Castel del Monte: 7x Il Falcone Riserva

Det underbara med Italien som vinland är bland annat detta:
hur länge och hur mycket man än håller på och provar och upptäcker, så nog kan man ge sig fan på att det snart dyker upp något annat spännande som man totalt har missat. Precis så var det häromdagen när vi fick träffa Sebastiano de Corato från den traditionella producenten Rivera i norra Apulien.

Apulien är ju en rätt utdragen landsända, som bekant. Tänk er tolvcentimetersklackar på stövlarna, eller fyrtio mil autostrada att avverka från norr till söder. Sådana avstånd lämpar sig dåligt för generaliseringar. Då är det mer behändigt att dela upp regionen i tre delar. En i söder, som odlar negroamaro. En i mitten, som odlar primitivo. Och en i norr, som odlar uva di troia.

Till skillnad från de första två sorterna mognar uva di troia sent på hösten och får därmed en mycket svalare aromatik med inslag av violblommighet. Vidare blir strukturen betydligt tajtare och tuffare än man föreställer sig är möjligt här långt söderut, med riktigt höga värden för såväl syror som tanniner. Det finns vissa likheter med Monte Etnas stolthet nerello mascalese.

Liksom i de flesta delar av Italien förr i tiden, så använde man även i Castel del Monte lång lagring för att mjuka upp det unga vinets vresiga struktur. Dessutom planterade man var tredje rad med montepulciano - en lite mjukare sort, åtminstone relativt sett. Vineriet Rivera grundades 1950. De första decennierna sparades deras riserva fem långa år i stora betongtankar. Resultatet kallades Stravecchio - en äldre synonym för riserva.

1971 blev området Castel del Monte upphöjt till DOC. Samma år döptes Riveras riserva om till Il Falcone. Det var ett slags hommage till den mäktige kejsare som låtit uppföra den imposanta fästningen 750 år tidigare (ja, Fredrik II gillade faktiskt att jaga med falkar också). Under de följande 1970- och 80-talen jobbade man ungefär som i Piemonte med nedsänkt skalhatt och lagring i stora botti av slavonsk ek.

1995, mitt i den moderniska flodvåg som förändrade det italienska vinlandskapet i grunden, gick man över till att vinifiera i rostfritt stål och uppfostra i små franska barriques (dock bara en fjärdedel nya). Men redan 2004 backade man halvvägs tillbaka och kastade ut hälften av barriquerna för att återknyta till traditionen med medelstora botti, den här gången av fransk ek.

Inte oväntat blir det en verkligt intressant upplevelse att vertikalprova sig fram genom de tre senaste epokerna. Dels får man en blixtbelysning av hur de olika metoderna påverkat vinets utseende, doft och struktur. Dels får man tillfälle att försöka förstå vad som utgör essensen i druvan uva di troia och Castel del Monte Riserva. Och så får man ännu en gång besked om att klassiskt utgjorda italienare håller i evigheter.


1986 Il Falcone Riserva

Ljust rödbrunt i glaset med tegelorange kant, utseendet nästan klart. Doften är fint utvecklad med aromer av torkad och syltad röd frukt. Dessutom lite rödvinsvinäger och balsamiska drag, samt mognadstoner som liknar läder och torkad karljohansvamp, båthus och tjära. Ett riktigt fint sniff! I munnen slankt och stramt tanniskt med markerad syra och bra precision i de röda aromerna och det klassiskt eleganta uttrycket. Stiligt vin som hittat fram och knappast lär vika ned sig de närmsta decennierna.

1993 Il Falcone Riserva

Färgen är ljust rödbrun med bred tegelkant, utseendet klart med finkornig fällning. Den stora doften är rejält utvecklad och ger ett lätt övermoget intryck med inslag av tawny port och nötter, men för övrigt finns ungefär samma doftprofil som i förra glaset. Om nu doften ger viss anledning till oro (åtminstone i denna flaska) så rätar smaken ut frågetecknen genom mer kraft, mer tanniner och - faktiskt - än mer vital röd frukt. Slutet är långt och givande.

1996 Il Falcone Riserva

En mörkare rubinröd färg. Doften har hunnit få en viss utveckling, men frukten upplevs betydligt mörkare med kompletterande aromer av lakrits, russin, nötter och medicinala örter. Smaken har en större och mer extraherad struktur med tydligt komplement av mjuksträva ektanniner. Vi upplever en viss obalans mellan syror och tanniner, det hela blir mer stabilt och tuggbart än elegant.

