Om vi ska försöka hitta ett tema bland de viner som i goda vänners lag konsumerats sedan i onsdags, så är de små ekfaten genomgående. Rensning i källaren, och viner som kan tänkas göra sig bra i grillsammanhang.
I torsdags drack vi den omtvistade versionen 2008 Aurora Barricadiero, en ekologisk/biodynamisk montepulciano från Marche. De franska barriquerna (tredjedelen nya) är snyggt integrerade i den rika frukten, såpass att det är svårt att säga varifrån aromerna av tobak och choklad härrör. Andra har haft synpunkter på för låga syror, men till hamburgare från grillen jobbade vinet så bra att vi inte kan komma med några som helst invändningar. Tvärtom - ett mäkta populärt tjut bordet runt.
Här målas det också flödigt med fatpenseln. Vi möts av de där kryddvarma, bränt rostade tonerna som så ofta förekommer i toscanare (julmust brukar vara slutstationen på det här uttrycket). Druvornas egna aromer - cab, merlot, syrah - blurras ihop till något som egentligen är ganska opersonligt - Barricadiero är ett mycket roligare vin ikväll. Tyvärr är ångerveckorna på 2004 Ghiaie della Furba slut sedan länge. Hoppas det blir bättre med tiden, men fan trot...
Är det något man kan i Bordeaux (förutom att ta betalt) så är det ekfat. 2005 Château Clément-Pichon var det allra billigaste vinet i SBs bordeauxsläpp hösten 2008. Vinet har fått lite mer djup sedan dess, och är en riktigt harmonisk och drickbar historia med choklad och blyertspennor bland fataromerna. Schysst snackevin i sommarkvällen. Det känns bra att ha en flaska kvar att återkomma till.
Fredagskvällen startades upp med Marc Olliviers lätta röda. Inga ekfat i sikte, istället ett läskande och charmfullt vin med en beaujolais-lik granitmineralitet. 2009 Domaine de la Pépiere Cuvée Granit är precis lika gott som vanligt, flaskan slinker ned utan prut. En stapelvara hemma och borta.
Begagnade ekfat i ett rött från Madiran, men blint hade vi nog gissat Toscana. Mörkt rödbruna toner, bränt socker, minst ett par russin och början till julmust/cola i doften. Rätt fyllig kropp, men samtidigt lite ospänstig och trött. Tanninerna är mjuka, i stort sett nedsmälta. Syrorna måttligt fräscha, alltför märkta av det heta året som också gör sig bemärkt genom lite alkoholvärme i svansen. Ingen av oss tycker att 2003 Château Bouscassé är så värst kul ikväll, det var mycket bättre för ett par år sedan. Hög tid att dricka upp. Sista flaskan.
100% nya ekfat, och vilken skillnad i uttrycket. Färgen är svart som natten, och här bjuds en lätt rustik, traditionellt bordeauxlik doft. Rostigt järn, greve hamiltons piptobak, snus, kokkaffe och jord. Allas mungipor skickas snabbt uppåt! Smaken är lika karaktärsfull den: god osöt frukt, lagom barska tanniner och läskande mineraler - ett uttryck som som kombinerar det rustika med det eleganta. 1999 Domaine Capmartin Cuvée de Couvent är ett hederligt moget rödtjut som inte tänker ge upp än på många år.
2 kommentarer:
Hej!
2004 Ghiaie della Furba fick jag rekommederat som ett bra italienskt lagringsvin av personalen på SB Regeringsgatan förra sommaren. Jag ville ge ett sådant till min svåger som är Italien-afficienado då han inföskaffat vinkyl. Det låter tyvärr som om jag ska tipsa honom att dricka upp det utan större förväntningar för att göra plats för bättre flaskor. Så går d när man ska vara snäll...
Tänkte själv testa en Furba i går, men glömde tanken. Jag är lit förbryllad av mina erfarenheter av 04:an än så länge. Första var kanon, en bra italien-cab med många intresseväckande drag. Nummer två var mer lik den ni beskriver nu. Inbillar mig ändå att den behöver mer tid. 1999 höll ju bättre än 2000 och 2004 har väl mer likheter med -99 än -00 som årgång betraktat. Jag har ett visst hopp om att frukten och tanninerna ska orka tugga i sig lite ek till.
Skicka en kommentar