Bourgogne 1978

1978 var året när The Clash gav ut sin andra LP-skiva. Ebba Grön släppte sina två första singlar och fjortisar landet över läste Ulf Lundells Sömnen. När man tänker på ett vin från 1978 så tänker man osökt på någonting väldigt gammalt. Funderingen att riktigt bra viner kan leva lika länge som en människa och att Joe Strummer sedan länge är borta ger lite perspektiv på hur pass ålderstigen man blivit.

1978 var också en av fåtalet femstjärniga årgångar i Bourgogne (andra perfekta årtal var 1966, 1969, 1990, 2005 och 2010). Växtsäsongen började riktigt kallt och vått, så fruktsättningen blev klen. Efter ett lyckligt väderomslag 20 augusti gick sommaren i mål med sex veckors sol och värme. Skörden blev liten och sen, men av bästa kvalitet. Det är i sådana årgångar som varenda kotte kan göra gott vin.

Vi plockade ihop en provning med mindre kända namn. Gärna små domäner om det fanns att få tag på, men också andra rangens négocianter. Även såna kunde ju fixa till det i toppårgångar som '66 och '69, så varför inte '78? Och gamla bloggbekantingen Domaine Maillard med sin goda Beaune Grèves - kunde de göra vin redan på stenåldern?

Domaine Maillard Père et Fils - bra fill

Domaine Marcel Bocquenet - ännu bättre fill

Hospices de Nuits - fill it up!

Maison Jean Bouchard - bra fill här också

Domaine Les Perrières - prima fill

Bichot Domaine du Clos Frantin - prima fill

Maison Coron Père et Fils - nere på skuldran...

1978 Beaune 1er cru Les Grèves (Domaine Maillard Père et Fils)

Glaset har ett klart, ljusare varmrött utseende med tegelkant. Doften är öppen och underbar fin, balanserad och komplex. Ljusa toner av röda bär, några jordgubbar, lite rönnbärsgelé, fint ädelträ och torkad späntved, en gnutta knäck, såväl friskt som multnande skogsgolv, rostigt järn och jodsälta. Smaken drivs av den fullständigt knäckande syran, som fortfarande är ruggigt vital och saftig, perfekt förenad med intensivt fokuserade rödorangea fruktaromer. Tanninerna är lätta men fina, det finns inget bittert eller kantigt. Kvällens kanske längsta smak, tack vare den spikraka ljusstrålen i fruktsyran.

Maillard gör fortfarande gott vin från Grèves (kolla här) - men att de gjorde så bra vin redan då, och att det skulle utvecklas till denna skönhet efter 35 år var faktiskt mer än man kunde tro. Men så är också Grèves ett av de bästa lägen i Beaune och årgången.. som sagt, femstjärnig. Vår favorit.

1978 Nuits-Saint-Georges (Domaine Marcel Bocquenet)

Ännu ett vackert glas med transparenta, lite mörkare brunröda toner. Den köttiga doften bjuder på ursprungstypiskt animaliska drag med en härlig känsla av mineralitet. Rostigt järn, rostbiff, läder, mörkare skogsbärsfrukt, lakritsrot och stensöta, jord och kokkaffe. I munnen ett friskt syrligt vin med ganska slank kropp och fin koncentration av rena fruktaromer i mitten. Tanninerna är rejälare och kryddigare än i föregående vin, men något lättare än i nästa. Skön längd tack vare fruktsyran och koncentrationen.

Ännu en lyckad chansning med skön nostalgisk etikett. Så kunde det fortfarande se ut här och där första gången vi reste i Bourgogne på 90-talet. Sonen Daniel Bocquenet är fortfarande aktiv på samma fyra hektar som hans far en gång köpt med pengar han jobbat ihop hos en négociant i Nuits. Nej, sånt går inte att göra idag. Och det säger sig själv att det inte går att leva på att göra halvkasst vin från bara fyra hektar. Därför är vinet så här bra.

