Vissa viner vill man förtvivlat gärna att de ska funka. Vi gissar att Pio Cesares Langhe Nebbiolo fått rollen som husets röda hos tusen och åter tusen svenska hushåll sedan lanseringen våren 2006. Murbräckan som slog sig in i ordinarie sortimentet byggdes av solmogen frukt från den knepigt heta årgången 2003 (enligt ryktena rörde det sig delvis om nedklassad barolo och barbaresco). Ändå var vinet inte nämnvärt märkt av värmen - åtminstone inte den inledande sändningen. Året därpå däremot, då var vi flera som noterade en tydlig förändring av nolltrean till det sämre: torrt grusdamm, snudd på asbest, som ett lock ovanpå en gles, otillfredställande uttorkad frukt...
När årgång 2004 kom ut i butikerna gladdes vi åt en ny frisk årgång och problemet tycktes vara löst. Men - ett halvår senare var det dags för samma visa igen, och vi var flera som började känna oss som paranoida konspirationsteoretiker med strålskyddande foliehatt. Inte precis läge att lägga undan fler av de senare flaskorna...
I och med 2005 var det dags för en innovation - nu vände man helt enkelt på steken. Först kördes de svagare faten ut och vi fick hålla tillgodo med en bränd doft av lövbrasa med kinapuffar. Efter ett halvår kom så tips och rykten om betydligt bättre doningar, och visst - det var bara att instämma: version 2.0 hade anlänt, med fullt tillfredställande frukt och tidigt utvecklad drickbarhet. Ja, det här har onekligen varit en berg-och dalbana - men när vinet levererar, då är det så bra att vi kommer tillbaka för att lösa ny biljett gång på gång. Ikväll blindtestar vi den nysläppta 2006, med 2005 som referensvin. Karaffering ett par timmar i förväg, en halvtimme i karaffen, tillbaks i flaskorna och till sist en halvtimme i kylen innan test.
Vin nummer ett är ljusare varmrött med blåvioletta nyanser i kanten. Först ut frigör sig en nypa orientaliska fatkryddor (typ sandelträ) och grusiga mineraler. Därefter friska, rena bärtoner av röda körsbär och jordgubbe. Malacos lakritsfiskar lurar i djupet under den unga frukten, och finns någon tjära så är den väldigt diskret. Vi provar att hälla över i de små Spiegelau-glasen och nu frigör sig ett nytt lager av fint parfymerade blomtoner - väldigt tydliga violer med en aning av färsk lavendel. Hmm, violer och lakrits blir väl ungefär Läkerol Salvi tillsammans... nå, i sin helhet är detta en väldigt ljus och fräsch doft med ett knippe gröna örter ur släktet origanum.
Smaken är ungdomligt stram med rejält höga syror och tydligt örtig kärvhet. Slank på gränsen till tunn - skulle nog en del tycka. Rätt tuffa, småsandiga tanniner. Bra fokus i syrorna och därmed också en bra längd, med aningen uttorkande eftersmak. Allt som allt ett väldigt friskt vin med diskret genomförd fatbehandling, mycket lovande men i yngsta laget idag. Vi föredrar båda detta glas.
Vin nummer två ser ungefär likadant ut, ljusare varmrött, men här kan man också ana orangea färgnyanser. Vi får en utvecklad doft med tydligt rökiga drag av tjära, precis som att sniffa på ett tjärat rep. Några brända örter pyr i kanten - och så plötsligt sitter vi där med en nästan löjligt uppenbar vaniljdoft mitt i ansiktet, rena vaniljglassen. Frukten drar åt gammal jordgubbssylt med en hel del colatoner, farin och järnrika mineraler. En dutt av "Gillette Shaving Gel with Aloe Vera and Cocoa Butter" i slutet. Allt som allt en något mörkare, mognare doft utan de pinfärska övertonerna i första glaset.
