aningen köttigt på nordligt syrah-vis. Friskt och läskande med vissa dolcetto-vibbar. Typiskt för druva och terroir, bra drickbarhet och som gjort till charkuterier.

2011 Anita & Hans Nittnaus Blaufränkisch Kalk und Schiefer
Jois, Leithaberg, Burgenland, Österrike

Familjen Nittnaus har en dokumenterad historia i Gols sedan 1684. Anita & Hans startade 1985. 1994 initierade de odlarföreningen Pannobile tillsammans med sex grannar. Nittnaus utvidgade till området Leithaberg 2004. Odlingarna är biodynamiskt certifierade sedan 2007.  90% av deras viner är röda. ”Kalk & Schiefer" kommer från vingårdar ovanför byn Jois, vid Leithabergs utlöpare i norra ändan av Neusiedlersee. Jordmånen är marin kalksten och glimmerskiffer/kvartsit. Druvorna handskördades i slutet av september. Spontanjäsning och femton månader i använda 500-litersfat. Buteljerat juni 2013. 13% alkohol, 5,7 g syra, 1,2 gram restsocker. Pris: €14,50.




2. Transparent, ljusare blåröd färg, ser ut som en pinot noir. Doften är sval och rödbärig med lätt volatila limtoner och grönörtiga inslag. Elegant skulle man kunna säga, men samtidigt har den tyvärr något enkelt och omoget över sig. Smaken är slank med markerat hög fruktsyra och antydan till volatilsyror. Finkalibriga små ektanniner och pinotlikt fokuserade aromer, men samtidigt en del balansproblem och en snipig grönhet som till slut blir störande ogin.

2011 Horst Hummel Spatz Kékfrankos
Nagytotfalu, Villány, Ungern

Horst Hummel är till vardags advokat i Berlin, men odlar också 7,5 hektar i Villány sedan 1998, och är sin egen vinmakare. Det sydligt belägna distriktet ligger på gränsen mellan kontinentalklimat och medelhavsklimat, och har en jordmån med kalkhaltig lössjord. Spatz är ett vingårdsläge i byn Nagytotfalu. Odlingsmetoderna är ekologiska sedan 2008. Alla Hummels viner jäser spontant utan tillsatser. Spatz mognar ett år i använda barriques från Morey-Saint-Denis (2-5 år gamla) och får en låg svaveldos vid buteljeringen. Årgång 2011 har 12,67 % alkohol, 30 g extrakt, 0,4 g restsocker och 5,7 g syra. Pris: €20.




3. Blåröd färg med transparent utseende. Doften är påtagligt kryddig med läckra rostade fattoner som orientkryddor, stearinljus, vanilj, tobak och schweizisk mjölkchoklad. En anstrykning av tysk malört noteras. Smaken startar lent och avrundat, med balanserad syra och utsökta ektanniner som beter sig rasande snyggt i munnen, helt utan ekbeska. Det hela slutar kryddigt och långt. Uppenbart mycket ek, men ändå så harmoniskt att dricka. Och det redan nu. Väldigt snyggt jobbat.

2011 Schnaitmann Simonroth Lemberger
Fellbach, Württemberg, Tyskland

Rainer Schnaitmann verkar i byn Fellbach, strax söder om Stuttgart. Släkten har odlat vin där i 600 år, men första årgången under egen etikett gjordes 1997. Simonroth kommer från tre GG-lägen: Schlossberg, Mönchberg och Goldberg. Sluttningarna är branta, upp till 65 grader. Jordmånen består av kalkrik gips-märgel med en stor andel lera. Klimatet runt Stuttgart är ganska varmt. Druvorna skördades i början av november vid 97-100 Oechsle. Avstjälkades helt, men 10% stjälkar fick gå med i jäskaren. Först fyra dagars kallmaceration vid 10 grader och sedan tio dagars jäsning på bourgogne-vis i öppna ekståndare, med remontage, pigeage och ännu en remontage. Åtta dagars eftermaceration. Mognadslagring i 80% nya franska ekfat om 300 och 500 liter, från François Frères, Taransaud, Vinet och Rousseau (dyr hobby, säger Rainer). Källaren är kall, så den malolaktiska jäsningen kom först i maj. Tre omdragningar gjordes under slutet av hösten innan buteljering i början av nästa år. 13,4% alkohol, 4,9 g syra, 1,1 gram restsocker, 60 mg/l SO2.  Pris: €20




4. Granatröd färg, transparent utseende. Ung bärig doft - röda körsbär, röda vinbär och ett par grenachehallon - med örtiga och lätt florala inslag. Eken är knappt märkbar, den diskreta kaneltonen kan också tänkas komma från stjälkarna. Avsevärd charm, med en antydan till röda vingummin, men rätt måttlig komplexitet. Elegant rödbärig smak med fullt tillgänglig frukt, balanserat frisk lingonsyra, lätta behagfulla tanniner och god längd på fruktaromerna. Kvalitetsmässigt är det kanske en bit kvar till toppen, men det är utan tvekan ett vin som fångar hjärtan tack vare sin fina harmoni och drickbarhet. Detta gillas.

