Biodynamikerna intar Grand Hôtel

"La Renaissance des Appellations - Return to Terroir" är en internationell sammanslutning av biodynamiska vinodlare, som startades av den karismatiske upphovsmannen till kultvinet Clos de la Coulée de Serrant - Nicolas Joly. Föreningen har 135 medlemmar, varav nästan hälften är representerade på Grand Hôtel - ofta i egen person. Det är också Joly som inleder med ett seminarium om sin biodynamiska filosofi. Orden flödar på karakteristisk franskaccentuerad engelska. Tonfallet är agiterande, passionerat, ofta med dubbla understrykningar, beklagande jordens sorgliga tillstånd - inte helt olikt John Torturro i någon minnesvärd, halvgalen personifikation, exempelvis Barton Fink. Vi får veta att växthuseffekten är "a minor problem" - i jämförelse med hur jorden kontaminerats av radiovågor i alla möjliga frekvensband. Effekten av frekvensföroreningarna är, hör och häpna: att planeten Jorden (Zi Öörrs) kommer byta polaritet - norr kommer att bli söder - men innan dess får vi stormar, jordbävningar och cykloner. Domedagen är snart här! Är man sedan orolig för småsaker som sitt eget lilla vin, så störs faktiskt vinets harmoni och balans av butikens streckkodsavläsare...

Nåväl, Joly har även saker att säga som ter sig mer logiska och begripliga. Exempelvis: vinrankans rotsystem behöver bakterier och mikroorganismer för att växa och må bra. Konventionella växt- och insektsgifter dödar en stor del av livet under jord. Då måste man tillsätta gödning, som innehåller salt. Vinrankan blir törstig och dricker mer vatten. Jorden blir torr och druvorna får problem med syrabalansen när de mognar. Rötterna ger sig upp mot ytan för att få tag på den kemiska gödningen, och får därmed ännu svårare att hitta vatten. Gifterna går till slut in i vinrankans sav och påverkar dess växtkraft. Resultat: en vek planta som är mottaglig för angrepp och sjukdomar. Och så är det dags att spruta igen...

Gruppens identitet, då? Jo, det viktigaste - förutom att alla är duktiga odlare - är att medlemmarnas viner ger en tydlig förnimmelse av plats och ursprung. Joly efterlyser "viner som talar, har en historia att berätta, bär på en sång". Hellre rått och tufft med rak kommunikation än polerat och marknadsanpassat. Sounds like rock'n'roll - och det låter också som en bra beskrivning på Didier Barrals viner som vi smakar under eftermiddagen. Hans praktiska, bokstavligen jordnära version av biodynamisk odling imponerar när man studerar den närmare, det hade varit intressant att låta honom få ordet istället. Men han föredrar nog att jobba och låta vinerna snacka för sig själva. Trots Jolys karismatiska utstrålning kan vi inte låta bli att tänka att han gör den giftfria vinodlingen en viss otjänst med sin extrema framtoning. Som vanligt är vi mest intresserade av vad som faktiskt finns i glaset. Dags för dagens provningar!


DOMAINE ZIND-HUMBRECHT
"En av världens tio bästa odlare" - eller rent av "skickligast i världen"? Vingruppen har sannerligen spektakulära omdömen att ösa ur för sin marknadsföring av Olivier Zind-Humbrecht. Tyvärr fick han förhinder att delta. Synd, det hade varit otroligt spännande att höra honom kommentera sina viner.

Zind Z006 ger precis samma intryck som sist. Nässlor, citrus, jästiga toner. Jämfört med 2004 är det en lite svagare årgång med aningen lägre och vekare syra. Avkastningen är förhållandevis hög, dubbelt upp mot övriga viner från denna producent. Gott att dricka till fiskrätter nu och inom något år.

2006 Heimbourg Riesling är ljusgult i färgen. Doften är rätt komplex, i nuläget dominerad av mineraler, örter och nässlor. Elegant mineralitet och fin balans i smaken. 11 g RS är väl integrerade. Bör sparas några år för önskvärd utveckling.

2006 Clos Saint-Urbain Pinot Gris har en mycket rik, guldgul färg. Doften har två supertydliga komponenter: Champinjoner! Honung!! Så visuellt konkreta att de nästan tar form framför näsan. Lite gewurzlika noter av litchee kommer till. Smaken är otroligt intensiv och superlång. Efterdyningarna varar i ett par minuter. Trots 15,5% alkohol rullar ekipaget balanserat fram. Imponerande! 12g RS.

2006 Herrenweg Gewurztraminer har en lagom parfymerad doft med typiskt rosenvatten, litcheefrukt och en tydlig komponent av hudkräm. Smaken är sirlig och smidig för druvsorten. Behaglig eldighet och försiktig druvsötma. Inte det minsta tungfotat. Gott! 11g RS.

2005 Clos Windsbuhl Pinot Gris Vendanges Tardives är ljust guldgult och har en nästan helt knuten nos där vi (och Vingruppens representant) i stort sett bara uppfattar mineraliteten. Smaken är dock typisk pinot gris: rik, vällustig och läcker med gräddig avslutning troligen från fat. Inte alls lika opulent som CSU trots att det är senare skördat. Framträdande restsötma. Gåslevervin som absolut måste lagras.


DOMAINE PIERRE FRICK
Det här är en ny bekantskap för oss. Pierre Frick har sin gård i Pfaffenheim. Hans utstrålning är sympatisk med glimten i ögat och det artar sig till en trevlig provning med goda viner. Frick är mest bekväm med franska eller tyska språket. Franska Kvalitetsviner importerar.

2007 Pinot Noir Strangenberg har inte sett svavel överhuvudtaget, vilket också står tydligt på framsidesetiketten. Frick gör fyra osvavlade varianter bland totalt ett par dussin cuvéer. Detta vins jordmån är rik på kalk och järn. Doften är saftig och ung, med lingon, röda vinbär och jordgubbe. Smaken är mycket slank, syrlig och läskande. Terroirkänslan kommer genom i den salmiakmineraliska avslutningen.

2007 Riesling Bihl har vuxit på mager kalksten. Mycket ljust i färgen. Doften är ganska liten och jasminblommig med mineraler. Smaken är knastertorr och svårt aptitretande. Bra apéritifvin.

2006 Riesling Vorbourg Grand Cru har en stor, något parfymerad doft med aprikos och annan stenfrukt. I den torra, stora smaken anar man en gnutta botrytis och en liten bitterhet från det vita i grapefrukten.

2006 Gewurztraminer Rot-Murlé doftar rosor, parfym och honung. Smaken är fräsch, syran är ovanligt bra för druvsorten. Det finns bra kropp med glycerol och en liten balanserad honungssötma. Passar till asiatiska rätter med saffran och curry.

2006 Pinot Gris Vorbourg Grand Cru har en fräsch doft med citrus och blommor. Relativt torr smak med lite salt, aptitlig mineralitet. Mycket terroirkänsla i eftersmaken. 17g RS.

2006 Pinot Gris Rot-Murlé Vendanges Tardives har en stor, opulent doft med inslag av champinjoner och honung. Smaken är rik och vällustig med glycerol och uttalad restsötma.


DOMAINE MARCEL DEISS
Dagens provning sammanfaller lämpligt nog med septembersläppet av åtta nya viner från Deiss. Det är rena nöjet att lyssna på egendomens förtjusande oenolog, Marie Helène Cristofaro. Intressant är att samtliga viner på "premier cru"-nivå innehåller i stort sett samma blandning av 50% riesling och 50% field blend från pinotfamiljen: pinot gris, pinot blanc, pinot beurot, ja till och med pinot noir. I vissa fall ingår även gewurztraminer och muscat. Det är vingården som avgör vilken karaktär som framträder i förgrunden. Den som letar efter "typisk" rieslingkaraktär har det svårt. "Riesling är en penna - den skriver vad terroiren vill."

2004 Gewurztraminer Bergheim har vuxit på kalksten - bra syra, extra tydligt i den här årgången. Druvtypisk doft av rosenvatten och litchee. Kryddig frukt och apelsintoner i smaken. Inte det minsta fadd eller tungfotad. Bra jobbat med druvan! 15g RS. 13%.

2005 Engelgarten har vuxit på en jordmån av grus. Året var varmt och gav en del botrytis på druvorna. Vitgul färg. Vi får en mycket mineralisk doft, rena grusdammet faktiskt. Därtill vita blommor och vit persika. Tätt tvinnad frukt med bra grepp i munnen och en för detta vin ovanligt tydlig upplevelse av restsötma och något mjukare syror än vanligt. Lite mineralsälta balanserar upp det hela. 15g RS.

2005 Rotenberg ligger granne med föregående. Läget är varmare med kalk- och järnrik lera. Varmare ljusgul färg. Honung i doften, pinot gris framträder tydligt. Mogen, generös frukt i en stor kropp som vi upplever som en smula slapp efter föregående vin.

2005 Grasberg är en högt belägen, gräsbevuxen och rakt sydvänd platå. Kalk och järn i jordmånen. Ren exotisk frukt med tydlig ananas och en aning gummi, åtminstone när vinet är åt det kalla hållet. Mer kärna i smaken än föregående. Bra balans mellan rik frukt och syra.

2004 Burg har förutom ovanstående generella beskrivning inslag av gewurztraminer i samplanteringen. Den sydligt exponerade vingården har en mörk, tung jord - av samma geologiska ursprung som i Barolo. Luftas 3-4 timmar i karaff. Reserverad, hemlig, spännande doft med vita blommor, mineraler och hintar av honung. Jäkligt bra, superstrukturerad frukt med en liten bitterhet och antydan till tanniner. Vi gillar den här årgången. Ett vin för källaren med potential för lång lagring. Det här köper vi!

2004 Mambourg Grand Cru har vuxit i en jordmån av gulvita, runda stenar. Druvorna kommer till 100% från pinotfamiljen och vinet har legat minst ett år på gamla fat. Vi får en mycket originell, nästan överjordisk doft som inte är lätt att beskriva. Både gräddig och rökig med steniga mineraler och något som liknar rökt korv.
Smaken är superintressant, kryddig och komplex med en del tanniner. Imponerande vin med riktigt lång eftersmak. Att köpa och lagra tills faten integreras.


DOMAINE DE TREVALLON
Denna egendom om 20 hektar startades 1973 och ligger vid den lilla bergskedjan Les Alpilles nära Les Baux. Jordmånen är kalkrik och lägena är vända mot norr. De röda vinerna görs på 50% cabernet sauvignon och 50% syrah. Appellationen skulle ha varit Côteaux d'Aix-en-Provence - om inte appellationen skurit ner det tillåtna cabernetinslaget till 20% som svar på just detta vin. Man rubricerar istället vinet som Vin de Pays de Bouche-du-Rhône. Stilen är klassiskt strama och lagringskrävande matviner, utan inställsam sötfrukt eller märkbara rostade fat. Man gör också små kvantiteter vitt på marsanne och roussanne. Wine Trade Sweden importerar.

2005 Domaine de Trevallon har en medeldjup rubinröd färg med blå reflexer. Doften är ungdomligt lekfull med örter, vinbärsnickel och cassis. Smaken är förvånansvärt stram, slank, torr och örtig. Bra lakrits i avslutningen. Syrorna från den kalkrika jordmånen är påtagliga. Bör absolut lagras.

2004 Domaine de Trevallon ser ut som föregående vin, men har mer grusdamm i doften med cassis och viss blommighet. Smaken är mycket stram och örtig med framtida elegans. Måste lagras.

2000 Domaine de Trevallon kommer från ett relativt varmt år och har början till mognad i färgen. Doften ger begynnande mognadstoner av stall och läder. Elegant, knastertorr smak med lång avslutning.


