Weingut Meyer-Näkel, Dernau

Meike Näkel är nyduschad och lite försenad, klockan är strax efter fyra. Kvällen innan hade man ett gemensamt evenemang i dalen för tusentals besökare, men den här äppelfriska trettioåringen visar inga spår av trötthet. Vi möts inne i den gamla klosterruinen Marienthal, som stått där den står sedan 1137. Under 1900-talet ägdes klostret av Staatliche Weinbaudomäne, som bedrev utbildning och experimentell odling. Meike berättar att deras viner inte var mycket att ha, och att deras verksamhet länge gick med kraftig förlust. 2004 köptes Kloster Marienthal av ett konsortium bestående av de båda stora kooperativen i dalen, samt de privata ägarna Brogsitters och Meyer-Näkels. Ruinen används till allt möjligt, som rockkonserter, viskvällar och buffé-bjudningar för större sällskap. Meike berättar att Mercedes nyligen hade ett kickoff-party för en ny Formel 1-kärra. Eventföretaget hade ljussatt ruinen så att ena halvan stod i lågor och den andra var kall som nordpolen med isskulpturer och allt...


Vi slår oss ner i klosterträdgården och pratar över några bitar flammkuchen och ett glas grauburgunder.


Vingårdarna här utanför klostret är breda, perfekt jämna, branta sluttningar. Berätta lite om Flurbereinigung!

”Förr i tiden fanns det massor av små terrasser överallt i hela Ahr-dalen. Med början efter andra världskriget tog man bort de större skifferstenarna från de flesta terrasser och planade ut alltihopa. Sedan använde man stenarna till att bygga större murar mellan de olika nivåerna i sluttningen. Förändringen gjorde arbetet i vingårdarna mycket lättare, och det är utan tvekan tack vare Flurbereinigung som vinodlingen i Ahr överhuvudtaget har överlevt. Efter kriget skulle den nog annars dött ut - det hade inte varit värt besväret eftersom arbetet var så hårt och vinodlarna inte tjänade tillräckligt mycket pengar. Det fanns också stora problem med att sönerna, eller ingen av sönerna - på den tiden fanns det inga döttrar - ville fortsätta med vinodlingen, eftersom framtidsutsikterna var så dåliga. Så Flurbereinigung hjälpte verkligen regionen att överleva.”

Fick man inte problem med erosion när vingårdarna blev så stora och branta?

”Min farfar – han är död nu – berättade för oss att de första åren, när man planade ut vingårdarna, så lade man även dit ett översta skikt – ungefär en decimeter tjockt – av matjord. De spenderade massor av pengar - de tänkte nog att nu när vi planterar nytt och gör det så fint vi kan, så lägger vi på den här fina jorden. Men inom två år var den borta! De kunde inte gräva särskilt djupt eftersom de inte hade tunga maskiner där uppe, så de la bara jorden ovanpå!

Det är mycket skiffersten i vingårdarna och tittar man längst ner i varje lott, så ser man att de flesta skifferstenarna ligger där nere. Jorden är faktiskt rätt porös. Om man vill gå uppför, så man kan lätt göra steg med foten i marken, man kan göra små terrasser för sig själv och sina fötter när man ska arbeta med vinrankan. Vi plockar alla druvor för hand, delvis för att något annat inte är möjligt. Men det finns nog en del odlare, särskilt de som säljer till kooperativen, som skulle vara glada om de kunde skörda med maskin. Lyckligtvis är det inte praktiskt möjligt. När vi plockar för hand kan vi göra ett urval, titta på druvklasarna och kolla om de är riktigt mogna eller inte. På så vis kan vi också göra en riktigt fin selektion till vinet.”

Använder ni någon slags transportbana i branterna?

”Du menar Monorack. Bara för terrasserna. Vi har en vingård som heter Kräuterberg, ett av våra Grosses Gewächs-lägen i Ahrweiler, där vi har en Monorackbahn. Men vad vi använder här är en släde som dras uppför sluttningen med hjälp av en stålwire som vinschas upp av en stor traktor."

Vi såg Kräuterberg tidigare idag och det är otroligt hur man kan arbeta i en sån vingård.

”Ja, och föreställ er nu hela dalen på det sättet – fast med ännu mindre terrasser. Men de är väldigt fina, mycket vackrare att titta på än de utplanade vingårdarna."

Det är svårt att begripa hur något alls kan ligga kvar däruppe! Från det ena till det andra, vad kan du berätta om kooperativet Dagernova, det har ett nygammalt namn och moderna etiketter.