2012 Bott Frigyes Frankovka Modrá
Mužla, Štúrovo, Južnoslovenská, Slovakien

Ungraren Bott Frigyes håller hus i Komárno, en gränsby nere vid Donau. Men hans frankovka modrá växer i byn Mužla, där han har en vingård om 0,7 ha på 230 m höjd.  Klimatet i det sydliga distriktet Štúrovo är varmt och torrt, med många soltimmar. Jordmånen består av kalk- och järnrik lera med högt pH.  Vinrankorna har en låg cordon-beskärning (50 cm) av äldre typ. Druvorna handskördades 25 oktober. Musten jäste spontant, och vinet mognadslagrades i använda ekfat. Buteljerades efter en lätt filtrering. 14 % alkohol, 28,5 g extrakt, 6,04 g syra, 2,5 g restsocker, 58 mg/l so2.  Pris: €13




5. Mörkt blåröd färg, transparent utseende. Doften är öppen och rejält komplex, med stort djup och mängder av intryck. Frukttonerna är rasande snygga, med inslag av blodapelsin vid sidan av mogna körsbär och sötare skogsbär. Ganska parfymerat blommig också, med hyacinter och friska örter som ger bra lyft. Ett inslag av julkryddor från faten, men ingen brett (fanns i den flaska vi nyligen drack hemma). Smaken bygger på frisk syra, god fruktkoncentration, kryddiga tanniner och stenig struktur, med mineralsälta och lite blodgrapebeska. Det hela börjar knäckande bra, men till slut saknas ändå något i själva centrum av frukten. Ett intensivt, personligt och uttrycksfullt vin av mycket hög kvalitet.

2011 Schiefer Blaufränkisch Szápary
Deutsch-Schützen, Eisenberg DAC, Burgenland, Österrike

Uwe Schiefer är sommelieren som blev vinodlare i Südburgenland 1990. Själva vineriet ligger i Welgersdorf.  Szápary är ett toppläge i grannbyn Deutsch-Schützen precis på gränsen till Ungern. Höjden är 400 m, sluttningen brant, jordmånen karg med grå skiffer, kvarts, järn och magnesium. Stockarna är 40 gamla och sköts med biodynamiska odlingsmetoder. Druvorna skördades 20 oktober, uttaget var 25 hl/ha. Musten jäste spontant  i öppna ekståndare utan temperaturkontroll. Passiv vinmakning. Mognadslagring under 22 månader i 500- och 2000-liters andraårsfat av österrikisk, fransk och slavonsk ek. 13,6 % alkohol, 5,7 g syra, 55 mg/l so2. Pris: €30.




6. Ett mörkare blårött utseende. Doften bjuder på mörk frukt och avstämd ny ek. Mörka körsbär med inslag av skogsbär, friska örter, mörk choklad och rostad ek, lite bastubänk, lite vanilj. Frukten är klart god och tilltalande, likaså ekbehandlingen som kommer med en del bordeaux-vibbar. I munnen erbjuds balanserad syra på medelnivå, en viss rondör av ekfaten, mogna tanniner och fortsatta likheter med bordeaux såväl i struktur som textur. En del valrhona, men ingen störande ekbeska. Tillängligt och drickfärdigt vin, avrundat och innehållsrikt, med minst fem års potentional för framtida utveckling. Egentligen väl ekigt för oss, och behöver idealiskt sett mat att jobba med, men hög kvalitet och skicklig vinmakning.

2009 Mrva & Stanko Frankovka Modrá Winemaker’s Cut
Čebovce, Stredoslovenská, Slovakien

Firman startade 1997, men det moderna vineriet i utkanten av staden Trnava togs i bruk först 2004.  Vinmakaren Vladimir Mrva jobbar enbart med inköpt frukt, och kammade hem titeln "Winemaker of the Year" i Slovakien 2013. De bästa vinerna får signaturen "Winemaker’s Cut" och en särskild etikett i vitt och silver. Mrva fokuserar på terroir, och ursprunget är alltid noga angivet på etiketterna, ned till bynivå. Här kommer druvorna från en odlare i byn Čebovce i centrala Slovakien. Jordmånen där är utpräglat vulkanisk, och klimatet relativt varmt. Druvorna skördades 15 oktober med ett uttag om 45 hl/ha. Jäsningen startades med utvald jäst. Macerationen varade 14 dagar.  Vinet mognade sedan under ett år i en kombination av nya och använda franska barriques (70%) från tunnbindarna Radoux och Vicard, samt 30 hl botti från italienska Garbelotto (30%).  Vinet fick en lätt filtrering innan flaskning. 12640 buteljer totalt. 13,5% alkohol, 24,5 g extrakt, 5,4 g syra, 58 mg/l so2. Pris: €20.