I munnen får vi en ganska bred och stadig frukt i lite dovare, lakritsfet inramning. En rätt generös smak som fyller ut hyfsat i mitten, med rätt så uttorkande tanniner. Ändå inte kärvt, snarare lent - fast åt det örtbittra hållet. Vi tänker mycket på allsköns cola - coca-cola, hallon-cola och igloo-cola, och får på så vis också en liten mintighet som friskar upp. Syrorna känns tyvärr alltför mjuka och ofokuserade och följaktligen tappar vinet i avslutningen - eftersmaken blir lite platt och inte precis lång, men får välkommen hjälp av fatkryddorna. Ett behagligt och lättsamt vin att dricka med sin relativa rondör, även om det inte alls är elegant som ettan.
Okej, dags att sammanfatta. Facit behövs väl inte, ni förstår vilket vin som är vilket. Söker man en pinotlik, syradriven elegans och fräschör med måttliga fat och goda utvecklingsmöjligheter - då är det 2006 som gäller. Vill man ha ett färdigutvecklat vin med mer fruktrondör och fatprägel som ger mjuk drickbarhet på egen hand - då är 2005 rätt val. Båda är klart välgjorda utifrån sina förutsättningar och intressanta att sniffa på, men vi föredrar utan tvekan den unga, fräscha nollsexan. Och glöm inte att lägga undan innan version 2.0 anländer...
ps. Båda finns just nu i olika butiker, för den som har lust att göra om den här minivertikalen.
2006 Pio Cesare Langhe Nebbiolo (86)
2005 Pio Cesare Langhe Nebbiolo (85)
37 kommentarer:
Intressant att läsa om skillnaderna mellan dessa årgångar. Det blir till att testa när jag anländer moderlandet.
Vilka Spiegelau-glas är det ni refererar till; är det måhända deras provningsglas? Jag är nämligen i stånd att inhandla ett stort antal glas för att möjliggöra vinprovning och hur mycket jag än älskar mina Riedel Vinum Rieling/Chianti – och tar i betraktande att de i allt större utsträckning används som provglas – tillåter inte studentsituationen ett inköp av den storleken som behövs.
I Tyskland används däremot just Spiegelaus provningsglas ofta som standardglas vid provningar och jag tycker spontant deras form verkar mycket vettigare än ISO-glasen som för övrigt är hart när omöjliga att finna här. Dessutom är Spiegelau-glasen riktigt rimliga i pris (€ 2.50–3.20 ca).
http://www.der-feine-tisch.de/spiegelau-spezialglaeser-profi-tasting-p-18635.html
Allt gott från Rieslingland!
Ahh rieslingland, das ist ja wunderschön....
Visst är det "Profi Tasting". Överlägsna ISO-glasen och väldigt behändiga att ta med sig. Alla viner gör sig bra att prova i de här glasen...
Ja, eben. Und jetz ist es Spargelzeit ...
Tack för tipset! Då skall de inhandlas omedelbart.
Har ni alltså dessa utan skarv mellan kupa och ben? ("Expert Tasting" har skarv, men är endast marginellt billigare.)
Allt gott!
Älskar verkligen mina Riedelglas Bordeaux och Bourgogne. Men Spiegelau ägs ju numera av Riedel och deras glas verkar ju väldigt lika och de körs säkerligen genom samma produktionslinor. Men Riedelglasen har vad jag förstått tillsatser av bly som gör de mer tåliga. I butik visade de upp detta genom att klämma ihop kanten vid mynningen så det sviktade säkert 10-15mm. Helt galet men man blir lurad av att tro de är sköra.
P.
Ska ge mig på 06an nästa helg. Intressant test.
bly? Är det så? Innebär inte detta risker, eller är det jag som är feg? Detta med glas är dock intressant. Har själv nyligen bestämmt mig för att jag inte gillar mina orrefors primeurglas. Snipiga och svåra att göra rent/trorka ur.
//Martin
Johlie - Expert Tasting är det ju, visst har de en skarv - precis som Riedels Vinum (som vi också har några bdx av).