”Det är det största kooperativet i dalen, men inte det äldsta. Det äldsta - i hela Tyskland tror jag - ligger i Mayschoss. Så Mayschoss-Altenahr är det näst största och Dagernova det största. Båda kooperativen är ganska innovativa. De betalar inte bara vinodlarna för sockerhalten i druvorna, utan även för själva kvaliteten. Odlarna kan delta i urvalsprogram för vingårdarna, där de kan tjäna mer pengar på färre druvor av högre kvalitet. Normalt betalas druvorna bara per kilogram och grader oechsle. Då kan du ha en hög kvantitet, och om du är lite smart och gör ditt arbete bra, då har du även hög kvantitet och hög oechsle-nivå. Men det resulterande vinet blir ändå bara vattnigt - fast du har en hög alkohol - så vinet smakar eldigt, med en skarp smak av alkohol i en tunn kropp. Och allt på grund av den höga oechsle-nivån, det höga sockerinnehållet. Men det finns ingen fyllighet där bakom. Och detta är inte precis den kvalitet som folk önskar sig...

De båda kooperativen bestämde sig för att de ville höja kvaliteten, och odlarna kan numera delta i kvalitetsutvecklingen genom att peka ut en särskild vingård och berätta hur pass mycket lägre skördeuttag de har tänkt sig. Representanterna från kooperativet går sedan ut i vingårdarna och kontrollerar att det verkligen stämmer.

Sedan 1993 heter man ”Ahr-Winzer eG/Dagernova Weinmanufaktur Dernau” och samlar 600 odlare med 155 hektar vingårdar. För några år sedan började man med nya flaskor och etiketter, eftersom man ville visa upp en yngre och modernare profil. För att få till en verkligt hög kvalitet av pinot noir måste man investera mycket tid och mycket pengar. Om skörden är för hög kommer en pinot alltid att vara ”nothing”. Jag vill inte nedvärdera andra druvor, men när man arbetar med vitt vin kan man gå betydligt högre med kvantiteterna och ändå göra ett trevligt sommarvin som blir helt okej och lättdrucket. Men om man gör samma sak med pinot noir, då har man problem - för ingen vill köpa resultatet. Man insåg alltså att man behövde allokera mer pengar till arbetet i vingårdarna, att man behövde betala bättre för druvorna, och att vinerna måste få kosta mer. Så då ville man också visa upp en mer kvalitetsinriktad profil utåt, allt för att förbättra kooperativets image.”

På etiketten står namnet Dagernova, vad betyder det?

”Det är det gamla latinska namnet på Dernau. Ahr-Winzer antog det nya namnet i och med att man gjorde en fusion av två äldre kooperativ, det i Dernau och det i Bad Neuenahr.

Så hur många kooperativ finns kvar i dalen? Vi har de här två, sedan fanns det visst ett i Walporzheim?

”Ja, men de är döda. De var tvungna att ge upp, för de hade inte råd att betala sina vinodlare. De ingår numera i kooperativet Mayschoss-Altenahr. Sen finns det ett väldigt litet kooperativ i Ahrweiler. De är till och med mindre än vårt vineri, med bara 12 hektar. Jättesmå, alltså!”

Meike leder oss ner i källarvalven djupt under Kloster Marienthal.


”Den här källaren byggdes redan 1175 och är den äldsta i hela regionen. De två källarna som ligger längre in byggdes lite senare. Vi använder dem mest till vinprovningar med större grupper, nuförtiden. Temperaturen är ganska konstant, 10 grader vintertid och 12 grader sommartid. Kanske mest lämpat för att lagra vita viner, de röda skulle utvecklas väldigt långsamt. De gamla faten vi ser här innehåller numera bara svavlat vatten för att de inte ska torka ut, men de används inte längre till vin. När svavelhalten blir för låg måste vi sätta till mer svavel. Bara vatten börjar snart lukta riktigt illa."