7. Mörkare blåröd färg. Rätt djup och örtig doft (lite tysk spätburgunder-malört) med mörka körsbär, bläck, kalksten, mörk choklad, ekfat och charkiga, lätt animala syrah-vibbar. Rätt stramt beteende i munnen med stor osöt frukt, tuffa tanniner, örtig kärvhet, lingonsyra, ekbeska och mineralsälta. Intensivt och långt, men alldeles för ungt idag. Ett utpräglat lagringsvin: tanniner och kärvhet kommer att lugna ned sig med tiden. Idag krävs det kött, salt och fett på tallriken.

2009 Toni Hartl Blaufränkisch Rosenberg 
Purbach, Leithaberg DAC, Burgenland, Österrike

Rosenberg är ett bergsläge på 250 m höjd ovanför Purbach, vid Leithabergs sydsluttningar i nordvästra delen av Neusiedlersee. Toni Hartl har ekologisk certifiering och arbetar med biodynamiska metoder.  Musten fick 22 dagars maceration. Ingen pumpning - omdragning  med gravitation. 21 månaders lagring i 600- och 800-litersfat. Buteljerat september 2011. 13,8 % alkohol, 5,7 gram syra, 1,5 gram restsocker.  Pris: €20


8. Mörkt blåröd färg, nästan opak. Doften är relativt knuten, men har koncentrerad mörk frukt och lätt volatila fat. Mörka körsbär, bläck, svartpeppar, mineral, mörk choklad, vanilj, örter. Här finns ett stort doftdjup som väntar på att komma loss. Smaken är helt osöt, kassaskåpstät och rik på extrakt, med seriöst välbyggd struktur och stoppning nog för en lång framtid. Det är bra grepp i den mineraliska avslutningen, med tanniner som upplevs smått ekbeska idag. Liksom föregående vin ett uppenbart lagringsprojekt som kräver stadigt matsällskap om man alls ska närma sig det idag. Ganska likt Rosenberg, men ännu ett snäpp bättre när det gäller kvaliteten på tanniner, syror och frukt.

2009 Weninger Spérn Steiner Kékfrankos
Balf, Sopron, Ungern

Familjen Weninger är specialiserade på blaufränkisch i Burgenland. Sedan 1997 har de också 22 hektar i Sopron.  Det modernistiska vineriet i byn Balf byggdes 2004. Vingården Steiner (10 ha) har brukats åtminstone sedan 1600-talet, ägdes förr av kyrkan och anses vara den bästa marken i området. Jorden är brun och stenig med vittrad ljus gnejs och glimmerskiffer, men utan kalk. Stockarna planterades på 1960-talet. Odlingsmetoderna är certifierat ekologiska och biodynamiska sedan 2006. Klimatet i Sopron är ”pannoniskt”, och årgång 2009 var varm. Druvorna handskördades 14 oktober.  Skördeuttaget var 21 hl/ha. Musten jäste spontant i rostfritt stål, och fick tre veckors maceration. Ingen pumpning, all omdragning via gravitation. Spontan malolaktisk jäsning.  Två års lagring  i använda 500-liters fat av fransk, österrikisk och ungersk ek. 1600 flaskor buteljerades i mars 2012, utan klarning eller filtrering. 13,5 % alkohol, 33 g extrakt,  6,1 g syra, 0,4 g restsocker, 35 mg/l so2. Pris: €22




9. Mörkröd färg. En frikostigt fruktig doft med lite sötma, kryddig rostad ek, smått smöriga toner och vanilj. Även smaken bjuder generöst mogen frukt, lite sötma, rejäl kropp och mogna tanniner. Här finns en behaglig intensitet, fatvanilj och en alkoholrik, smått eldig  finish som bjuder upp till fest snarare än till vinprovning med anteckningsblock. Gott och rejält vin, öppet och tillgängligt. Nästan lite spanskt i sin sötma och generösa ekbehandling. Kanske en smula omodernt i stilen om man ska vara kritisk? Men gott, som sagt.