1999 Il Falcone Riserva

Ännu ett mörkt rubinrött vin. Doften upplevs lite mer utvecklad än föregående med inslag av torkad frukt, plommon och mogna röda bär, medicinala/balsamiska toner samt ceder och kryddnejlika som man kan vänta sig från små franska fat. Liksom nittiosexan präglas smaken av större och rundare tanniner med inslag av ek. Syrorna spelar i underläge gentemot effekterna av den franskinspirerade vinmakningen.

2001 Il Falcone Riserva

Även här en mörkare färg. Doften har viss utveckling med mörkare aromer och torkade inslag som russin och plommon (torrt år) samt en del oxidativa toner vid sidan av sådant som fanns i de förra glasen. Av de tre medelålders vinerna är detta det tuffaste och smakmässigt mest knutna och därmed det mest lagringskrävande, med osöt frukt, obändiga tanniner och en viss bitterhet som verkar behöva mer tid.
Kan nog överraska om tio år eller så.

2005 Il Falcone Riserva

Färgen är klarare blåröd/varmröd och doften känns fortfarande ungdomligt frisk, även om den samtidigt bjuder på någon utveckling.
Röd och mörk frukt i lika delar, med violer och örtigt balsamiska, lätt medicinala drag. Mest intressant är det nya intrycket i munnen, där vågskålen lutar mer åt friska syror och tanninerna faller in på ett mer självklart sätt. Kort sagt - bättre balans och fräschör, vilket också kvitteras ut i bättre längd. Ett scenskifte till det bättre.

2007 Il Falcone Riserva

Ett ungdomligt och transparent intryck med rätt pigg bärighet och friska violtoner. Röda och mörka bär, en liten men positiv syltighet, örter och lätt balsamiska drag. I munnen gläds vi åt den friska syran, den stramt hållna frukten och de balanserade tanninerna som känns mogna och greppiga men inte alls störs av pålagd ek. Det känns som om man tagit det bästa från det gamla och lärt sig av mellantiden för att till slut ge riservan en omdömesgill och försiktig förnyelse. Riktigt gott och riktigt lovande för framtiden.

Slutet gott, allting gott. Den här typen av traditionellt skolade matorienterade italienska lagringsviner brukar ofta tilltala oss, och så även här. När man dessutom får så tydligt kvitto på historien, de rådande avsikterna och utvecklingspotentialen så är det väl ingen tvekan om att det är värt att följa upp och lägga undan, åtminstone om man har utrymme över. Nollsjuan släpps på bolaget i december för ynka 119 kr (€14 på plats). I den modesta prisklassen kan vi bara komma på ett annat SB-vin som håller så här länge: La Bastide Blanche Bandol.


Importören Moestue bjöd in till provningen.

Giro d'Italia med Munskänkarna

I måndags rullade vi hela stöveln runt på två och en halv timme. 140 italien-fans hade hörsammat kallelsen att prova 12 viner från 12 olika regioner - det blev 108 korkar att dra, lika många flaskor att kolla av och 1680 glas att skänka upp. Det enda raka i det läget, det är att bjuda in en vän att gästblogga. Alltså välkommen, Henrik! Startfältet och deletapperna lyder som följer:

TRENTINO
2006 Riserva del Fondatore Edmund Mach Trento DOC (Istituto Agrario San Michele all’Adige) 250 kr

LOMBARDIA
2003 Franciacorta Brut Millesimato DOCG (Azienda Agricola Castelveder) 215 kr

TOSCANA
2006 Montevertine Toscana IGT (Azienda Agricola Montevertine) 395 kr/magnum

CALABRIA
2005 Ronco dei Quattroventi Ciró Riserva DOCG (Fattoria San Francesco) 135 kr

SICILIA
2001 Calabretta Etna Rosso DOC (Azienda Vinicola Calabretta) 135 kr

PIEMONTE
2004 Vigneto Prapò Barolo Riserva DOCG (Azienda Agricola Schiavenza) 315 kr

BASILICATA
2004 Vigna Caselle Aglianico del Vulture Riserva DOC (Casa Vinicola d'Angelo) 109 kr

MARCHE
2008 Barricadiero Marche IGT (Vini Aurora) 179 kr

PUGLIA
2007 Morella Old Vines Primitivo Puglia IGT (Azienda Agricola Morella) 250 kr

VENETO
2004 Marta Galli Amarone della Valpolicella Classico DOC (Azienda Agricola Le Ragose) 350 kr

SARDEGNA
1987 Vernaccia di Oristano Riserva DOCG (Attilio Contini)
135 kr/50 cl

EMILIA-ROMAGNA
2007 Arrocco Albana di Romagna Passito DOCG (Fattoria Zerbina) 175 kr/50 cl

Cyklist Henrik har ordet:

"Trots en djup kärlek till Italien har jag bara prövat ett eget Tour de France i miniformat – en gång i Provence och en gång i Bretagne. Så, hur ska man kunna motstå chansen till ett Giro d’Italia, ett Giro som inträffar en vanlig måndag när man inte ens behöver sätta rumpan på en cykelsadel? Allora, låt oss gå till Näringslivets hus där Munskänkarna ställde upp ett dussin italienska viner från lika många regioner.

