lördag, augusti 11, 2007

2004 Barbera d'Asti Ca' di Pian


Till ost under sena kvällens balkongsittning dricker vi noshörningsvin igen: 2004 Barbera d'Asti Ca' di Pian. Ett nästan historiskt vin - för att komma från La Spinetta, första årgången kom 1985. Liksom alla Rivettis viner är det nya ekfat som gäller. Vi testade ett par flaskor direkt efter släppet i februari, men det är lite extra intressant att komma till detta vin från den föregående 1999 Barbaresco Starderi. Vilken skillnad, vilken chock! Av med silkesvantarna, på med boxhandskarna. Doften är betydligt tuffare, skitigare och fränare. Sura körsbär och plommon får sällskap av gammalt furuvirke på vinden, terpentin, salmiak, en aning ammoniak (som övermogen camenbert eller hästurin), ansjovis och stall. Surkörsbären och plommonen går igen i smaken, som är god, tuff, lite bråkig, aningen frän, med kärnbitterhet och mörk choklad. Ett kaxigt och gott vin till ost, men till slut är även en bit mörk choklad ett gott möte, smaka på det. Några års lagring rekommenderas också...

2004 Barbera d'Asti Ca' di Pian (Fratelli Rivetti, La Spinetta, Castagnole delle Lanze, Piemonte)

7 kommentarer:

Anders Wennerstrand sa...

Kära Finare & Vinare,

jag har varit dålig på att använda kommentarsknappen och förklara hur vansinnigt mycket jag uppskattar er blogg. Stående läsning med bokmärke högt upp i vinmappen i Firefox; ett styng av besvikelse när jag tittar in och inte hittar något nytt som förgyller vardagen. Vi delar mycket, har likartad smak, samma närmast barnsliga nyfikenhet och förtjusning över att hitta något nytt/gott/intressant, köar för samma saker utanför Regeringsgatan. Den största skillnaden är att ni tar er tid att dela med er. Och inte tvekar att take one for the team - jag har stuvat undan Breuers 2005:or djupt, men får doften i näsan tack vare er uppoffring.

Till skillnad från delar av bloggosfären kan ni skriva också... Det är svårt att hålla sig ur diket på båda sidor, varken bli för pladdrig eller bli råteknisk genom att kopiera sitt provningsprotokoll. Jag uppskattar verkligen läsningen, inte bara innehållet.

Nå, hoppas ni känner er nog hyllade. Vad gäller de senaste posterna är det kul att höra bra saker om Starderin. Min sambo och jag besökte La Spinetta på en liten Piemontetur i juni och belönades med två timmars kvalitetstid ensamma med vinmakaren Stefano Mazzetta. Då var det 2004 vi provade och vi blev fullkomligt golvade av den sömlösa sammeten. Otrolig skicklighet i fingertopparna, även om jag också har old school-barolo och barbaresco som måttstock. Mazzetta berättade att utvecklingskurvan är rejält flack, långsträckt och jämn, precis som ni noterade. Det blir svårt att spara flaskor för att se vad som händer om tolv år. Förbannelse över vätskeförbudet på planen.

Vi hörs.

Anders Wennerstrand, Stockholm

finare & vinare sa...

Vi antar att det inte framförallt är torka på fotbollsplanen det handlar om ? Skämt åsido, det har sina poänger att ta bilen till Piemonte. Besöket tycks hur som helst varit en avundsvärd upplevelse att minnas...

Tack för berömmet, du verkar ha orden på din sida. Kommentarer är extremt välkomna. Varför inte dela de bästa intrycken i bloggform? Vi kommer att läsa vad du skriver!

anders wennerstrand sa...

Bil till Piemonte är en gammal dröm. Bil i vårt fall är en gammal Nissan vi köpt på skroten - så det kan dröja. Vi har varit i Barolo flera gånger, alltid varit lika frustrerade, och tittat avundsjukt efter schweizarna som kört S-klasse tre timmar söderut och fyllt på. Vi tittade in hos Braida och Sandrone också den på här vändan och det gjorde inte saken lättare.

Kanske är det värsta med den nya situationen på flyget att man tvingas välja så hårt. Jag är glad för de barbarescoflaskor jag lyckades släpa hem i bubbelplast, men tänk på alla fantastiska vardagsviner man borde fylla garderoben med...

finare & vinare sa...

Vi körde en Volvo Amazon modell 1967 på vår första bilresa till Italien - ända till Positano vid Amalfi. Det fanns bara ett sätt att hindra motorn från att koka - kupévärmen på högsta. Våra sneakers höll på att smälta och alla fönster var öppna. Italienarna var som tokiga i bilen - bella machina, auto d'epoca! Ägaren till en fin Alfa Romeo ville byta på stående fot. I Ercolano utanför Neapel kokade motorn till slut, när vi fastnade i fredagsköerna. I södra Ligurien fylldes den otäta bakluckan av vatten under ett nattligt skyfall. Alla vinlådor var genomsura. Och allt jagande efter parkering i skuggan! Hur som helst kom vi lyckligen hem med trunken full av viner, sedan länge uppdruckna. Vi kör fortfarande Volvo, nu evigt tacksamma för kombins lastutrymme, ac-svalka, farthållare och sollucka...

Ursäkta utvikningen;-) Vad köpte du med dig?

Anonym sa...

Hej, Här ännu en kommentar från en flitigt läsare som aldrig gjort sig till känna.
Läser bloggen dagligen och blir sååå inspirerad. Ofta blir det kommentare i min agenda och ett letande på nätet om vinet finns att få tag på. Din fantastiska beskrivning utav San Martino från Villa Caffaggio, gjorde att jag ett par dagar senare körde 10 mil för att försöka få tag på några flaskor från -99.
Lyckades och nu ligger det fint i källaren för rätt tillfälle.
Vi hörs, Lotta

finare & vinare sa...

Heja Lotta, kul att höra av dig. Rätta virket - tio mil för det vinet är ju lätt värt besväret. 1999 är ju inte listat längre. Var hittade du flaskorna och hur många?

Anonym sa...

Hej, Jag är bosatt i Bryssel. Vinfirman heter Licata vini och är specialiserade på italienska viner.
Kolla in deras hemsida ! De säljer även " ditt noshörningsvin ". Vi har aldrig druckit det, vet inte vad jag skall börja...
Ciao Lotta