M. CHAPOUTIER
Spännande att på ett bräde få en överblick över de viner från Chapoutiers egna vingårdar som för tillfället finns att tillgå på SB. Vi lagrar/har lagrat deras Cornas och Hermitage Monier de la Sizeranne och gillar vad som händer med de här vinerna med tiden. Stilen är relativt medelfyllig och matvänlig med frisk, fin frukt som blir allmänt vinös med åren.

2006 Viognier de l'Ardèche kommer från egna odlingar i området väster om rhônedalen under namnet Domaine des Granges de Mirabel. Citrus och blommighet i doften. Rund, mjuk, ganska rik smak med låg syra. Rätt enkel, inte riktigt vår påse. 129 kr.

2004 Chante-Alouette Hermitage Blanc är gjort på 100% marsanne. Vinet har en något knuten doft med honung, ingefära och mandel. I smaken hittar vi mandel, parfym, blommor och en liten alkoholsötma. Syrorna är åt det lägre hållet. 299 kr.

2003 Cornas har fin, frisk och elegant rödfrukt - lite överraskande för året. Örter och oliver kommer till. Något tunn i början, bra grepp i "sväljet", bara aningen vattnig i eftersmaken. 249 kr.

2003 Hermitage Monier de la Sizeranne har elegant, snygg rödfrukt, rökta toner av korv, fina friska örter och lakrits. Vinet uppför sig fint i munnen: grepp, intensitet, mineraler, sälta i eftersmaken. Bravo! Vi har gillat vinet i tidigare år, vi gillar den här också. Rekommenderas, både för att dricka nu och lagra. 389 kr.

2001 Côte-Rôtie La Mordorée har en liten brunton i kanten. Fina mognadstoner av stall och läder, örter, tomat, rödfrukt, oregano och mint. Finsandiga tanniner i smaken med en elegant, torr, nästan salt avslutning. Ädelt och mycket gott vin. 899 kr.

2001 Ermitage Le Pavillon ser fortfarande ungt ut och har en eucalyptuston som leder tankarna till australien. Frukten är sval och bjuder på återhållsamma björnbär och hallon. Därtill stall, lakrits, salvia och oregano. Smaken är stor med örter och tomat - läskande, koncentrerad, lång! Imponerande vin. 1199 kr.

Nu är aptiten på topp, dags för lunch! Efter måltiden sparkar vi igång smaklökarna med skumpa och en ny bekantskap för oss.

CHAMPAGNE FLEURY
Detta hus är beläget i Côtes-de-Bar i sydligaste delen av appellationen champagne. Jordmånen är kalkrik lera från perioderna Kimmeridge och Oxford. Redan 1970 lämnade man konstgödningen bakom sig, och 1992 blev hela egendomen biodynamisk.

NV Fleury Brut är gjord på 100% Pino Noir. Årgångarna är 2003 och 2004. Doften är stor, yppig och givande för en standardskumpa. Tydliga jordgubbsaromer. Smaken är fruktig och yppig.

1996 Fleury består av 80% PN och 20% CH: Doften är charmerande, stor och rödäpplig. Smaken är fruktig och generös med röda äpplen. Riktigt bra!

1995 Fleury är nydegorderad och har inte genomgått malolaktisk jäsning. Här finns en komplex, läcker doft med karamell, nötter och röda äpplen. Smaken har påtagligt fin syra och stor smakrikedom. Mycket maffigt och minnesvärt!

NV Fleury Rosé är helt och hållet från 2005. Två år på jästresterna. Något unken, fruktig doft med smultrontoner. Hårda bubblor, lite av läskedryckskänsla.


DOMAINE LEON BARRAL
Det här återseendet är dagens höjdpunkt för oss, så vi passar på att prova vinerna två gånger under eftermiddagen för säkerhets skull, och ställer frågor om allt från grisar i vingården till hur det känns att turnera omkring på vinmässor jorden runt. Ett drygt tjugotal långresor har det blivit sedan Didier Barral år 2000 blev medlem i Renaissance. Vilken kontrast till den fridfulla byn Lentheric!

2006 Leon Barral Vin de Pays d'Herault är mestadels gjort på druvorna terret blanc och terret gris, nästan okända för oss nordbor. 10% viognier och 10% roussanne kompletterar fruktkorgen. Stockarna har den imponerande åldern 90 år och växer på branta sluttningar med jordmån av skiffer, typisk för hela Faugères. Skörden sker ganska sent - september-oktober när höstsvalkan kommer. Uttaget ligger på låga 30 hl per hektar. Musten får ett dygns urlakning (maceration pelliculaire). Inget svavel tillsätts vare sig i detta stadium eller senare. Vinet spenderar ett år på använda barriques där det genomgår sin malolaktiska jäsning. Buteljering lagom till ettårsdagen. Doften är rätt maffig och bjuder på honung, mogna päron och calvados. Smaken är originell, eldig, kraftfull och intensiv med många sensationer bak i gommen. Didiers rekommenderade matchningar är charkuterier, omelett och quiche. Vi smakade en tidigare årgång i samband med släppet av Languedocboken och fattade ingenting. Inte heller sommarens fatprov på årgång 2007 var helt begripligt i sin totala ungdom. Nu förstår vi äntligen detta egensinniga vin!

2005 Leon Barral Faugères består av 50% carignan, 40% grenache och 10% cinsault. Stockarna vars ålder är mellan 30 och 60 år växer på sluttningar av sönderfallande skiffer. Vinifikationen görs med burgundisk pigeage. Vinet mognar i två år på betongtankar och buteljeras med minimal dosering av svavel. Doften ger massor av skinande, busig rödfrukt med örter, lakrits och salmiak. Vi hittar fina äppelblommiga övertoner. Smaken är härligt tuff och ungfruktig med tät, godisartad rödfrukt, salmiak och lakrits. Mums för carignanälskare! Det här beställer vi en låda av.

2005 Leon Barral Faugères Jadis mixar 50% carignan, 40% sydorienterad syrah och 10% grenache. Skördeuttaget ligger på 25-30 hl/hektar. 80% av stjälkarna har gått med i vinifikationen. Didier påpekar stjälkarnas stora betydelse för aromer och struktur (vi är helt med på tåget, tänk Graillot, tänk Barroche). Vinet har legat två år på använda barriques. Doften är förödande god med röd rock'n'roll-frukt och originella fattoner som påminner om stammen och kådan av pinje eller eneträ. Smaken har verkligt bra koncentration och intensitet. Strålande frukt, mineraler och salmiak. Didier tycker att det är lagom att börja dricka i vinter med fem års positiv lagring. Vi smakade i juni och det var ju redan hur gott som helst!

2005 Leon Barral Faugères Valinière är gjort på 80% mourvèdre och 20% syrah från nordvända lägen. Skördeuttaget ligger på 20-25 hl/hektar. 80% stjälkar bidrar med toner av kanel och tobak. Vinet har legat två år på använda barriques. Doften ger svarta oliver, örter och fatlakrits. Frukten är mörkare, typisk mourvèdre. Fattonerna är eleganta och ännu rätt dominerande. Övertoner av blommor och lantgård. Större anlagt vin än Jadis, med imponerande kropp och struktur. Mycket bra men ännu i yngsta laget. Tre-fyra års lagring rekommenderas innan drickfönstret är nått. Missa till slut inte att titta på fantastiska bilder från gården här.

CLOS DE LA COULÉE DE SERRANT
Även denna provning har vi sett fram emot en hel del. Det är konstigt nog första gången någonsin som vi provar viner från denna producent, och utifrån vad vi får i glasen är det inte en minut för tidigt. 2006 är ett bra år för vita loireviner och lägligt nog släpps nedanstående nollsexor i BS i september. Premium Wines Sweden importerar. Och precis lagom till savennièren dyker Anders Wennerstrand upp...

2006 Savennières Le Vieux Clos kommer från en relativt sett mindre brant växtplats. Jordmånen är sandig. Druvorna drabbas regelbundet av botrytis även om 2006 var måttligt i det avvseendet.
Vinifikationen är densamma som de dyrare kamraterna, och de mognar på gamla ekfat. Doften kan närmast beskrivas som äppelcidervinäger - men utan vinägerstick. Ciderlika, bokna äpplen och oxidationstoner. Ruskigt frisk och god smak. Torr, med härliga syror. Klar "vill ha"-faktor! Bra pris, endast en dryg tredjedel av förstavinet.

2006 Clos de la Coulée de Serrant har vuxit på brun skiffer i en brant vingård. Vi får en superfokuserad doft med bokna äpplen, oxidation, aprikoser, kåda, barrträd och en liten smörighet. Här finns minst ett tiotal andra doftsensationer som inte går att sätta ord på - åtminstone med det vokabulär som vi har till förfogande. Smaken är mycket intensiv, med sublimt balanserad botrytis. En norsk kritiker har sagt "detta vin borde icke få säljas, det är defekt". Döm själva om den saken! 14,5%.

2005 Clos de la Coulée de Serrant har enligt utsago mer botrytis i den varma årgången. Alkoholen har därför halkat upp ett halvt steg till 15%. Doften ger mandelmassa och päron. Rikare, eldigare smak än föregående. Helt subjektivt föredrar vi ändå balansen i nollsexan. På en rak fråga till Nicolas Joly rekommenderas följande matmatchningar: vitt kött med ljus sås, fisk med beurre blanc och ostar, framförallt getostar. Livarot och Reblochon är också hett. Joly påminner om att Coulée de Serrant alltid bör karafferas.

CHÂTEAU LE PUY
På rekommendation av Nicolas Joly fortsätter vi till denna bordeaux-producent med en imponerande lång och obruten historia. Slottet har funnits under detta namn sedan 1610 även om den ursprungliga byggnaden inte finns kvar. Nu är det sjuttonde generationen som driver verksamheten. Sedan tio år är man biodynamiskt certifierade - syftet är att ytterligare höja vinets kvalitet. Appellationen har haft synpunkter på resultaten och mer eller mindre uteslutit slottet, varför det första vinet vi provar är klassat som Vin de Table. Paradoxalt nog använder franska staten egendomen för jordprover i och med att man aldrig någonsin använt gifter. Det blev en härlig näsknäpp på INAO när en grupp elitsommelierer valde ut vinet som enda representant för bordeaux. De andra valmöjligheterna var ju ändå ett par stycken....

2007 Marie-Cecile Vin de Table har legat på jästresterna 7-8 månader. Både vinifikation och uppfostran skedde på använda fat. Druvan är 100% semillon. Vi får en mycket intressant doft med oxidation och honungstoner. Smaken är fet, mjuk och rik. Syrorna i lägsta laget för vår smak. Eftersmaken har lite uppfriskande sälta och fräsch mineralitet.

2005 Château le Puy Côtes de Francs

2005 Château le Puy Cuvée Barthelemy Côtes de Francs

2004 Château le Puy Cuvée Barthelemy Côtes de Francs

DOMAINE DE VILLENEUVE
2006 Châteauneuf-du-Pape Les Vieilles Vignes är gjord på 70% grenache, 16% mourvèdre, 8% syrah, 4% cinsault och 2% clairette. Stockarnas ålder är cirka 100 år. Vinifiering och uppfostran sker på betongtankar, en mindre del av vinet (högst 20%) har spenderat tid i små ekfat. Doften skiner av intensiv rödfrukt på ett sätt som är klart lockande. Men i den mjuka hallonsåsiga smaken blir det för mycket av alkosötma, för lite av uppstramande syror och nästan skrattretande mängder sötlakrits. Pass.

BARMÈS-BUECHER
Efter Per Warfvinges presentation är vi färdiga att sätta oss i bilen och omedelbart styra kosan mot Wettolsheim. Eftersom det knappast lär bli av just nu är det här ett av dagens "missa inte". Genevieve Buecher är en utåtriktad personlighet med ett smittande gott humör utan påklistrad proffstrevlighet. Hon har med sig hela tio viner för avsmakning, från årgångarna 2004, 2005 och 2006. Och vi som knappt har tio minuter på oss! Vi väljer att koncentrera oss på rieslingvinerna.

