2005 Château Musar

Det känns som om det här vinet har funnits för evigt. Långt borta i ett dimmigt 80-tal var det ungefär lika coolt att dricka Musar som det var att lyssna på Robert Smith och Siouxsie Sioux. Kanske för att vinet tagit vägen hit via samma Storbritannien som den bästa popmusiken kom från? I öriket lanserades det 1979 - händelsevis just det året som The Clash släppte "London Calling". Som av en händelse hade de också den grafiska stjärnan gemensamt.

Men precis som vi numera sällan lyssnar på musik från 1980-talet, dricker vi alltför sällan Château Musar. Vilket är synd, eftersom det tveklöst är ett unikt och fascinerande vin. Dessutom kontroversiellt nog att dela upp tyckarna i två läger. Antingen älskar man, eller förkastar. Orsaken är givetvis den icke-interventionistiska vinmakarstilen som i ett varmt klimat kan ge klart egensinniga resultat - så pass att vissa skribenter gillar att ropa "defekt!" Men därav ingen anledning till oro. Låt oss kalla det "Lex Foillard".

2005 Château Musar är den första "unga" version vi provar eller dricker sedan nollnollan. Dessemellan fick vi en nittiotrea blint.
Båda var positiva upplevelser - ja, särskilt gamlingen förstås.
Så varför i hela friden har vi inte följt upp?

Det blir en spontan karaffering till ostarna. Som väntat är nosen intressant - utvecklad och mångfacetterad. Bland annat noterar vi torkade frukter, mjukkokta plommon och vinbär, gammalt läder, ljus tobak, stensöta, basarkryddor, bränd jord, och så den där typiska ättikssyretonen som vi svenskar brukar kalla Salubrin. Fast inte så det stör, utan bara nog för att plita dit signaturen. Doftintrycken stämmer bra med vad vi tänkte oss, det känns väldigt "Musar" men utan att något drag dominerar över de andra.

Flaskan kom nyss ut från vinkylens femton grader, så vinet är först i kallaste laget - arton behövs för att öppna upp aromerna. I munnen en klassisk smakprofil med medelvärden på allt, möjligen hade vi väntat oss mer alkoholvärme, men det här är fint balanserat. Frukten har den där torkade, mjukkokta och lätt oxiderade karaktären som man nästan aldrig finner i bordsviner numera. Tanninerna är behagligt uppmjukade men bjuder ändå visst motstånd. Slutet mineralsalt och aningen uttorkande.

Det här är old-school och riktigt gott till ostarna. Våra invändningar om man tänker lägga undan nollfemman - och det bör man ju egentligen göra när det gäller Musar - är att mittfrukten känns lite gles i nuläget och att längden kunde vara bättre. Kanske har vi fel - vi har aldrig lagrat Musar - kanske fixar det sig med tiden? Många fans på CellarTracker verkar positiva till den här årgången, och kanske borde man ge vinet chansen. Vad säger de svenska Musar-falangisterna?

2000 Château Musar

En och annan kanske frågar sig varför vi inte provat denna legendariska fransos-wannabe i modern tid. Vi har inte direkt några starka argument att anföra, förutom någon acetondoftande flaska i en dimmig forntid. Efter januaris mogna (och chockerande bra) smakprov av 1996 Château Kefraya ökade motivationen att smaka denna outsider igen. Nu är det dags - och i två flaskor!

2000 Château Musar har helt klart en spännande uppenbarelse. Den påminner mest om mogen bourgogne, en ljust oxblodsfärgad, varmröd färg. Här finns en finkornig fällning som simmar kvar i glaset efter dekanteringen, så låt gärna flaskan stå upprätt i flera dagar. Doften är stor och säger ahh, mmm! Läder, grillat kött, stall, funk och allmän orenlighet. Mogna hallon, torkad frukt, oxidationstoner, bittermandel och gott om ljuvliga marsipandofter. Söt lakritsrot svävar ovanpå! S: det här är något alldeles extra, en mogen italienare... eller förresten, ett vällagrat syrahvin? Nej, inte riktigt ändå, men det doftar fantastiskt gott! Inga problem med aceton, kanske ett uns av karlssons klister om man letar, men inget störande.

