Dîner Francophile

Inte francophone, alltså! Nej, vi sitter inte och dillar franska hela lördagskvällen med varsin baguette bakom örat. Men på väg till kvällens värdpar blir vi ändå nödgade att lufta franskan, för plötsligt på trottoaren står vi ansikte mot ansikte med - Didier Barral! Han har just anlänt från sitt biodynamiska paradis i Faugères och ser märkligt självklar ut på Amarantens uteservering. Nej, vi har inte glömt hans invitation till "Renaissance des Appellations - Return to Terroir". Och ja, vi ser mycket fram emot att ses på provningen i övermorgon! Glada i hågen ringer vi på den frankofila dörrklockan och innan vi vet ordet av har vi ett glas högklassigt vitt i nypan.

Vinet är mycket ljust gult med fin lyster. Doften är kritig, gräddig och alldeles ren i sin citrusfrukt. Diskreta nässlor skvallrar om relativ ungdom och flintrök om fin terroir. Det finns bara två viner som kan dofta så mycket krita - och det ena har bubblor. Gräddigheten antyder en lättare sejour på ek. Smaken är ren, gräddig och slank med mycket finessiga, mjuka syror och en torr, närmast salmiaksalt mineralisk känsla i avslutningen. So stylish! Otroligt gott och elegant! Det här måste vara en chablis av allra minst premier cru-klass från en mycket bra producent som har ett och annat fat i källaren. Inte helt ungt, men inte heller åt det mogna hållet. 2004 ?

Facit: 2004 Domaine William Fèvre Chablis Grand Cru Bougros

Kvällens första rödvin har en svartröd färg, utan vare sig blå eller bruna toner i kanten. Doften ger först fat, kakao, läder, lakrits och lagård eller stall. Därefter noterar vi järn och tomatpuré, även tomatkvisten och oregano/kungsmynta. En liten mintpastill tittar också fram. Här finns inga särskilda bär eller primär frukt - karaktären är allmänt vinös med viss utveckling. Smaken är helt torr, med en gnutta rustik eldighet i början. Ganska slank, saftig och mjuk munkänsla. Paradoxalt nog finns ändå en kärnig tuffhet som känns mer bonnig än elegant. Det här är ett vin i vår smak! Tankarna virvlar runt mellan bordeaux, norra rhône eller möjligen något moget från australien. Vår värd sätter hyggligt nog spotlighten på "vinöst" och med ens framstår det klart att Alain Voge ligger bakom detta vin. Hans viner är alltid vinösa i stilen, sällan tänker man på druvkaraktär i första hand. Vi har inte smakat just detta, så därför är det nog Vieilles Vignes. Och det är mittemellan moget och ungt - typ 2001. Lär vinna på ytterligare ett par års väntan.

Facit: 2001 Alain Voge Cornas Cuvée Vieilles Vignes

Nästa vin har en djup, svartröd färg, med en aning av tegel i kanten. Här finns en stor, ganska häftig doft med järn, tjära, grillat kött och funkiga animalier. Mint, örter, tomatpuré och paprika. Blommiga övertoner. Söta hallon och en gnutta kirsch tittar motvilligt fram och ger löften för framtiden. Smaken är stor och ganska tät, med bra grepp och intensitet. Tjärpastiller och lakrits går hand i hand med en lite viskös fetma i munkänslan. Tanninerna är mjuka och silkiga. Vinet har gott om kropp, frukten är sval med sälta och järnmineraler - med framtiden för sig. Vi pratar lite om nya världen och det känns inte alls fel att jämföra med 1997 Grange som vi testade i våras, även om det här är bättre. M tycker, efter att ha strukit funderingar på barolo och södra rhône, att den svala frukten hör hemma i côte-rôtie. Japp! Vinet har en hel del ungdomlig kraft kvar, så äldre än 1998 är det nog inte. Näpp! Producenten är riktigt bra, men det är nog inte Guigal.... Jamet?

Facit: 1998 Jean-Paul & Jean-Luc Jamet Côte-Rôtie.

Efter att ha mumsat lammracks med "gratatouille" är vi nu inne på ostarna. Vårt värdpar frestar bland annat med en helt oanständig Epoisse, som i sällskap med fikonmarmelad kan stjäla showen från nästan vilket vin som helst.. och just då landar ännu ett vin i glaset! Färgen är tät och varmröd. Doften är god och ung, kryddig, med rostade fat, mandelmassa och löften om viss eldighet. Frukten är av mörkare slag: björnbär, svarta vinbär, mörka plommon. Viss syltighet verkar lovande för ostbruk. Smaken är sötfruktig med tydlig karaktär av nya rostade ekfat och lite vanilj. Tanninerna kammar smaklökarna medhårs och vi känner en viss eldighet. Riktigt gott, inte minst till ost, men stilen känns ganska internationell och strömlinjeformad. Vi tänker mer obestämt på nya Spanien, och gissar att druvan huvudsakligen är tempranillo. Fel, fel, fel! Det är merlot (70%), cabernet franc och cabernet sauvignon från Umbrien. 15% alkohol. Vi har testat vinet i en tidigare årgång (troligen 1998) men tyckte då att det var för eldigt och för syltigt, oavsett alla höga poäng. Fast i rätt sammanhang har det uppenbarligen en hel del att ge. Och till skillnad från rhônevinerna finns det att köpa på SB!

Facit: 2004 Sportoletti Villa Fidelia Umbria Rosso

Tack M & K för en underbar lördagmiddag - trots både kräkningar och blodvite!