Munskänkarna provar marsnyheter

RA: Spanien

Spanien (Susanne Berglund-Krantz)

2011 Martin Codax Albariño, Rias Baixas  (Viña Espanola)

2010 La Tapada Guidian Godello Barrica, Valdeorras (Viña Espanola)

2008 Bodagas Julian Chivite Colección 125, Navarra (Ward Wines)

2011 Enate Chardonnay, Somontano (Viña Espanola)

2011 Hermanos Lurton Verdejo, Rueda (Vingruppen)

2007 Marques de Murrieta Cappelania Blanco, Rioja (Ward Wines)

En pärla!

2010 Desciendentes de J Palacios Villa de Corrullòn, Bierzo  (Primewine)

2010 Aalto, Ribera del Duero (Divine)

2006 Roda I Reserva, Rioja (Primewine)

2008 René Barbier Clos Mogador, Priorat  (Janake)

2008 Pintia, Toro (Janake)

Blindbock 12 Augusti

Nej, vi hade inte träffats för att blindprova sake och sushi, inte heller för ett gruppstudium av manga-serier. Hana betyder blomma och Shinobu betyder, i detta sammanhang, att minnas och på ett gripande sätt tänka på någon älskad eller viktig person i ens liv. Har vi läst oss till, och detaljbilden får utgöra ledtråd till ett vin som skulle dyka upp halvvägs under kvällen. Nio vingalningar hade bänkat sig runt bordet och det fanns inget tema för aftonen (även om det ibland kom att verka så). Flaskorna var maskerade i statliga skäms-påsar av polyeten, eller så var vinet omhällt i en dummy.

I köket får vi varsitt Riedel Riesling med ett ljust, halmgult vin. 

Doften presenterar ett modernt uttryck för chardonnay-citrus, med snyggt hanterad mandelmasse-ek och en aning av ätticksstick från fatlagringen. Visst finns även mineraler, men mer som kalkstenar än som musselskal. I munnen serveras en visslande hög syra som skulle lämna mången riesling i bakvattnet. Dessutom lätt rostade drag och ren, elegant citrus-frukt. Mineralerna är måttligt framträdande - vi skulle gärna haft mer av sälta och sten i finishen. Återigen: modernt och väldigt snyggt genomfört. Även om doften kan sägas ha ett par droppar Nya Zeeland-vinmakning i sig, så är smaken 100% bourgogne - allt annat är uteslutet. Frågan är bara om det är Puligny-Montrachet PC, Corton-Charlie eller Chablis GC. Vi satsar en skiva tryffelsalami på det förstnämnda. (92)

2008 William Fèvre Chablis 1er Cru Vaulorent

Över till ett blårött vin med viss transparens - riktigt snyggt i kupan.

På nosen en fin kryddighet, med tydlig riven muskot. Skogsbärsfrukten är frisk och köttig, påminnande om syrah med sina violer. Bittermandel och limtoner berättar om dyra fat, och om låg avkastning i vingården. I munnen får vi så ett friskt och kryddigt vin med utmärkt extrakt, utan att det på något sätt är överextraherat. Inte heller överekat, som så många spanjorer. Läskande syror, daggfrisk skogsbärsfrukt och en skön kryddighet. Järn och köttsafter som får saliven att rinna till. Ett ganska så underbart vin! Det känns dessutom mäkta välbekant från i våras. Dels från en munskänksprovning på spanien-tema, dels från en flaska vi drack på hemmaplan. Det måste vara nollsexan av Villa Corullòn! (93)

2007 Descendientes de J. Palacios Bierzo Corullòn Moncerbal

Nästan rätt i alla fall. Den här vingårdsselektionen är dubbelt så dyr, men levererar ungefär samma upplevelse. 

Färgen är mörkare rödbrun, transparent med tegelkant. Doften rejält framskriden, med stora härliga mognadstoner. Spearmint och eucalyptus. Rostigt järn och havsvatten. Späntved och båthus. Svamp, soja och te. Torvrökar och vedbrasor. Örter och gammal jordgubbssylt. Och så har vi smaken, som träffar alltför hårt och lite obalanserat. Syran är hög och kroppen slank - det finns inte mycket som kan balansera, nu när tanninerna är nedsmälta och frukten bleknat. Uttrycket är heltraditionellt, med en liten ålderssötma i avslutningen. En vars viner passar in på den här smakprofilen är Giuseppe Mascarello, så vi gissar på en 70-talsbarolo därifrån. Fel region, längre söderut! Gianfranco Soldera, gissar G. En lika gammal Castell'in Villa, gissar vi igen. Fel, fel. Ännu längre söderut, säger U. Nu blev det plötsligt lätt. Det måste vara aglianico! Måste vara Mastroberardino, för det var bara de som gjorde sånt här på den tiden. Barolo of the south! 92 för nosen, 88 för smaken. (90)

1982 Mastroberardino Taurasi Riserva

Vinet som döptes om till Radici Riserva 1986 har producerats sedan 1928. 1982 anses vara en av de bästa årgångarna och de tidiga 30-talarna sägs vara vid full vigör, så den här flaskan var nog inte hundra.