Både Difference Primeur (tänkt för unga fruktiga röda) och Fruit (menad för mogna, fatade vita) är kniviga att hantera eftersom öppningen är så liten i förhållande till volymen/djupet. Vi har hoppat över de här glasen.
Menar du att själva vinet känns snipigare i de glasen, Martin? Eller är det glasen som inte vill bjuda till? Kanske samma sak...
Vi provade 2006:an igår och jag håller i stort med er om beskrivningen. Efter ett par timmar tyckte jag mig även hitta en försiktig men härlig doft av jordgubbe i glaset. Idag föredrar jag dock årgång 2005 2.0.
Vi har haft flyt med våra inköp (köpte mina 05:or sent) av Pio Cesares Langhe Nebbiolo och vi har inte smakat några av de sämre versionerna. Min fundering nu är - skulle det här kunna vara den svagare varianten av årgång 2006?
Martin, Jodå det står till och med Lead Crystal på kartongen man får glasen i. Hört att det är för att stärka hållbarheten framförallt för restaurangbranchen där de går åt hårdare. Det konstiga är att vi har lagar inom EU kallat RoHS som förbjuder bly i produkter men det kanske inte omfattar glas av någon anledning.. Men rekommenderar verkligen Riedels glas eller Spiegelau som ger dig två för ungefär samma pris.
/P.
JW - precis, bland de röda aromerna fann vi jordgubbe och röda körsbär. 2006 kändes i stramaste laget att dricka på egen hand när maten var uppäten, bör nog helst sparas ett tag. 2005 lämpad för okomplicerat sippande.
Måtte detta i så fall vara den svagare varianten, annars blir det inte kul senare ;-) Eller så kanske man helt fått bukt med variationerna. Men fan tro't...
(A): Provade nollsexan i fredags. Liknande intrycks som era. Bra standardvin men som behöver ligga till sig lite. Med tanke på tidigare batchvariationer var jag snabbt tillbaka igår och plockade från samma hylla (för att undvika risken att nästa batch är den sämre...).
Ständigt dessa Langhe Nebbiolo.
Har lite svårt att förstå att svenska bloggare och vinjournalister finner dessa "C-lagare" så intressanta.
Jag finner ofta mycket nöje i era inlägg, men tycker ibland att ni tar upp viner som inte borde höra hemma här.
Jag har viss förståelse för om dagspressens "vinjournalister" måste skriva om prisvärda viner under hundringen, men på en vinblogg vill man läsa om lite roligare saker!
Finare Vinare: Tack igen. Glas på ingång nu.
Martin och P.: Blyoxid tillsätts i glasmassan främst av den orsaken att man då åstadkommer ett högt brytningsindex, och det blir vad vi kallar kristallglas. Tillsammans med en hög dispersion gör detta helt enkelt glasen oehrört vackra och ljusa. Dessutom gör glasets relativa mjukhet att det är lätt att slipa dekorationer i dem, något som i gamla dagar ju var mycket populärt.
Riedel har en halt på 24 %, högre än någon svensk tillverkare (brukar ligga kring 10 % för kristallglas) vad jag känner till (många andra glastillverkare utesluter detta helt), och den briljans detta åstadkommer är den enskilda orsak som jag tror gör att Riedel trots högt pris trots allt är populära. De är vackra helt enkelt. (Några av deras glasserier är dock utan blyoxid och de är således överprissatta anser jag, sett till vilka andra glas som finns på marknaden.)
Aha Anonym, man är diskussionslysten ;-)
Första premissen för den här bloggen: Vi tar upp exakt vad vi vill och vad som intresserar oss.
Det gläder oss förstås att att du finner nöje i inläggen, men vi har svårt att se varför ett vin inte "borde höra hemma här". Har du följt oss ett tag har du framförallt kunnat läsa om kvalitetsviner i lite högre prisklasser efter det oftast är vad vi är intresserade av. Våra källarviner snittar på 294 kr och de konsumerade på 233 kr, det passar vår ekonomi. Men vi bangar inte för att dra korken ur en ung, dyr goding om vi är nyfikna. Som vi ser det är det bra att blanda högt och lågt av olika slags viner för att behålla perspektiven. När man provar mycket är det lätt hänt att bli fartblind och ständigt höja ribban för vad som är intressant att dricka.