2006 Riesling Herrenweg har vuxit i ett varmt läge med sand, småsten och grus. Man har en dryg hektar här. Stockarnas ålder är 23 år, skördeuttaget ligger på 38 hl/ha. Den yppiga doften ger exotisk frukt, aprikoser, mineraler och en slurk honung. Smaken är uttalat fruktig med avrundade syror.

2005 Riesling Clos Sand kommer från unga (sjuåriga) vinstockar utanför Wettolsheim. Clos Sand är ett läge med granitjord, där man odlar 0,4 hektar. Uttaget ligger på 27 ha/hl. Vi hittar en stenig, något knuten doft med aningar av petroleum. Smaken är ung, ren, stramare än föregående men ändå relativt fruktig.

2004 Riesling Grand Cru Hengst har vuxit på en urtypisk riesling grandcru-jordmån av kalkrik märgel i sydsluttning. Stockarnas ålder är 25 år, uttaget ligger 48 hl/ha. Man har en halv hektar i detta läge. Doften är redan komplex, yllemineralisk, med rikliga mängder av honungstonad, mogen frukt och ursnygg blommighet av jasmin och liljekonvalj. Det doftar strålande! Smaken är mycket kraftfull och så ända in i märgen (märgeln?) mineralisk att man skulle kunna kalla den lakritssalt. Rik frukt, utmärkt grepp, rejäl längd och - pur elegans! Vi vill ha det här vinet. Vem tar tag i importbiten? Madame Buecher hade tre kandidater, berättade hon. Vem blev det? Annars får vi nog åka till Wettolsheim ändå... €22,80 på plats.

JOSMEYER
2004 Riesling Les Pierrets är ett fynd för petroleumälskare. Doften är inte det minsta komplex utan står stadigt på sina två ben: diesel och citrus. Syrorna är supertuffa och salivframkallande. Sånt här gillar vi skarpt. Mums! 225 kr i RS/privatimport.

2005 Riesling Grand Cru Hengst har en elegant och komplex doft där det mest märkbara är vita blommor, vit persika och mineraler. Smaken bjuder på mogen sötfrukt, snyggt balanserad med en mjuk och elegant syra. Aromerna fyller hela systemet mellan näsa och gom. 120 flaskor kommer i novembersläppet, 389 kr.

MONTIRIUS
Christine och Eric Saurel är ett trevligt par som vi gärna skulle hunnit prata längre med (det börjar bli många trevliga människor vi träffat idag). Man brukar gården biodynamiskt sedan tio år tillbaka. Vi gratulerar och frågar vad det betyder för en mindre producent när Bob Parker dunkar till med en 92-poängare. Christine säger att det är otroligt betydelsefullt för dem, att det är det bästa visitkort man kan ha för att komma in på nya marknader. En intressant detalj är att man enbart använder betongtankar för mognadslagring. Det brukar ge en lite rå, fruktig stil.

2006 Vacqueyras Blanc är gjort på grenache blanc, rousanne och den sent mognande bourboulenc. Doften är frisk, aromatisk och örtig. I smaken är det den avslutande anisen vi tänker mest på.

2007 Le Cadet Vin de Pays de Vaucluse blandar grenache, syrah, cinsault och merlot. Ehh, hörde inte det sista, ursäkta vill ni ta det igen? Merlot! Måste vara ett fall av selektiv hörsel. Ja den mognar tydligen fint i området och ger lättsamt vin för tidig konsumtion. Lakrits och smörkola på nosen. Primär, omedelbart fruktig karaktär i smaken. Ett skäligen enkelt vin, tycker Nettare-Anders.

2006 Le Jardin Secret Vin de Pays de Vaucluse är ett rent grenachevin. Både smak och doft bjuder på tuff ung hallonliknande rödfrukt, vanilj och lakrits.

2005 Vacqueyras Garrigues består till 70% av grenache och resten syrah. Doftar inte oväntat av garrigue med mycket mörka lakritstoner och mörkare körsbärsfrukt. Lite mörkbråkigt och alkoholstarkt är det allt på egen hand men vi misstänker starkt att en grillad lammstek med herbes de provence skulle styra upp den saken. Anders tycks aningen mer avvaktande men vi, inte minst S, tycker att det är mycket gott och lovande. Något års lagring skadar absolut inte. RP 92p.

2006 Vacqueyras Garrigues är i stort sett samma vin, fast lite mindre bråkigt och med en mjukare munkänsla. Mycket gott och mer lämpat för omedelbar konsumtion än nollfemman.

In på scenen kommer arrangören och ropar "Stop! Stop!!" till Christine Saurel som står med flaskan i hand. Från en upphöjd balustrad tackar Nicolas Joly alla närvarande och frågar om någon möjligen är sugen på att hänga med och äta middag. Responsen är matt. Och därmed var denna stimulerande och fullmatade dag till ända!

1999 R de Ruinart

Fjällröding från Danmark, hur låter det egentligen? Himmelsbjerget reser sig i och för sig hela 153 meter över havet, men trots de imponerande höjderna härstammar nog fisken från en odling. Fin ser den i alla fall ut! Vi steker filéerna mest på skinnsidan, därtill kantareller frästa i ankflott. Såsen baserar sig på grädde och äppelcider med några honungsstekta äppelskivor till.

På systembolaget är det emellanåt kul att beskriva maten och lämna fältet fritt för vinrekommendationer. Vad ska det bli? Vår ciceron har faktiskt smakat på alla alternativen! Det först utvalda tipset blir 2006 Saintsbury Carneros Chardonnay. Enligt utsago jättegott, men vi brukar ju föredra gamla världen. En annan kandidat är 2006 Neudorf Nelson Chardonnay som vi tidigare tyckt ligger nära originalet från Puligny-Montrachet, om än med lite mer alkohol. För frankofilen finns 2006 Beaune Clos du Dessus des Marconnets. Troligen är det i yngsta laget. Varför inte satsa på en champagne med häften chardonnay, rökig fatkaraktär och begynnade mognadstoner? Då ska ni prova den här...

1999 R de Ruinart har uppenbarligen några år under korken och en ljusgul färg. Vi karafferar och får direkt en både fräsch och komplex doft: tydlig flintrök, småkakor, citrus/grape, gräddig fatkaraktär, mandelmassa och lite stink av gammal ost (reduktivt?). Läckert att sniffa på! Smaken är stor, matig, rökig och lång med nötiga toner och lagom bitterhet i avslutningen. Välavvägd ämabel sötfrukt (9g dosage). De röda pinotäpplena kommer fram tydligt i avslutningen. 47% CH, 53% PN.

Vinet passar ruskigt bra till den stekta fisken och kantarellerna, och dosagen möter upp de söta inslagen i såsen och tillbehören. Moussen är mjuk och matvänlig efter karaffering, knappast mer än frizzante. Mer rökiga toner kommer ju mer vinet öppnar upp. Mineralerna är påtagliga bak i gommen. Stilig matchampagne med burgundisk touche!

1999 R de Ruinart Brut (Reims, Champagne)

Dolcetto 2006: Roagna vs. Aldo Conterno

Två namn från piemonte med legendarisk klang. Det vi ska smaka ikväll är deras vardagsviner. Mer olika än man kan tro!

2006 Roagna Dolcetto d'Alba har en varmt blåröd färg med ljusare kant, aningen jolmigt och oklart i glaset. Mustig, rustik doft av bondgård inklusive gödselstack, oljemålade fönsterramar, fina örter, muskot och en kokt, uppmjukad frukt av körsbär, plommon och jordgubbe - som på sitt sätt påminner om semesterflaskorna 2003 Château de Pibarnon Rouge och 2003 Mas des Capitelles Cuvée Loris. Avrundad och bonnig smak med mjuka syror, mognadstoner och lena, små tanniner i avslutningen. Tydligt rustika, brettiga drag. Karaktärsfullt, lite oväntat och ganska skönt vin att dricka på egen hand för den som gillar ovanstående egenskaper. 12,5%.

2006 Aldo Conterno Langhe Dolcetto Masante är varmt blårött med tätare kant, rik och klar lyster. Ganska elegant och klassig doft med kryddigt sandelträ, pinjeträ, ylle, örter, viol, anis, slånbär, tranbär och malolaktisk smörkola. Renfruktig, samlad smak med bra koncentration, aning kartighet, malörtsbitter kärna, tydligt grepp och bra längd för en dolcetto. Tanninerna märks i slutet. Vinet gör sig bäst till mat och bitterheten möter upp fint. 14,5%.

Sammantaget ger de här två vinerna ganska många intryck tillbaka för pengarna. Inget av dem kan avfärdas som "bara" en rak och enkel dolcetto. Till mat (ikväll majskyckling) vinner Conternos vin lätt, men på egen hand smickrar Roagna med sin mjuka drickbarhet.

ps. Antonio Galloni listar ett stort antal vinfynd från Italien nu i augusti. Hela 618 viner i budgetklass recenseras i Wine Advocate/eRobertParker! 2006 får sin välförtjänta hyllning - det är bara att köpa. Han påminner oss också om att inte stirra så stint på poängen utan läsa beskrivningarna istället. Bravo!

2006 Dolcetto d'Alba (Alfredo, Luca e Giovanni Roagna, I Paglieri, Barbaresco, Piemonte)

2006 Langhe Dolcetto Masante (Poderi Aldo Conterno, Bussia Soprana, Monforte d'Alba)

2006 Villa Cafaggio Chianti Classico

Förra årgången av detta vin fick av oss både en sågning och en relativ upprättelse. Inte så konstigt att det fick en andra chans - vi vill ju så gärna älska det här vinet. Efter MSVins temaprovning av nollsexor är nyfikenheten på topp...

2006 Villa Cafaggio Chianti Classico har en varmt rubinröd färg med blå reflexer och ljusare blåtoner i kanten. Doften är aningen stallig eller vitpepprig under karafferingen, men det vädras snabbt ut. Vi ger vinet ett par timmar och en serveringstemperatur åt det svala hållet. Doften har en mycket lovande, komplex fruktighet med flera aspekter: hallon, jordgubb, körsbär, plommon, violer och örter. Fatbehandlingen är gjord med lätt och säker hand. Finessrika ljusare toner av vanilj, finstämda kryddor, sandelträ och ljusare choklad avtecknar sig mot en botten av lakrits och Earl Grey. Det är urläckert att sniffa på och vinner verkligen på tid i luften. Noterna från karafferingen återkommer senare, i botten av glaset som en subtil föraning om vad man kan vänta sig med lite lagring. Smaken är precis lagom tät med saftig, intensivt skinande rödfrukt. Här finns en snyggt tvinnad kärnbitterhet som ger en solid mittsmak. Syrorna är mogna men fräser ändå fint i munnen och bär ändå ut i den långa eftersmaken som efterlämnar te-lika tanniner.

Ahh, vad roligt det är när ett återkommande och överkomligt vin överpresterar som omväxling. Det är precis vad alla italienälskande vindrickare behöver! Den medelfylliga stilen i Villa Cafaggios viner är härlig - för att den är så urtypisk för chianti classico och för att den släpper igenom alla vackra övertoner av blommor och örter. I vår smak är detta den bästa årgången på åratal av deras standardchianti. Kommer att bli än mer underbart med tiden. Vi köper i pluralis och lagrar något år.

ps. Wine Spectator-Suckling ger 85p till det här och 90p till 2006 Briccotondo. Tjenare italienare...

