Kvällens maratonsittning inleds med ett bättre bubbel som vi misstänker är plockat från värdparets egna import. Den äppliga doften är riktigt fin, och lurar oss att tänka på en blandning där pinot noir ingår. Här serveras både ungdomlig fräschör och en väl genomförd autolys som trollat fram toner av brioche och nougat. I munnen vankas livlig mousse och avstämd kraft, med drivande syra och brett anlagd struktur. Smakprofilen känns ändå sval, med en liten grön kant. Kan nog vara en nollfyra. God nu, ser ut att kunna utvecklas.
Nästa champagne är verkligen kritig, så pass att den kylande effekten för tankarna till menthol. Men för övrigt är doften faktiskt inte särdeles intressant. Moussen är utan tvekan finkalibrig, men syran onödigt låg i förhållande till den rätt kraftfulla smaken. Alkoholen märks (sockrat basvin?) och slutet upplevs störande jordbeskt. Det hela känns lite tillfixat - inte som druvmaterial av toppklass egentligen, bortsätt från mineraltonen då - och responsen runt bordet är mestadels negativ, med något undantag.
Pierre Moncuit håller hus i Le Mesnil, så det är knappeligen någon pinot noir i det här vinet. Druvorna kommer från Les Chetillons, vingården som kanske är mest känd för den enastående toppcuvéen från Pierre Peters. Det här ger rätt bra utdelning för 549 spänn.
Nolltvåan av Cuvée Louise är knappast en lyckad prestigechampagne, och med en prislapp på cirka 1000 dessutom på tok för dyr för vad den ger. En vilande vinbloggare föll för frestelsen att ta emot ett förfluget varuprov. Och se, det blev ju en post i alla fall.
3. Grönskimmer och ljust guld i glaset. Doften är uttrycksfull med en början till utveckling. Här berättas väl tillräckligt om både ursprung och årgång? Gruppen noterar bergolja och badboll, lime och ananas, färsk basilika och kokt kött, petrokemi och lite vulkanrök. I munnen ett storslaget rieslingbygge med liten sprits, fräsigt hög lime-syra och koncentrerad ananasfrukt som ringer kvar tillsammans med sensationer av flytande sten. Niklas ringar snyggt in vinet som: "yngre årgång, Tyskland, lite Nahe-vulkanrökighet, stor frukt som drar åt Pfalz". En typisk nollnia från Nahe, alltså. Som dricks riktigt fint nu, liksom så många andra tyska nollnior.
4. Putte i blåbärsskogen! En närmast violett uppenbarelse i glaset. Doften har vissa likheter med riktigt bra dolcetto. Kulspetsbläck och viol, skogsbär och mörka körsbär, salmiak och vitpeppar, granskott och gröna pyraziner. I munnen en slank blå frukt med stram struktur, eleganta tanniner, fin kryddton, samt en markant örtbitter avslutning som river ner en hel del klagomål. Det här med grönhet i röda viner är uppenbarligen ett problem. En vattendelare. Eller en "deal-breaker", för att citera Franko på hemspråket. Vi som gillar verkar vara i minoritet, men så gillar vi det också desto mer.
En onödig druvsort, enligt den pensionsfärdige advokaten från Monkton. Inte helt onödigt till charkuterier, säger vi. Men tre till fem år i källaren kommer att göra gott. €27 hos weinshop24.
5. Nästa vin är ungefär lika moget som det förra var ungt. Utseendet är varmt brunrött, nosen ordentligt utvecklad. Här kan man tänka katrinplommon och fikon, choklad och lakrits, timjan och undervegetation, läder och tomatpuré, soja och svamp. Det doftar som en ganska varm årgång, och den här flaskan har dessutom kanske fått en extra släng av oxidation eller värme. Smaken bjuder på sötma i plommonfrukten, låg syra, len munkänsla och nästan nedsmälta tanniner som fortfarande försöker bjäbba emot, trots att att saken egentligen är avgjord. En vänligt mogen drickupplevelse, dock fattas en friskare syra för att smaken ska vara spänstig nog. Så här beter sig ofta nollnollorna från Châteauneuf-du-Pape, men den långt gångna utvecklingen pekar egentligen på ett tio år äldre vin.