1978 Nuits-Saint-Georges Les Maladières Cuvée Grangier (Hospices de Nuits/Maison Julien Bouchard)

Relativt ljus färg, klart och transparent utseende, friska röda toner med tegel i kanten. Doften är mångfacetterad och utvecklas på ett väldigt positivt sätt under provningen. Här serveras röd frukt, nypon, örter, kryddor och peppar, balsaträ, mynta, kött och chark, båthus och tjärat rep. Först anas en liten orenhet, men den blåser bort med någon timme i luften och det blir bara bättre. Jämfört med föregående har detta vin både större kropp och struktur och samtidigt mer förfining - tanninerna strös ut som ett fint pulver över tungan. Den spänst som inte riktigt fanns där i början vaknar alltmer till liv och vinet är faktiskt som allra bäst när det är dags att gå hem. Tolv röster räckte till en delad förstaplats.

1978 Nuits-Saint-Georges 1er cru Les Murgers Cuvée Guyard de Chaugey (Hospices de Nuits/Maison Albert Bichot)

Otur med en av flaskorna gav oss ett glas som inte var 100% rent, utan visade svaga men ändå omisskännliga tendenser till korkproblem. Smaken upplevdes därför lite hårt lingonsyrlig och kantig eller träig i slutet. De som fick den bästa flaskan var så nöjda att de röstade fram det till en delad förstaplats. Massor av mineraler och tanniner i toppklass var två av skälen.

1978 Vosne-Romanée (Maison Jean Bouchard)

Varmrött åt tegelhållet. Nosen har en framskriden utveckling med en del oxiderade drag. Varm och lite syltig frukt med undervegetation, rönnbärsgelé, fikonsirap, farinsocker, karljohanssvamp och soja. Ganska lätt i munnen, hyfsad syra, aningen gles frukt och uttorkande tanniner i slutet. Kvällens solklara jumbo, men ändå ett drickbart vin.

1978 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Petites Chapelles" (Domaine Les Perrières)

Det här ser rejält ut, en transparent varmröd färg. Doften är väldefinierad, fräsch och förbluffande ungdomlig med drag av mörkröd körsbärsfrukt, våt sten, sval multnande undervegetation, frisk nyhyvlad ek, bittermandel, sandelträ och kryddor. Smaken välbyggd med tät och stabil tanninmatta, goda syror, liten känsla av ny ek (glasspinne) i slutet. Enastående renhet och fräschör för ett såpass gammalt vin. Bara aningen för tydliga nyekstoner för våra preferenser, men vi skulle ändå med glädje dricka det här igen.

1990 skrev Parker, innan han och Bourgogne gjorde slut: "This is another of those small, unheralded estates in Burgundy that can on occasion produce som fine wine at realistic prices. The 1978 and 1980, for example, would place well in many a blind tasting of the wines from these two fine vintages." Petite Chapelle ligger precis nedanför Chapelle-Chambertin, med en ganska tung jordmån. Egendomen verkar ha lagt ned under 1990-talet eller strax efter millennieskiftet.

1978 Clos Vougeot (Maison Albert Bichot - Domaine du Clos Frantin)

En doft i klass med de första tre glasen, frisk... mångfasetterad... sammansatt. Tjära, mynta och ädel volatilitet - det ligger nära till hands att säga nebbiolo-vibbar. Rök och slånbär, ganska mörk frukt, våta stenar och fin ek, ljusare choklad. Så friskt man kan önska i munnen, ett elegant bygge med medelfyllig kropp och väldefinierad struktur, aningen träigt i slutet men inte alls oangenämt utan mer som äldre nebbiolo. Härlig drickbarhet, och blir bara bättre ju längre tid det får i glaset.

Ännu en positiv överraskning - Bichot x 70-tal känns som en riskabel formel, men det här vinet levererar. Domaine du Clos Frantin äger en halv hektar i Clos Vougeot uppdelat i två lotter. Den ena ligger i det nedre södra hörnet som gränsar till regional appellation och vetter mot Vosne-Romanée. Den andra finns i övre södra hörnet nära gränsen till Grands-Echézeaux.