2006 Villa Cafaggio Chianti Classico (Stefano Farkas, Villa Cafaggio, Panzano in Chianti, Toscana)

Dîner Francophile

Inte francophone, alltså! Nej, vi sitter inte och dillar franska hela lördagskvällen med varsin baguette bakom örat. Men på väg till kvällens värdpar blir vi ändå nödgade att lufta franskan, för plötsligt på trottoaren står vi ansikte mot ansikte med - Didier Barral! Han har just anlänt från sitt biodynamiska paradis i Faugères och ser märkligt självklar ut på Amarantens uteservering. Nej, vi har inte glömt hans invitation till "Renaissance des Appellations - Return to Terroir". Och ja, vi ser mycket fram emot att ses på provningen i övermorgon! Glada i hågen ringer vi på den frankofila dörrklockan och innan vi vet ordet av har vi ett glas högklassigt vitt i nypan.

Vinet är mycket ljust gult med fin lyster. Doften är kritig, gräddig och alldeles ren i sin citrusfrukt. Diskreta nässlor skvallrar om relativ ungdom och flintrök om fin terroir. Det finns bara två viner som kan dofta så mycket krita - och det ena har bubblor. Gräddigheten antyder en lättare sejour på ek. Smaken är ren, gräddig och slank med mycket finessiga, mjuka syror och en torr, närmast salmiaksalt mineralisk känsla i avslutningen. So stylish! Otroligt gott och elegant! Det här måste vara en chablis av allra minst premier cru-klass från en mycket bra producent som har ett och annat fat i källaren. Inte helt ungt, men inte heller åt det mogna hållet. 2004 ?

Facit: 2004 Domaine William Fèvre Chablis Grand Cru Bougros

Kvällens första rödvin har en svartröd färg, utan vare sig blå eller bruna toner i kanten. Doften ger först fat, kakao, läder, lakrits och lagård eller stall. Därefter noterar vi järn och tomatpuré, även tomatkvisten och oregano/kungsmynta. En liten mintpastill tittar också fram. Här finns inga särskilda bär eller primär frukt - karaktären är allmänt vinös med viss utveckling. Smaken är helt torr, med en gnutta rustik eldighet i början. Ganska slank, saftig och mjuk munkänsla. Paradoxalt nog finns ändå en kärnig tuffhet som känns mer bonnig än elegant. Det här är ett vin i vår smak! Tankarna virvlar runt mellan bordeaux, norra rhône eller möjligen något moget från australien. Vår värd sätter hyggligt nog spotlighten på "vinöst" och med ens framstår det klart att Alain Voge ligger bakom detta vin. Hans viner är alltid vinösa i stilen, sällan tänker man på druvkaraktär i första hand. Vi har inte smakat just detta, så därför är det nog Vieilles Vignes. Och det är mittemellan moget och ungt - typ 2001. Lär vinna på ytterligare ett par års väntan.

Facit: 2001 Alain Voge Cornas Cuvée Vieilles Vignes

Nästa vin har en djup, svartröd färg, med en aning av tegel i kanten. Här finns en stor, ganska häftig doft med järn, tjära, grillat kött och funkiga animalier. Mint, örter, tomatpuré och paprika. Blommiga övertoner. Söta hallon och en gnutta kirsch tittar motvilligt fram och ger löften för framtiden. Smaken är stor och ganska tät, med bra grepp och intensitet. Tjärpastiller och lakrits går hand i hand med en lite viskös fetma i munkänslan. Tanninerna är mjuka och silkiga. Vinet har gott om kropp, frukten är sval med sälta och järnmineraler - med framtiden för sig. Vi pratar lite om nya världen och det känns inte alls fel att jämföra med 1997 Grange som vi testade i våras, även om det här är bättre. M tycker, efter att ha strukit funderingar på barolo och södra rhône, att den svala frukten hör hemma i côte-rôtie. Japp! Vinet har en hel del ungdomlig kraft kvar, så äldre än 1998 är det nog inte. Näpp! Producenten är riktigt bra, men det är nog inte Guigal.... Jamet?

Facit: 1998 Jean-Paul & Jean-Luc Jamet Côte-Rôtie.

Efter att ha mumsat lammracks med "gratatouille" är vi nu inne på ostarna. Vårt värdpar frestar bland annat med en helt oanständig Epoisse, som i sällskap med fikonmarmelad kan stjäla showen från nästan vilket vin som helst.. och just då landar ännu ett vin i glaset! Färgen är tät och varmröd. Doften är god och ung, kryddig, med rostade fat, mandelmassa och löften om viss eldighet. Frukten är av mörkare slag: björnbär, svarta vinbär, mörka plommon. Viss syltighet verkar lovande för ostbruk. Smaken är sötfruktig med tydlig karaktär av nya rostade ekfat och lite vanilj. Tanninerna kammar smaklökarna medhårs och vi känner en viss eldighet. Riktigt gott, inte minst till ost, men stilen känns ganska internationell och strömlinjeformad. Vi tänker mer obestämt på nya Spanien, och gissar att druvan huvudsakligen är tempranillo. Fel, fel, fel! Det är merlot (70%), cabernet franc och cabernet sauvignon från Umbrien. 15% alkohol. Vi har testat vinet i en tidigare årgång (troligen 1998) men tyckte då att det var för eldigt och för syltigt, oavsett alla höga poäng. Fast i rätt sammanhang har det uppenbarligen en hel del att ge. Och till skillnad från rhônevinerna finns det att köpa på SB!

Facit: 2004 Sportoletti Villa Fidelia Umbria Rosso

Tack M & K för en underbar lördagmiddag - trots både kräkningar och blodvite!

2000 Barolo Bric dël Fiasc

Vi har bestämt oss: i helgen är det dags att bekanta oss med årgång 2000 av Paolo Scavinos Bric dël Fiasc. Uppskruvade förväntningar är dock inte alltid positivt - ofta är det allra bästa att bli helt överraskad av ett vin man inte känner sedan tidigare. Varför inte blint? Vi karafferar och det doftar inte mycket förutom lösningsmedel. Ok, vinet får fyra timmar i luften. Under tiden avleder vi uppmärksamheten genom att laga en svampbakelse med kantarell, karljohan och stolt fjällskivling. Den och vildsvinsfilén går klart i ugnen medan vi jämför österrikisk riesling.

2000 Barolo Bric dël Fiasc är rödbrunt, relativt mörkt i mitten med tegel i kanten. Vi doftar - och det är som att sticka ner näsan i en vulkan. En fantastiskt mättad, fet och mullrande doft med urgammal, parfymerad jordgubbssylt, ugnsstekt banan och täta tjärdofter som komna från Lagavulins torvrökar. Nosen friskar upp med en hel Vicks Menthol-inhalator - för att sedan dyka med huvet före ner i djupt bruna toner av katrinplommon och russin. Kryddlådan bjuder på sandelträ, läder, kanel och förstås - torkade rosor. Senare på kvällen hittar vi likheter med kaffekarameller, sirap och nötter. S påpekar också en viss fatoxidation och julmust. Sammantaget är det sagolikt att dofta på - en gång öppnas ner i underjorden och du hör en dov röst där nerifrån: "drick det här glaset och du kommer att förflyttas till en annan tid."

Smaken: stor är en underdrift! Den fyller hela systemet. Den märkbara alkoholhettan impregnerar varje por i gommen, och smaksensationerna framkallar små rys. Tanninerna är stora, ekiga, kaffesandiga och långa - syrorna skönt avrundade. Mentholen fortsätter sin framfart i munnen, där vi också känner en ganska mäktig glycerolfetma. Längden är inte riktigt lika märkbar som i 97:an. Som måltidsdryck passar vinet otroligt bra till just svamp och vilt. Det är också då, efter ungefär fyra-fem timmar som det visar sig som bäst. Efter bortåt 8 timmar sluter sig vinet: känns mer ekigt, tanniskt, julmustigt och mindre komplext.

Nej, vi förflyttades inte till en mytisk tidsålder, vi är fortfarande kvar och funderar över hur vinet står sig mot 96, 97 och 99 som vi provade förra året. Vi föredrar fortfarande 96 och 97 som vi tycker har mer av elegans, särskilt 96:an. Jämför vi de två varma åren 97 och 00, så verkar det senare har framkallat fler bruna toner - som katrinplommon och russin. Ektanninerna är inte helt infattade än, så vinet dras med en liten klumpighet. Doften är också fortfarande bättre än smaken. Rouletten stannar en pinne under de bästa numren vi smakat, men passerar lätt 99:an. Vi är förstås rätt tidigt ute, och det finns potential för utveckling. James Suckling delade ut hela 98p medan Galloni var mer sansad och gav 95p. Vi tycker att doften är värd 95p och smaken 93: summa summarum 94p.

ps. Barroche Pure vore superkul att testa tillsammans med Bric dël Fiasc.

2000 Barolo Bric dël Fiasc (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)

3 x österrikisk basriesling 2007

Helgen kickar in med test av tre trevliga österrikare under hundringen. Samtliga är av årgång 2007 och finns att köpa i många systembutiker runt om i landet. Det blir en kul provning av ytligt sett likartade viner som visar sig ha sina egna, tydligt utpräglade karaktärer. Varning utfärdas till alla som inte gillar unga rieslingviner med kartiga syror.

2007 Domäne Gobelsburg Riesling är mycket ljust gulvit med framträdande gröna nyanser. Doften känns vit-grön, örtig, mineralisk, med aningar av god jasmin, skaltoner, grönt äpple och kiwi. Aning av gummi i slutet av glaset. Smaken ger först en aning sprits, därefter kiwi, bikarbonat, intensivt grönt och omoget äpple. Syrorna är höga, kartiga och rätt tuffa. Fräser fint i munnen. Det är ett rent, hårt och enkelt vin - nedkylt till champagnetemperatur är det perfekt som apéritif till kanapéer eller avocado med skagenröra.

2007 Riesling Federspiel 1000-Eimer-Berg är ljust vitgul med gröna nyanser. Doften är fruktig, med gråpäron, fazers gröna kulor, grönt äpple och päronsplitt. Mandelmassa kommer till bredvid kulorna och mer rika frukttoner eftersom. Smaken är fruktig, med relativt rika och generösa aromer av päron, omoget äpple och breda, jordiga syror. Det finns något vattnigt trots fruktigheten - och förutom ung koldioxid en jordton som vi inte riktigt gillar. Det är förstås hyfsat gott, men vi är helt överens - det blir lite för mycket pärongodis i doften och lite för mycket jordbeska bak i munnen.

2007 Loimer Riesling är precis lika ljust vitgul med gröna nyanser. Doften är mineralisk med unknad, vått ylle och terroir. Förutom det obligatoriska gröna äpplet finns noter av citrus, nässlor och krusbär och så, till slut, tittar solen fram med precis märkbara toner av honung, aprikos och sockerdricka som för tankarna till rheingau. Vi får en mineralisk smak där terroiren märks ända ut i de limefriska syramolekylerna. Subtil antydan till druvsötma (6g per liter). Slutsyrorna är hyggligt långa. Vi gillar den nya bättre än Loimers nollsexa.

Hårt och rent är bättre än fruktigt och jordbeskt. Terroir och finess är allra bäst. Vi tycker att Fred Loimers vin är mest sammansatt och mest komplext. 1000-Eimer-Berg är mest generöst av alla tre men får minus för jordbeskan. Domäne Gobelsburg funkar. Bra pris, tummen upp! Kyl hårt och du har en oantastlig aptitretare. Slutsats och minnesnotering: vi gillar ofta Kamptal mer än Wachau.

ps. Österrikarna tycks nu helt ha konverterat till skruvkapsyl - praktiskt när man vill spara vinet i kylen någon dag. De här lämpar sig nog fint i matlagning - varför inte en rieslingrahmsauce.

2007 1000-Eimer-Berg Riesling Federspiel (Freie Weingärtner Wachau)

2007 Loimer Riesling (Weingut Fred Loimer, Kamptal)

2007 Domäne Gobelsburg Riesling (Weingut Schloss Gobelsburg, Langenlois, Kamptal)

2006 Fontanafredda Langhe Nebbiolo

Ni har väl sett annonserna i pressen, med den randiga flaskan? Stora bokstäver: Mini-Barolo! Alltså tronpretendent till ett av världens mest berömda viner - a king of wines, a wine of kings. Sparsam vardagshandlande svensk ska alltså tänka: här får jag kanske lite mindre av allt, men ändå en bra skvätt av den ädla karaktären - och gör dessutom ett klipp på köpet! När vi smakar nya årgången av Fontanafreddas variant kan vi inte låta bli att tänka att associationen till piemontes finaste är vilseledande marknadsföring...