En mörk sammetsröd, tät uppenbarelse. Relativt ung, bra frukt av toscanska surkörsbär åt likörhållet. Ganska duktigt med fat - lim, bittermandel, rostade och tjäraktiga toner. Smaken bjuder på stora mogna tanniner, rejäl syra och tät, något överextraherad körsbärsfrukt med markant hög druvmognad. Aromerna och fatkryddorna är goda, men tyvärr upplever vi också en störande eldighet som dominerar balansen både med och utan mat. Helhetsintrycket känns lite överjobbat - men varken det eller obalansen är något som alla håller med om. Toscana och 2004, lär det ju vara. (91)

2004 San Giusto a Rentennano Percarlo Toscana IGT

En selektion av gårdens bästa druvor som producerats sedan 1983. 100% naturjäst sangiovese och 100% nya franska barriquer i 22 månader. Syra: 6 gram. Alkohol: 14,65%

Nu har vi ett mörkt brunrött vin i glasen, med antydan till tegel i kanten. Mandelkubbar, utropar Franko och naturligtvis går det snart inte att hitta något annat än mandelkubbar! Jodå, frukt finns det förstås också. En ganska middle-of-the-road AOR rödakörsbärs-frukt med en skvätt maraschino. Lite likörig, alltså. Tillgänglig, men också märkligt anonym.  Lätt volatila limtoner, vaniljte och hallonkola-remmar fulländar bilden av kvällens tråkigaste doft. Smaken kan bara bekräfta med vänlig syra, hållningslös struktur, fjolliga tanniner och lite ny ek i avslutningen. A slår fast att vi är i Toscana - så helt anonymt kan ju vinet inte vara. Men tråkigt är det likafullt, även om L kommer till vinets försvar med argumentet att ingen restaurangkund skulle klaga om de fick in ett glas till maten. Men här och ikväll är det i alla fall ingen som gillar mesig mainstream-brunello. (88)

2001 Ciacci Piccolomini Brunello di Montalcino Vigna di Pianrosso

Fjäski Fiaskolomini, snarare. Ett skäms-vin från vår källare.
Vi lovar att aldrig mer köpa något från den producenten.

Nästa glas har en mörkt brunröd, tät färg med lite mer av mognadstoner än föregående. Doften är sagolikt rik och köttig - som en djupröd sammetssoffa av mörk sangiovesefrukt. Fortfarande väldigt vital, ungdomlig och uttrycksfull, med rejäla inslag av slaktbänk, grispiss, tjära, rök och järn. Smaken är precis lika sagolikt rik och köttig den, med massor av tät mogen frukt och en rejäl struktur med stora smarriga tanniner och gott om mineraler att suga på i den långa lustfyllda eftersmaken. Fortfarande märkligt ungdomligt, med åtskilliga års framtid. Kvällens vin om ni frågar oss. (95)

1997 Castelgiocondo Brunello di Montalcino Riserva Ripe al Convento

Vår flaska, och välbehövlig revansch för brunellon - en vintyp som definierats på pricken av Keith Levenberg i The Devil's Dictionary. Någonstans i minnet hade vi en post-it-lapp om att kvällens värd längtade efter att få dricka det här vinet. Så, klappat och klart!
Korken var i nyskick och vi hade lagrat svalt sedan 2003.
Innan dess två år i småfrallor, ett år i botti och två år i flaska.
En ännu mer storslagen uppvisning än hösten 2008.

En vit uppfriskare gör entré. Sten och blomma i den rena doften, och jästiga, äppelskaliga sur lie-toner. Smaken är en veritabel gomrensare med rafflande syra, nedmalda stenar och en hel hög med äppelskal i strukturen. Ungt som tusan, med uppenbar potential för 10-15 år på rygg. Vi är alldeles övertygade om att detta måste vara en vingårdsmuscadet från Guy Bossard eller Marc Ollivier. Alvarinho, säger någon och det ligger nära till hands det också. Hur som helst är det ett vin som är drivet till sin yttersta spets. Supergott! (91)

2010 Diatom Hana Shinobu Santa Rita Hills Chardonnay

Det japanska tecknet betyder att det blåser från väster. Och det gör det ju vid stillahavskusten. Det är alltid en speciell upplevelse att få dricka Diatom. Tack!

