Vad häller ni helst när det ska vankas sås och gryta? Ja, i själva matlagningen, alltså? För många herrans år sedan använde vi ibland små fåniga flaskor där det stod "Matlagningsvin" på etiketten. Men det var innan vi smakade på innehållet. Så fort vi hade gjort det var vi rörande överens om att de där flaskorna inte hade en endaste positiv egenskap att bidra med i maten. En god tumregel kan ju vara att man inte bör hälla något i såsen som man inte vill dricka (även om lättare korkdefekter brukar försvinna i långkok). Och så kan det ju hända att man får för sig att smaka på matlagningsvinet medan man står där och rör i grytan...
När det gäller matlagning är det beprövade grejor vi håller oss till, om vi inte plockar slattar ur frysen förstås - vilket händer allt som oftast. Moncaro Verdicchio gör jobbet med bravur när det gäller italienska klassiker som vitello tonnato, ossobucco och risotto milanese. Det billiga Marche-vinet är inte helt oävet att dricka ett glas av heller, faktiskt. Om vi vill ha riesling eller chablis i gräddiga såser, kliver vi helst upp i prisklass. Men då det behövs rött i diverse såser och grytor är Periquita oerhört anpassningsbart, snarast en libero - det brukar alltid funka. Och i vissa årgångar har det visat sig man inte har något emot ett par klunkar heller. De senaste åren har väl inte riktigt varit till vinets fördel, men idag fick vi bevis på ändring till det bättre.
Periquita måste vara världens enda "matlagningsvin" där man fortfarande kan ha behållning av flaskor från 1965. 2010 drack vi en sådan butelj med intet ont anande vänner, och det var en upplevelse även innan gästerna hade en aning om vad som gömde sig i karaffen. Den röda bärfrukten var fortfarande intakt, de vresiga tanninerna nedsmälta, och syran vid prima liv. Dessutom hade decennierna skapat en komplexitet som inte var alldeles olik gammal botti-lagrad nebba. Sedan var det såklart skoj med själva avtäckningen, men man kan ju tänka sig att det smakade både strävt, syrligt och vrångt i slutet av sextiotalet. På den tiden tillsatte man regelmässigt vinsyra hos JM da Fonseca, och detta tillsammans med lång maceration och botti-lagring kan ha bidragit till de gamla vinernas hållbarhet.
Vad är det då som har förändrats inför årgång 2010? Flera rätt intressanta saker, faktiskt. Vi fick möjlighet att diskutera detta med vinmakarveteranen Domingo Soares Franco. Förutom ny design på etiketten och ett nytt namn på standardvinet - som den svenska importören hittat på - lyfter den gamle vinmakaren fram en del detaljer som drar i rätt klockor för folk som oss. I samtal med inbitna portugal-vänner har vi lekt med tanken vad som skulle hända om man vågade att ta några steg tillbaka i riktning mot de traditionella vinmaknings-metoderna, och det är väl ungefär vad det handlar om här - åtminstone ett par steg, och med viss försiktighet för att inte skrämma bort den breda allmänheten.
Mr. Soares Franco har nu prövat att jäsa en mindre andel av vinet spontant, och resten med kultiverade jäststammar från de egna vingårdarna. Med en produktion om 1 370 000 liter är det förstås en saftig risktagning att jäsa hela klabbet spontant utifall något skulle gå galet, så vi respekterar verkligen de här försöken. Man har höjt jäsningstemperaturerna, något som också mer liknar hur man gjorde förr, och det kan bidra till större komplexitet. Och så har man gått tillbaka till lagring i stora orostade ekliggare av äldre typ för en bättre syresättning av vinet. Ännu rör det sig bara om en fjärdedel av hela volymen, och bara i sex månader, men ändå. Resten uppfostras i ståltankar, och en mindre andel får umgås under en till tre månader med ekstavar av olika rostningsgrad, men det är då ingenting man tänker på när man väl har tian i glaset.
2010 Periquita Original Red doftar rent och friskt av svala blå skogsbär, jordgubbar, violer, örter och te. Smaken är ren och flödigt bärsaftig med bra sjung i fruktsyran. Det finns ett gott örtigt grepp och en liten aptitretande kärvhet, och en skön lakritssälta i eftersmaken. Man kan associera till norra Rhône i en bra årgång, men inte så svartpepprigt. Fortfarande lite knutet visar det här vinet alla tecken på att kunna utvecklas väl. Både med och utan mat smakar det faktiskt helt förträffligt.
Standardflaskan kommer med skruvkapsyl, magnumbuteljen med kork. Vi lovar att lägga undan några magnum för att se hur det går med tiden, men vi lovar också att inte spara dem tills de är 45 år gamla. Inte ens Domingo Soares Franco vågar tro att hans senaste årgång kommer att hålla som de klassiska 60-talarna. Och vi kan inte garantera någon bloggpost 2055...
Promotionlunch med Wineworld. Ny årgång i ordinarie, 69 kr.
Provat:
2011 Periquita Rosé
2011 Periquita White
2010 Periquita Original Red
2009 Periquita Reserva
2008 Periquita Superior
2007 Hexagon
2009 "J" Vinho Regional Alentejano
Bastardinho de Azeitão, 30 years
4 kommentarer:
Även om grundtonen är trevlig är detta storslagen humor. Importören bjuder på provning och hoppas, gissar man, på lyriska inlägg om årets grillvin, Periquita levererar igen och sådan där prosa som Allt om mat försett oss med i 20 år. Vad får de av FV? Bra matlagningsvin! Underbart. Missförstånd eller medveten, subtil, förnedring?
Å andra sidan, vare sig man häller vinet i munnen eller i grytan så kostar det lika mycket. Jag misstänker att FVs målgrupp inte är den samma som Periquitas annars, så detta är nog perfekt marknadsföring för importören!
Smakar helt förträffligt får väl ändå anses som ett gott betyg för en flaska som kostar 69 kronor, i synnerhet av fv?
Eller hur? Vi ser faktiskt fram emot att ta ett glas när vinet släpps.
Skicka en kommentar