"Det finns en bra story om den här källaren, om den är sann vet jag inte, men folk gillar att berätta den. Här finns 40 ”fuder” om vardera tusen liter. För länge sedan bodde 40 nunnor i klostret och varje fuder räckte precis lagom till en nunnas årskonsumtion! Jag tror att det finns ett korn av sanning i historien, för på medeltiden var vinet inte vad det är idag. Redan romarna hade ju planterat vinrankor överallt där de drog fram, och förutom öl var vinet den dryck som var renast och mest säker. Drack man vatten från sjöar och vattendrag visste man aldrig om det var infekterat eller inte. Det sägs att romarna var så framgångsrika eftersom de hade tillgång till ren dryck och inte blev sjuka så ofta. Sedan hade vinet inte 12-13% alkohol som det har idag, snarare kring 6%. Men jag tror inte att det var särskilt gott…

Ni kanske har sett den romerska villan i Walporzheim. Man fann den först rätt nyligen, i början på 80-talet, i samband med vägarbeten i området. Den var delvis förstörd, men resterna räddades och gjordes om till museum. Man hittade också en hel del druvkärnor, och på så vis vet vi med säkerhet att romarna började odla vin här i Ahr. Innan villan upptäcktes hade man inte haft något fysiskt bevis på den teorin. Romarrikets nordliga gräns gick förresten strax norr om Köln och löpte i stort sett utmed Rhen.

Det första skriftliga belägget på vinodling i Ahr är från 893, i en lista över klosteregendomar som kallas Prümer Urbar. Det första skriftliga belägget för rödvinsodling är från 1400-talet. Det fanns en feodalherre i Mayschoss, och alla bönder var tvungna att betala en andel av sin skörd till honom. Han föredrog rött vin och befallde att odlarna skulle plantera mer blå druvor. Första gången vi har belägg för pinot noir i Ahr är på 1700-talet, då en resenär berättar om sina resor i tyska vingårdar. Han nämner inte druvsortens namn men säger att druvorna är snarlika dem han sett i bourgogne.”

Vingården Kräuterberg är visst döpt efter sydliga örter som romarna ska ha haft med sig?

”Ja, vingården ligger i direkt anslutning till villan. Så man tror att romarna anlade terrasser för att odla både vinrankor och örter. Sluttningen är vänd åt söder och har ett medelhavsliknande mikroklimat. Men det är inte precis så att vi har mängder av timjan och rosmarin där, numera hittar man bara örterna i namnet.

Jordmånen i vingårdarna mellan Marienthal och Dernau är mestadels skiffer. Längre ner i dalen, i Bad Neuenahr, är sluttningarna mjukare och jorden tyngre, med mycket mer lera.”


Vi lämnar klostret bakom oss och promenerar genom vingårdarna till grannbyn Dernau. På vägen visar Meike olika metoder för uppbindning och beskärning. Bland annat "Moselherz", som är vackert att se på men inget vidare för pinot noir, får vi veta. Rankorna har precis hunnit få sina knoppar, och blomningen ligger ännu en bra bit fram i tiden. Idag är det den sjuttonde maj, och årets växtsäsong är flera veckor senare än vanligt, något som kan ha samband med att golfströmmen blivit mindre kraftfull under det senaste året. Många är oroliga för att detta kan påverka vinodlingen under de kommande åren.


Meike visar oss också de små bruna kapslarna med feromoner, som förvirrar skadeinsekterna med hjälp av sex. Där Rotweinwanderweg öppnar upp till en panoramisk vy över byn Dernau passerar vi den berömda vingården Dernauer Pfarrwingert. Det var vinet härifrån som 2008 utnämndes till World's Best Pinot av Decanter.




Efter en brant nedstigning till byn kliver vi in på Weingut Meyer-Näkel och sätter oss till bords i det flotta provningsrummet.

2009 Meyer-Näkel Spätburgunder Apollinaris

”Det här är vår basnivå av spätburgunder. Macerationstiden beror på årgången, men den här skörden valde vi att bara ha tio dagars skalkontakt. Vi tar ut all färg och frukt vi kan, men inte alla tanniner. Sedan pressas musten och vinet får mogna utan kontakt med ny ek, tre fjärdedelar ligger i ”fuders” och resten i rostfritt. Därför uppvisar vinet en traditionell tysk stil och fruktighet. Det här vinet behöver man inte lagra i fem år - det är ungt och friskt nu, men vore bättre att börja dricka i vinter när det fått lite flaskmognad. Men det finns ingen anledning att vänta längre än så. Det lever på sin fruktighet, och när den har lagt sig så… jag skulle säga att vinet bör drickas inom tre år.