Det börjar bubbligt, med två glas. Det första är ljust och ger ett allmänt ungt intryck. Men det är rätt växel ilagd på nosen med citrus åt citronhållet och en rejäl dos mineraler som i alla fall varit i närheten av något slags hav, det finns också något svavelliknande och en aning blomstjälk. Moussen är gräddig med liten touch av goda äpplen, syrorna svischar till och det är riktigt elegant – överraskande bra, klottrar jag ner. Med lite luft kommer ganska ljuvliga blommor som lirar fint med citrusen, äpplena och mineralen. Det här skulle utan tvivel kunna ta mig på en cykeltur till Champagne om någon serverade mig helblint. 2006 Riserva del Fondatore Mach slår ganska enkelt 2003 Castelveder Franciacorta i spurten. Franciacortan är mörkare, gulare i färgen - mogen - och har trevliga nötter och nougat på nosen, tillsammans med lite sherrytonad oxidation. Men i munnen är det inte särskilt harmoniskt, och det ringer en lakrisal gummi-ton och bitterhet mot slutet. Är felet helt enkelt bara årgång 2003?

Första röda duellen blir jämnare. Nu är färgen är tämligen mörkt röd i glaset. Doften är aningen reduktiv, väldigt blommig, frukten är cassis/viol ripplad med röda bär och örter. Även en gnutta stall ger sig tillkänna. Smaken är slank men mäktig och följer spåret med cassis som brottas framgångsrikt med röda bär som krossats med sten. Örterna är alldeles ljuvliga, syrorna vittnar om en tur jag tagit förut, en tur uppför Toscanas backar ända upp till svalvuxen högklassig sangiovese. Tanninstrukturen är där, örterna går mot lakrits och med lite luft kommer alldeles underbara blommor på nosen. Montevertine har massor att komma med även i vintage 2006. Den här gången kommer det från magnumflaska och jag skulle lagra ett par år till. 2006 Montevertine glider i mål utan händer på styret före 2005 Ronco dei Quattroventi från Kalabrien. Ändå, denna Ciró gör mycket för mig som suttit på torget i staden Tropea och utforskat vad druvan gaglioppo är (samma här, det var visst 97:an, reds anm ;-) Cirón har trots allt en hel del gemensamt med Montevertine och liknar i brist på bättre liknelser en rustik och gammaldags – men bra! – chianti classico. Den har tanniner, fat, viol/cassis, fina mineraler och en coolt skitig känsla. Gott!"

"Glas fem vrålar: You can’t fake the funk! Här är det mörk frukt making peace and love med ädla blommor, här finns en viss volatilitet och lite maraschino-toner. Riktigt snyggt skitig doft med rejäla körsbär som motsägelsefullt ändå ger lite burgundisk känsla. I munnen är det slankt, men absolut inte kraftlöst. Här finns en rejäl orientbasar med kryddor plus lite dynga och de fint mogna körsbären förstärks av en grymt fin mineralitet. Och så får syrorna det hela att ringa länge, ungefär som om Carlos Santana håller en och samma ton i en evighet. Jag har ingen aning om hur ett hippie-vin kan vara elegant, men det här glaset klarar balansgången efter lång träning på vulkanens rand.
2001 Calabretta Etna Rosso vinner grenen "dricka i dag" med lätthet, men 2004 Barolo Prapó Riserva kräver revansch om fem-tio år. Prapó är mycket mörkare och luktar ädel men knuten nebbiolo lång väg. Markörerna är på plats (rönnbär, en diskret brettighet, läder, viol, en dammig grusväg, en gnutta lakrisal-tjära, lite peppar och en bestämd tanninstruktur). Här behövs bara tid att vila sig i form så lär den klättra uppför Etna som Pantani på Epo för ett revanschmöte."