1978 Echézeaux (Maison Coron Père et Fils)

Doften är väl framskriden med oxidativa och volatila toner som rönnbärsgelé, fikonsirap, choklad, farin, soja, torkad karljohansvamp, läder och tjära. På plussidan räknas en rejäl fruktkoncentration och några florala övertoner av ros och viol. I munnen ett runt, rikt och fylligt vin med massor av substans och smak, bara inte i tillräckligt friska nyanser. Alla tre flaskorna hade tyvärr passerat sitt optimala drickfönster men satte ändå ner foten och slog sig för bröstet.

24 flaskor varav två aningen korkade.

Väldofterna, den fina fruktkoncentrationen, de friska syrorna och den välbyggda strukturen, slutligen de utdragna efterklangerna. Det är vad vi kommer att minnas från den här kvällen. Och jodå, vi fyllde på med Beaune Grèves från Maillard.

Snälla Rara vilken Bourgognekväll

Gubbamidda: 60-talet revisited

Det är något särskilt med gamla viner. De förmår i lyckliga stunder kommunicera på en känslomässig nivå som annars är förbehållet de sköna konsterna, och de stora naturupplevelserna. Aldrig känns det väl så poänglöst med siffror som när man sitter med ett vackert åldrat vin i glaset och försöker registrera alla inkommande stimuli. När sedan druvorna skördades ett par tre decennier tidigare än man vågar tro, då är det liksom bara att kapitulera.

Vi får inte mer än fyra glas att prova den här kvällen, så temat verkar handla om kvalitet före kvantitet. Första glaset är mörkt rödbrunt med ett lite oklart utseende. Här möts vi av en stor och utvecklad nos, varm och lätt oxidativ. Mogna plommontoner kompletteras av skogshallon och jordgubbssylt. Därtill balsamiska drag. Kryddlåda och lakrits. Farinsocker, torkade porcini, köttbuljong, och så lite ostbutik på det. 

I munnen visar sig frukten vara riktigt tät och lite söt, med ungefär samma aromer som i doften. Smått kryddiga och peppriga sensationer sluter upp i smaken, dessutom rustikt byggda tanniner, en hygglig syra och behaglig rondör. Det mesta av smaken kommer i mitten, med sälta och lakrits i efterklangen. Vinet lider en smula av oxidationen, men känns som ett fullmoget från Rhônedalen, kanske mest troligt södra, i en varm årgång som 1990 eller 1997.

1969 Maison Jérome Chatellier Chambolle-Musigny

Jösses. Kan monsieur ha pytsat i lite vin söderifrån? Rätt gott, men den chambollska finessen får man leta efter någon annanstans. €60.

Här har vi en kristallklar transparent rubin med liten tegelkant. Doften är uttrycksfull, komplex och perfekt definierad. En exemplarisk mognadsutveckling med balsamiska toner, gasbinda, rost, läder, ljus tjära, rökt korv, ceder, örter, röda bär och apelsiner. Det känns som om stjälkarna har fått vara med i jäskaret och stilen upplevs därmed som helklassisk. I munnen en ganska slank varelse med frisk fokuserad syra och intensiv koncentration i aromerna. Smaken är betydligt mer lättfotad, renare i uttrycket, och resor längre än föregående vin. Här har vi precis den där skönhetsupplevelsen som inledningen syftar på! Fåfänga deskriptorer som "elegant", "burgundiskt" och "underbart" trillar ner i blocket tillsammans med en massa plus. Visst skulle vi kunna vara i någon av Bourgognes ädlare appellationer, men pekar ändå inte gasbindan, tjäran och korven på norra Rhône? Kanske Chave?

1966 Maison Jérome Chatellier Corton

Helt klart kvällens vin. Tar givetvis slut först. €114.

Rubinrött, lite oklart utseende med tegelkant. Komplex näsa med plommon och mjukkokt röd frukt (ankomna jordgubbar). Undervegetation, lakrits och en lätt tjärton. Lite stjälk, plåster och gasbindeväv. Ingefära, kanel och en gnutta ostbutik. Ganska bra volym i munnen, en osöt smak med frisk syra, varken tät eller gles utan snarast transparent i känslan. Finpulvriga tanniner, kryddighet och sälta, skön längd. Underbart gott. Vi tänker lättfotad syrah från Côte-Rôtie, kanske tjugo år gammal.

