måndag, juli 16, 2007

Branteviks Bykrog


Brantevik tävlar med Baskemölla, Vik och Vitemölla om att vara Österlens mest pittoreska hamnby. Efter den rätt lata bilresan utefter kusten installerar vi oss i i korsvirkeshuset mittemot, med havet som närmaste granne. I bykrogens matsal är det ombonat med gröna bröstpaneler, fartygsmodeller, öppen spis och fenomenal havsutsikt. Dukarna är vita, de stoppade stolarna blå och höga i ryggen. Väggarna är prydda av diplom och sjömotiv. Evert och Cornelis snurrar på minimal volym. Inga trendriktigheter i sikte. Den inglasade vinkällaren en trappa ner är ett riktigt uppvisningsstycke. Här ligger fokus på erkända storheter från Frankrike och Italien. Prestigeviner med väl tilltagna prislappar - exempelvis bordeaux premier cru, bourgogne grand gru, Ornellaia och Sassicaia - erbjuds för den kräsne. I mer överkomlig nivå strax under tusenlappen finns exempelvis 97or från Clape, Lisini och Prunotto. Till kvällens fyrarättersmeny väljer vi istället en användbar och vettigt prissatt sicilianare som klarar både rika matsmaker och ost. Vi köpte den under några år i slutet av nittiotalet, både på vår sicilienresa och hemma på systemet. Rosso del Conte har visat sig utvecklas positivt med lagring - 93an var exempelvis finfin efter millennieskiftet. Så vi blir nyfikna. 98an vi fastnar för är 24e årgången av detta vin.

Efter dagens hetta är det kalla karaffvattnet det mest efterlängtade till att börja med. Vi undrar just om vi ska vänta oss någon amuse ikväll, när den just dyker upp i form av en pilgrimsmussla på palsternackskräm i en liten kopp fransk löksoppa med inslag av svenskt ansjovisspad (påminner lite om Jansson, faktiskt!) Kul, men kanske inte den helt optimala aptitretaren. Det nybakta brödet är däremot fantastiskt, med fin kryddsättning av fänkålsfrön och pomeransskal. Därtill ett glas nonvintage-cuvée Comte de Lantage, med oväntat mycket reservekänsla: fint guldgul i färgen, med bröd, röda äpplen, söt persika och nötiga oxidationstoner i doften. Generös, givande känsla i munnen. Ljuvlig, solmogen frukt med liten gnutta restsötma. Fina, lite avrundade syror. Första gången för oss, riktigt gott!

Därefter radar man upp säkra franska kort. Den bakta anklevern är helt och hållet suverän, fluffig, med olika lager av konsistenser och mycket rik i smaken. Ett fikon är kokt i karamell, grus av pistagenötter dammar kring ett streck balsamico, och anklevern toppas av ett brödchip. Det enda som faller ur smakbilden är de två syltade kantarellerna, som vi kanske kunde klarat oss utan. Det rekommenderade glaset söt vit 2001 Château Haut-Gaudin från Bordeaux kommer i form av uppseendeväckande få centiliter. Färgen är ljust gul. Doften är citrusfrisk, med mandelmassa och apricot brandy. Smaken ung med balans mellan avvägd sötma och framträdande syra. Helt ok och lämpligt komp, men inte så märkvärdigt. Anklevern behåller tveklöst huvudrollen.

Så kommer huvudrätten äntligen in, på tallrikar med serveringskupa. När kuporna lyfts anfaller en tät vägg av helt underbar tryffeldoft, berikad med anklever. På tallriken ligger två fingertjocka skivor av rosa ryggfilé av finaste ungkalv. I den mästerligt tillagade såsen hittar vi också några kantareller. Vårlök, morot, ett par potatistärningar ackompanjerar. En rejäl skiva svart tryffel tronar ovanpå. Fantastiskt gott, enbart såsen är värd resan. Vi fick strax före huvudrätten ett litet smakprov av det rekommenderade röda vinet från Abruzzo, 2003 Fonte Venna. Grönt, ungt, med drag av omogen cabernet franc. Inte i klass med maten, så går det bra att byta till vårt val? Vår kypare dekanterar vinet, som startar vid källartemperatur - toppenbra, eftersom det är bortåt 30 grader varmt idag. 1998 Rosso del Conte är mörkt rubinrött, fortfarande vid full vigör, mitt emellan ungdom och full mognad - med reflexer av både blått och brunt. Den goda, öppna doften ger läder, bittermandel, lite russin, portvinstoner som kommer väl överens med såsen och kryddor (särskilt muskot) som utvecklas efterhand. Rik smak, skön mogen känsla i munnen, balanserat (13,5%), dominerat av nero d'avola från 40-åriga stockar. Vinet lämpar sig också bra till ostkvartetten: taleggio, lagrad pecorino sardo, ung vit askrullad manchego - och till sist calvadoslagrad, väl mogen camenbert.

Dessertens variationer är tre: jordgubbssoppan kommer i shotglas, pannacottan är täckt av jordgubbsgelé och jordgubbsglassen sällskapas av en färsk jordgubbe och myntablad. Rena barnkalaset blir det med en söt, på egen hand smått sliskig 2006 Moscato d'Asti (Vignaioli di San Stefano) från bröderna Ceretto. Moscato är dock ett vin som alltid funkar med jordgubbar - särskilt perfekt är den med jordgubbssoppan. Mätta och belåtna avrundar vi med en promenad längs med havet. Sören Henriksson, krögare och kvällens kock, får med beröm godkänt för sin gediget skånskfranska matlagning. Tack till Susanne Henriksson för trevligt mottagande i telefon och på plats. När vi tänker på eventuella avigsidor, så kunde sängarna kunde möjligen vara bekvämare. Frukostens standardmässiga minibaguette härstammar heller inte från samma bakbord som middagsbrödet. Hur som helst - ett besök rekommenderas varmt !

KVÄLLENS MENY:

Pilgrimsmussla på palsternackspuré i fransk löksoppa (amuse bouche)

NV Comte de Lantage Brut Cuvée de Réserve
-
Hembakad fransk anklever med färska fikon i karamell, pistagenötter och brödflarn

2001 Château Haut-Gaudin, Prémières-Côtes-de-Bordeaux
-
Helstekt gödkalvrygg, späda morötter, portvinssky smaksatt av anklever och tryffel

Krogens utvalda ostar

1998 Rosso del Conte, Contea di Sclafani (Tasca d'Almerita, Sicilien)
-
Jordgubbsdessert i tre smaker

2006 Moscato d'Asti (Vignaioli di San Stefano)

1 kommentar:

Harald sa...

Kul att ni skriver om krogbesök, även om ni inte verkar vara helt handfallna vid spisen heller :).