Södra rhône och ny rostad ek är ingen enkel historia. Hmm, sa vi inte just det? Men låt oss ändå återvända till problematiken, med hjälp av ett vin vi köpte sommaren 2004 hos Domaine de Cabasse i Séguret. På gårdens restaurang hade vi druckit deras grenachedominerade Cuvée Casa Bassa i olika årgångar tillbaks till 1990, och gillat hur de smakade.
Så, precis när det var dags för avfärd, fick vi prova den nya toppcuvéen "D'Eux". En imponerande tätvävd skapelse, framställd av två tredjedelar massiv käftsmälls-syrah och resten grenachedruvor från gårdens äldsta stockar, allt avstjälkat. Alkoholjäsningen hade stannat på 14 måttliga procent och vinet uppfostrades sedan på modernt vis under 20 månader i nya barriques från Allier. Buteljeringen gjordes två och ett halvt år efter skörden, och resultatet blev 4 066 standardbuteljer. För var och en av dem ville gården ha €22.
Sånt här föll vi pladask för på den tiden. Nu hade vi nog varit lite mer skeptiska. För fyra år sedan tyckte vi: "ung, ekig och bråkig fortfarande... just nu bara ett lovande råmaterial till en stor mogen syrahupplevelse". Men vi var knappast trygga i den förvissningen ... och två år senare lät det så här: "fortfarande är det helt ungt och ganska svårdrucket på egen hand". Även här lyser en viss besvikelse igenom. Ikväll, efter ytterligare två år, drar vi nästa kork.
1999 Domaine de Cabasse D'Eux Séguret Côtes du Rhône Villages är fortfarande mörkt blårött i färgen, en ungdomlig nyans. Ganska imponerande för ett elva år gammalt vin från södra rhône! Nosen gläntar omedelbart på stalldörren, men stänger den lika snart igen. Salt lakrits lämnar plats för körsbärskärnor, osöta likörkörsbär och mörk choklad. Det är slående hur ren och ungdomlig frukten fortfarande är!
Allteftersom vinet står i glaset smyger sig varmare plommontoner in bland körsbären. Efter en dryg halvtimme höjer doften blicken, ut mot det hisnande vackra landskapet runt Les Dentelles de Montmirail : färska garrigue-örter, särskilt rosmarin och oregano! Mineraltonerna blir också alltmer framträdande med rostigt järn, svartpeppar och krossad sten - som gifter sig väldigt fint med fatens ceder och blyerts. Mognadstoner av brunt farin samt kryddnejlika och spiskummin från faten gör sig mer bemärkta efter sisådär tre timmar.
I munnen är vinet lagom intensivt, förvånansvärt slankt och smeksamt, med en påtagligt harmonisk munkänsla. Svala, rika, mörka körsbär samsas med svarta oliver medan sensationer av spearmint friskar upp hela gommen, en bra stund dessutom! Mörk tobak minglar i eftersmaken. Här serveras syrahfrukt av väldigt hög kvalitet, i en modern stil som äntligen hittat fram.
Ja, det här var ju en remarkabel förbättring jämfört med det bråkiga vin vi mött tidigare. Den här nittionian är precis à point just nu, om man vill ha kvar lite ungdomlig fräschör. Märkligt att vinet inte åldrats mer, men under kvällen tycks det passera flera fina mognadsfaser. Till slut är det terroirkänslan som ger störst njutning, och faten faller in i harmonin. Äntligen! (91-92)
Slutsats 1: södra rhône och nya fat funkar, om den dominerande druvan inte är grenache
Slutsats 2: fullmatade, tuffa syrahbaserade viner behöver sina tio år på rygg
Slutsats 3: fullmatade, tuffa syrahbaserade viner kan tugga i sig massor av ny ek om de får tid på sig
Slutsats 4: varken druvsammansättningen eller fatlagringen är egentligen typisk för Vaucluse
Slutsats 5: ursprunget får ändå sista ordet, om man bara ger sig till tåls
4 kommentarer:
Tja, Guigal kan sjunga La-La, varför skulle inte Vaucluse kunna få till en lätt sandpapprad aria?
Låter härligt tycker jag. Som sagt, om frukten klarar att gå Karelin på ekens ass blir det oftast underbart.
Har faktiskt tittat allt oftare på en Abbotts Minervois från 2001 den senaste tiden. Den kostade 90 spänn för fem, sex år sedan och jag tyckte mycket om den som ung och håller inte med G Westling om att druvkaraktären var diffus.
http://www.gwestling.com/Vintipset.html
Sedan gick den i en tunnel och jag har väntat sedan dess. Den är ju bara nio år än så länge, men den är också med all sannolikhet aningen enklare än Cabasse så jag är sugen på att se vad som hände med den.
Klämde faktiskt min Minervois 2001 á 90 pix i kväll. Underbar upplevelse, jag inser att jag dricker allt för mycket vin alltför ungt.
Efter sex år i garderoben vågade jag inte annat än att dra korken precis före avfärd. Korken är okej, doften lite blyg, men ingen korkskada. Färgen är lätt bruntingerad, men fortfarande påfallande mörk och doften kommer alltmer med björnbär och vinbär, muskot, lite örter, lite mild volatilitet och något jordliknande.
Smaken är förvånansvärt fräsch inledningsvis, men efter maten, en timme senare kommer lite brett-toner och jag får fan lite Pegau-vibbar. Smaken har bra tryck, längden är mer än anständig och det är en underbart komplex, men ändå harmonisk smak.
Underbar utdelning!
Glömde, Minervois 2001 är 100% syrah och låg uppåt 20 månader på franska fat, sannolikt nya eller måttligt använda och om nya måttligt rostade.
Och jo, det fanns lite vanilj och något kaffeliknande med i spel. Men framför allt druva och terroir.
Sköna kommentarer, Henrik! Minervois har hamnat lite i bakvattnet efter andra, hippare appellationer, men de mognar emellanåt ut riktigt fint. Fast syrah-grannen från St Chinian, 2004 La Gloire de Mon Père, var nog bäst i början när frukten kunde hålla eken stången.
När vi är inne på sydfransk syrah, Singlas 2004 Castell Vell har integrerat faten på ett härligt sätt. Men man måste gilla chokladsås!
Skicka en kommentar