En årgång som hissades av producenterna i början, men historien har visat sig favorisera 2001. Man kan inte låta bli att undra: är alla flaskor av nollnollan så här utvecklade? Nej, tydligen inte.
6-7. Två måltidsviner. Båda vackert rödbruna i de viktlösa Zalto Bourgogne-kuporna. Båda möter upp med starkt besläktade barolo-dofter. Båda har drag av mjölkchoklad, Anthon Berg-praliner, fin kryddig ek, elegant fat-volatilitet, samt en god förnimmelse av sälta. Båda har också andra nebbiolomarkörer som hallon, lakrits och läder. Vad som mest skiljer dem åt är uppförandet i munnen. Det första glaset har hittat sin harmoni. Det bjuder på en god syra, stilig frukt, elegant tanninstruktur och fin mineralsälta i slutet. Dricks riktigt bra nu. Det andra glaset är mer kraftfullt. Komponenterna bråkar fortfarande med varandra, både de stora tanninerna och den kännbara alkoholen. Ett par glas i modernare barolostil, med relativt markanta men ändå snyggt hanterade små franska fat. Till tagliatelle med ragu och parmigiano sitter åtminstone nollfyran som en smäck.
Roligt att få reda på att nollfyran är så pass spelbar nu. Den var också ljusare i aromatiken än väntat. Nollsexan likaså, fast den behöver mer tid på rygg, gissningsvis 3-5 år. Vinerna hade fått flera timmar på karaff i förväg - bra att veta om man tänker göra om tricket hemma.
8. Efter maten dansar en vackert ljusröd pinot-varelse in i våra glas. Nosen är fräsch och floral, med krämigt söta jordgubbstoner och ett par röda körsbär. Dessutom daggfriska rosenblad, sval mynta och en liten anstrykning av skog. I munnen så lättfotat och elegant, med en liten vaniljsötma, harmonisk syra på medelvärde och bra tryck i frukten. Det här är supergott som det är, rakt upp och ned - ja, det är väl egentligen bara vaniljsötman som kunde jobbas in lite. En burgundisk snygging från någon medlem av californiska gruppen "In Pursuit of Balance"?
Inte första gången som vi känner Californien-vibbar hos d'Angerville.
9. Ännu ett alldeles ungt vin med primärfruktiga aromer av röd körsbärssaft, violer, söta jordgubbar, rabarber och hallon-proviva. Frukten är framknuffad i rampljuset och godisaktig på ett sätt som antyder kolsyrejäsning, möjligen även aromjäster? De söta bären går igen i den saftiga smaken, som är ganska så tät, frisk och faktiskt också rik på tanniner - inte helt olikt Occhipintis SP68, men rödare i frukten och strävare. Niklas delar ut ledtråden "svalt klimat i ett varmt land", men ingen är ändå i närheten av en vettig gissning här.
Grekland! Ekologiskt odlad xynomavro i stora använda fat. Den framfusiga aromatiken är charmig, men blir i längden kanske en smula banal. Vinet verkar behöva tid att passera primärfasen, kan nog lagras med viss framgång. €20.
10. Mer bekanta tongångar i nästa glas. En ung och välmatad doft med blåröd frukt. Mörka körsbär och mörka skogsbär. Örter, lakrits och bittermandel. Enbär och eneträ. "Lite blaufränkisch-känsla", säger vi gärna numera, och då är det förstås syrah det handlar om. I munnen ett ungt, tätt och djupt vin, fortfarande bläckigt i sin stora, fortfarande knutna frukt. Ouch! Tanninerna är tuffa, unga och beska. Dessutom örter, och en respektingivande salmiaksälta. Här finns massor av potential, men tillgängligheten är fortfarande starkt begränsad. Ett lagringsvin. Norra Rhône. Stilen är klassisk men ren. Inga djuriska, charkiga eller brettiga drag. Då syran inte står ut gissar vi på 2011.
