Smaken är god sötmogen chianti, lagom stram fortfarande, yngre än föregående vin, med en liten aning av vinäger. Här finns mer av hårda garvsyror, och en snipighet som nog har att göra med kork. Absolut inte odrickbar ändå. Så vi får hoppas på nästa flaska. Unket stallig pecorino eller manchego är fortfarande till bra hjälp.
1997 Castello di Brolio Chianti Classico (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)
2 kommentarer:
"Smygkork" tycker jag är så retsamt. Visst, många hävdar att det inte existerar - är det korkat så är det och det skall man känna igen, men just de där flaskorna som inte stinker av TCA och all frukt är utsläckt, där man har en gnagande känsla av att allt inte står rätt till även om vinet inte är odrickbart, speciellt om det är första gången man provar ett vin. Hade ni tagit tillbaka flaskan till systemet om den varit nyinköpt?
Vi var inte helt överens om flaskan var korkad eller inte. S, som ändå är inofficiell spårhund för trikloranisol, tyckte inte det. T tyckte med en gång att vinet doftade extra svettigt (vilket iofs ingår i detta vins profil). Sammantaget med 1) lite hårdare syror 2) inslag av vinäger, och 3) mindre generös frukt, så drar vi slutsatsen - smygkork. Vinet är ett fullt drickbart gränsfall. Ursprungligen köpte vi en låda, så det är lätt att dra sig till minnes hur det bör vara. Vi brukar byta vid blotta misstanken om kork. Här hade vi (nog) lämnat tillbaka vinet om det köpts inom två (eller är det tre?) år.
Skicka en kommentar