måndag, maj 14, 2012

Champagne med Munskänkarna


Par 1. Standard vs. vintage.



Par 2. Blanc de blancs vs. blanc de noirs.



Par 3. Côte des Blancs vs. Montaigne de Reims.



Par 4. Ingen dosage vs. hög dosage.



Par 5. Stål vs. ek i två pinot noir.




Upplagd av kl.
Etiketter: , , , ,

3 kommentarer:

Viktor sa...

Låter som en intressant och lärorik provning, typiskt att man inte bor i Sthlm.
Lite korta kommentarer kring varje par vore uppskattat.

15 maj, 2012 20:20
Finare Vinare sa...

Vilken är din närmaste sektion? Det vore intressant att kolla upp hur deras program ser ut...

Okej, here we go.

Par 1. Två ointressanta viner av likvärdig kvalitet, till synes dominerade av pinotdruvor. Men jordbeska har faktiskt inget att göra i en champagne. Den här stilen gillas icke.

Par 2. Två goda baschampagner. Pierre Peters har nästan alltid en ljus liten godiston som påminner om barnkalas. Lätt kropp, ren syra, en uppfriskande somrig aperitif. André Clouet har påfallande rika mognadstoner - brioche med smör, blandade nötter och äppelpaj. Med sin avrundade syra och breda utvecklade smak är den väldigt lätt att dricka och gilla. Dessuom håller det här vinet en beundransvärt jämn kvalitet genom åren.

Par 3. Bonville på basnivå är inget vidare. Enkel ung frukt med drag av päron, äpple och persiko-godis. Utan autolys och kritighet är det liksom inte champagne på riktigt - det kunde varit ett bubbel vilket som helst. Henri Giraud gör däremot en riktigt bra BdB som vi gärna dricker igen. Deras fatade Hommage är ännu bättre - jättegod faktiskt - och bara någon tia dyrare. Båda finns i BS

Par 4. Kritstreck vs. porrklubb? "Jag kan inte påminna mig att"... nej, nu var vi elaka. Nattklubbs-skumpan Nocturne har faktiskt en tydlig mineralitet, men 18 gram socker blir bara för mycket - det kletar i munnen. De borde ha nöjt sig med hälften.
Provningens stora överraskning kom från Nicolas Feuillatte, ett namn som inte brukar kännas direkt upphetsande. Efter fem år på jästfällningen har Brut Extrem' en föredömlig karaktär av autolys. Vi snackar blomhonung, hasselnötter, valnötter, vit citrus, krita och snäckskal. Doften är förödande läcker, man vill bara dit och lukta igen och igen. Trots noll gram dosage är smaken suveränt välbalanserad - smakrik chardonnayfrukt, finkalibrig mousse och rensande torr avslutning. Så jäkla gott!


Par 5. De Venoge hade en gummiton man lätt kunde varit utan. Karaktären rödäpplig och mineralisk förstås men i övrigt förvånansvärt anonym. Här fanns inga intryck som stannade i minnet. Däremot var Code Noir ett imponerande bygge, även om nosen var knuten och aldrig släppte till. Det var i munnen denna fatlagrade pinne bevisade sig. En storskalig, respektingivande smak med kraft och bestämd struktur som ropar efter lagring och mat - raka motsatsen till aperitifbubbel.

17 maj, 2012 11:00
Viktor sa...

Tack för sammanfattningen.
Jag är medlem i göteborgssektionen.
Som vanligt inspirerande läsning som lockar till vidare utforskning av vinets (i detta fall champagnens) värld.

17 maj, 2012 22:43

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)