Ännu ett mörkrött vin i en brun nyans som börjar kännas välbekant vid det här laget. Doften är stor och rik med viss utveckling. Fullplockad svampkorg, ädel tobak, exotiska orientkryddor, bittermandel och grönmynta. Mörka körsbär och te, ett läckert och lovande sniff. I munnen ett kraftfullt och strävt vin med stor frukt, utmärkt balans och stadig ryggrad. Det är ett härligt tryck i smaken och mognadsgraden är riktigt skön med gott om ungdomlig kraft kvar. Toscana och sangiovese utan tvekan. Vi sätter ner foten och säger Flaccianello 2004. (93)

2001 Il Poggione Brunello di Montalcino

Il Poggione levererar alltid och inte kostar det många pengar heller.

Sammetsröd, transparent färg. Ung och frisk näsa med klart lysande aromer åt det röda körsbärshållet. Dessutom sandelträ, bittermandel, viol och gott om örter. Doften förmedlar i samma andetag en ovanlig kombo av renhet och komplexitet. Det doftar mörk pinot noir. Smaken är rik och tät, men med rätt måttliga tanniner. Aromerna intensiva med elegant fatprägel och lite högre alkohol ger en behaglig eldighet. Det känns som en californisk pinot. H slår fast att vi bör vara i södra rhônedalen, vilket naturligtvis är rätt. Ett elegant vin är det hur som helst, och jäkligt gott. (93)

2006 Château de Saint-Cosme Gigondas Cuvée Hominis Fides

Ahh, så nice att se saldot i CellarTracker. Vi ses igen, vinet!

Nästa vin har en rik, tung och plump doft med mint och eucalyptus på toppen. Plommonfrukten är supermogen - nästan likörpralin - med inslag av blåbärspaj, vaniljglass, mjölkchoklad och en extra portion vaniljssås. Blodapelsiner! Och lakrits! hörs andra röster. Upplevelsen i munnen blir rik, mjuk och varm med vänliga syror och lika snälla tanniner. En liten äppelklyfta märks i eftersmaken. Det går inte att gissa annat än aussie shiraz. 96 shiraz och 4 viognier, säger U. Den sifferkombon känns bekant, så vi slår till med Clonakilla. Fast den nollåtta vi fått smaka därifrån var mycket friskare och roligare. (90)

2006 Clonakilla Canberra District Shiraz-Viognier

Här är det är knepigt med temperaturen - rumstempat blir jolmigt, och svalt blir knutet. Förmodligen skulle man ha druckit vinet på busfrukten för ett par år sedan, eller väntat tills det är moget om ännu fler år. Nu verkar det på något sätt vara i tunnel. Har de såna i Australien också? 

Liniment, plåster och örter på nosen - först snudd på brettig. Faten snackar bittermandel och lim, mint och kakao. Körsbärsfrukten är härligt mörk och djup med fin terroirkänsla av svart te, pinje och grus. 

I munnen får vi så ett rikt och fylligt vin med silkiga tanniner, men också rejäl intensitet, kraft och spänst. Seriösa sangiovese-doningar med solid framtid. Svingott! Franko säger Toscana, 2001 eller 2004. Gabriele håller masken och gissar inget, så det ligger väldigt nära till hands att säga Monsantos toppvin. (93)

2001 Monsanto Chianti Classico Riserva Il Poggio

Fin doft av vanilj, mandelmassa, kaffe och mint. Rostade fat var det här, ingen tvekan om det. Kåda och eneträ. Violer och körsbär. En snygg liten grönhet."Jäkligt elegant", suckar G. Smaken bjuder på en spetsig och uppfriskande syra åt tranbärs- eller lingonhållet, med en lätt omogen kärvhet. Kroppen är relativt lätt, men struktur och aromintensitet är det inget fel på. Ett elegant och raktigenom burgundiskt vin med lätta violtoner och välintegrerade fat. Eftersom det beter sig precis som en god bourgogne från ett svalt mellanår som 2004, gissar vi på bourgogne. Och i så fall kanske man kunde tänka sig en premier cru från Côte-de-Beaune? Andra runt bordet plockar druvan och landar på rätt sida om Lyon. (91)

2002 E. Guigal Côte-Rôtie La Landonne

Oj då! Här behövs det lite etikettsdrickning för att få full valuta för slantarna. Tack, Anders!