Vinet är döpt efter min farmors far, och då kommer vi osökt in på gårdens historia: vi har inte mycket till historia, så den är snabbt avklarad! (skratt) Vi är första generationen vinmakare, men i tre generationen har vi haft vingårdar vid sidan av andra sysselsättningar och odlingar, potatis med mera. Varenda familj i dalen hade en liten vingård, utan att för den skull vara ett vineri. Man gjorde vin för egen konsumtion, och min farfar sålde vin till en restaurang här i byn. Men han hade inte många privata kunder, för han hade bara 1,5 hektar mark. Fram till dess hade vingården hetat Weingut A. Meyer, och drevs av min farmors far som alltså hette Apollinaris. Därför kallar vi våra mest traditionella viner "Serie Apollinaris Meyer", för att de påminner om gamla dagar.

Min farfar hette Näkel och min farmor var född Meyer. Det var Meyers som hade vinegendomen, och 1950 gifte sig mina farföräldrar. Familjen Näkel drev restaurangen som heter Hofgarten idag, men på den tiden var det mer av en bier- eller weinstube, ett ställe där männen möttes efter att de spelat fotboll, eller på söndagarna efter kyrkan, för att ta ett glas. Näkels hade också en kägelbana och en liten butik där de sålde mat. När de gifte sig ville de inte förlora ett av namnen, så både puben och vineriet fick heta Meyer-Näkel. På den tiden var Tyskland inte så progressivt att det var möjligt att bära dubbelnamn, men för bolagen gick det förstås bra. Förresten var det nog inte så många som hette Apollinaris heller. Alla här i Tyskland tänker bara på vatten!

Det handlar inte direkt om massproduktion av det här vinet, men skördeuttaget är lite högre. Vårt genomsnitt ligger på 50 hektoliter per hektar, för grosses gewächs 30-35 och för det här vinet 60-70. Det handlar huvudsakligen om unga stockar och även de som växer längst ner på sluttningen, där mikroklimatet inte är det bästa, eftersom solen inte är där lika länge.”

Ändå ger det ett intryck av fullmogen frukt. Attacken i munnen är direkt, med en rik primärfruktighet i mittsmaken. Och det saknas inte struktur.

”Ja, vi försöker att få våra druvor mogna! (skratt). Dessutom använder vi lite saignée för att koncentrera musten. Inga fula maskiner alltså, det här är ett enkelt och naturligt sätt. Anledningen är att unga vinstockar producerar stora druvor, där proportionena mellan must och druvskal inte är perfekta. Då tar vi helt enkelt bort lite must!

Vi ser det ute redan ute i vingården, druvorna är större, deras skal är tunnare. När vi tar in skörden avstjälkar vi allting, och krossar druvorna försiktigt för att spräcka skalen. Då ser vi hur mycket must vi har i den här massan, och är det för mycket så tar vi bort cirka 10-15 %, det beror lite på året. 2009 var det inte alls nödvändigt eftersom bären var så små, till följd av den ojämna blomningen. Vi var förstås glada över det ur kvalitetssynpunkt, men kanske inte lika glada när det gällde kvantiteten som blev 30% mindre än vanligt. I andra årgångar måste vi blöda av mer must, och den använder vi till vår rosé och vår blanc de noir.”

Som i Provence.

”Precis. Det är inte alls som med maskiner, med omvänd osmos. Då tar du bort vatten och koncentrerar allting annat i vinet. Här koncentrerar vi bara andelen druvskal, resten av balansen är oförändrad. Problemet med omvänd osmos är förstås allra störst för enkla viner, där man koncentrerar även de mindre önskvärda egenskaperna som grönhet, surhet, bitterhet etcetera.”

Koncentrerar ni även era högre kvaliteter?

”Det beror på årgången, vanligtvis gäller det bara basvinet. Men vissa år, eller när en viss gårdar gett större druvor än vanligt, då kan det behövas även för högre kvaliteter. I så fall vinifierar vi den vingården separat.”

Då krävs det många små jästankar i källaren?

”Ja, vi har inga stora, de flesta är på 1000-1500 liter. Och det finns mindre än så. Det blir massor av handarbete, men det ger trevliga möjligheter när vinet ska blandas."


"Vad vi nu ska prova är 2009 Frühburgunder, för att ni ska kunna se skillnaden mellan druvorna. Man skulle kunna säga att det är en specifik klon av pinot noir, men den togs inte fram som en klon. De tyska vinodlarna i det förflutna försökte alltid hitta den pinot noir som var tidigast att mogna. De förstod att ju tidigare den mognade, desto bättre vin skulle det bli.