Inte minst söker vi funktionella matviner med bra ursprungskänsla och sådana kan man ju hitta massor av runt €10 nere i Europa. Tyvärr är det svenska utbudet extremt dåligt i detta segment - billigare fast ändå hantverksmässigt gjorda viner i mindre kvantiteter verkar helt enkelt inte rymmas i SB:s strukturer. Det är en viktig fråga, tycker vi...
Kanske har du missat ett litet stänk av ironisk distans i bloggens namn?
Ni skall naturligtvis fortsätta med att skriva exakt om det ni själva vill. Ni skriver bra och många gånger intressant.
Blir bara lite trött på att läsa om vissa ganska medelmåttiga viner (85-90p) som är smått uttjatade på bloggsidor och i svensk vinjournalistik.
Diverse Langhe Nebbiolo, Brolio, Fonterutoli, Graillots CH.....
En del av poängen med en vinblogg är väl diskussionen som uppstår kring vinerna. Vi är inne på kommunikation och det är större chanser till en intressant samtalstråd om vi skriver om Alain Graillots Crozes än om exempelvis Albert Belles Crozes Cuvée Louis Belle, har vi märkt. Även om vi väldigt gärna letar upp sånt som inte finns i ordinarie eller ens i Sverige. Det är en avvägning mellan publikt och obskyrt men båda vinerna intresserar oss lika mycket...
Annars håller vi på och gnetar med en låda blandad bordeaux 2005. Inget som finns på SB och inget som är uttjatat, vi lovar. Strax över medelmåttorna, i bästa fall...
Det som ju var så fantastiskt med Pio C av de goda batcharna från årgång 03 och 04 var - tyckte jag - att det helt enkelt var ett jävla bra vin, oavsett pris. Priset gjorde då, för mig, att någon kväll när man inte hade alla korkskruvar slipade, kunde falla tillbaka på en Pio C och få rejäl njutning ändå. Det är inte alltid man (jag) har tid att klura på vad man ska äta till, hinna dekantera, möjligen ställa flaskan upp tre dagar i förväg, konsultera almanackan för om månen står rätt etc.
Att då slänga ihop en snabb pasta och låta en Pio C flyta ner i decantern funkade alltid. Det var ett go to-wine som man inte behövde vara neurotisk över - hur många såna finns i Sverige för en hundring +- 20?
Mitt svar blir; mycket färre än det borde finnas.
Jag väntar för övrigt fortfarande på att hitta 2.0-versionen av 05, det närmaste jag kommit är 1.5-versionen ...
Satsar på 06 istället.
Jag tycker ett brett spektra är bra. Det får mig som "nybörjare" att hitta bra alternativ runt 1-200kr samtidigt som man får en bra inkörsport till dyrare ligan på ett och samma ställe.
P.
Nettare-Anders har ju gått igenom den fulla innebörden av ordet "inkörsport" så du får väl skylla på bloggarna när du är torsk ;-)
Ni skriver följande:
"En del av poängen med en vinblogg är väl diskussionen som uppstår kring vinerna. Vi är inne på kommunikation och det är större chanser till en intressant samtalstråd om vi skriver om Alain Graillots Crozes än om exempelvis Albert Belles Crozes Cuvée Louis Belle, har vi märkt."
Problemet när ni precis som Allt om Mat, DI, DN, SDS... skriver positivt om dessa kioskvältare är att det bara blir en massa ryggdunkar. Ni skriver om två viner som ni ger 85 resp 87 poäng som om ni tycker att det är bra.
85p är för mig inte bättre än att man kan vara rätt bra kritisk.
Troligen hade ni fått en hetare och mer spännande debatt om ni sågat Brolio, Graillot etc
Inte är väl 85-87p tillräckligt bra för att ni skall vara nöjda!