1969 Caves des Paulands Aloxe-Corton

Riktigt lyckat och en klar medtävlare om andraplatsen. €60.

Ljus rubin, transparent röd med hög lyster och en liten tegelkant. Nosen är fint utvecklad med balsamiska drag, rostigt järn, aningen brettig gasbinda, örter och en lätt stjälkighet samt klockren rödbärig frukt. Om doften känns mogen, så är smaken desto mer ungdomlig. Relativt lätt och slank med frisk syra, ganska stramt hållen med lagom koncentrerade röda fruktaromer. Längden är alldeles utmärkt med en antydan till värme. Upplevs lite lättare i kroppen än de andra tre, men har en vacker fruktintensitet. Hur ska vi nu passa in det här i vårt mönster? För det är väl inte så att vi har en bättre bourgogne i glaset?

1969 Labaume Ainé & Fils Echézeaux

Nästan otäckt ungdomligt. Smakar knappast äldre än 20 år. Näst bäst. €84.

Vi gick som synes ett antal mil vilse i gissningarna och ville läsa in ett mönster av Rhône mest hela tiden. Ingen av provarna runt bordet var ens i närheten när det gäller vinernas ålder, utan teorierna höll sig till 1990-talet för att sedan försiktigt hoppa bakåt i tiden, ett decennium i taget.

Etiketterna på de gamla bourgognerna påminner om en kyrkogård med stenar vars namn inte längre är med oss. Små négocianter som för länge sedan tagit ner skylten, packat ihop eller köpts upp av någon större granne. Det här är väl knappast något för etikettsdrickare eller auktioner, och andrahandsvärdet är begränsat. Men vi som lever för upplevelsen har mycket att hämta. Tack för det.

Lucien Le Moine med Rotem Saouma

I måndags var vi på lunch och fick möjlighet till halvannan timmes intimare umgänge med nollniorna från Lucien Le Moine. 2009 är den tredje årgången vi provar från den lilla negocianten i Beaune. Om början på vår bekantskap och bakgrundshistorien till denna rätt speciella verksamhet kan man läsa här och här.

Israelfödda Rotem Saouma är inte precis någon blyg viol. Med stark och bestämd röst förkunnar hon hur man bäst uppfostrar sin bourgogne - för det är just vad man gått in för i det här huset, uppfostran. Och när det gäller vin, så var den bättre förr. Åtminstone om man frågar Rotem och hennes make Mounir.

De vita vinerna köps in som nypressad must, medan de röda kommer till källaren som nyjäst vin. Man får väl gissa att det har utgått en hel lista av direktiv till de (hemliga) odlare som paret har valt att skriva kontrakt med, såväl när det gäller vingårdsarbetet som hur själva alkoholjäsningen ska gå till.

Uppfostran ser ut ungefär som det kan antas att den gjorde i Beaune innan andra världskriget. Den står i stark kontrast till moderna tiders vinfipplande, och handlar i mångt och mycket om tillgång till kalla källare där omvandlingen av äppelsyra till mjölksyra inte kommer igång förrän på försommaren året efter skörden. Det man framförallt eftersträvar är en lång, lugn och givande samvaro med hinkvis av drägg. Jästrester, alltså.

Rotem förklarar med övertygelse att jästfällningen är det som ger vinet styrka och motståndskraft att klara en lång framtid. Svavlet jämför hon med medicin, och sådana ska man ju inte använda mer än nödvändigt. Ett varmt år som 2009 var man dock tvungna att hejda mjölksyre-bakteriernas aktivitet med en "näsknäpp" av fem gram svavel per hektoliter för att inte den malolaktiska jäsningen skulle ta vid omedelbart, utan vänta med att komma igång tills vintern passerat och försommarvärmen höjer temperaturen nere i källaren.