Så för att ta sticklingar valde man alltid ut de plantor som var tidigast. När man åker till bourgogne, eller till gamla tyska spätburgunder-vingårdar, hittar man alltid några plantor som är före de andra, som byter färg några dagar tidigare. Och när man tar sticklingar från dem, då gör man en selektion. I det förflutna gjorde man det inte professionellt, man bara tog från de plantor som var mest försigkomna. Man hade förstås ingen genetisk kontroll, man bara gjorde det!

Och på så vis selekterade man fram Frühburgunder, utan att ens veta att det var det man gjorde. Men när man selekterar en karakteristisk egenskap, så får även man andra nya egenskaper på köpet - det är inte så att resten är oförändrat. Man selekterade alltså även fram en lägre syra, och en mjukare tanninstruktur. Samt en låg avkastning - mycket lägre än spätburgunder.

Med de kloner som togs fram på 1950- till 1970-talen kunde spätburgunder lätt ha en avkastning på 100 hl/ha, eller mer. Resultatet blev i och för sig hemskt, men det gick. Frühburgunder ger aldrig mer än 40 hl/ha. Uttaget för det vin vi ska smaka nu är 38 hl/ha.

2008 hade vi väldigt dålig lycka med vår frühburgunder, hälften av planteringarna gav inte mer än 18 hl/ha. Det hade att göra med blomningen det året. 2009 däremot, gav frühburgunder större avkastning än spätburgunder, som ju hade reducerats med en tredjedel på grund av ojämn blomning. Och den skillnaden berodde på att frühburgunder blommar tidigare.”

Är vinifieringen densamma som för motsvarande spätburgunder?

”Vi gör en lite längre maceration för frühburgunder. 2008 lät vi musten få arton dagars kontakt med skalen. Vinet fick mogna i barriques, men inga nya, utan enbart sex år gamla. De bidrar inte med några ekaromer, bara en bättre luftning genom de små mängder syre som kommer in genom porerna. Vinet buteljerades för ungefär fyra veckor sedan, runt den tjugonde april.

Det här är väldigt ungt nu, och nollnio har ovanligt stora tanniner för frühburgunder. Jämfört med hur de brukar vara, så har nollnian en större frukt och en tuffare struktur. Efter att vi smakat nollåttorna av spätburgunder, ska ni få jämföra med en äldre årgång av motsvarande vin.”


2009 Meyer-Näkel Frühburgunder

Fin blåröd, transparent färg. Ren primärfrukt med lite skogig känsla. Lite lägre/mjukare syra och bra grepp i tanninerna. Remarkabel intensitet och fokus i de mogna fruktaromerna, med en del söta hallon, och en rejäl persistens i smaken, jämfört med föregående vin. (89)

”Ja, syrorna är lite lägre, och det finns en liten sötma i frukten som inte har med socker att göra utan med den koncentration som kommer av högre kvalitet.”

S: den är dagens förtjusning för mig, den här druvan! Idag var nog första gången någonsin, och det här är det femte smakprovet, minst.

2006 Meyer-Näkel Frühburgunder

Doften är komplex, med fina mognadstoner av örter, nässlor, nypon, och en gnutta stall. Munkänslan är sammetsmjuk men syran är rätt låg och balansen känns därför kanske lite tungt i gumpen. Fin kryddighet och ingen bitterhet. Ett gott exempel på mognadsutveckling. (87)

”Nästa vin är en spätburgunder som lagrats enbart i barriques, fyra till sex år gamla. Ett instegsvin mitt emellan traditionellt och modernt. ”G” kan man antingen utläsa som ”Gerbstoff” (=tanniner) eller ”Gebrauchtes barriques” (=använda ekfat). Vi arbetar gärna med cuvéer av olika lägen och versalerna ersätter vingårdsnamnen när det gäller att berätta vad vinet står för.”

2008 Meyer-Näkel Spätburgunder ”G”

Fin balans och fräschör i doften, inte så primärfruktigt som nollniorna, mer av örter och torra löv plus några blyga jordgubbar. Strukturen i munnen är bra och de vegetala dragen från doften återkommer i smaken. Vinet tycks hänga mitt på gärsgårn mellan purungt och mognande. Det ger ett lite enklare intryck än frühburgundern. (86)

”Man bör nog inte spara det här vinet i tio år. Men under två-tre år till så utvecklas det till det bättre, och även om fem år är det nog fint. Det är huvudsakligen fruktdrivet men det är upp till var och en att avgöra när man föredrar att dricka det.