Till skillnad från ovannämnda tidningar så beskriver vi exakt hur de här vinerna förändrar sig. Är det dåligt så skriver vi det - vi har till och med ställt detta vin "i skamvrån". Men om det är bra vill vi ju verkligen ha Pios Langhe!
Vi HAR ju sågat Brolio, vilket du vet om du har läst. 2005 och 2006 har ju verkligen fått sina fiskar varma av oss -men inte av den etablerade vinpressen. Och Bouscassé 05 sen, ett vin som tycks ha skrivits upp utan att jämföra med tidigare årgångar....
I vår värld är 85-87 poäng ett mycket anständigt vin, utan att vara jättemärkvärdigt. Exempelvis 2005 Clement-Pichon som var på tapeten hos "Mise en Bouteille" är knappast värt fler poäng, men det är onekligen ett gott vin. Det intressanta med Langhe Nebbiolo är att det har ett aromspektrum som man finner i betydligt dyrare viner, det är intressant för oss att sniffa på och följaktligen också att skriva om.
Vi testade nyss 2007 Domaine de l'Éléphant igen och där har vi ett vin av hög kvalitet som möjligen är värd en högre poäng men ändå inte alls är tillfredställande, som vi ser det. Poäng är alltså inte det viktigaste, bara ett komplement som ger en fingervisning om ungefär vilken kvalitetsnivå vi befinner oss på. Smaken och stilen är allt, för oss...
Jag måste säga att hela diskussionen om vad FV ska skriva om på sin blogg gör mig förundrad. FV ska såklart skriva om exakt vad han vill, vilket ju lär vara viner han finner intressanta, oavsett kvalitet eller prisklass. Det är förmånen med att ha en oberoende blogg som inte har några skyldigheter - man kan skriva om det man vill.
Som läsare kan man läsa och tycka om det, eller så gör man inte det och läser på andra ställen. Enklare än så kan det inte vara!?
Själv finner jag bloggen klart intressant. Både i att det beskriver riktigt fina toppviner, och ger mig tips och råd på vad jag kan leta efter, köpa och lagra. Men även hur man kan hitta bra vardagsviner som man utan speciellt tillfälle eller total koncentration på vinet kan korka utan ångest och ändå få en bra vin-upplevelse. Om PCs Langhe Nebbiolo hamnar där eller inte är för mig en intressant fråga. Annars hade jag inte läst det.
Sedan har ju FV en stor faiblesse för diesledoftande halvsöta tyska viner. Det har jag inte förstått mig på (ännu), men då läser jag dem inte :-)
Nej, klaga på som som förtjänar det.
http://www.dn.se/mat-dryck/dryck/decembervinerna-gar-i-rott-1.469739
Halvtorra, Ulrik, halvtorra !! ;-))
Är glaset halvfullt eller halvtomt?
:-)
Anonym, jag hänger inte med. Du kan ju inte lägga Finare Vinare till last vad Allt om mat, DI, DN och Sydis skriver. Sedan tycker jag att du överdriver: så många bloggposter om Brolio och Fonterutoli kan du väl ändå inte ha hittat? Sätt det sedan i relation till den hekatomb av bättre/mer spännande vin det skrivs om, och jag tycker att du är lite snabb att säga ifrån så fort det dyker upp ett som du inte tycker håller måttet.
Sedan häpnar jag lite över att du definierar 90 pinnar som medelmåttigt. Men det har nog inte med dig att göra, utan illustrerar egentligen mest det fenomen vi har sett länge och pratat en del om; 100-poängsskalan har ätit upp sin egen svans och om det inte börjar på en nia så finns det inte.
Något man kan vara glad över för en hundralapp är inte det sämsta.
Hm, WordPress har gjort något skumt med min profil... Plötsligt var man anonym...
//anders
en fråga: värför accepterer SB dessa skillnader ? när dom tycks vara ganske strikse i andra sammanhäng ? Har ni sökt och fått en forklaring ?