2006 Fontanafredda Langhe Nebbiolo har en ljusare blåröd färg. Doften är aptitretande och ungbärig med körsbär, lingon, örter och anis. Smaken är lingonbärig, kärv och en aning kärnbitter med en gnutta muskot i avslutningen. Syrorna är mest kartiga och tanninerna små och inte nämnvärt sträva.

Årgång 2006 är mindre utvecklad än 2005 var när den släpptes. Där hittade vi mer av kryddig, komplex nebbiolokaraktär. Det här leder istället tankarna till ung och ogin pinot noir från något missgynnat läge. Det är funktionellt till köttfärssåsen men har inget att göra med barolo as we know it. Ett par års utveckling måste förstås vara av godo, men vinet är tyvärr snålt försett med både kropp och struktur. Låg njutningskoefficient!

ps. Extra trist när ännu en av de folkliga trotjänarna runt hundringen inte levererar som förväntat. Systembolagets provningsnoteringar gäller fortfarande förra årgången, 2005. Hallå huvudkontoret, dags att vakna!

2006 Langhe Nebbiolo (Fontanafredda, Serralunga d'Alba, Piemonte)

2004 Barbera d'Alba Gallina

2004 Barbera Gallina pockar på en halvtidsrapport efter gårdagens smakprov på Ca' di Pian. Men där det sistnämnda vinet gått från bråkigt till harmoniskt är det tvärtom med Gallina, som hade sina unga anletsdrag i perfekt ordning när det presenterades för marknaden. Tecknen är tydliga - tonåren är här, med finnar och allt...

2004 Barbera d'Alba Gallina är mörkt och extraktrikt - till och med tårarna är färgade i blårött. Vi noterar direkt att vinet inte är helt klart, snarare en smula grumligt, en fin fällning svävar omkring i glaset. Men det är inget mot vad som finns i karaffen - detta vin håller precis på att kasta fällning, big time. I glasen återstår också skrattretande många saker som inte är i flytande form.

Doften ger först ifrån sig tobak och en aning stall. Knutet, var ordet. Tre timmar senare finns en tydlig doft av Karlssons Klister som skymmer sikten, men frukten är varm och mörk i gränslandet mellan körsbär, hallon och björnbär. Gott, men en lite hudkrämig hinna ligger utanpå frukten och stänger till. S noterar skomakeri, skosulor och skoputs. Svarta laget från rhônedalen lurar runt hörnet.

Vinet är omedelbart mjukt, rikt och relativt eldigt i munnen. Söta björnbär, en del russin och löften om mörka hallon som man vill ha mer av - de vill fram men kommer ganska motvilligt med tid i luften. Paradoxalt nog finns också något rått och tufft kvar. Ungdomens syror är på väg ned och eftersmaken är angenämt alkosöt och hyggligt lång. 14,5% - kanske till och med 15? Temperaturkänsligt vin!

Det omedelbara intrycket är att vinet inte känns helt balanserat för tillfället. Mellanfas eller utförsbacke? Vi har tidigare funderat över om det är dags att dricka upp, men mycket tyder nu på att det snarare är dags att vänta. S avger domen: vinet är ofärdigt och befinner sig i tonårsfas. Det vill helst vara i fred eller ligga och somna om. "A youngster I tell you!".

ps. Manchego är liksom tidigare ett väldigt smickrande tilltugg till detta vin. Supergott! Kvällens bit har krispiga kristaller, hasselnötiga inslag och tydliga tryffeltoner. Mums!

2004 Barbera d'Alba Gallina (La Spinetta Rivetti, Grinzane Cavour, Piemonte)

2004 Barbera d'Asti Ca' di Pian

Visst är det kul när ett vin som till en början orsakat vissa invändningar gradvis hittar steget och slutligen flyger fram helt självklart. Våra noteringar från förra året innehåller detaljer som "ansjovis, framfusiga fat, furuvirke, terpentin, kärnbitterhet, bråkig, frän". Det allra första intrycket var inte minst "knutet". Men nu i maj hade det hänt något: "En skönare, köttigare harmoni... harmonisk sötfrukt". En obloggad sommarflaska utomhus gav än bättre intryck. Ikväll har den famösa Spinetta-stilen blommat ut på ett helt underbart sätt. Vi möter upp med lammlägg "tre gånger i grytan", denna gång bräserat i vitvinsfond istället för röd dito. Den karamelliserade grillytan går ruggigt väl ihop med vinet.

2004 Barbera d'Asti Ca' di Pian har kastat en rejäl fällning och bjuder efter tre-fyra timmar i karaffen på en tät doft av mogen frukt: hallon, plommon och likörkörsbär. Vi kommer att tänka på både vällustig châteauneuf och nebbiolovarianter från samma producent, även de långt dyrare. Fattonerna känns mindre mörkrostade och släpper fram grillat, läder, sötlakrits, tjära och övertoner av vanilj och blommor. Muskotnöt minglar kvar i det tomma glaset.

Smaken bekräftar allt vi hittat i doften. Sablar, vad gott! Det är en intensivt skinande hallonfrukt i en viskös, krämig, nästan fet munkänsla med väl avvägd eldighet. Endast dragen av lingon och tranbär i de goda syrorna avslöjar att det rör sig om barbera. Vad som däremot är helt tydligt är den patentsökta Spinetta-karaktären - den som får folk över hela klotet att vända ut och in på plånboken. Vinet har alltså hittat stilen - det känns nu som att det finns minst ett par år av suverän drickbarhet framöver. Den här utvecklingen kan, om man vill, växlas in i form av ett par poäng extra. Oj, vad vi ser fram emot kommande drickupplevelser. Ni har väl flaskor kvar?

2004 Barbera d'Asti Ca' di Pian (La Spinetta Rivetti, Castagnole delle Lanze, Piemonte)

Cereceda ger bloggarna på nöten...

...för att vi inte tar vårt ansvar och ägnar oss mer åt opinionsbildning. Han har såklart rätt, det kunde verkligen behövas en upprensning bland vinjournalister som skriver illa och har dubbla lojaliteter. Förskräckande läsning här.

ps. Uppföljning här.

2002 Bründlmayer Zöbinger Heiligenstein

Säsongen regeras just nu av funghi porcini även kända som Kalle Johansson. Dagens färska svampar stektes i tunna skivor och serverades med stekta (odlade) torskfileer, vända i mjöl.

2002 Zöbinger Heiligenstein är bra nära definitionen av den perfekta matrieslingen. Färgen är medelintensivt gyllengul. Doften bjuder på honung, mogen persika med inslag av tropisk frukt, grapefrukt, Holgers klementiner och Anders dieseldrivna grävlingar som försynt krafsar på dörren. Frukten är gyllene, utan grönt aromatiska drag, däremot med vackra övertoner av jasmin och liljekonvalj. Mineralerna är helt exemplariska.

Smaken är perfekt balanserad med intensiv, mogen frukt och suveräna syror. Vinet spritter fortfarande av ungdom med inslag av söta gråpäron och en aning koldioxid. Smaken stannar länge i munnen och bär ut i en givande, precis lagom grapebitter avslutning. Vi har inga invändningar alls - det är ren och skär njutning i glaset. Vinet befinner sig i en otroligt trevlig drickfas just nu.

2002 Zöbinger Heiligenstein (Weingut Bründlmayer, Langenlois, Kamptal)

Crozes-Hermitage 2006: Le Rouvre vs. Graillot

Ikväll blir det holmgång mellan två crozes-hermitage i mästarklass, en repris på förra årets match mellan nollfemmorna. 2006 var, enligt både odlare och vinkritiker, en i det närmaste idealisk årgång i norra rhônedalen. Men där 2005 redan bevisat sin toppklass i våra munnar med en handfull smakprov, har 2006 en bit kvar för att vi ska vara övertygade. Det är de blålila vinernas afton, i glasen liknar de mest två bigarråer...

Yann Chaves 2006 Crozes-Hermitage Le Rouvre har en kryddig doft där likörkörsbär och aningen syltiga björnbär står ut mest. Gummi, lakrits, salvia och vaniljglass kommer till. Här finns också hot eller löfte om en aning eldighet. Som helhet känns doften i sötaste laget och lite väl uppenbar. Inga hemligheter lurar under ytan.

Vi får en sötfruktig, uttalat örtbitter smak med klart hög intensitet i både attacken, mittsmaken och den långa avslutningen. Här finns tät, lite bläckig frukt och hyfsat tuffa tanniner, men oroväckande lite av fräschör och drickbarhet. Med sin koncentration känns vinet inte särskilt njutbart idag, tvärtom lite jobbigt - överjobbat! Och inte heller på ett sätt som får oss att vilja lägga undan flaskor. Förmodligen blir det bättre, men troligen inte på ett sätt vi gillar. Nollfemman tilltalade oss mer. Hej, mitt namn är Extraktion, För Hög Extraktion...

Alain Graillots 2006 Crozes-Hermitage har en svalare doft med mycket tydlig garrigue, tjärpastiller (Ga-Jol!), tapenade och något parfymerad syrahfrukt som först är knuten och behöver tid i glaset. S noterar gröna toner som paprika och vi följer det spåret vidare mot stjälk, kanelstång, tobaksblad och sandelträ. Graillot avstjälkar inte, och det bidrar med intressanta aspekter. Stoppar vi näsan djupare i glaset hittar vi fler animaliska drag (som rostbiff) Mycket tilltalande - man vill bara nysta vidare i de salta mysterierna. En stund senare är garriguens aromer i klass med en påse herbes de provence. Via salvia och lagerblad landar vi i lakritstoner som är kraftigt tilltagande under hela kvällen.

Här finns en tilltalande smak i svalare stil med bra syrafräschör. Intensiteten är klart lägre än i föregående vin, men drickbarheten desto högre. Vinet är läskande och balanserat, mjukt i munnen med relativt låga tanniner och hyggliga mineraler. Inte fantastiskt, men mycket trevligt. Det känns inte som att denna årgång riktigt har strukturen för att bli ett längre projekt. Men aromerna får gärna öppna upp och vecklas ut. Det här dricker vi inom de närmaste åren!

Lammkotletter med ratatouille är förstås inget stolpskott till något av vinerna. Le Rouvre smakar bättre med mat, och de jobbiga dragen blir mer hanterliga. Men Graillots friska syror tar hem matmatchen också - liksom senare grenen drickbarhet på egen hand...

Förra året var det Graillot som stod för det tuffare vinet (dock utan avigsidor, som vi såg det), och Yann Chaves variant som var den mjukare och fruktigare. Graillot brukar ju omtalas som en vinmakare som extraherar ordentligt, men i år tycks det som att Chave kastat tillbaka handsken med besked. Parker gav 90p till 2006 Le Rouvre och 88-90 till 2006 Graillot. Wine Spectator hela 92p till Le Rouvre och 90p till Graillot. Men poängen säger ju inget om stilen. Varsågod att dra era egna slutsatser...

ps. Läs mer om 2006 Graillot hos Frankofilen. Mer om 2006 Le Rouvre hittar ni hos Rhônarna.