Som ni märker har vi inte den lilla sötman på tungan, som i früburgundern. Men man tittar på analyserna, så ser man att inget av våra rödviner har mer än ett gram restsocker. Alla jäser ut sockret helt och hållet till alkohol. När nivån är ett gram, då är inget kvar, för det finns alltid ungefär ett gram socker kvar som varken är glykos, fruktos eller saccharos - och det går inte att jäsa ut. Sen beror det på hur man återger mätresultatet - vissa laboratorier rapporterar 0,2 gram, andra 1,2 gram. Det beror på om man räknar det ojäsbara sockret eller inte. När jag först använde ett annat laboratorium – det vanliga var stängt för semester – blev jag förvånad över de höga rz-värdena. Plötsligt hade vi ett gram mer per liter! Jag hade nyss gjort analyser för AP-provningen (”Amtliche Prüfung”) och plötsligt var värdet ett gram högre! Hur kunde det ha gått till…

Även alkoholhalten kan skifta lite beroende på hur den mäts, med pipett eller i laboratorium."

Vi har fått intrycket att det är ganska lätt här i dalen att nå höga Oechsle-nivåer och därmed ganska höga alkoholhalter.

”Ja, det stämmer. För tjugo år sedan var det inte lika lätt. Vi gynnas av klimatförändringen, helt klart. På sjuttio- och åttiotalen var det ett hårdare arbete att nå hög Oechsle. Min farfar har berättat att på femtio- och sextiotalen var det en smärre istid i området upp mot Bonn och Köln, genomsnittstemperaturen var flera grader kallare. Jag vet det eftersom min kusin gjorde ett specialarbete i geografi, där han också skrev om vinodlingen. Och den här köldknäppen är anledningen till att man slutade att odla vin på högra stranden av Mittelrhein upp till Bonn. Vinodlarna fick för dåliga resultat.”


2008 Meyer-Näkel Blauschiefer Spätburgunder

”Blauschiefer” är bara ett fantasinamn på stenarna vi har här, det är ingen teknisk term. En sådan term borde vara ”Devon-schiefer” efter perioden när stenarna bildades. Skiffer är en bergart som bildats av sediment, med många lager, och i vårt område är den oftast kraftigt vittrad eftersom lagren är så sköra. Släpper man en sten på en annan, så splittras den i många bitar. I exempelvis Douro är skiffern mycket hårdare, så pass att man kan använda den för att göra stödpinnar till vinrankor. Vi kallar våra stenar för blåskiffer eftersom de får en gråblå färg - särskilt när de är våta är den mörkblå - och det är därför vi kallar den blåskiffer. Men här finns också rödskiffer som innehåller en högre andel järn, samt grön skiffer som innehåller en svavelförening.”

Doften är god med ungdomliga bärtoner, lingon, blåbär, rönnbär, örter, sangria och en gnutta rödbeta. På toppen av doften klirrar metalliska noter, som järnfilspån! Syrorna är friska som gröna äpplen och apelsiner, och livliga, med lite co2, vinet är fortfarande alldeles ungt. Väldigt gott, med en del svala och gröna inslag. (88-89)

Intressant, när vi luftade vinet hemma i Stockholm uppvisade det massor av reduktiva toner, ungefär som om man hade släpat en ylletröja i lera. De märks inte alls nu.

”Nej, vinet öppnades tidigare idag och har stått i öppen flaska under kanske fem timmar. När man öppnar en nollåtta idag så får man inte bara mineraler, utan också ett inte helt angenämt "stink". Men inom fem-tio minuter har det mesta försvunnit. Vinet har en markerad syra eftersom nätterna under oktober 2008 var kalla, ända ned till 2 grader. När nätterna är kalla bibehålls äppelsyrorna i vinet, och vi fick fina pH-värden. Vi är glada åt syrorna eftersom vi tycker att vi har för lite vissa år, och är tvungna att skörda innan de faller. Men nollåttorna har också en bra fenolisk mognad och en bra tanninstruktur. Vi skördade ovanligt sent även med våra mått mätt, i slutet av oktober.

Mognadslagringen skedde i barriques, varav hälften var två år gamla och resten tre och fyra år. Som ni märker så blommar vinet inte ut i glaset, och det stänger sig inte heller, intrycket är ganska konstant. Vinet kommer att behöva minst två år för att nå samma mognad som nollsjuan har nu. Nollsju hade tydligare mineraler och var lite varmare i stilen, och den har också mognat snabbare i flaskan. Den brunröda färgen var en väldigt typisk grej med årgång 2007. 2008 är blåröd och 2009 är nästan violett – en karaktär för årgången. Färgen har en hel del att göra med pH-värdet. Ju högre pH, desto mer av den tegelröda färgen i vinet - och ju lägre pH, desto mer blåröd färg. Men ännu viktigare för färgen – ungefär 99% – är förstås vad vi gör i vingården! Den rödbruna färgen kan vara en varningssignal för oxidation, men det behöver inte vara så. Det är så komplext, ämnet färg i vin."

