Blindstyre på Tavastgatan

Fredagskvällens inledande glas njöt vi i skuggan av det stora gårdsträdet. En trädgårdsgrupp, en gunga, en gräsmatta, en svalkande eftermiddagsvind. Vad mer behövs egentligen? Jo, en mogen riesling att sörpla, plus några korvskivor och grissini att knapra. Skimrande gröngult är vinet, med pyttesmå bubblor av koldioxid i glaset. Doften osar av mognadstoner: bergolja över limefrukt och bakta pajäpplen. Här finns en utveckling som drar mot saltgurka och aningar av krondill eller kräftspad - en helklassisk moselstil. Smaken väger in i ungefär samma viktklass som en spätlese - med intorkad sötma, aptitretande mineralsälta och ganska markerad syra, vilket ger vinet ryggrad och fräschör tillsammans med den fortfarande märkbara spritsen. Det här är vårt vin. Trots att det smakar fantastiskt gott, så är vi tyvärr inte i närheten av den sublima leveransen i förra, förrförra eller det föregående årets flaskor. Förmodligen har vinet en livslängd på tio år till, men vi känner på oss att sista flaskan ska konsumeras nu eller snart. I vår smak, alltså. (91-92)

1996 Joh. Jos. Prüm Graacher Himmelreich Auslese

Vi har flyttat ner i källarvalvet. Färgen i första kupan är mörkt brunröd med tegel i kanten. Det är rejält drag i den här doften, med friska fläktar av mynta och oregano över mörkare toner av tjära och späntved. Definitionen är hur bra som helst - man kan sitta och plocka ut den ena godsaken efter den andra. Nypon, apelsiner, anis, läder, ceder, blyerts och grusjord. Smarrigt mogna fattoner med en hel liten gottebutik av kaffe, kola och choklad. Smaken är slank till sin kropp, stramt hållen - inga överflödskilon här - och rejält intensiv med höga syror och utmärkt grepp. Lädertoner, apelsiner och farin samsas med röda surkörsbär och järngrusiga mineraler i en extremt lång smak. De flestas gissningar går till piemonte, men Frankofilen låter sig inte luras utan sätter tanninerna mitt i toscana. Under första kvarten rätt ur nyöppnad flaska så är det klockren fullträff i vår mun, sedan plufsar vinet ut och blir lite jolmigt. Så det är nog läge att dricka upp resterande flaskor nu, och hoppa för all del över dekanteringen! (93-92)

1997 Fattoria di Fèlsina Fontalloro Toscana IGT



Solnedgång i glas nummer två, runt ett varmrött centrum. Här finns underbara mognadstoner av svamp, soja, örter, grillad rostbiff och svartpeppar. Ahh, så här ska en mogen syrah dofta! Det kommer mer av sydfransk funk och brett, ruttnande tång och sjögräs, rentav en liten elefantbur, konstaterar Franko. Smaken är balanserat sötfruktig med medelhög syra. En klassiskt orienterad men ändå generös mittsmak som ger härlig utdelning i munnen. Avslutningen saknar lite kick för att vara storslagen, men utklangen är lång, mjuk och behagfull. Den initiala doften osade verkligen syrah, och den givande, småsöta frukten tycks komma från varma 2003, så kanske en hermitage med tidig utveckling? Franko släpper bomben - vinet kommer faktiskt från södra rhône. Oj, då måste det vara en traditionalist som Pegau eller Beaucastel och ett lite svalare år! Nära, men ändå inte riktigt rätt - Vieux Donjon! Mmm, vad gott. Ett verkligt säreget och skönt vin som håller bra och utvecklas i glaset, med alltmer av örter och saltvatten i både doft och smak. (93)

2001 Le Vieux Donjon Châteauneuf-du-Pape



En mörkare rödbrun nyans i kvällens tredje röda. Smått volatila drag av karlssons klister och späntved, frukt av mörka plommon och sura körsbär, korint och banan. Rejält med fattoner som av kola, lakrits, hudkräm och parfym. I munnen serveras bra syror och rejäl, lite rustik frukt. Järniga mineraler hamnar på pluskontor, medan de dominanta kaffefaten ger visst poängavdrag. Det blir mer och mer tydligt att det är barriquerna som snackar mest högljutt. Trots att vinet fyller ut bra, så är det som att en dimension saknas gentemot de två föregående vinerna. Det tycks vara nebbiolo av tanninerna att döma, men karaktären är egentligen mer toscansk än piemontesisk. Mognad ungefär som en 1999. Någon fatbomb från Scavino kanske? (90)

