Gubbamiddag

"Richards vänner" är namnet på ett ambulerande sällskap distingerade vinnördar i klädsam övre medelålder. Nu har det blivit vår tur att husera den sniffande och sörplande skaran. Det är en fröjd att själva välja ut alla vinerna och gillra diverse snubbeltrådar och fallgropar för gästerna att lustfyllt ramla ner i. Inga benbrott, ingen prestige, bara väldigt kul. Och så repris på Johan Jureskogs patentsökta oxkinder.

Glas ett har en transparent, ljust varmröd färg med några ungdomliga blå nyanser kvar. Doften är enastående komplex, och visar ständigt nya aspekter likt en vinös rubiks kub. Lavendel är den första not som ramlar ner i blocket. Diskret kirsch nästa. Sedan trillar det på med söta, insmickrande frukttoner av röda körsbär, hallon, kanske också ett par jordgubbar. Plötsligt kliver syrahdruvan fram och gör sig väldigt tydlig med viol, tjära och en aning av bränd bakelit (som man gärna kunde varit utan). Småfrallorna vill också ha ett ord med i laget, vanilj och sandelträ är väl det som märks mest, men också en vända i brödrosten. Bland alla andra intryck finns också en tydlig känsla av garrigue som ger vinet hemadress - åtminstone när man vet vad det är.

Fällan slår igen i samma ögonblick som den första gissningen hörs: pinot noir. Jo, vinet är verkligen pinotlikt, med sin slanka, lättfotade, dansanta kropp och sin markerade syra. Den klarröda frukten sjunger i munnen - med härligt bett, men rätt lite av tanniner och basregister - och den vill inte sluta i första taget. Intrycket är elegant och läskande, som om man hade blandat lika delar av chambolle, côte-rôtie och châteauneuf. Någon alkohol märks knappast, men en liten kryddvärme kan förnimmas i slutet. Ett par av gästerna plockar lyckligtvis hem vinet till södra rhônedalen, och med den låga alkoholen och syrah-komponenten som främsta ledtrådar landar vi till slut i en av de äldsta och största egendomarna runt påvens gamla lustslott. (91-92)

2000 Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape

53% grenache, 27% syrah, 15% mourvèdre, 4% cinsault, 1% övriga. 90 hektar i ett sammanhängande block runt slottet. Dubbel sortering och fullständig avstjälkning. Relativt varm jäsning (28-35 grader) med naturjäst i traditionella ekståndare med pigeage. Inget pressvin används i cuvéen. Lagring i barriques (42%), resten i foudres och emaljerade stentankar. 13,5% alkohol. 290 000 flaskor rött per år. RP89, WS 92, ST90. Kostade 235 kr i mars 2004.



Glas två har en mörkt varmröd, klar uppsyn. Här doftar det helt enkelt mogen syrah med all den komplexitet som druvan är mäktig. Vi får rostbiffens köttsafter, samt soja och buljong. Mättad tjära och lakritspipa, samt gott om örter och gammalt läder. Frukten är av typen vinbärspastiller mot en mörkare bakgrund av björnbär, moreller, plommon och muscovadosocker. Flera provare påpekar de fina violtonerna. I smaken serveras precis det man söker: en alltigenom harmonisk drickupplevelse. Den färdigutvecklade frukten fyller ut i munnen på ett smeksamt sätt, med sköna sensationer av kryddörter och svartpeppar samt en god mineralsälta i avslutningen. Balansen och harmonin är påtaglig, och som en provare säger: det här vinet är à point just nu. Här går elegans före kraft, konstaterar en annan.

Hela gubbgänget packar in sig i bilen och rullar ut på motorvägen mot Montelimar och Valence, för att snart svänga av i Tain och parkera med utsikt rakt mot Hermitagekullen. För att dra ut på nöjet med att luras, tar vi fram en fin Hermitage-bild vi nyligen fick av huset Delas' exportchef. Vingården Les Bessards är på förslag. Då släpper vi informationen att vinet innehåller 50% syrah! Om tappade hakor har ett ljud, så hörs det nu. När vi berättar att andra halvan utgörs av mourvèdre, mumlas det tveksamt om Bandol men snart dras slutsatsen att det är till Languedoc vi ska. Dags att avtäcka och presentera Alain Chabanon. Bordet är överens om att oxkinderna och rödvinssåsen matchas bäst av detta vin (glas sex kan nog konkurrera). T tycker dessutom att det är kvällens godaste. (93)

