2004 Tenuta San Giorgio Ugolforte

Brunello di Montalcino från en hallstämplad årgång låter ganska lockande, eller hur? Åtminstone för gamla aficionados som oss.
Men rätt mycket vatten har hunnit rinna under broarna sedan vår kärleksaffär med Montalcino började, där nere i fortezzans källarsvalka. Efter målmedveten marknadsanpassning till miljontals amerikanska kunder, och en saftig vinskandal senare, är brunello-etiketten inte längre den mest kassaskåpssäkra garantin för klassiskt vin.

Tenuta San Giorgio är en helt ny bekantskap för oss, vi har inte ens hört namnet förut. Guido Folonari odlar 10 hektar vinmark i sydöstra delen av appellationen, nära Castelnuovo dell'Abate, på höjder mellan 350 och 450 meter. Jordmånen blandar kalkgrus och tuff, precis som sig bör. Skördettaget ligger på 50 hl/ha, relativt högt får man säga. Musten jäser i rostfritt med temperaturkontroll och det färdiga vinet mognar inledningsvis under ett år i små franska ekfat, varav hälften var nya. Reglementet säger tre år på fat, så de följande två åren spenderas i stora slavonska ekståndare. Efter buteljering intar flaskorna ryggläge under ett år innan det är dags för vinet att nå marknaden.

Vid karafferingen doftar 2004 Tenuta San Giorgio Brunello di Montalcino Ugolforte av katrinplommon, söt piptobak, farin och rostade toner. Hmm, här är det faten som snackar! I glaset får vi en god röd sangiovese-frukt som liknar sötsura körsbär, med tydliga tillägg av kryddnejlika, muskotnöt och mandelmassa. Det är fortfarande redigt med ek i presentationen men vi gläds åt hur terroiren trots allt går igenom. Det blir pluspoäng för bittra örter, kalkgrusjord och finessrika kronblad av ros. En puff rök tar oss tillbaks till faten och S avslutar sina noteringar med ett tydligt, volatilt drag av söt salubrin.

I munnen öppnar aromerna ganska intensivt, och mittsmaken är en mjuk och slank historia där syran går före. Tanninerna är relativt lätta och bjuder inget nämnvärt motstånd. Det finns däremot rätt duktigt med ek som adderar sötma, munkänsla och kryddighet men vi kan inte låta bli att notera hur frukten liksom inte riktigt fyller ut kostymen. Avslutningen tar en sväng i orientbasaren innan eftersmaken slutar på helt anständig medellängd.

Vi hade förstås hoppats på mer. Det är ett behagligt vin och det smakar gott, men levererar ändå rätt lite pang för pengarna och blir till slut aningen menlöst och opersonligt. Det är en bra bit kvar till toppklass i Montalcino - hur den smakar kan man läsa här och här, exempelvis 2004 Donna Olga var helt andra doningar. Räddningen är syrorna - utan dem skulle spelet vara över - men vi får vara försiktiga med temperaturen, annars blir vaniljsötman lite i kletigaste laget. Det är svårt att se någon längre framtid för det här vinet - med sina lätta, uppmjukade tanniner tycks det inte vara byggt för lagring. Men istället fixar det lammkotletterna redan ikväll, och det är ju inte det sämsta. Drick nu. (89)

ps. Nya 225-liters barriques är en varningsklocka i Montalcino. Kolla efter stora slavonska botti på 20-100 hektoliter istället...

Vilka är era favoriter bland klassiska brunelli?