Liten producent i Cornas. Ung kille. 100% syrah. 600-liters använda fat. Läs posten.
11. En ljusgul uppfriskare. Doften är lite fetvaxig, med drag av citrus-zest och lemoncurd, vita blommor och vanilj, färsk champinjon samt en nypa rostade orientkryddor som tacksamt nog inte tar över showen. Smaken äger oss från första klunken. Så fint balanserad, med rik frukt och en magnifik kalkstenssyra som ger suverän lyskraft och längd. Så gott detta är... precis som det är. Bourgogne utan tvekan. Meursault 1er Cru? Puligny-Montrachet 1er Cru? Nä, inget av dem. Chassagne-Montrachet, slår Niklas fast.
Superbt vin. Kan förstås lagras, men varför? Den som vill ha mer nötiga toner ger det tre år till.
12. Nästa glas har ett vackert rubinrött utseende. Doften är ungdomlig, smått örtig eller skogig, och utan tvekan väldigt cabbig med drag av cassis, röda merlot-vinbär och mörka plommon. Faten håller sig på mattan - vi får i stort sett bara en hint av tjinuski-sås - alltmedan några lagerblad, ett par skivor rostbiff och en välstädad svinstia bidrar till den sköna komplexiteten. I munnen kollras vi bort av ljuvlig vinbärsfrukt, härlig syra, mogna tanniner, och en lätt krydda i slutet. Frukten har en gnutta sötma som får oss att stryka alternativet Bordeaux. Det här är nog antingen från något högt och svalt bergsläge i Napa, eller en konservativt anlagd topp-Bolgheri typ Sassicaia. En av kvällens allra finaste upplevelser. Väldigt stark mersmak.
Svalt och högt, jo tack. "2000 feet above the floor of the Santa Clara Valley". 83% cabernet sauvignon, 14% merlot, 1,5% cab franc och 0,5% petit verdot. 14% alkohol. Redan tillgänglig trots sin unga ålder, och minst lika fin som chardonnayn från samma adress.
13. Färgen är ljusare varmröd, med en liten mognadsnyans. Det doftar pinot noir med fin druvmognad och början till utveckling. En charmerande ljusröd frukt som påminner om söta jordgubbar och smultron. Florala övertoner... en gnutta tomatpuré... lite undervegetation... lite fatvanilj... och ljus choklad. Silkigt och lätt i munnen, med god men inte hög syra och mogen frukt. Så elegant, så gott nu. Det här måste väl ändå vara Volnay? "En nollnia" konstaterar Niklas, som vanligt pricksäker. Den verkar kanske mer framskriden egentligen, men det finns inget annat år som riktigt stämmer på profilen.
Glada utrop när det visar sig att vi av en ren slump provat kvällens andra Champans. Och att den är ännu godare och bättre än den förra!
14. Färgen är varmt brunröd, utseendet transparent med tegelkant. Zalto-kupan presenterar stolt en hel kavalkad av drypande läckra mognadstoner: bland annat menthol, volatila målarpytsar, gammalt läder, funghi porcini, stensöta, hallonsås, mogna plommon, torkade rönnbär, steniga mineraler och en aning av mjölkchoklad. I munnen uppstår kort sagt harmoni. Det handlar om generös frukt, behagfulla tanniner, balanserad syra, tydliga mineraler, underbar längd. Lustfylld upplevelse. Allt sitter ihop på ett självklart sätt. Åtminstone den här flaskan är mognadsmässigt à point just nu.
Skönt att ha prickat rätt i mognadskurvan. Vinet fick 90 minuter i karaff under eftermiddagen.
15. Ännu en vit uppfriskare. Frukten är småfet och gul, persika/grapefrukt med ungjästigt päron-tjosan. Vi hittar inga fatrostade toner, men väl en anstrykning av vitblommighet och mineral. Munnen är öppen och tillgänglig, med syra på medelvärde och fyllig alkohol, stor fruktkropp och mycket smak. Gissningarna går snart till Californien, men att det är en GruVee lyckas bara Anders klura ut. Snyggt! Och kul att få prova.