"Glas sju är mörkt med ljusnande kanter i glasen. Rätt blygt på nosen, men lite snurr på glaset lockar det fram läder, jord, tobak, mörk frukt och örter/lakrits. Men det är i munnen kedjan hoppar till och lägger i tians växel. Ett rejält ryck av mörk frukt typ plombär/övermogen cassis, aningen russin/torkad frukt, apelsinsyror, basarkryddor och en känsla av undervegetation. Kvällens överraskning av det positiva slaget – för 109 pix! 2004 Vigna Caselle Riserva knockar 2008 Barricadiero ganska obekymrat. Då är Barricadieron ändå alldeles utmärkt - bara lite väl ung. Annars har den stallet, äppelsyrorna, cassisen, lädret och inte minst tanninstrukturen för att vilja kräva revansch om några år."

"Nästa duell är något för gottegrisarna, trots att vi inte nått fram till de två vita sötingarna än. Kardemumma inlagd i sprit är mitt första intryck av det ena glaset. I det andra handlar det om ingefära. Båda vinerna är rätt duktigt volatila, men 2004 Marta Galli Amarone - den med kardemumman - bjuder också på en mängd torkad frukt, läder, malört och ett löfte om munfyllnad. Jorå, smaken bekräftar att här är spisen öppen, varm och inbjudande. Smaken är som doften fast nu tillkommer lite fin, mörk choklad. Det här behöver också sin ost – och några år till på rygg. Inte riktigt mitt glas, men den vinner ändå enkelt över 2007 Morella Old Vines Primitivo som har ingefäran vid styrstången. Morella bjuder också på klockren björnbärssylt, stekta äpplen i kanel och en ton av mint. Jag blir inte sugen på mer."

"Till sist, låt oss tala om blommor och bin. Jo, 2007 Arrocco Passito får mig att tänka på sådant, för här stiger det honung ur glaset, vackra blommor och en riktigt häftig citrusbensin. Här finns också persikor, aprikoser, citrusskal i en stil som påminner om en sauternes, men också friska syror som stagar upp. Det tävlar väl knappast i samma division som tungviktarna i Sauternes, men det här gillar jag stenhårt. Sannolikt ett skitkul fälleben i en blindprovning. Zerbinas Arrocco vinner ganska obesvärat i min mun över Attilio Contini, men hans mogna och nästan torra Vernaccia Riserva är också riktigt fin. Här dominerar nötter (valnöt, hasselnöt), men det finns en fatoxiderad och knäckig ton, citrusskal, mineral och gott om torkad frukt. Det som gör att den inte når upp till Arrocon är att syrorna är aningen låga.

Nog krävs det lite sittfläsk och viss spänst i gommen för att klara ett Giro, men jag hänger lätt på när det är dags igen."


Rubb som stubb kommer från Carlo Merolli, romare och cyklist.

3-betygsviner 18 januari

2004 Candido Immensum

Det var åtta år sedan vi smakade det här vinet senast. Men det lämnade ett klart positivt avtryck. Vi minns också att priset faktiskt är lägre nu än då. Mer nyligen har vi druckit 1997 och 1999 av Duca d'Aragona, som är ett härligt gammeldags och säreget vin i riservastil, inte minst bra till vilt. Efter ett par veckor i Kalabrien sommaren 2005 fick vi nog av brända syditalienare för ett tag framåt, trots att vi valde med omsorg. Men Candido har renommé som ett av Apuliens bästa vinerier. Man håller hög kvalitet och de bästa vinerna, Duca d'Aragona, Immensum och Capello di Prete odlas i vingårdar med rejäl temperaturskillnad mellan dag och natt. Det ger en längre mognadsperiod, alltså mer fräschör. 160 egna hektar och 2 miljoner flaskor om året är visserligen en hel del vin. Men man har Severino Garofano, inofficiell världsmästare i vinmakning på syditalienska druvsorter, som konsulterande vinmakare.

Nåväl: Immensum är gjort på negro amaro och 30% cabernet sauvignon. Doften är god, rätt bred och vinös med en hel del aromatisk finess, mycket örter, lite gräsigt cabinslag och övertoner av blommor och ljus choklad. God, rätt eldig, lite russintonad smak med brända mandlar, läder och fin längd. För ursprunget förvånansvärt friskt och stramt, ett bra vin. Vänner av piemontesisk nebbiolo kan nog hitta ett och annat att uppskatta i detta klockrena prisfynd. Köp nu och drick gärna till syditaliensk matlagning med salsiccia, tomater, svamp, mascarpone.

2004 Immensum Salento IGT (Francesco Candido, San Donaci, Puglia)