Det är en reduktiv uppfostran, omdragningar är inget man håller på med. Men eftersom man använder sig av enbart nya ekfat, så blir syresättningen tillräckligt bra ändå. Däremot rör man gärna om i jästfällningen ett par gånger per månad, och så händer det att man sprutar in lite kolsyra med en slang i faten som ett alternativ eller komplement till svavel. Innan buteljering flyttas vinet med hjälp av gravitation till en tank där de får vila och klarna någon vecka. I den här fasen återstår det ungefär 15-20 mg fritt svavel per liter. Sedan är det dags för tappning utan klarning eller filtrering, med en liten extra dos sulfiter. Eftersom det kan finnas en aning resterande kolsyra och tendenser till reduktion rekommenderas karaffering av de unga vinerna.

Det vi slås av under provningen är 1) att man lyckas skapa en så pass tydlig husstil trots att verksamheten enbart handlar om efterarbete och
2) att de splitternya ekfaten är förvånansvärt diskreta, inte minst om man jämför med mikro-negocianten Olivier Bernstein som också kör splitternytt, samt 3) att man gjort en riktigt vacker tolkning av årgång 2009. Enligt Rotem var det en perfekt skörd som gav alltigenom hälsosamma druvor utan inslag av röta. Vi märker inga tendenser till bitterhet - vilket vi upplevt i en del andra nollnior. Syrorna är generellt friska och vi noterar inga ansatser till värmeblurr i frukten. Den enda "invändningen" vi egentligen har att komma med är en lätt men märkbar alkoholvärme i eftersmaken som finns i de flesta glas.

Den här gången väljer vi att damma av sifferbetygen för att underlätta jämförelsen.

2009 Bourgogne Blanc
Lätt parfymerad doft, ganska rik citrus, lätt ekig med sandelträ och orientkryddor. Ovanligt bra extrakt för basnivå, hög syra, god intensitet. (89)

2009 Meursault Les Charmes
Öppen doft med vita blommor, fin mineralitet med kalkigt nyp, frukt av inlagda päron/persikor, fina fattoner som sandelträ, orientkryddor och vanilj. Mjuk attack i munnen och relativt intensiv mitt, elegant finish med bra grepp och persistens, lång efterklang. (91)

2009 Puligny-Montrachet Les Folatières
Mörkare doft med fetare frukt, kanderade citronskal, mineral och aning terpentin/kåda. Rik och kraftfull smak med hög koncentration och intensitet, fyller ut bra i botten, kryddig finish med tendenser till alkoholvärme, bäst av de tre vita premiers crus. (93)

2009 Puligny-Montrachet La Garenne
Ljus doft med rikliga övertoner, först något knuten och diskret, vit frukt, tulo, blommor, kryddor och bark, öppnar långsamt, väldigt fint skimmer, mest spännande doften hittills. Relativt lätt smak, torr och stram med stor elegans men också något klen underbyggnad. Ingen värme i efterklangen. Sirligt och sympatiskt. (92)

2009 Corton Blanc
Något oklart utseende, uppenbarligen ofiltrerat. Fluffig gräddig doft, påminner om citronfromage med vanilj. Len attack i munnen, relativt slank och alldeles ren mittsmak, dominant och knivskarpt fokuserad syrastruktur med spikrak linje hela vägen ut. Mycket intensiv och mineralstinn avslutning och enveten längd där syra och alkohol samverkar till en aningen vass känsla idag. Verkligen imponerande vin som behöver tid på rygg. Bäst av alla de vita. (94)

2009 Corton Les Grandes Lolières
Elegant, gräddig doft med citronfromage, mineraler och örter. Bredare och rikare smak än föregående, fortfarande mycket mineraliskt, stenigt, intensivt och långt. Rik och komplex avslutning med fler lager samt en kryddig värme i eftersmaken. (92)

2009 Volnay Les Caillerets
En odlare, två fat. Ljusare varmröd färg. Öppen nos med sval och frisk rödfrukt. Lingon, tranbär, inslag av confiture de fraises, mineralisk och lätt örtig, mycket fin doft, lite "Ahr-tysk" i anslaget. Frisk och charmig smak, lätt nervös tack vare den livliga syran, generös rödfrukt och gott örtigt grepp, aningen alkoholvarm/kryddig eftersmak utan bitterhet. Fullt tillgängligt nu och lämpar sig att dricka ungt. Verkligen sympatiskt. (92-93)