Efter hårt arbete med rött är det gott att läska sig med vitt igen. Doften är mineralisk och kryddig med mogen frukt likt citrus och persikor samt en diskret, nästan petroleumlik utveckling. I munnen bjuds det, lite överraskande, på röda frukter som jordgubbar och smultron förutom de mer förväntade persikorna - resultatet blir ungefär som peach melba. Vinets kropp är nästan fet och vaxartad med en relativt låg syra som hjälps på traven av en liten sprits och emser-salt. Avslutningen är kryddig med markerad alkohol som inte alls är besvärande när vinet serveras kylt. Varm årgång, den saken är klar. Riesling? Nä, syran är för låg och kryddigheten för markant. Grüner, måste det vara! Riktigt gott tyckte vi, även om det hördes invändningar mot låga syror. (89)

2003 Nigl Grüner Veltliner Kremser Alte Reben

Rejält grusig och mineralisk doft med friska, röda fruktaromer av hallon och röda vinbär. I munnen en härlig struktur med stadiga nebbiolotanniner, aptitlig te-torka och rejäl längd. Lite fällning i karaff och glas men fortfarande i huvudsak ungt. Ett oförvanskat terroir-vin, som det verkar skapt av endast jord och druva. Traditionella doningar av högsta klass. Svingott, igen. (93)

2004 Sottimano Barbaresco Pajoré

Stort tack till H & K för lång skön kväll i gott sällskap av vingalningar. Eftersmaken av Barbaresco Pajoré passade bra att suga på i taxin hem...

Munskänkarna provar Moderna Spanien

2009 Lagar de Cervera Rias Baixas Albariño (23044, 129 kr)



2009 Martinsancho Rueda Verdejo (6036, 100 kr)



La Guita Manzanilla (8201, 94 kr)



La Bota de Amontillado No9 (95712, 445 kr)



2006 Villa de Corullón Bierzo (90118, 329 kr)



2006 Roda Reserva (99916, 269 kr)



2007 Valtosca Jumilla Syrah (92064, 149 kr)



2002 Salvador Poveda "Borrasca" Alicante (74562, 198 kr)



2007 Emilio Moro "Malleolus" Ribera del Duero (94655, 298 kr)



2005 Quinta Quietud Toro (94867, 229 kr)



2007 Vinyes Dominèch "Furvus" Montsant (99096, 249 kr)



2007 Eben Sadie Terroir al Límit "Torroja" Priorat
(94298, 346 kr)

2004 Dominio de Tares BembiBre

Det är inte ofta vi korkar upp spanska viner här hemma, men efter kvällens intressanta smakprov får vi mersmak. Varken druvan eller området är ens det minsta bekanta för oss. Vi laddar upp med vitlöksgnuggade lammkotletter stekta i gåsflott, bönsallad, belugalinser, haricots verts och insalata caprese. Vinet borde landa rätt. Vi vill bli överraskade ikväll...

2004 BembiBre är gjort på druvan mencia - första gången för oss. Bara det är spännande nog. Vinets färg är tät och mörkt blåröd. Doften är intressant, med skogsbär, parfymig viol, någon ton av mörka russin och en skönt djurisk inramning av tjära, korv, vitpeppar och bondgård. Smaken är varm, rund, djup, med mustig fatkaktär. Riktigt gott och en smula rustikt! Lite lägre syra och en aning eldighet (14%), väl infattad i helheten. S invänder lite mot den lägre syran, men det man förlorar i spets får man istället igen i smakrikedom. Vi kan ju inte området alls, utan kommer istället att tänka på syrahdruvan, mer specifikt på någon mindre, bonnigare producent, ett varmare år, från ett riktigt bra läge i norra rhônedalen, och med den mustighet och rondör som kommer när syrahvin börjar mogna.

Men Dominio de Tares är förstås inte någon vinbonde i rhône - utan en modernistisk, framåtsträvande företrädare för den nya vågen i nordvästra Spanien. Menciadruvorna kommer från 80-100 år gamla stockar. Vinet jäste i 25 dagar med daglig battonage och fick sedan en utdragen malolaktisk jäsning (65 dagar) sur lie på fat av missouriek. Slutligen lagrades vinet i 15 månader på nya medium- och hårdrostade franska ekfat. WS parkerar på 91-94p de senaste fyra åren. (91p till 2004). WA tar det lite lugnare med 89p. Låter inte så tokigt, eller hur? Famla efter blindskriften och hitta ett kanonbra vin!

2004 Bem bi Bre (Dominio de Tares, San Román de Bembibre, Bierzo Alto, Castilla y Leon)