Finns det en karaktär om vilken du direkt kan säga: ”detta är blåskiffer”?

”Ja, den här reduktiva karaktären som vi talade om i början, den hittar vi nästan varje år i Blauschiefer. Sedan så skulle jag vilja peka på noter av metall, järn - vissa säger sten - som svävar ovanpå vinet. Särskilt i det här vinet eftersom det kommer från våra brantaste och stenigaste vingårdar här i Dernau. Men det är ändå inte det viktigaste i vinet. Det finns ovanpå - eller under, eller vid sidan om - själva frukten.

Hur ofta provar du vinerna?

”Jag provar våra viner nästan varje dag. Jag provar de andra VDP-medlemmarnas ganska ofta, eftersom vi har en hel del presentationer ihop. Det är så litet här, vi har en god kontakt.”


Spätburgunder ”S”

”Det här är också årgång 2008. Vinet har mognat under ett år i barriques, hälften nya och hälften ettåriga. ”S” står för ”Selection”. Min far fick inte skriva Selection på etiketten, det var förbjudet på den tiden eftersom vinlagen var lite… (himlar). Man fick inte antyda i på etiketten hur vinet var gjort. Det var likadant med vår Blanc de Noir ”Illusion”, när pappa ville kalla den för ”Weiss vom Rot” gick det inte heller för sig, för det var återigen en hint om hur vinet var gjort. Men idag är det inte lika strikt som det var på 80- och 90-talen. Ja, vi var i alla fall tvungna att anpassa oss – och får det inte heta Selection, så får vi skriva ”S”.

Det är en selektion i dubbla bemärkelser. Dels ett urval av högklassiga lotter, vi har ganska många små utspridda bitar av vingård, det är så Ahrdalen ser ut. Så vi väljer ut de bästa parcellerna, som är för små för att kunna vinifieras till en Grosses Gewächs på egen hand. Ofta bara ett ett par rader med vinstockar, och de selekterar vi till ”S”. Det är ingen idé att göra massor av olika viner i jätteliten upplaga.”

Då kan ni spela lite med cuvéen i olika årgångar?

”Visst, men det här vinet är ändå ungefär samma mix av vingårdar varje år. Men vissa år är någon av vingårdarna inte bra nog - och något år kan en lite enklare vingård vara helt perfekt. Det hänger helt på växtsäsongen och mikroklimatet. Men huvudsakligen är blandningen densamma. Vinet kom till efter långt experimenterande, när vi lärt känna varje plätt, för vi vinifierar dem var för sig, allihop.

Dels är det också en selektion av druvorna. Vi går in i varje parcell och inspekterar klasarna. Allt som inte ser helt perfekt ut klipper vi bort. Men det kan också vara så att även en liten vingård mognar ojämnt - även i ett bra läge mitt på berget. Är det en vingård där sluttningen böjer sig så är mikroklimaten relativt olika, den ena sidan kan vara mycket blåsigare än den andra. Då tar vi bara den delen av parcellen som ser ut att hålla måttet för ”S” och utelämnar resten.”

Är det smaken som avgör hur ni selekterar?

”Ja, vi både tittar på och smakar på druvorna. Särskilt kärnorna. När man smakar på en druva som inte är mogen, och tuggar på kärnorna, så smakar det hemskt. En grön, bitter otäck smak! Man spottar direkt, det kan jag garantera. Men i en mogen druva börjar kärnorna bli hasselnötsbruna, även om vi inte är i det klimatområdet där de blir riktigt brunsvarta. Och när man biter i dem, så smakar det nötigt. Inte bittert alls, bara smakrikt. Det är kanske inte så att man vill stoppa i sig hundratals, men de är ok!”

Men stjälkarna tar ni bort?

”Ja, helt och hållet. Vi gjorde en del experiment med frühburgunder, att addera lite tanniner med hjälp av stjälkarna. Först avstjälkade vi allt och sedan lade vi tillbaks ungefär 10% i den krossade musten.”

Hur funkade det?