2002 Château Fuissé Vieilles Vignes

Gillar man traditionell vit bourgogne med mognadstoner är det läge att kolla in kvällens vin från Château Fuissé. Vi har tidigare gillat ett par årgångar, inte minst förra årets 2001 Château Fuissé Vieilles Vignes. Här handlar det om chardonnaystockar som är mellan 30-60 år gamla, med låga skördeuttag, från ett av de varmaste makroklimaten i bourgogne. Vinifikationen sker i ekfat. Resultatet blir maffiga, feta, nästan svulstiga viner, men vinifikation och lagring gör att den rika frukten får sitt uttryck i en torr, lite oxidativ stil som för tankarna till Jura. Comté är förstås det perfekta tilltugget. Vi drar ut på njutningen över ett par dagar. Som den minnesgode läsaren redan vet, har vi en faiblesse för Pouilly-Fuissé...

2002 Château Fuissé Vieilles Vignes är halmgult - varför inte uringult - tydligt visköst, nästan lite trögflytande. Vi får en spännande, mycket mineralisk doft som först träffar i form av vått ylle, nässlor och sten. Därefter följer rik citrusfrukt, honung, övermogna druvor och meloner, gula sultanrussin och valnötsskal. Mognads- och oxidationstoner i lite gammaldags stil sätter stilen direkt. Ekfat och vanilj märks mest dag 2. T slås först av terroiren medan S först noterar karaktären från källarjobbet.

I munnen bjuder vinet på en mycket smakrik, stor torr frukt - där man ändå kan ana en antydan till druvsötma - indikation på ett bra år. Nektariner, övermogen honungsmelon. Fet, lång, ringande smak, där eldighet och bitterhet driver eftersmaken. Lite yvigt är det allt! Till fettucine med gräddstuvad karljohan framstår vinet lustigt nog som knastertorrt. Dag 2 är smaken än mer vidöppen, bred, mjuk, harmonisk och utblommad. Jättegott, minnesvärt och karaktärsfullt vin!

2002 Pouilly-Fuissé Vieilles Vignes (Château Fuissé, J.J Vincent, Fuissé, Maconnais, Bourgogne)

Barbera: 2007 Luigi Voghera vs. 2006 Castello del Poggio

Vi tuffar vidare och försöker acklimatisera oss i det ekorrhjul som kallas vardag. Ikväll provar vi två vardagsviner på barberadruvan bland tillfälliga nyheter och nya årgångar. Det är bara en påslängd mellan vinernas pris - det ska bli spännande att se om det finns några andra skillnader. Det blir dessutom vårt första smakprov någonsin på ett piemontesiskt vin av årgång 2007. Sommaren tycks ha varit varm med skörd ett par veckor tidigare än vanligt - men eftersom också blomningen och fruktsättningen var tidig, så fick druvorna normal tid på sig att växa. Det verkar inte ha varit problem med värmestress, som i 2003. Enda riktiga abret var hagelskurar. Den som suktar efter Aldo Conternos viner har anledning att sörja över 2007, eftersom vädergudarna med kuslig precision valde ut hans vingårdar som mål för sin vrede. Luigi Voghera har försett svenska folket med god och prisvärd barbaresco sedan årgång 1996 - och förra året fick vi lära känna hans standardversion av 2006 Barbera d'Alba.
Nu är det alltså dags för 2007. Som medtävlare ställer vi upp en helt ny bekantskap. Egendomen heter Castello del Poggio och ägs, jämte tio andra vingods, av den mäktiga familjefirman Zonin. Vinet testades häromdagen av MSVin.

2007 Luigi Voghera Barbera d'Alba är glansigt, nästan lila med blå reflexer. Doften är barnsligt lekfull och parfymerat godisartad, som tuttifrutti med lite extra plus för blåbären. Smaken är intensiv och direkt med fullpackad buscharmig skogsbärsfrukt som greppar tag och tjongar till riktigt bra i munnen. Lingonsyrorna är höga, klart aptitretande och en uppstramande malörtsbitterhet ger extra stadga. Detta är busbra ungvin - bättre än förra årets smakprov. Testa! Varning utfärdas dock till alla som inte står ut med lite karaktär av maceration carbonique.

2006 Castello del Poggio Barbera d'Asti har en varmare blåröd nyans, lite mattare. Doften är betydligt mer nyanserad, återhållsam, fin och vinös med betoning på mörka körsbär, plommon, vinbär, lingondricka, örter och lagerblad. Även i smaken är fruktigheten mer reserverad och släpper fram en del fatkaraktär av lakrits. Det äldre vinet känns jämförelsevis fylligare i munnen med relativt sett avrundade syror. Helhetsintrycket är gott - klart mer komplext, fast mindre charmigt - men vinet kommer tyvärr inte loss riktigt när vi provar. Fem timmar efter öppnandet har Castello del Poggio äntligen öppnat upp med en rödbärig, sammansatt vinös doft och helt förtjusande, harmoniskt skinande, sötfruktiga hallon i smaken. En förändring väl värd att vänta på - och ganska remarkabelt i ett vin under 90 kr.

Först provade vi med tilltugg av cacciatora och grissini. Sedan gick vi för andra gången lös på vitello tonnato, detta sällsynt originella möte mellan kött och fisk. Fräna sardeller, citronskivor och kapris. Vilket vin vann matfighten, då? Utan tvekan Luigi Voghera. De aromerna tar sig igenom vad som helst...

ps. Resterande vinslattar lämpar sig utmärkt för matlagning eftersom tanninerna är låga.

pps. Svampskogarna är fulla av guld just nu. S haffade lätt tre dussin karl-johan i kanten av en skogsväg.

2007 Barbera d'Alba (Luigi Voghera, Neive, Piemonte)

2006 Barbera d'Asti (Castello del Poggio, Portacomaro d'Asti, Piemonte)

2006 Brolio Chianti Classico

Vardagen är definitivt här med skolstart, höstregn och allt. Det passar alltså bra att testa nya årgången av ett vardagsvin som finns att köpa i landets alla systembutiker. 2006 har ju redan visat sig vara ett starkt år i toscana, så vinet kommer med vissa förväntningar. Matsällskapet blir ugnskyckling som bräserat i gårdagens vitvinsmättade kalvsteksavkok, vitlöksklyftor, chalottenlök, oliver (cerignola och kalamata), olivolja och citronskivor.

2006 Brolio Chianti Classico är mörkt rubinrött med blå reflexer. Vi får en fortfarande blyg, varm och tilltalande doft med ny ek och kryddighet av nejlika, ingefära, salvia och lagerblad. Fler runda fattoner av mörk choklad och lakrits kommer till. Frukten känns för tillfället lite undanskuffad i doften, men handlar om varma, sura moreller, mörka plommon och björnbär.

Munkänslan är rund, fruktig och mjuk, de korintiga tanninerna är både unga och präglade av ek, och syrorna känns lite tillknycklade. Vinet tycks fixat för att leverera något slags tidig drickbarhet. Vi hade nog hoppats att det skulle vara lite tuffare i sin attityd. Kanske är det citronen i maten som spökar, men vinet klarar inte aptitlig dricktemperatur utan att faktiskt kännas bläckigt! Ehh, har man smugit ner en försvarlig dos merlot i blandningen? Nej, det ska vara 100% sangiovese. Vi faller inte för det här - utan faller hellre tillbaka på säkra 2006 Fonterutoli. Så synd!

Fråga 1: Är det någon som har smakat? Fråga 2: Kommer vinet bli bättre med tiden? Fråga 3: Vilket vin skulle gjort jobbet till den syrliga citronkycklingen?

2006 Brolio Chianti Classico (Barone Ricasoli, Gaiole in Chianti, Toscana)

2000 Roagna Barolo La Rocca e la Pira

Så har det äntligen blivit dags att bekanta oss med den ultratraditionella kultproducenten Roagna i Barbaresco. Unge Luca Roagna är femte generationen vinodlare i familjen. Förutom barbaresco från 6,5 hektar vingård i det egna närområdet, med namnet Pajé, producerar man barolo från området kring Castiglione Falletto - vingården heter Pira och gick i äldre tider under namnet Rocca. Den är ganska liten, ligger i sydligaste delen av kommunen och vänder sig åt sydöst. Stockarna är i yngre medelåldern, 30-35 år gamla. Sedan gammalt har läget rykte om sig att producera bra druvor. När det gäller Roagna kan det ju också ha att göra med att man arbetar med biodiversitet och bibehållen kringvegetation, inklusive skog - organiskt tänkande i vingården helt enkelt. Källaren lär dock inte vara så antik som man skulle kunna tro. Man använder faktiskt modern utrustning också! Macerationstiderna är på gammaldags vis utdragna till bortåt tre månader (jämförelsevis urlakar modernisten Elio Altare sin Langhe Arborina i tre-fyra dagar!). Vinet mognar under fyra till sex år i stora botti och flaskorna släpps ut på marknaden först när de börjar närma sig sitt drickfönster. Kultstatusen har förmodligen sin främsta orsak i vinernas erkända potential för mycket lång utveckling - och förstås i att det är kittlande att dricka en definition av piemontesisk tradition och historia. Kvällens vin har uppmärksammats med "Due Bicchieri Rossi" i Gambero Rosso Vini d'Italia 2007 (med i uttagningen till tre glas) - och därtill 92 poäng av Antonio Galloni. Vinhunkarnas bäste vän är som vanligt - Bristly.

2000 Barolo La Rocca e la Pira är ganska djupt brunröd med tegelkant. Vi har luftat ungefär fyra timmar i karaff. En sniff räcker och saken är klar. Doften är förhäxande god! Den öppnar upp mot ett bråddjup med animaliska, lite unkna drag av grillat, tjära och läder i kombination med rosenvatten, mättade aromer av riktigt gammal jordgubbsylt och gamla körsbär inlagda i sprit. Inte oväntat får vi också lite balsamico och målarfärg, men de tar inte över showen.

Smaken överraskar med att vara direkt och saftig i sin frukt med skinande vildhallon, körsbär och en slank intensitet som skickar vällustrysningar längs med ryggraden. Lite torrbitter örtighet finns allt på tungan, men balanseras av fruktens söta generositet och aromernas ypperliga rikedom som fyller hela systemet mellan näsa och gom. Tanninerna är mogna, uppmjukade av tiden och helt behagliga i munnen - och precis som vi gillar, så är det syrastrukturen det som bär smaken framåt i tiden.

Det är doften som omedelbart och tveklöst placerar vinet bland årets bästa. Den är fullständigt förförisk, därom är vi helt överens. Rysningarna vill inte upphöra, istället tilltar de snabbt och sprider sig i större och större cirklar från nacken och utåt, för att sedan attackera tårkanalerna. Det är rörande vackert, alltså! Ett slags jämförelse kan faktiskt vara 2004 Barroche Pure, men i kvällens vin lägger åldern till en extra dimension. Smaken är väl inte riktigt av samma magnitud, men tillfredsställer ändå, om man inte förväntat sig en tungviktare. Det hade vi inte - och det här passar oss bra, helt enkelt. Framtidsutsikterna ter sig utmärkta, såvitt vi kan se. Just nu känns det otroligt lyxigt att se fram emot fortsatt sniffande ikväll - men först, vitello tonnato, basta!

2000 Barolo La Rocca e la Pira (Luca Roagna, Azienda Agricola I Paglieri, Barbaresco, Piemonte)

ps. Nettare e Gioia har druckit 2000 Barbaresco Pajé. Som vanligt kokade det ner till en mycket läsvärd post. Efter sju-åtta timmar i luften måste vi säga att Rocca & Pira både doftade och smakade som bäst efter fyra timmar. Balsamico och målarfärg tar över intrycken ju mer tiden går, och smaken tappar i frukt.

2004 Fratelli Giacosa Barbaresco Basarin

Vi gick en vända i svampskogen och hittade en rejäl hög med kantareller. Vilken lycka när dussintals svampar lyser som orangea guldpengar utströdda över en liten skogsplätt bland mossa och löv! Ett lass med stolta fjällskivlingar och några fina karl-johan kompletterar dagens fynd. Vi stekte kantarellerna och strödde dem över hjortkotletter. Som sällskap tog vi nyplockade vaxbönor och brytbönor samt en liten gräddig blomkålspuré med parmesan på toppen. Det är första gången vi smakar ett vin från denna producent.