1999 Prunotto Barbaresco Bric Turot



På nosen ger fyran aromer av lakritsrot, utvecklade morellkörsbär, fat, stall, mintchoklad, grusdamm och tjära. Kombinationen av mint och järn är härlig, faten är framträdande men ändå helt integrerade i doftbilden. Det här doftar så jäkla gott, i en stil som känns välbekant på något skönt vis. Smaken har enastående bra balans med markerade syror, mörkchokladiga tanniner och ett härligt grepp av örter. Utvecklingen är precis lagom i både doft och smak, och inte särskilt varm i karaktären. Det är en sangiovese från toscana, och den är äldre än 2001 men yngre än 1997, förmodligen 1999. Ändå svårt att komma på något bra förslag på producent, hur vi än letar i minnet. Den strama personligheten ger löften om god hållbarhet inför framtiden, till och med en viss potential till utveckling. (92)

1999 Tenuta di Capezzana Ghiaie della Furba

Ser man på, cabernet blir till sangiovese bara den odlas i toscana! Och den är på väg att köra om sin yngre och kralligare brorsa från varma 2000, som förmodligen peakade för ett par år sedan.



Djup rubin i femte glaset, och en första sniff som ger en diskret men tydlig vink om allra högsta klass. Ur nyöppnad flaska visar vinet lyxiga, gräddiga fattoner av vanilj, kola och asiatiska currykryddor. Snart tillkommer de allra finaste vegetala drag, som av örter, tobak och perfekt mogna bruna druvstjälkar. Aningar av ceder och paprika tar oss till bordeaux, där vi också kommer att stanna under resten av gissningsleken. Doften har ett alldeles enastående djup och uppvisar renaste mörk körsbärsfrukt. I munnen uppför sig vinet enormt bra, för att inte säga sanslöst bra. Frukten är ren och tät intill perfektion, alla parametrar sitter där de ska, med hög koncentation men ändå i en slank munkänsla med läskande mineralitet. Total balans, kraft och elegans! Detta sjunger så rent som vi bara varit med om hos viner i internationell mästarklass (andra exempel: Château Pavie, Scavino Rocche dell' Annunziata, Janasse Vieilles Vignes). Men vad tusan är det? Inte så sträng som en cabernet sauvignon-blandning. Vi landar på vänstra stranden i bordeaux, toppmerlot med en mindre andel cabernet franc. (96-97)

2001 M. Chapoutier Le Pavillon Ermitage

Vilket vin! De mogna stjälkarna borde ha stoppat oss från att huvudtaget tänka bordeaux.



Halvtidsvila och dags för några portioner ta-med-käk från Nostrano, en nystartad liten italienare på Timmermansgatan. Det var absolut inget fel på maten, men vinlistan - hallå, att inte skriva ut vare sig producent eller årgång, det håller inte.

På det igen - nu med lite mat på bordet. En pust av stall ur karaffen! Fin brunröd färg i glaset, med ljusare kant. Paprika, ceder, cassis, kryddor och lite mörk mylla undertill. Cabernet sauvignon, det kan vi ta gift på. Skönt animalisk touch i mognadstonerna. Smaken är harmonisk, syradriven, och mineralisk med salmiaksälta. Utvecklad cassisfrukt med ett litet inslag av jordgubbar. Tanninerna är måttligt stora för bordeaux, med en viss grönhet, lite kartigt och örtigt men mycket gott och fräscht. Det tycks vara ett lite svalare "mellanår". Och ett slott som gör goda, medelfylliga viner, till exempel Ch d'Armailhac från 1999. Nettare-Anders: "Vinet är från St. Helena i Napa Valley! Och hälften av frukten är från dalen, hälften från bergen. Och det är äldre än ni tror." (91)

1991 Forman Napa Valley Cabernet Sauvignon

Fantastiskt att vinet inte är mer utvecklat. De är uppenbarligen långlivade, de californiska cabbarna...