Vi tar en klunk, det direkta intrycket är jättegott, det smakar som det doftar. Hög syra, söt frukt, mjuka tanniner och en mustig, kryddig känsla med salvia i eftersmaken. Lättare kropp och massor av mognadstoner i nästan burgundisk stil. S: en mogen brunello kanske? Nej, inte det heller, men... är vinet inte lite enkelt ändå, en dryck man tröttnar på efter den omedelbara kicken? Vi öppnar flaska nummer två, och den känns faktiskt ännu bättre. Kanske ett moget rhônevin med söt syrahfrukt? Ja, hur ska man kunna gissa, det är ett helt otippat vin här hemma....

Château Musar är en franskekad blandning av cabernet sauvignon, cinsault och carignan - ungefär en tredjedel av vardera. Vinet fick en påtagligt lång mognadslagring innan det släpptes - nästan 6 år! Prova blint, det är kul...

ps. Hur är de tidigare årgångarna i BS, ni som smakat?

pps. Läs en Musarfreaks, tillika god väns, iakttagelser.

2000 Château Musar (Gaston Hochar, Bekaa, Libanon)

Vilket vin!

Vi har bänkat oss hos A & M, framför den gigantiska plasma-teven med hembioanläggningen på fullt blås. Vi vill ju vara mitt i upplevelsen när Finare viftar åt The Sweptaways på petreguldgalan (missa inte deras grymma backstagepost som just kom upp, djurkortet är otroligt kul). Plötsligt kommer P lufsande med en vinare i bakfickan som han tänker bjuda på, blint. Vi sitter som tur är redan med jättestora glas - ungefär likadana som Riedels bourgognekupor ur Sommelierserien - för det här mörka vinets stora, mycket speciella och tillgängliga doft fyller nämligen hela glaset! Det är en färdigutvecklad och särpräglad doft, som inte liknar något vi brukar dricka. Det doftar full mognad, asfalt, grus, lagerblad, lakrits, eucalyptus och gummi. Vi smakar.... Wow, vilken dryck! Den storslagna, köttiga smaken är avrundad, mogen, mjuk och i fin balans, ingen alkohol som tar överhanden. Intensiteten är nedtonad, men smaken är ändå majestätisk och mycket fyllig med frukten fortfarande vid full vigör. I största allmänhet har det en hel del gemensamt med fullmogna rhôneviner, men det enda vi druckit med flera specifikt likartade egenskaper var 1998 Tahbilk Shiraz. Fast det här är mycket bättre! Ni anar nog redan vad vi tänker... sitter vi rent av och njuter härliga klunkar av en... (och hur skulle vi kunna veta det, som aldrig ens smakat).. en Penfolds Grange från tidigt åttiotal? Ingen heltokig gissning tycker P, men se nej, det var fel, inte ens världsdelen var rätt. Vi är helt övertygade om att det är mogen syrah i glaset, så utan att riktigt tro på det gissar vi på en mogen buteljering från ett varmt år på åttiotalet av Alain Graillot. Nej, det var inte rhône heller. Nu har vi inga fler gissningar att komma med. Druvblandningen är 40% cabernet, 30% mourvèdre och 30% syrah (tack, vi är alltså inte helt ute och cyklar i alla fall). Vinmakaren brukar säga att han vill göra vin i en stil där bordeaux möter norra rhône. Och vi har faktiskt druckit flera årgångar av detta vin, bland annat just denna, för typ tio år sedan! Pris? Exakt 149 kr när det släpptes. Vilket vin var det?

ps. Läs Frankofilens stilsäkra svar i kommentarstråden. Vilket makalöst förvandlingsnummer Château Kefraya levererat på nio år! Årgång 2001 finns i BS. Vad den går för har vi ingen aning om.

1996 Château Kefraya (Bekaa, Libanon)