2000 Domaine Alain Chabanon "L'Esprit de Font Caude" Coteaux du Languedoc-Montpeyroux

Alltså - hälften syrah och hälften mourvèdre. Ekologiskt odlat i magra kalkstensjordar runt Montpeyroux. Totalt 16 hektar, här med ett uttag om 25 hl/ha. Druvorna handplockas på morgontimmarna. Naturjäst, fem veckors cuvaison med pigeage och remontage. Pneumatisk pressning. Två år i barriques och ett år i tank. Ingen klarning eller filtrering. 13,5% alkohol. 9000 flaskor per år. Nyare årgångar kostar 290 kr, äldre från Alains källare 350 kr. Finns att beställa genom www.vinik.se.



Glas tre har en tät, mörk, nästan opak färg. Doften är storskalig och rejält mörkfruktig med drag av cassis och plommon som rullats i mörk jord. Mynta, viltkött och läder samt en gnutta brända toner kan anas, men här bjuds ganska generöst med rostade ekfat som yttrar sig i form av bittermandel, lakrits, muskot och mörk choklad. Såväl frukt som ek är skickligt hanterade och ger ett rent och polerat intryck. Och så har vi smaken - stor som ett monster! Vinet fyller ut ordentligt i munnen, men ändå på ett balanserat sätt. Syran är relativt hög, men samtidigt väl infattad i vinets stora, kraftfulla, kärniga fruktkropp. Tanninerna fullmogna och rejält tilltagna, och här finns en muskotkrydda som värmer skönt. Elegans är väl inte ordet, men nog är detta ett riktigt maffigt och givande vin.

Vi hade karafferat tre timmar i förväg, och det var intressant att se hur frukten växte till sig och blev jättelik med tillräcklig luftning. Precis som i somras, är detta makalöst bra när man betänker vad det är, och dessutom ett vin som passar utmärkt att lura trebetygare med. "Härlig médoc" och "bra cru classé" lyder ett par omdömen, medan två andra provare hamnar i norra rhônedalen. Tanninerna är nog det man ska ta fasta på, och de blir väldigt tydliga efter maten, då vinet också förlorar i grenen harmoni jämfört med sina grannar. Störst ikväll, och fortfarande ungdomligt, men inte bäst. En stadig entrecôte med bea, pommes och ratatouille hade varit perfekt som sällskap. (91)

2000 Château Montus Madiran

80% tannat och 20% cabernet sauvignon. Brun, grusig jordmån på lerig alv. 7500 stockar per hektar. Lutte raisonnée. Skördeuttag 40-45 hl/ha. Kallmaceration, sedan jäsning vid 28 grader i ekståndare. Fyra-fem veckors cuvaison med auto-pigeage. Malolaktisk jäsning i ekståndare, 18 månanders uppfostran i barriques, hälften nya. Rackning, men ingen klarning eller filtrering. 13,5% alkohol. 200 000 flaskor per år. WS90, "drink 2004-2007"(!) Kostade 149 kr i mars 2003.



Glas fyra är transparent, mörkt rubin. Här får vi en tydlig fatpräglad näsa med framträdande kafferost, ljus och mörk choklad samt nougat, och en trevlig stallton med aningar av "brett". Matjord och örter bidrar med en skön känsla av natur. S påpekar ett litet drag av grön paprika mitt i den fint mogna cassisen, och ceder kan man också bocka av. Så nog sitter den klassiska cabernetkaraktären där den ska. Ursprungstypiska blomparfymer letar man dock förgäves efter. Smaken är närmast medelfyllig jämfört med föregående vin, ändå med ganska robusta tanniner, fint mogen frukt och avmätta syror åt det lite lägre hållet. Trots tre timmars luftning ger vinet fortfarande ett ungt intryck, och tycks vilja ha ett par år till för att nå sitt drickfönster. Det här är en välbalanserad, välbyggd och seriöst bra bordeaux.

Gubbsen är alltså på hemmaplan. Att året är 2000 ganska givet vid det här laget. Första gissningen blir "en tredje/fjärde-cru från saint-julien". Ett par provare tycker att vinet är bättre än så och klämmer till med "en andra-cru från pauillac". Comtesse kanske? Men ingen gissar på Margaux. Det här vinet är helt enkelt inte särskilt typiskt för sin appellation, men ofta bra ändå. Först när den informationen delas ut, kan redaktörn snyggt nita dit namnskylten. Åtminstone tre gäster håller detta som sin favorit. (92-93)

2000 Château Giscours Margaux Cru Classé

55% cabernet sauvignon och 45% merlot som växer i grusjordar från perioderna Günz och Mindel. 82 hektar, konventionell odling. Hög planttäthet, 10 000 rankor/ha. Uttag 50 hl/ha. 18 månader i barriques, hälften nya. Rackning och klarning, ingen filtrering. 13,5% alkohol. 300 000 flaskor per år. RP92, WS93. Kostade 359 kr i maj 2005.