2009 Takler Kékfrankos Reserve 
Szekszárd, Ungern

Från området strax norr om Villány - Szekszárd. Egendomen producerar runt en halv miljon flaskor årligen. Ferenc Takler – Winemaker of the Year i Ungern 2004 – driver vineriet med sina två söner,  András och Ferenc Jr.  Utöver sina egna odlingar så köper de in druvor från kontrakterade odlare. Intressant är att man inte betalar per kg levererade druvor utan istället baserat på areal, då man vill uppmuntra lägre skördeuttag. De senaste åren har man omplanterat närmre hälften av sina lägen, och satsat på nya källare. Reserve är Kékfrankos från de äldre stockarna, som är cirka 30 år gamla. Jordmånen är djup, kalkhaltig sandblandad lössjord. Vinet fick fjorton månaders mognadslagring i nya ungerska 500-litersfat. 14 % alkohol.  Pris: €15




10. Granatrött utseende, relativt ljus färg med fin densitet. Doften är utåtriktad, vidöppen rentav, med söta röda körsbär och hallon som drar åt det syltiga hållet, utan att tippa över. I kombination med sötlakrits och salmiak påminner det en del om aromerna i fin rödfruktig grenache. På toppen svävar blommiga toner, som av lavendel och andra vilda örter. Från de ungerska faten märks inte mycket mer än någon ton av senapsfrön. En ren kalasdoft med sitt överdåd av mogen frukt. I munnen är smekningar det första vi tänker på. Tanninerna är makalöst silkiga, nästan overkligt lena, och den friska fruktsyran helt infattad i behagfullt mogen frukt. Det finns massor av smak här, men inget bråk. I slutet kommer mineralsältan och en skön liten värme utan bränna. Harmoni och balans. Lustfylld kick. Bästa vinet, utan tvekan.

2012 Strekov 1075 Frankovka Modrá Terroir 
Strekov, Južnoslovenská, Slovakien

Strekov ligger i södra Slovakien, där klimatet är varmt och befolkningen mestadels ungersk. Appellationen anses vara en av landets bästa för röda viner. Jordmånen består av en kalk- och järnrik lera med högt pH. Ungraren Zsolt Sütö har en stark vision om autentiska druvsorter och metoder. Han är också Slovakiens enda medlem av den italienska odlarföreningen Vinnatur. Hans 10 ha vinmark ger 30 000 flaskor om året. Sedan 2005 låter han alla sina viner spontanjäsa, och odlingsmetoderna är ekologiska sedan 2009. Druvorna till detta vin handskördades vid 107 (!) Oechsle. Musten jäste utan temperaturkontroll eller tillsatser i öppna kar av plast och rostfritt. Vinet fick elva månaders lagring i använda ungerska ekfat, och buteljerades i oktober 2013 utan klarning eller filtrering. 1333 flaskor gjorda. 14,6 % alkohol, 27,4 g extrakt, 5,5 g syra, 78 mg/l so2. Pris: €22.




Och här har vi Stockholms-juryns resultat:


2011 Hummel Spatz Kékfrankos  Ungern  = 0 röster

2011 Schnaitmann Simonroth Lemberger  Tyskland  = 22 röster

2012 Bott Frigyes Frankovka Modrá  Slovakien  =  11 röster

2011 Schiefer Blaufränkisch Szápary  Österrike  = 9 röster

2009 Mrva & Stanko Frankovka Modrá  Slovakien  = 9 röster

2009 Toni Hartl Blaufränkisch Rosenberg  Österrike  = 11 röster


2009 Takler Kékfrankos Reserve  Ungern  = 16 röster

2012 Strekov 1075 Frankovka Modrá Terroir  Slovakien  = 14 röster


Intressant att de var de två mest uppenbart ekade vinerna som vann omröstningen. Det är ett ganska vanligt utfall på provningar med större grupper. Men så visade också Rainer Schnaitmann grymma skills med sina nya småfrallor. Man kan sedan roa sig med att summera rösterna och se vilket land som vann. Överraskande eller hur?

De tre bästa vinerna tycker vi var:




Som synes var den kvalitetsmässiga nivån generellt hög, utan några direkta stolpskott. Ja, det skulle vara Horst Hummels snipiga 2011 Spatz då... men som bonus öppnade vi hans nollnia av samma vin i slutet av provningen. Det visade sig vara en mycket bättre och mer druvmogen årgång, som lätt hade nosat på en plats nära toppen.


ps. titelbilden fick vi av Uwe Schiefer. Blaufränkisch från gamla stockar får små druvor och luftiga klasar.

pps. mer om den blå sorten kan läsas här och här, samt förstås i Slovakien-rapporterna från i höstas.