2009 Vosne-Romanée Les Suchots
En odlare, tre fat. Djupare doft med mörkare aromer av slånbär, skogshallon och björnbär. Mer märkbara fattoner än i volnay-vinet. Tänk muskotnöt, kryddlåda och lakrits, tallbark och eneträ, en känsla av barrskog. Smaken tät och kraftfull, rätt tanninrik och intensiv, mer kraft än elegans idag, något träiga tanniner i slutet, vinner mycket på matsällskap, behöver definitivt lagras och lär bli utmärkt med tiden. (91+)

2009 Chambolle-Musigny Les Charmes
Varmare färg som antyder viss utveckling. Chambolle-typiska aromer i den mörkare ändan av skalan. Kalkig känsla med jordgubbar, sandelträ, aningen djuriska/sexiga drag. Len attack, silkig och fyllig mittsmak, bark och kryddor i avslutningen, viss värme i eftersmaken. Rikt och sensuellt vin med god pinositet, men förmodligen ingen riktig långliggare. (92)

2009 Chambolle-Musigny Les Hauts Doix
Blåare outvecklad färg, det här vinet ser ut att ha ett hälsosamt lågt pH-värde. Väldigt eleganta parfymer, fortfarande alldeles unga, viol och ros. Lysande pastill-liknande fruktaromer åt det mörkare hållet samt lakrits och orientkryddor. Frisk och spänstig smak med generös frukt, framträdande mineralitet. Vinner starkt på luftning i glaset och blir alltmer imponerande. Klockren potential, bör kunna utvecklas i flera decennier. (93)

2009 Charmes-Chambertin
Helt fantastisk doft med stora charmen påslagen. Lysande klara och rena aromer, röda och mörka fruktpastiller, cassis, lite mint, aning vinbärsblad, bark, kryddnejlika och svartpeppar. Flödig och harmonisk smak med superb fruktsyra och skinande pastillfrukt, gott grepp av örter och mineral, lång och svinläcker efterklang. Utan tvekan dagens bästa vin. (95)

2009 Echézeaux
Sammansatt, komplex och rik doft, dock utan samma galna definition som föregående glas. Lager på lager av dovt skiftande aromer, halloncoulis, griottes, lätt animaliska drag. Silkig, harmonisk smak, relativt lätt och lättsam att dricka, frisk och snarast saftig, noll bråk i tanninerna, intensiv finish och lång efterklang. (93)

2009 Bourgogne Blanc, 300 kr
2009 Meursault Les Charmes, 725 kr
2009 Puligny-Montrachet Les Folatières, 765 kr
2009 Puligny-Montrachet La Garenne, 695 kr
2009 Corton Blanc, 880 kr
2009 Corton Les Grandes Lolières, 869 kr
2009 Volnay Les Caillerets, 635 kr
2009 Vosne-Romanée Les Suchots, 785 kr
2009 Chambolle-Musigny Les Charmes, 785 kr
2009 Chambolle-Musigny Les Hauts Doix, 785 kr
2009 Charmes-Chambertin, 1250 kr
2009 Echezeaux, 1295 kr

Privatimport. Wineworld släpper 24 fl. Les Suchots via SB 1/8.

ps. Läs mer här.

Vinunikt ur Claes källare

I måndags fyrade Stockholmsmunskänkarna av vårsäsongens kanske mest emotsedda provning. De trettio platserna hade gått åt i ett nafs, trots ansenlig prislapp. Vår enkla idé var att Vinunic-vd Claes Lindqvist skulle bege sig ner i källaren för att leta fram mogna årgångar av sina favoritviner. Claes tillförde själv elementet av tidsresa i snabbspolning. Voilà! Fyra världsklassviner i ung och mogen version.

Inte helt oväntat ville Claes presentera alla sina viner i avpassade Riedel-kupor. Ett element av dramatik tillstötte när budfirman levererat precis hälften så många glas som behövdes. Några telefonsamtal senare hade vi nästan så många glas som behövdes. Därför fick glas nummer sju bli ett av våra egna Spiegelau Expert Tasting. Det vin som utsattes för denna svåra prövning klarade - inte heller helt oväntat - pärsen med glans.