Anonym: kanske det är en kultur-skillnad..men värfor inte blot "enjoy...", denna blogg är jo storartet läsning och har högklassig informations värde...
Oj vad irriterat det blev.
Man får väl tycka till och inte bara dunka rygg eller?
Jag ber FV om ursäkt för om jag uttryckt mig slarvigt. Jag läser er blogg ganska frekvent sedan något år men har inte pejling på exakt allt ni skriver om.
Mina exemplifieringar med Brolio, Graillot, Fonterutoli togs som andra generella exempel som jag menar i alltför hög grad hyllas bland svenska vinjournalister, bloggare och på chattsidor. Huruvida ni har skrivit om just dessa har jag inte uttalat mig om.
Att jag valde att just nu skriva en liten kommentar beror på att jag tycker det börjar bli lite mycket "Langhe Nebbiolo" Varje gång någon vill ha ett rödvinstips på en svensk chatsida dyker de upp, därför min kommentar "Ständigt dessa Langhe Nebbiolo".
Jag köpte faktiskt en flaska PC LN som korkades upp för några månader sedan av ren nyfikenhet. Er bedömning 85-87 poäng är nog ungefär vad det förtjänade. Ett tämligen enkelt Piemontesiskt rödtjut. Felfritt men för mig ganska ointressant. Jag har inga problem i sig om ni eller andra tycker att detta är fantastiskt. Men ni ger vinerna 85 och 87 poäng!
Som jag skrev tidigare så uppskattar jag ofta det ni skriver. Det var exempelvis väldigt intressant att läsa om era utforskningar av vinerna från Roero nyligen. Det var för övrigt jag som lite petigt rättade er på väderstrecken. Jag har varit mycket i Piemonte och brukar ofta och gärna sitta på Ristorante Rabaja i Barbaresco ("det rika Langhe") och se på solnedgången över "det fattiga Roero", därav min känsla för kompassnålen. Av någon anledning har jag aldrig valt att utforska vinerna på andra sidan floden.
Nettare. När det gäller det här med poäng så är det ett ämne i sig. Själv sätter jag alltid poäng, vilket tyvärr ganska få bloggare gör. FV gjorde det i begynnelsen för att sedan helt ta avstånd från det. Nu har man börjat igen.
Huruvida det gått inflation i det här med poäng kan diskuteras. Kanske har kritikernas poängskala rört sig, kanske har kvaliteten på viner gått framåt?
85 poäng är för mig ett mycket medelmåttigt vin som jag sällan dricker. Det finns mängder av bättre viner att finna i Sverige och utomlands för rimliga pengar.
Jag har aldrig provat utbudet av BiB, men tror faktiskt att det borde gå att finna sådana som är bättre än 85!?
Tja att 90 skulle vara medelmåttigt var kanske en viss överdrift från min sida. Det finns naturligtvis en hel del hyfsat goda viner i denna kvalitetsskala, men knappast några stora viner.
Vilka människor det finns...
90 - 95:
An outstanding wine of exceptional complexity and character. In short, these are terrific wines.
enligt alla våran Robert.
Kan någon (förutom Kronstam) rekommendera mig en BiB i närheten av det så är jag intresserad.
Vi är i alla fall inte det minsta irriterade, snarare glada och roade över att det rör lite på sig. Kul!
Jo, du påstår faktiskt att vi precis som en del etablerade publikationer ägnar oss åt "en massa ryggdunkar". Att vi inte gör det får härmed anses avklarat. Innantilläsning rekommenderas innan bredsidor avlossas.
Vi tycker inte att Pio Cesare Langhe Nebbiolo är fantastiskt - men ett gott och användbart vin som i bästa fall är ovanligt intressant på den här nivån.
Roero tycks värt att utforska, och nu är det lyckligtvis också möjligt att enkelt få tag i några smakprov. Mersmak, absolut!
Om du har starka åsikter och alltid sätter poäng, varför inte göra allt detta tillgängligt för andra genom en blogg?
Vi har aldrig smakat en BiB som är värd 85 poäng.