2004 Barbaresco Basarin är ljusare granatrött i färgen, med både blå och bruna reflexer. Efter tre timmars luftning får vi en väldigt tilltalande doft. Förutom inledande menthol och lösningsmedel bjuds rikligt med rosor, och det vill man ju gärna ha i en barbaresco. Animaliska toner av viltkött och läder leder vidare till läckra vildhallon, jordgubbar, lakrits, örter och en orientalisk kryddlåda med tydlig betoning på muskotnöt. Den piemontesiska grusvägen tittar förstås också fram efter ett tag. Det här gillar vi skarpt!


Smaken upplevs slank och syrlig med skinande rödfrukt av hallon och röda vinbär. Tanninerna är goda och bara en smula torra. En uppstramande örtbitterhet mynnar ut i en lång eftersmak där vi hittar en del lakrits och anis. Kombinationen hallon-lakrits är ju bara så gott, oavsett om det kommer från Bourgogne (ta till exempel 2005 Beaune du Château), Châteauneuf (varför inte 2005 Bosquet des Papes) eller kvällens vin från Piemonte. Balansen i smaken är toppenfin, med eleganta syror som möter en liten eldighet och behagliga tanniner för ett såpass ungt vin. Vinet är redan jättegott och funkar utmärkt att konsumera med några timmars luftning - mycket bra till maten förstås och inte ogint efteråt heller. Hur gott ska det då inte bli när mognadstonerna börjar komma. Ett klockrent köp!

2004 Barbaresco Basarin (Fratelli Giacosa, Neive, Piemonte)

ps. Rhônarna har också gjort intjack i Piemonte.

2005 C.H. Berres Erdener Treppchen Kabinett Trocken

Minns ni ett av förra vårens mogna rieslingfynd: 1994 Dr. Pauly-Bergweiler Erdener Herrenberg? Korken var märkt Weingut C.H. Berres, Ürzig. Detta är en gård som startades redan 1510 och har varit i familjens ägo sedan dess. Korken skvallrade om försäljningen av ett typiskt "änkeparti" där gården behövt kapital efter den äldre generationens frånfälle. Historien slutade dock lyckligt, eftersom sonen Markus tog över. 24 år gammal - fullproppad med kunskaper från utbildningen i Geisenheim och praktiken på Nya Zeeland - presenterade han sina förstlingar i och med årgång 2004. Han rankas redan som en av de mest lovande odlarna i Mosel. Inte helt oväntat är det Bristly Wines som representerar den unga talangen i Sverige. Läs mer i Bristlys presentation.

2005 Erdener Treppchen Riesling Kabinett Trocken är ett modernt moselvin. Alkoholhalten är 11%, högre än vanligt, vinet är i princip fullständigt utjäst och liknar på så sätt moderna österrikare. Vinet har dessutom skruvkapsyl, liksom alla Markus Berres viner. Färgen är mycket ljust gröngul med en del kolsyrepartiklar. Doften är påtagligt jästig. Vi hittar toner av marsipan, nässlor, en gnutta piggelin och skifferoljiga mineraltoner. Bristly skriver citrongräs, det är en bra notering. Smaken är ung, jästig, modernt balanserad och nästan torr. S kommenterar att syrorna känns lite stukade, och de är faktiskt avrundade snarare än laserskarpa. En tydlig känsla av bikarbonat fräser långt bak på tungan. Eftersmaken är rätt lång med betoning på terroirbeska och grapefrukt.

Vinet är intressant, klart karaktärsfullt och av hög hantverksmässig kvalitet - tilltalande att dricka nu. Jämför vi med andra nyligen druckna kabinettrieslingar från området är väl 2002 Zilliken Saarburger Rausch Kabinett mer mitt i prick för oss, med sin fräsande limehöga syra. Men variationen är ju själva nöjet och det ska bli spännande att se vad som händer med några år på skruvkapsylen. Vinet finns att köpa via privatimport (även enstaka flaskor, utan påslag, bravo!) och kostar knappt 120 kr. För den som kör genom Moseldalen har gården mycket bra priser på plats.

2005 Erdener Treppchen Riesling Kabinett Trocken (Weingut C.H. Berres, Ürzig, Mosel)

Middag med Tissot

Stéphane Tissots Cremant du Jura har en mycket ljus gulvit färg med gröna och sandfärgade reflexer. Doften är jästig med gula äpplen, tydliga valnötsskal, gräddighet, en gnutta fruktsoda och ursprungstypiska aningar av florjäst och oxidation. Vi gillar doften och tycker att den är förvånansvärt champagnelik. Smaken är generös i sin frukt, med något lägre syror än champagne och lite druvsötma i eftersmaken. Frukten påminner på ett barnsligt lekfullt sätt om tutti-frutti. Det här är klart tilltalande och ungefär i klass med enklare skumpa som Pierre Peters eller André Clouet (fast en hundring billigare). 55% PN, 45% CH, 28 månader på jästfällningen. Vi dricker vinet till nykokt kronärtsskocka med salt, citron och smör. Vad gott det är - och så länge sedan vi åt det! Skockornas blad och cremanten samsas fint. Dessutom visar sig vinet hänga med riktigt bra till huvudrätten...


2005 Les Graviers Arbois Chardonnay är ljusgult i färgen. Doften är nötig, guläpplig, mycket speciell, finoliknande med inslag av grappa fast utan spritighet. Oxidation förstås, och gröna inslag som av sparrisavkok - eller kronärtsskocka. I munnen riktigt smakrikt med bra syror, fortfarande aningen tunt i kroppen men med löften om mer rondör. Även detta vin klickar fint med förrättsskockan - men ännu bättre matchningar väntar runt hörnet...


På tallriken landar en panerad gösfile ovanpå en gräddsås av kantareller med halstrad kronärtsskocksbotten. Nu strålar både mat och vin för sig - och tillsammans. Chardonnay och kantareller är ju en given hit. S står för kvällens bästa kommentar: "det är lite porrigt med det där oxiderade - är det allmänt känt?" Nu följer ordlös och utdragen njutning av mat och vin - och en stund senare är vi framme vid osten: en comté. Ganska troligt är det den bästa matchningen som finns att få när det gäller viner från Jura. De är helt enkelt tappade ur samma källa! Hand i handske är en trött metafor, men ändå precis vad det handlar om. Dessutom har 2005 Les Graviers vuxit till sig med luftning. En originell och härlig upplevelse (om än inte alldeles oväntad efter Sturkö-smakprovet av systervinet 2005 La Mailloche). Det är faktiskt förvånande att de flesta flaskorna står kvar på bolagets hyllor. Med rätt sällskap väntar ren och skär njutning.


Slutligen smakar vi på ett moget vin som släpptes igår. Det är dags att byta både område och druvsort, men karaktären är lika egenartad. 1996 Vieilles Vignes du Domaine Langlois-Château Saumur Blanc är mogen, torr chenin blanc från mellersta loiredalen. Färgen är rikt gul med gröna nyanser. Doften är lika rik den, mogen och komplex : första intrycket är ylligt, oljigt, örtigt. Sedan honung, bivax och gyllene frukt - som skogstokig, mysklik passionsfrukt eller övermogen ananas gone mad. Flintrök, svavel eller knallpulver svävar ovanpå en lite obestämt funky, animalisk känsla. Smaken är torr, lent viskös, rikt fruktig och givande med bra längd och bitterhet i eftersmaken. En häftig och spännande bekantskap!

ps. Holger har också smakat på Les Graviers - till en hoppande tonfisk...

NV Cremant du Jura (André et Mireille Tissot, Montigny Les Arsures, Jura)

2005 Le Graviers Arbois Chardonnay (André et Mireille Tissot, Montigny Les Arsures, Jura)

1996 Vieilles Vignes du Domaine Langlois-Château Saumur Blanc (Langlois-Château, Saint-Hilaire, Saint-Florent, Loire)

2004: La Prima Riserva & Barolo Tre Utin

Vi satsar på oxfilé med gratinerad broccoli och blomkål ikväll - och möjligheten att prova två italienska nollfyror. Den ena från beställningssortimentet och den andra från augustisläppet. Bredvid varandra står vinernas olika karaktärer ut tydligt.

2004 Barolo Tre Utin har en ljusare brunröd/granatröd färg med lite tegel i kanten. Det börjar inte alls bra innan maten: vi får en liten, knuten, volatil, stickig doft med tydliga toner av nagellack. Aceton brukar inte tilltala oss, och inte heller ikväll. Frukten ger slånbär och röda vinbär. Dessutom aningen spritig sötmandel, ros, konvalj och rosmarin.

Smaken är till en början relativt lätt, intensiv, vass och stickig. Torrt, kort och örtbittert (rosmarin) är våra andra tidiga intryck. Vi är färdiga att döma hårt: ett mediokert vin när vi provar, absolut inget vi vill köpa mer av. En stund senare dricker vi vinet till maten och det har redan blivit dags att revidera intrycken! Syrorna framstår mycket bättre till maten, frukten fördjupas i smaken där hallonen framträder mer och mer, samtidigt som mandelmassa och kryddor kommer till. Garvsyrorna är inte jobbiga, inte ens efter maten - vilket överraskar oss efter Schiavenzas tuffa tanniner, som verkligen blev påtagliga efter mat. Den vassa karaktären är i stort sett borttrollad, både i doft och smak. Slutsatsen är att lagring och längre luftning gör susen för detta fortfarande unga vin. Drick om några år och/eller lufta två, tre timmar. Inte alls så tokigt, till slut...

2004 Chianti Classico La Prima Riserva har en medelmörk, varmröd färg med en gnutta kvardröjande blå nyanser. Doften är stor, generös och varm med mörka, mogna körsbär. Den fina sötfruktigheten påminner om syrah med kryddiga inslag som troligtvis kommer från faten. En lite unken köttighet spär på syrah-associationerna. Mer fattoner av ny ek, sötlakrits och mörk choklad rundar av en mycket tilltalande helhet där toscanska örter svävar ovanpå. En verkligt god och ganska insmickrande doft!

Första sippen bjuder på rejäla, smakrika aromer som stannar länge i gommen. Här finns bra intensitet och samtidigt rondör, fyllig kropp och bra balans. De rikt sammetsmjuka, fruktiga tanninerna kammar smaklökarna medhårs i en softad, aningen kryddig munkänsla med goda avrundade syror och relativt lågt drickmotstånd. Vi är överens - vinet är en riktig crowdpleaser. Inget fel i det - detta är en direkt och mycket tilltalande toscanare i modern stil, som inte måste lagras för att ge sitt bästa. Med sitt läge utmed Via Chiantigiana (222), på kullen strax norr om Greve, fångar man säkert in oräkneliga amerikanska busslaster. De får utan tvekan valuta för pengarna - men vi svenskar har också ett hyfsat pris i BS. Det här vinet förtjänar att upptäckas av en bredare svensk publik, och det finns att beställa.

ps. Den som är känslig för rikliga doser ny ek är härmed varnad.

2004 Barolo Tre Utin (Mario Gagliasso, La Morra, Piemonte)

2004 Castello Vicchiomaggio Chianti Classico La Prima Riserva (Tenuta Vicchiomaggio, Greve, Toscana)

2001 Schiavenza Barolo

Köttfärssås och spaghetti räddar säkert middagen åt tiotusentals barnfamiljer - bara i kväll. Varje familj har sin egen variant, ingen smakar likadant. Vilken tur att vardagsrätten dessutom är en av nebbiolovinets bästa vänner. När man väl har fått korn på den kombinationen slår den alla andra vinval. Kanske är det därför som vi med tiden fått flera folknebbiolo i ordinarie sortiment? Tyvärr är årgång 2005 ingen höjdare för något av de mest överkomliga vinerna (bäst är nog Fontanafreddas 2005 Nebbiolo Langhe). Så varför inte gå till beställningssortimentet och testa Produttori del Barbarescos Langhe Nebbiolo från det fina året 2006? Eller ta er över Öresund för ett större urval av viner. Besök exempelvis italienspecialisterna Cibi e Vini på Christianshavn eller Carlo Merolli i Holte. Kvällens standardbarolo är inhandlad hos Cibi e Vini, men för tillfället finns Schiavenzas viner endast chez Carlo.