Domaine Zind-Humbrecht Riesling Rangen de Thann Clos Saint Urbain - 2007 vs. 1994

Väldigt vackra färger i de här glasen! 2007 mixar halmgula och ljust gyllene toner. Doften berättar på ett fängslande sätt om det ovanligt beskaffade vingårdsläget, ett av få i Alsace med vulkanisk basalt i rak söderexponering. Det doftar rökigt på ett sätt som är ganska unikt för Alsace. Det doftar sen skörd och hög fruktmognad med toner av gul persika, passionsfrukt och grapefruktskal. Men trots en skymt av honung doftar det egentligen inte sött. Och det smakar inte det minsta sött heller, vilket man kunde tänkt sig med kombinationen Zind-Humbrecht, söderläge och sen skörd (restsockret ligger runt 7 gram och alkoholen på 14). Vinet har en oerhört välbyggd struktur med spikrak syra inbäddad i tätt extrakt. Den lilla grapebitterheten är enbart elegant och längden alldeles enastående utan tendenser till hetta.

1994 ser ut som flytande guld. Doften har en mycket fin utveckling med drag av äppelpaj, honung, nötter, smör, mandelmassa och torkade aprikoser. Dessutom finns en typisk riesling-mognadston som vi vill likna vid kräftspad. Den återkommer i smaken, som har mycket mer framträdande sälta än ettan. Tillsammans med den lena, mogna texturen kan man associera till kräftsmör. Annars rätt mycket mogna honungstoner, men egentligen utan sötma här också (restsötman var bara 2 gram). Syran är fortfarande härligt spänstig och driver en fin längd, med liten randanmärkning på alkoholvärme i eftersmaken.

Nollsjuan är ju suverän! Vi ser egentligen ingen anledning att lagra, när vinet är så perfekt nu. Men så vill vi också ha vår riesling allt yngre och yngre nuförtiden...

Domaine de La Romanée-Conti Grand Cru Échézeaux - 2008 vs. 1990

Bourgogne från DRC bör vara bland det mest förtjusande man kan överhuvudtaget kan presentera för lilla nästippen. 2008 har en sagolikt vacker doft - så öppen, frisk och ren. Blå blommor fläktar med sina späda kronblad över daggfriska röda bär, medan lätta fatskyar av mandel, muskot och sandelträ strävar uppåt i den stora bourgogne-kupan. Ett pikant litet citrus-inslag bär på löften om mer, vilket ska visa sig i nästa glas. I munnen: ack så friskt, slankt och dansant. Fullständigt klockren ljusröd bärfrukt - tänk röda vinbär, lingon och smultron -  exponerad med perfekt fokus i kort skärpedjup. Skön intensitet, härligt grepp och dito längd. Superelegant, och lätt som en slöja, utan att vara det minsta tunt. Alla vid bordet himlar och suckar.

Den brunröda, tegelkantade 1990 är på god väg mot fullfjädrad mognad, men är ännu inte riktigt där. På nosen vankas en rejäl wow-känsla med intrikata doftkorsningar som kräver uppfinning av ett nytt ord: apelsinlakrits! Här spelas det i ett mörkare register: pomeransskal, salta remmar, tjära, läder och en sammansatt kärve örter (kanske stjälkarna spelar in?). Men så finns det också en solid fruktkärna i mitten av doften - tänk er en mörkröd spegel av halloncoulis. Efterhand som vinet får mer luft adderas toner av dadlar, knäck och bränt socker. Smaken fyller verkligen hela munnen, med högre medelålderns hela pondus och rondör, med mognadens utvecklade polyfoni och fina ålderssötma. Förvånansvärt tanninrikt bjuder vinet fortfarande på seriöst motstånd och kommer till sist ut för applådtack efter en grande finale med långa kostbara kryddtoner.

För att summera mötet: två fantastiska viner! Dessutom en match som visar upp de bästa egenskaper man kan hoppas på från ett svalt år, och de bästa från ett varmt.