Det beror framförallt på den opersonliga och utslätade karaktär som ofta blir följden av stora kvantiteter och ett dåligt förpackningssystem.
Tyvärr är poängsystemet svårt devalverat, används helt olika och har problem med trovärdighet på många sätt. Vi var väldigt tveksamma innan vi började leka med tanken på att sätta poäng igen. Få oss inte att sluta, för det är ändå ett användbart komplement om man inte lägger alltför stor vikt vid det. Det kommer bli en hel del 80-90 framöver eftersom vi är restriktiva. 90 är enastående bra....
Slutligen, pröva att inte tänka så mycket i termer av prestationer: svagt, medelmåttigt eller stort. Tänk tilltal, karaktär, charm, balans, elegans, njutbarhet, potential. Tänk på vinerna som personligheter du möter. Inte värderar du dem i poäng, eller hur?
Tja, Om BiB-arna något så när regelbundet klarar av 85p så skulle jag vilja säga att jag förlåter Kronstam det mesta.
Nu är jag inte riktigt beredd att göra detta.
Däremot, om jag gillar stilen i ett vin kan jag tycka att 85p är okej, för att inte tala om 87.
Men, för att bara ta ett flagrant exempel, när Suckling ger Fontanafreddas Barbera Briccotondo 91p så anser jag att poäng är ett mycket trubbigt verktyg.
Och Anonym, det låter som att jag skulle läsa din blogg med stort intresse - vare sig du provar 85p-BiB eller något roligare.
Nej sluta inte med att ange poäng. Eftersom ni nu beslutat för att poängbedöma så varför inte ta det på fullt allvar. Poängen är precis som ni säger är ett komplement till era beskrivningar men också en sammanfattning.
Har vinet inte balans, elegans etc får det heller inga höga poäng. Precis de komponenter ni nämner är just sådant man (och även ni) väger in i en poängbedömning.
Jag kommer inte att skriva fler kommentarer på detta inlägg. Min avsikt från början var egentligen att hävda att alla dessa skriverier om 99-kronors Langhe Nebbiolo börjar bli smått tjatiga.
Fast visst kan man ju önska sig en liten revision av 100-gradersskalan? En skala som i praktiken endast använder den övre kvartilen (och i många fall endast den övre delen av denna fjärddel!) säger antagligen mer om själva skalans ofullkomlighet än vinerna den betygssätter.
Samtidigt är betyg när det gäller viner alltid intressant! Det går inte att komma ifrån. Om en Barbera för 75 pix utkvitterar 91 p måste det i varje fall betyda att den är , nu kommer det, prisvärd?(Fast visst, just detta var närmast ett övergrepp). Att det sedan är vanligare med felsatta betyg än korrekta är något man får ta. Det är ju ändå bara vin vi pratar om, inte livet själv? Eller hur var det nu?
I Gazzetto dello Sport är alla betyg på 8 (80) och över mkt sällsynta. 9 (90) förekommer i princip aldrig. 9,5 (9,5) och därutöver har kanske utdelats vid tre-fyra tillfällen. Det ger något perspektiv på hur en poängskala kan användas.
Jag vill alltså inte att Gazzettan ska börja betygsätta viner (fast det vore ju rätt kul faktiskt..). Jag skulle däremot vilja se någon som vågar skicka ned medelmåttigt tjut dit det hör hemma i betygsskalan.
Skulle inte poängskalan bli mkt mer användbar om medianvärdet låg kring 80 istället för, säg, 90?
Jag antar att detta är en s.k. I-landsdiskussion?
/Martin
Fast det var ju vinglas jag ville diskutera. Jakten på den Perfekta Uppsättningen.
Men timman är sen.
Jag nöjer mig här och nu med att prisa Matbaren (Dahlgren) som kör ett och samma glas till rubbet. Det funkar ju faktiskt det med.
(och vilken fantastikt god Riesling från Letz (Nahe) de serverade i detta glas i veckan!)
/Martin
Martin: Ett glas till allt? Intressant. Vilket är det?