Glas fem har en varmfruktig, samtidigt elegant finkryddig och relativt finlemmad doft med drag av marmeladiga plommon, kokt rödbeta, fruktkaka, korinter och lite rökiga toner som påminner om eldade vinstockar. Gröna oliver och eucalyptus kompletterar en intressant doftupplevelse som vi nog blint skulle ha placerat i hos en klassiskt orienterad producent i Californien. Eller möjligen hos en modernist på högra stranden, ett varmt år. Smaken är rätt så fyllig, kryddig och småvarm, med druvmogna, tuggbara tanniner och avrundad syra. En lång, härlig smak, med fin fruktighet och lagom mognadsutveckling.

Första gissningen går till södra frankrike, närmare bestämt languedoc. Jo, olivtonerna tycks höra hemma där. Att vi har en ren merlot i glaset är dock inte lika självklart. Många är positiva till den här generösa drickupplevelsen. "Kvällens vin" utbrister en entusiastisk provare, och även S gillar det här vinet bäst. (92)

2000 Domaine Alain Chabanon "Le Merle Aux Alouettes" Vin de Pays d'Oc

100% merlot. Ekologiskt odlat i magra kalkstensjordar runt Montpeyroux. Uttag 35 hl/ha. Handplockat på morgontimmarna. Naturjäst. Fem veckors cuvaison med pigeage och remontage. Pneumatisk pressning. Uppfostrat 24 månader i barriques, 12 månader i tank. Ingen klarning eller filtrering. 14,5% alkohol. 5 000 flaskor per år. 350 kr. 99:an vann en omskriven brittisk blindprovning mot bl.a. Ch Pétrus.



Glas sex är transparent ljus rubin, rätt outvecklat till sitt utseende. Doften ger tjära, menthol och örter. Tydliga nya ekfat med lim och mandelmassa samsas med skinande röd pastillfrukt där tonerna av godis-ek ger ett ungdomligt intryck. Dessutom noterar vi plommonmarmelad och bananmognad, samt en mineralkaraktär som osar toppklass. Smaken är rätt aggressiv i attacken med en metallisk känsla i de för övrigt rätt civiliserade tanninerna. Slank och sträv, med en god syra som kanske kunde varit lite friskare. Avslutningen torkar upp fint med salmiak och tändsticksplån. Den högklassiga frukten minglar kvar på ett ungdomligt och livfullt sätt i eftersmaken.

En outsider hade utlovats, och S har inte svårt att hitta vilken det är. De flesta provare plockar den karakteristiska nebbiolodruvan, men om det är en barbaresco eller barolo är inte lika givet. Att vi har att göra med en modernist är dock tydligt att döma av eken. Det här vinet är väldigt lovande, men inte helt harmoniskt ikväll. Till maten visar sig vinet från sin bästa sida, men slutsatsen blir att vinet inte kommit särskilt långt på sin resa mot mognad. Resterande flaskor får ligga ett bra tag innan det är dags för nästa test. (92)

2000 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc

Nebbiolo från cru Fiasco i Castiglione Falletto. 1,63 hektar, planterade 1938, 1979 och 1984. Blågrå fossil märgel blandad med brun sandsten. Uttag 50 hl/ha. Jäsning i temperatur-kontrollerade rotofermenters under 10-12 dagar. Malolaktisk jäsning i större ekfat. Uppfostran under 12 månader i barriques, och 12 månader i 600 liters ekfat. Ingen filtrering. 14,5% alkohol. 8800 flaskor per år. WA95, WS98, ST92. Kostade 499 kr i mars 2005.



Sammanfattningsvis var det jämn och hög klass på de här nollnollorna. Montus överpresterade och Bric dël Fiasc var kanske inte så bra som väntat. Slutligen måste man säga att varken Languedoc eller Alain Chabanon behöver skämmas i sammanhanget, tvärtom. Det ska bli roligt att dricka fler mogna versioner av hans personliga viner.