tisdag, juli 16, 2013

Bloggdarlings #4: 04 Santa Duc Prestige des Hautes Garrigues


Entusiasmen gick inte att ta miste på de där dagarna i slutet av mars 2008. Först där och sedan här yrades det om "kopiösa mängder grillat kött" och ännu mer "grillat kött och grillkol". Den stora smaken beskrevs som "eksträv och med imponerande druvtanniner" medan "eftersmaken är vansinnigt lång men framförallt kärv med riktigt uttorkande finmaskiga sammetssträva tanniner". Och över alltihopa svävade farbror Bobs ande.

Drygt fem år senare får man konstatera att vi lyckades ringa in
2004 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues ganska bra. Det vi häller upp idag liknar mörkt oxblod, vinet är närmast ogenomskinligt för ögat och lämnar ändå en rejäl fällning i flaska och karaff. Näsan möts av dova toner, djupa toner... återhållsamma och nyanserade.

Precis som för fem år sedan är grillat kött och grillkol de mest dominanta markörerna, men idag tänker man inte längre på frukt och bär. Nej, doften är närmast svart. Aptitligt köttig med integrerade fat och nyanser av menthol, lavendel och heta stenar. Därtill sensationer av järn, tobak och läder. Några mörkröda stråk tittar slutligen fram ut det kompakta mörkret.

I munnen blir det åka av. Plattan i mattan, vilken kraftutveckling! Smaken är inte fruktig, men tät. Inte söt, utan salt. Inte eldig, snarare sval. På sitt sätt balanserad, även om tanninerna leder matchen med minst 8-0. Vilka rackare de är - tuffa och eksträva. Elegans är väl inte ordet, men integrationen och kraften är värda respekt. Det ställs oeftergivliga krav på mat, detta är inget man sippar på egen hand.

Nog fick vi lust att att grilla på lammkotletterna extra hårt. Rent av bränna vid dem en smula. Och tack vare den aromspeglingen landar vinets hårdrostade och köttiga fattoner i ett lämpligt sammanhang.
De på egen hand knepiga tanninerna rättar också in sig i ledet, och som mat&vin-möte betraktat är detta faktiskt riktigt lyckat och gott.
Och det finns nog bortåt tio år kvar i vinet.

Men. Sedan 2008 har vi lyckats begripa att grenache uttrycker sig ledigare utan superambitiös extraktion och halvt förkolnade ekfat.
Vi kommer nog inte att springa efter fler årgångar av detta vin,
utöver de nollfemmor och nollsjuor vi har kvar.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!

Får jag kapa denna blogg för en fråga som delvis har koppling till föregående blogginlägg? Det gäller Joh. Jos. Prüm men i mitt fall 2009 Graachet Himmelsreich Kabinett. Frågan är om jag stött på mitt första korkskadade vin? Det doftar bokstavligen skämda ägg. Jag tänkte att det bara var lite svavelrester som snart luftats bort, men icke... Saken är den att vinet faktiskt smakar ok men det är inte lätt att sticka dit nosen. Det stinker ordentligt ur glaset även efter 30 minuter luftning, men ett korkskadat vin brukar väl många gånger vara odrickbart? Det här smakar Riesling (och skämda ägg på grund av doften). Korken lämnar inga spår mer än att vinet krypit upp ca 75%.

Någon teori?

/Joachim

vintomas sa...

Låter precis som Joh. Jon. Prüms viner ofta doftar i sin ungdom och ibland ett tag efter det! Fast det låter som om du kanske fått tag på ett ovanligt potent exemplar. Tyskarna kallar det oftast "Spontinase" eftersom denna ton dyker upp i en del traditionella spontanjästa viner. Det brukar gå att hitta den här tonen i Egon Müllers viner också, så det måste vara dyra svavelföreningar. :-) "Ein Stinker" är ett annat begrepp jag hört.

Häll vinet i en karaff som du låter stå i kylskåpet, eventuellt täckt med plastfilm om du har andra saker som ger lukt i kylskåpet. Dagen efter bör doften vara bättre och smaken minst lika bra.

Man kan ju tycka att det är lite märkligt att man accepterar denna doft i vinerna, men den brukar bara finnas hos några traditionella producenter av långlagringsviner, med mycket bra track record för vinernas lagringsbarhet. Så det är väl något av en uppmaning att köpa från andra producenter om man vill dricka ungt. När vinerna är mogna bör tonen inte finnas kvar, men det är inget jag garanterar. Nu är väl saken den att många bara tänker på Auslese och uppåt som lagringsviner, och definitivt inte på Kabinett, men från J.J. Prüm kan även de lagras.

Det är helt klart inte korkdefekt därför att 1) tonen faktisk är typisk för producenten, 2) korkdefekt visar sig som mögel- och källartoner, 3) korkdefekt slår också ut smaken och inte bara doften. Generellt gäller alltså att om doften är mer skum än smaken, är det oftast inte korkdefekt utan något annat.

Anonym sa...

Tack för ett strålande och lärorikt svar vintomas!

Efter två timmars luftning i glasen hällde jag (tyvärr) ut vinet men den öppnade flaskan har fått lufta av sig hela natten i kylen och tamefanimej om inte det doftar bättre nu på morgonen (även om min morgonnäsa inte är att lita på).

Det ska bli spännande att dofta och smaka vinet senare ikväll. Jag har ytterligare en flaska kvar i källaren och ditt svar ska jag posta som en private note i Cellartracker. Jag har druckit nämnda vin vid två tillfällen tidigare och ingen av flaskorna har haft en tillstymmelse av den "odör" som gårdagkvällens flaska hade men då hade den å andra sidan åldrats ett till två år mer än tidigare provade flaskor.

/Joachim

StefanAkiko sa...

Den finlemmade, sensibla och lite sköra delen av min konstnärliga sida förstår precis vad du menar då du vill överge detta bombastiska uttryck.

Men, handen på hjärtat, upplever du det inte (ngn gng då o då iaf) som ruskigt skönt att bara bränna iväg med (den imaginära) HDn och låta vinden piska ansiktet och nära den anarkistiska frihetens ande? Att på rent djävulskap o pin kiv öppna överekade, överextraherade viner i uppnästa sällskap kan ju vara så ...
Skönt :-)

Frankofilen sa...

Kul med de här återtittarna.

Det här vinet beter sig väl egentligen ungefär som man misstänkte, och landar som man kunde tro med 2013 års smaklökar. Hade själv tänkt dra en kork i sommar, men det låter som att inte så mycket har hänt ändå, eller?

Finare Vinare sa...

Stefan - vi har tillräckligt med bombastiska viner för att klara några årsbehov framöver ;)

Jo, visst vill man ha det också någon gång bland. Fast det är väl roligare om det bombastiska kommer från marken och rankorna. Nu klarade väl just detta vinet att ta rätt mycket ek men frågan är vad som hänt om man skippat barriquerna och enbart hållit sig till de större faten?

Franko - sekelgamla stockar och minimalt uttag. Alla stjälkarna med i jäskaren och två månaders maceration. Klart som tusan att det blir tätt, med tuff struktur! Frukten som vi noterade i början känns för tillfället dov, nedtonad. Man måste hur som helst respektera vinet för att det inte känns mejkat och utslätat, även om det är ekigt.

Varför inte pröva att spara några år till?