Jag märkte vid en genomläsning av mitt tidigare inlägg om glas att det hade en viss reklamklang. Det var inte meningen; min svärfar är konstglashandlare, därav intresset för glasestetik.
Ulrik, jag håller inte med dig om ditt uttalande om att "Som läsare kan man läsa och tycka om det, eller så gör man inte det och läser på andra ställen", ett uttalande som är legio i bloggvärlden. Att läsa sådant man inte finner bekvämt och ta upp detta till diskusison är ofta givande för flera parter, eller inspirerar åtminstone ofta till livlig diskusison, något åtminstone jag ser som en av detta forums styrkor.
Beträffande den övriga diskussionen vill jag påpeka att jag tycker Finare Vinare gör sina uttalanden om viner i högre prisklasser starkare och mer trovärdiga genom att ta upp viner från många segment. Jag använder här ordet segment ironiskt emedan det ju inte är det saken egentligen handlar om: nivåer, 100-kronorsgränser, prisvärdhet etc.. Det är på ett plan inte ens intressant att uttrycka huruvida ett vin ÄR intressant eller inte. Det relevanta är vinet självt och allt som hör därtill.
Det tycker jag ni lyckas fånga på er blogg.
Jag tycker inte att det blev särskilt irriterat. Du hävdar åsikt A; jag anför åsikt B och har lite synpunkter på åsikt A. Resultat: diskussion. Det är väl därför vi hänger i kommentarstrådar på bloggar?
Jag håller fortfarande inte med om att basvin från Langhe hyllas i överkant i bloggsvängen, hur som helst. Vad sedan Sydis och Allt om mat skriver spelar som jag var inne på ingen roll. Kritiken blir lite lös i kanterna. Men du, solnedgång över Roero - nu längtar man ju till Piemonte igen...
Poängen är verkligen ett helt eget ämne. Jag tror att många håller med dig om att 85 poäng i dag är rätt medelmåttigt, och det är en utveckling som jag upplever som absurd. Dessutom skapar siffror en chimär av objektivitet eftersom 87 alltid är mer än 85. Men människors bedömningar är så oerhört olika, alldeles oaktat att man tycker om och söker olika saker, att siffran inte betyder ett skvatt i en jämförelse. Därför kan du lägga mediokert-ribban uppåt 90, och jag kan inte argumentera emot, för din skala är din. Följaktligen vill jag heller inga skälla på att en massa människor jag respekterar, från drakar till bloggare, använder poängsystem, men jag har svårt att se mig själv göra det.
Samtidigt äger de en oerhörd kraft, siffrorna. Det är klart att jag förväntar mig lite pukor och trumpeter om Parker har delat ut 98 pinnar. Trots att jag egentligen inte köper systemet.
Att kvaliteten på viner generellt har ökat kraftigt på rätt kort tid är absolut en delförklaring. Vilket i mina ögon snarast är ett argument mot poängsättning. Ytterligare tjugo års framsteg, så är 93 medelmåttigt, och så sitter man där med 100+ och 100+++. But these go to eleven... Och i och med deras marknadsmässiga, prisdrivande funktion, så kommer inflationen som ett brev på posten.
För övrigt: Kan vi inte alla bara slå ett moratorium på fraser som "man får väl tycka till och inte bara..." eller "så fick man visst inte tycka"? Steget mellan att bemöta vad någon säger och att påstå att hon inte får tycka så är oändligt och att blanda ihop dem är bara trams. Så ett litet ickespridningsavtal, typ...
//anders
Ovanpå allt detta - är vi människor eller robotar?
X-faktor finns i form av sällskap, mat, sol eller hagel, etikett, nostalgi, första gången unt so weiter.
Jag erkänner mig i mitt vindrickande påverkad av allt detta och bergis lite till.
Ovanpå detta är min erfarenhet av viner 95p och över orättvist begränsad. Ändå erkänner jag, visst tittar jag på poängen, men helst inte före the tasting note.
Skicka en kommentar