2001 Barolo är en barolo på bynivå från Serralunga, lagrad på slovenska botti. Färgen är typiskt brunröd med lite tegel i kanten. Doften ger målarfärg, linolja med terpentin, balsamvinäger och torkad frukt som djupnar med farinsocker och en aning kaffe. Grusvägen framträder tydligt, rentav med rosor i vägkanten. Dag två i öppen flaska är doften aningen oxiderad, med hallongodis från Zoo-tablettasken och lite Apotekarnes must. Som helhet en både komplex och rustik doft!

Smaken är på sitt sätt mjuk och behaglig i munnen - samtidigt finns riktigt höga syror och sandiga tanniner som bildar en tuff helhet på traditionellt vis. Koncentrationen är bra, vinet kräver att få gifta sig med mat och har både en del mognadstoner och en längre framtid som möjlighet. Mer så än den 2001 Barolo Prapó vi provade i juli, tycker vi. Detta är traditionell barolo, till skillnad från Schiavenzas modernare, barriquelagrade 2001 Broglio Riserva.

2001 Barolo DOCG (Azienda Agricola Schiavenza, Serralunga d'Alba, Piemonte)

Vi testar att ta bort moderationen av kommentarerna. Det är väldigt sällan vi får skräp. Snabbare och roligare kommunikation framöver, alltså...

2004 Château La Nerthe

När en tidigare årgång av ett vin har gett en extraordinär upplevelse - då blir vi faktiskt lite rädda att pröva den nya. Särskilt om upplevelsen kom ur ett glas moget vin. Det är inte kul att åka på pumpen, få stängt-skylten rakt i plytet - kort sagt, att bli besviken! Modigare provare har redan lämnat rapporter här och här.

2004 Château La Nerthe ser ut som yngre bourgogne i glaset, slinkigt, med blåa nyanser kvar i vinet. Redan första sniffen griper tag på ett omisskännligt sätt - kirsch! Vi får en mycket utåtriktad och givande doft - parfymerade kirschtoner, röda vinbär, skogshallon och ljusa björnbär. Dessutom finns något oljigt, krämigt som leder tankarna till vanilj, läppglans, puderdosa eller dyr hudkräm. Det är inte ofta vi använder adjektivet sexigt om vin - det känns svårartat klyschigt - men i ungefär samma ögonblick blir vi rörande överens om att den här doften är en sofistikerad lady som både lockar och förför. Som motpol finns också undertoner av grillkol, läder, kött, både multnande och friska skogstoner med grön mossa, salvia och anis. Det är rysligt gott och oväntat komplext - man blir både hungrig och fullständigt bortkollrad...

Smaken, ja. Med lite nedjusterade förväntningar blir vi bortskämda med en intensiv, slank, givande smak med skinande skogsbärsfrukt, aptitretande rödavinbärssyror, silkeslena tanniner, smeksam viskositet och riktigt bra grepp i mittsmaken. Det hela leder ut i en lång smakrik avslutning med salvia, lakrits och anis. Här finns mer ös i smaken (drivet av 14%) än man brukar få i bourgogne - inget tunt eller vattnigt hittar vi heller - och i sin helhet är det ett ytterst elegant vin vars karaktär måste beskrivas som fullt ut burgundisk. Den som har svaghet för såna egenskaper och en gom känslig för tanniner får inte missa det här. Såvitt vi kan se är det här nästan i klass med 2000, och möjligen lite mer utvecklat vid fyra års ålder. Mycket fina framtidsutsikter i detta vin!

2004 Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape

1997 Fontalloro

VLMF, Broder? Ja, vem vet, men Barbro Lindgren är helt genial när det gäller barnböcker. Vi travesterar lite respektlöst och undrar - Vad Lagrar Man För? Svaret på frågan finns kanske i denna flaska. Minnena av alla faser från det unga monstret till kvällens finstämda version är rentav hisnande...

1997 Fontalloro har en varmröd, tungt viskös och mogen uppsyn. Flaskan har fasta klumpar av fällning. Vi får en mycket järnhaltig, stenmineralisk doft med stall och supertoscanska mycket mogna, utvecklade surkörsbär åt plommonhållet. Doften öppnar upp med örter, rosor, violer, viltkött, muskotnöt, fikon och bränt socker.

Smaken bjuder på mycket goda, mjukt avrundade syror och helt uppmjukade tanniner. Munkänslan är både viskös och läskande, helt enkelt fantastiskt bra. Frukten skiner fortfarande med hallon och körsbär i mogna, rika versioner, allt ljusare ju mer tiden fått göra sitt. Balansen är suverän när vinet sippas för sig själv eller med mogen brie. Helheten är numera bordeauxlik med en mjuk och ädel slottskaraktär som påminner om ypperligaste pessac-leognan, fast med toscanska övertoner.

Det har verkligen hänt grejer med detta en gång så tuffa och bråkiga vin! Nu är det lent som en smekning. Brieosten får till och med syrorna att verka låga, men inte för låga. Vinet känns helt och hållet välgörande och harmoniskt, det har uppnått full mognad och bör hålla åtskilliga år till. Inköpspriset framstår nu som nästan löjligt lågt och ska man sätta poäng bör de hamna uppåt 95. En av årets stora upplevelser. Detta är varför man gör sig omaket att lagra vin!

1997 Fontalloro Toscana IGT (Fattoria di Felsina, Castelnuovo Berardenga, Toscana)

2004 Michele Chiarlo Barolo Tortoniano

I augustisläppet fick vi tillgång till ett helt gäng viner från barolo och barbaresco av den fina årgången 2004. Tortoniano är Michele Chiarlos enklare barolo på bynivå och har lånat sitt namn från det geologiska ursprunget. Druvorna kommer från området runt byn La Morra - de har vuxit i högt belägna vingårdar (280-320 m) med en jordmån av manganrik, kalkrik märgel som ger ljusare, eleganta viner med hög syra. Skörden skedde 8-13 oktober och musten fick sedan en relativt kort maceration under två veckor. Vinet låg två år på stora botti om 50 hl. Året gav enligt gårdens rapport klassiska viner med utmärkt balans. 13,9% alkohol.

2004 Barolo Tortoniano har en ljusare, nästan självlysande varmröd färg med tegel i kanten. Vinet ser fint och ganska moget ut, men man ska ju inte lura sig när det gäller barolo. Doften bjuder först på eteriska drag av lösningsmedel och balsamvinäger. Ljusare nyanser av slånbär, hallon, jordgubbar, ljus choklad (ungefär Marabou Dukat), mandelmassa och en aning stalliga fattoner. Allt fortfarande i lite blyga versioner. S: åhh, vad gott, T: instämmer helt...

Smaken är relativt mjuk för ursprunget, med härligt frisk syra. Frukten är ljus och burgundisk med röda bär och torkad frukt. Tanninerna är mjuka, fina, lite läderartade och torrt ekiga i avslutningen. Intensiteten är hyggligt bra och eftersmaken smakrik och god med ursprungstypisk lakrits. Möjligen kan man anmärka på en lite tunn och aningen vattnig kropp, men vinet är ungt och det lär bli bättre med tiden. Redan idag är detta ett mycket gott och funktionellt matvin till lämpliga rätter (men ge det gärna ett par år). Vårt val i kväll blir lumatoni/rigatoni från De Cecco med gräddstuvade tunna skivor av kalvkött, portabello, persilja, vitlök och rödlök.

ps. Fantastisk regnbåge i söder och mirakulös solnedgång i väster precis när det blivit dags att posta.

2004 Barolo Tortoniano (Michele Chiarlo, Calamandrana, Asti, Piemonte)

1997 Domäne Wachau Riesling Smaragd Achleiten

Achleiten är en av Österrikes mest berömda vingårdar, belägen i byn Weissenkirchen. Freie Weingärtner Wachau har mängder av gamla viner liggande i sina källarvalv, och ibland gläntar man på dörren och släpper ut flaskor på marknaden. Det är ju kul att dricka moget emellanåt, även om vi brukar charmas mest av österrikarna i lite yngre upplaga.

1997 Riesling Smaragd Achleiten är rikt gult i färgen. Doften ger omedelbart ett vänligt intryck med bokna gula äpplen, ugnsbakta äpplen utan honungssötma, därtill unkna övermogna aprikoser och ett inslag av petrokemiska produkter i gränslandet mellan dieselolja och insektsmedel för myggor och myror. Dag två märks mer av svamp och oljor från citrusfrukter än av äpplena.

Smaken är helt torr, ganska intensiv och gör sig mest bemärkt långt bak i munnen där man känner beska och bitterhet. i framdelen av munnen känns vinet däremot lite tunt, nästan vattnigt. Kan beror på att sötman är så låg och att syran saknar livlighet. Åter till bakre gommen är vinet ganska ordentligt långt direkt efter sväljögonblicket. Grapefrukt och skaloljor av citrus är den närmaste beskrivning vi kan ge av den gamla frukten.

Vi kan inte kalla vinet elegant, kanske inte heller fullständigt lyckat. Däremot karaktärsfullt och intressant, fast säkert inte allas kopp te. Vi får det bestämda intrycket av att vinet befinner sig i utförsbacke, och vi grundar det på att syrorna har ungefär samma vigör som invånarna på Hornstulls Servicehus. Beskan och bitterheten har däremot fortfarande bra punch i de lite grova rallarsvingarna. Den hälften så dyra Kabinettrieslingen från 1981 som släpptes förra året tyckte vi var mer sprittande av liv.

1997 Riesling Smaragd Achleiten (Freie Weingärtner Wachau, Dürnstein, Wachau)

2000 Ghiaie della Furba

Det är alltid lite nervöst när man ska återkomma till ett vin som gett en stor upplevelse. Men ett par timmars luftning och avledning av uppmärksamheten får oss att gå in för landning från rätt håll...

2000 Ghiaie della Furba har fällt ut en helt fast bottensats. Vi får en stor doft där de svettigt lädertonade och piptobaksaktiga faten märks mest i början. Snart vecklar komplexiteten ut sig med kött, svamp, tryffel och brända toner av löv och örter. Frukten behöver ett par timmar för att komma fram i förgrunden: generös, maffig, djup och något likörfruktig med drag av mörka körsbär och cassis, mineraler, fikontoner och lakrits. Doften känns fortfarande förhållandevis ungdomlig och med siktet inställt på framtiden.

Smaken är stor, rik och givande i sin mäktiga fruktighet av cassis och mörka körsbär. Tanninerna är kraftfulla och strukturerade men samtidigt helt lena och behagliga. Hälsosamma, mogna syror garanterar fräschören. Frukten ackompanjeras av lagom mängd toscanatypiska colatoner (ska vi slå till med pepsi?) och allt som beskrivits i doften. Hela aromspektrat utvecklas på ett mycket givade sätt mellan näsan och gommen. Allt är i balans, superrikt och långt. Vi funderar på om vinet möjligen har tappat i intensitet sedan förra året, men ju mer tid vinet får i karaffen, desto mer kommer vi till slutsaten att så inte är fallet. Låt lufta minst ett par timmar. Det är ett exceptionellt vin. Förra årets överbetyg kvarstår. Vi kan nog lugnt fortsätta att haffa en flaska om året.

ps. Det räcket med parmesanost för att få vinet att sjunga. Kinesiska fyrverkerier kommer på köpet, ikväll.

2000 Ghiaie della Furba Rosso di Toscana (Conte Contini Bonacossi, Tenuta Capezzana, Carmignano, Toscana)