Graham Tatomer jobbade tidigare i Wachau, vilket kan förklara val av druvsort. Något slags marin jordmån verkar också vara medansvarig för det här vinet. 300 lådor gjorda.
16. Nebbiolo-älskaren får sitt den här kvällen. Här kommer ännu en vackert varmröd historia med tegelkant. Näsan ropar "hallon lakrits läder", och hittar även de violer och volatil-toner och som är en del av druvans signum. I munnen handlar det främst om elegans. Frisk syra, hanterliga tanniner, bra tryck i frukten och en god mineralsälta. Harmoniskt och drickfärdigt, med den lite fläskigare frukten från en varm årgång, påpekar U. Det vilar dock inget klumpigt eller kantigt över tanninerna, tvärtom uppför sig vinet helt förträffligt och uttrycket känns hyfsat klassiskt. Producenten räknas dock som semi-modern, avslöjar H. Mums, säger vi.
17. Haha, vad lätt! Här kommer ju ännu en nebbiolo. Transparent varmröd med tegelkant. Hallon läder lakrits. Vinbär, menthol och lite cola-kryddor. Undervegetation. Förföriska grejer för lilla nosen. Munkänslan kan tyckas förrädiskt len på ytan, men tanninerna är stora och kraftfulla under motorhuven. Greppet sitter snart som ett skruvstäd, och mentholen rensar upp. Det här är riktigt bra. Serralunga? 2006? Anders: "2010". Men då kan det ju inte vara barolo, för tiorna är ju inte släppta än? Nej, precis. Aha... vilken luring. Måste vara Etna.
Från 100-åriga pre-phylloxera-stockar på Etnas nordsluttningar. 495 dkk hos Atomwine.
18. Fin doft av äppeljuice och apelsinskal. Torkade druvor, inte minst. Sött vin med rik frukt, frisk syra och måttlig längd. Kvällens sista sipp, som en stilla smekning över vidöppna smaklökar. Ja, är det från Niklas så är det väl portugisiskt. Malvasia?
Loureiro. Passito. Vinmakare Anselmo Mendes. 700 flaskor gjorda.
Skön kväll med många sköna viner. Det här får vi göra om snart.
19 kommentarer:
Hej
Vadan denna Zaltovurm, har ni lämnat Maturekuporna?
/Martin
Det var värdparets glas, inte våra.
Igår vädrades även åsikten att glasen var pretentiösa och onödiga. Men... vi är nog frälsta, efter att ha testat ett par gånger ;)
Jag köpte ett av varje i serien men det har inte blivit fler för jag kan inte förlika mig med den kantiga formgivningen, inte jätteimponerad doftmässigt heller. Men hantverket är ju helt oemotståndligt. Vikt, balans och transparens liknar inget annat...
Martin
Instämmer väl egentligen om själva formen, men lättheten och transparensen... det är som om vinet svävar i luften. Bra presentation för nosen också. Men så var det ju inget fel på vinerna heller.
Ursäkta en novis, men vilka är glasen ni talar om?
http://www.zaltoglas.at/en_sort_burg.php
http://www.burgundy-report.com/forum/topic.php?id=3667
Den flaska 2000 Clos Des Papes vi drack i november kändes väl både fräschare och mindre utvecklad?
Många sköna viner som verkligen levererade. Kul med en slumpad årgångjämförelse av Champans. Förutom Pommerys magplask var det väl bara Moric som skorrade i min mun. Fast grönheten var inte problemet - älskade doften med alla pyraziner - utan den högst odrickvänliga fulbeskan i smaken. Tur vi inte alltid är överens.
Zalto, ja. Jag är helt såld på mina Bordeaux- och Bourgognekupor. Gillar också designen. Ingen återvändo för mig... våra Riedel och Orrefors samlar numera bara damm.
Franko - ja, visst var det så. Tack för påminnelse om den sköna flaskan, det behövdes faktiskt.