Ridge Monte Bello Santa Cruz Mountains - 2007 vs. 1997

En match som tyvärr avgörs på walk-over, åtminstone i våra glas. 1997 - som bjöd på en sådan övertygande uppvisning för något halvår sedan - saboteras den här gången av en ovanligt lurig, sent avslöjad och liksom dammig variant av korkdefekt. Attans otur...

2007 dukar upp en mycket fin och mogen primärfrukt av cassis, blåbär och hallon. Topptonerna utgörs av mynta, eucalyptus och barrträd. Faten assisterar ganska diskret med bourbonvanilj, chokladkola och bastubänk. Än så länge bara ett läckert råmaterial - lite som när man provar bordeauxprimörer - men ändå en riktigt fin doft i liknande skola. Suveränt balanserat och harmoniskt i munnen, gott och mer än drickbart redan nu, men inte alls komplext i jämförelse med resten av dagens viner. Förtjänar minimum tio år på rygg innan korken dras.

E. Guigal Côte-Rôtie La Mouline - 2007 vs. 1990

Här är vinet som bevisar att det går att köra med 100% nya ekfat i 40 månader utan att resultatet blir groteskt. Tvärtom, det blir underbart! Och det beror förstås på att det finns ett druvmaterial som klarar utmaningen - och i förlängningen handlar allt om terroir. De tvära branterna ovanför Ampuis är den perfekta mötesplatsen för att kärlek ska uppstå mellan syrahdruva och berggrund. Vingården La Mouline ligger i Côte Blonde, som har appellationens ljusaste jordmån, med mer gneiss och kalkrik lössjord än granit. Ett viognier-inslag på 11%, vinifiering med stjälkar och ytterst försiktig svaveldosering bidrar till La Moulines avväpnande personlighet. 

Vidöppen och barnsligt charmig -  sådan är nollsjuans nos. Faten inleder med att räcka fram en Cloetta kexchoklad - hyggligt, tack! Snart domineras doften av rena, primärfruktiga, florala aromer på temat viol, björnbär, hallon och cassis. Men även om vinet förstås ännu är helt outvecklat, finns också en härlig komplexitet med drag av tjära, fet lakrits och lagerblad. Dessutom en ovanligt stilig örtbukett där särskilt myntan bidrar till det riktiga lyftet. I munnen friskt och superharmoniskt med silkestanniner i lyxklass. Relativt ekigt i denna unga fas, men absolut inte så det stör. De ursprungstypiska örterna, särskilt myntan, kommer igenom fint, och i eftersmaken minglar tjärpastiller och saltlakrits. Förutom den juvenila charmen är det den perfekta balansen man slås av.

1990 har utvecklats till en vildare, mer väderbiten personlighet. Doften är uppenbart stjälkig - lite åt Pegau-hållet, minus en rejäl binge hästtäcken - men frågan är om man ändå inte hade en gnutta brett i källaren hos Guigal på den tiden? Vad som också är gemensamt med Pegau är den markerade örtigheten - så rena och visuella örter att man kan sluta ögonen och få hela panoramat framvevat för sig. Men så har vi förstås också frukt - klockren, tät, mörkröd syrahfrukt som varken är ung eller gammal, bara tidlös. Gulorangea citrusskal, nymalen svartpeppar och drypande baconfett bidrar till den urstarka doftuppvisningen. Och som det brukar vara, när det gäller riktigt stora viner, så blir det ännu bättre i munnen. Det här är en makalös uppvisning i grenarna kraft och elegans - på samma gång. Den kassaskåpstäta frukten är i perfekt skick, till synes vaccinerad mot åldrande och trötthet. Strukturen påminner om de deffade vaderna på en tävlingscyklist, med bestämda tanniner, citrussyror och örter. Och så kommer vi till slutet. Eller nej, det gör vi ju faktiskt inte. Efterklangen ringer ända in i evigheten.

Även om både vi och säkert alla andra charmades av den unga versionen, så är det ju helt uppenbart att detta förtjänar sina femton-tjugo års lagring. 1990 La Mouline går direkt upp på toppen av årsbästalistan 2012. Vin blir inte mycket bättre än så här.