En mörk, burgundisk uppenbarelse i glaset. Smörpuck, kola och fatkryddor i den inledande doften. Öppnar sen upp riktigt fint mot en rikare, djupare, mörkare körsbärsfrukt som för tankarna till Gevrey-Chambertin. Hmm, det är nog den gode importören som skickat fram en riktigt jävla bra Pierre Damoy för att vi ska få käka upp vårt kritiska omdöme häromsistens. Vi sniffar vidare och njuter av fler mörka pinot-aromer, friska citrustoner, apelsiner, nejlikor och ännu mera fatkryddor. Ett litet inslag av rödbeta kunde man kanske varit utan.
När vi smakar blir det rejäl utdelning i munnen - fyllig, djup, mörk pinotfrukt med kraft och koncentration, och ganska tuffa tanniner. Supergott, men kanske mer kraftfullt än elegant om man ska vara kritisk, och faten är lite för framträdande idag. Fast vinet har en suverän stoppning i frukten och perfekt balans för lagring. En grand cru 2007 från Pierre Damoy? Vi tar tillbaka allt vi sagt och delar ut toppbetyg som plåster på såren (94) ;-)

2005 Domaine Sylvain Cathiard Vosne-Romanée 1er Cru Les Suchots

Wow, Cathiard, det förklarar ju ett och annat. Lycklig den som också får tillfälle att dricka den mognare versionen.



Ännu en solnedgång i glaset. Mörkt rödbrun kärna, bärnsten i kanten. Underbara mognadstoner av mynta, tjära, havstång, båthus, vedträ, källarmineraler och grusdamm. Aning av brettigt plåster och snudd på kork, men håller sig kvar på den friska sidan. Och ganska mycket nötter bland allt det mogna! I munnen en underbart god old-school smak, och fortfarande ganska redigt med tanniner, så pass att vi överväger en fullmogen ekfatslagrad nebbiolo, typ Gaja. Men det är förstås en klassisk bordeaux! Franko konstaterar att nu är vi på mammas baksida... eh förlåt bakgata. Nettare klämmer till med 1989 Beychevelle, en väldigt kvalificerad gissning. Superduper-bordeaux! (92)

1985 Château Chasse-Spleen



Doften öppnar med tydligt baconfett, sedan vitpeppar, grönpeppar, grymma mineraltoner och örter. Gräddig mognad, övertoner av järn, tjära och ännu mera örter. Ett riktigt terroir-vin! Smaken bjuder på en härlig sälta och fruktsyra - och vilket skönt grepp och fräschör vinet har i munnen. Med sin slankhet tycks det vara en côte-rôtie, kanske från 2001, 1998 eller 1997. (91)

1995 Delas Hermitage Marquise de la Tourette

Aha, såpass! Flaskan bär den gamla etiketten, den som gällde till och med -97. Jacques Grange hade inte tillträtt som vinmakare än - det gjorde han innan skörden 1997 - men Delas kunde uppenbarligen göra vin 1995 också. Bättre än vi minns markisen från åren 95-97, faktiskt. Se där vad lite källare kan göra.

Kvällens sista glas är också ett av de bästa. Färgen är djupröd sammet och doften likaså. En tät väv av mörka hallon, körsbär och röda vinbär, med mineraltoner av kalk och järn samt smickrande mandelmassa från faten. Här finns en skön fyllighet och ett härligt grepp i de finsandiga tanninerna - med en rik med fortfarande lite unghård frukt och ett kalkstenslikt avslut. Det här är tuffare än de flesta nollsjuor och ber om att få lagras några år. Men den som gillar lite mothugg njuter redan nu av härlig drickbarhet i en rik och lyxig bourgogne-stil som vi uppskattar stort. Vinet serverades öppet. (93)

2005 Domaine Perrot-Minot Chambolle-Musigny Vieilles Vignes

Ja, detta är ju på en nivå långt över de flesta village-viner från bourgogne, men så kostar den också 695 kr. Ska ni poppa en Perrot-Minot nu, så är 2007 lite elegantare och lättsammare. Här rekommenderas egentligen några år till på rygg.



Elva timmar har förflutit sedan vi slog oss ner i trädgården. Det har blivit dags att strosa hem i den ljusa sommarnatten. Tack F, för alla sköna extrautflykter till källarförrådet...