Chimpanserna var härliga båda två.
Vi upplevde den förra flaskan av Moric Reserve som bättre och rikare än den här. Bitterhet i slutet är väl en del av druvkaraktären hos blaufränkisch, men det är ändå långtifrån alla viner som har det. Och hur man reagerar beror nog både på person och tillfälle.
Zalto tycks ofrånkomligt när man väl har prövat...
Som sagt - tycke och smak. Och doften på Moric var smått underbar. Blaufränkisch brukar landa bättre hos mig, på't igen bara.
09 och 11 Champans på samma kväll blev ju en stilstudie i årgångsskillnader i Bourgogne. Fast jag tyckte nollnian kändes oväntat utvecklad. Man blir ju sjukt sugen på att smaka en tia nu, men de får nog ligga lite...
Tatomer heter förresten Graham och inte Greg, var jag som slant på tungan igår kväll...
Moric hade mycket som tilltalar mig, men där fanns någon beska/bitterhet som landade fel. Jag tål lite grönt i ett vin och älskade doften.
I övrigt underbar kväll, härligheter från Barolo, Bourgogne från sin bästa sida x 3, suverän Santa Eden och så en Makedonier på det.
Vad gäller Marengo och semi-moderniteten, jag får inga nya fat-vibbar och har inte fått 100 bekräftelse, men när fadern dog på 90-talet kom Caviola in som konsult och lär ha styrt upp verksamheten. Hur vinet än görs är ju druvmaterialet oklanderligt och resultatet direkt läckert.
Och, ja, Zaltoglaset var mycket tilltalande.
Santa Eden eller Mount Cruz, det är frågan, sa min avskaffade korrekturavdelning ...
Kul med Pajana 2004, 2006 där, vi korkade upp 2007 nyligen och den var magisk..http://winose.blogspot.se
Hej. Jag köpte på mig några 2010 Pietradolce Vigna Barbagalli hos atomwine. Vad tror ni om drickfönstret på detta vin. Är det lika bra att korka upp en redan nu? Eller vilket år ungefär tror ni på höjdpunkten. För övrigt gillar jag också verkligen Felsenberg hos SF. Lite mer tryck i det än halenberg hos samma producent. Vet ni varför det är så? Tack på förhand!
Karl - varför inte behandla 2010 Barbagalli ungefär som den barolo-nollsexa vi gissade att den var? Alltså vänta 3-5 år. Fast vi skulle i alla fall korka upp en flaska nu, om vi inte redan hade smakat.
Svaret på frågan om Felsenberg vs. Halenberg hittar du kanske här:
http://www.vdp.de/en/classification/the-sites/nahe/
Titta på kartan. Halenberg ligger längre upp i Nahe-dalen än Felsenberg. Det bör teoretiskt sett vara lite varmare i den sistnämnda vingården.
Hmmm...känner mig lite utanför här. Först är jag den enda som går igång på Champagnen som visade sig vara ett varuprov (och som nu levererar beskhet som nachspiel på Twitter och en viss bloggpost) -och sedan är jag uppenbarligen den enda som upplever Zalto-glasen som snudd på groteska. Vad hände med vinglas som faktiskt såg ut som vinglas, kändes som vinlas och inte guldfiskskålar?
Nå, sörplar väl vidare på min Madeira i ett Riedelglas ;-)
Trevlig helg alla.
Niklas
Niklas - skönt med folk som går i sin egen takt.
Fast Orrefors Mature-kuporna funkar, eller hur?
Blir det bara madeira ikväll? Själva tänkte vi nog satsa på en sauvignon blanc... från Bourgogne.
FV - Goisot? Drack deras 2011 St Bris igår med suverän frukt, mycket hade hänt sedan i höstas.
Den var god då också, men mycket kargare.
Exakt. Exogyra. Virgula. 2011.
Ja, visst kändes det som att den behövde ligga till sig ett halvår eller så?
Vi jobbar som bäst på röding med lite gröna inslag av dill och basilika, så den ska nog landa bra där...
Skicka en kommentar