”Inte bra! Man kan lätt bli sittande med aromer av grön paprika i vinet. Stjälkarna måste vara fullt mogna, och det är väldigt svårt i Tyskland att nå fram till den punkten. Vi har gjort en hel del experiment i den vägen, även med vår spätburgunder i vissa år när syrorna varit lite låga. Men det har aldrig känts riktigt lyckat. Men det är bara vår filosofi. I Bourgogne kan ju två grannar med lika gott renommé ha rakt motsatta ideer i denna fråga.”

2008 Meyer-Näkel Spätburgunder ”S”

Färgen är vackert blåröd med viskositet och transparens. Doften är ljuvligt rik med sötman från hög druvmognad. Vi hittar parfymerade, florala, lite myskiga noter. Frukt som av mogna hallon, med en aning av rödbeta, och lite brunt socker. Karamell, smörkola. Härlig harmoni i munnen. Utmärkt syrabalans. Rejält driv och längd! Härligt vin!
(91-92)

”Även smaken har en sötma som ofta dyker upp i kombination med skiffer. Det är en sötma som har att göra med koncentrationen, med tanninstrukturen. All frukt som finns här är fullt mogen och söt, men något restsocker finns inte. Det är som med ett moget körsbär, det sänder signaler till hjärnan: jag är söt, ät mig. Hjärnan registrerar doften av hög druvmognad - det är färdigt att äta."

De lite smöriga butterscotch-noterna kommer väl från faten?

”Ja det är jag övertygad om. Sen finns det några blommiga drag, lite som violer - men ändå inte. Viol är bara viol, liksom. Men något slags blåa blommor…"

Det här är ännu godare än Blauschiefer. Mognare i frukten, även om det förra hade en härlig fräschör.

”Ja, och det var dessutom väldigt typiskt. Många viner här i dalen liknar Blauschiefer. Lite reduktion, lite sten, lite metall… jag tror att det är lättare i en riesling att ringa in vad som är själva mineraliteten. Särskilt i riesling från terrasserna i Mosel. Det är vad som ligger i toppen av doften - man kan separera det bättre på nosen, det är mer transparent. Till och med flintrök - du kan lätt hitta flintrök även i viner som vuxit på skiffer.”

Även i de röda?

”Ja lite, men det är inte lika lätt att separera där, som sagt."

Grosses Gewächs 2008

"Nu ska vi gå över till Grosses Gewächs från 2008. De är väldigt unga, alldeles nyligen buteljerade och har inte fått sina etiketter än. Enligt reglerna får vi inte börja inte sälja dem förrän i september. Jag får egentligen inte ens låta er prova dem (skratt) - men jag har några här. Vi tog några prov för eventet vi hade i helgen, och så tog vi några till – det är kul att kunna visa er de nya vinerna.

Vi är ungefär tvåhundra vinerier som är medlemmar i VDP, föreningen av tyska prädikatsvingårdar, och vi har kommit överens om att ständigt sträva mot högre kvaliteter. I början av 2001 påbörjade man en klassificering av vingårdarna. Man följde det franska exemplet med bynivå, premier cru- och grand cru i bourgogne. Vingårdar som är extremt bra deklarerades som Grosses Gewächs, en ganska direkt översättning av grand cru. Vid klassificeringen tog man bland annat hänsyn till vingårdens historiska renommé och till vinernas lagringspotential. Man genomförde provningar av äldre viner, av unga viner och diskuterade fram och tillbaka om ett visst läge skulle vara GG eller inte. Precis i början - 2004 - gjorde vi de några av de första GG-vinerna i Tyskland.

Det finns en del regler att följa. Vita viner kan inte säljas förrän efter ett år, röda efter två. Vi får inte heller visa dem för pressen i förväg. Vi får buteljera dem när vi vill, men vi får inte presentera dem offentligt förrän efter två år. Man kunde ha sagt 18 månader, men efter två år har vinerna fått en liten utveckling i flaskan och börjar öppna upp. Efter bara ett år är vinerna ofta helt knutna och man får inte ut mycket av smak eller doft - åtminstone inte en konsument som är ovan vid att prova unga viner. Det är också viktigt att druvsorten är traditionell och typisk för området. Om någon skulle få för sig att plantera silvaner i Moseldalen skulle det aldrig kunna bli en Grosses Gewächs, i och med att det inte finns någon tradition av silvaner i Mosel."

Hur är det med portugieser här i dalen då?

”Jo vi har en lång historia med portugieser. Särskilt i äldre generationer odlade man en hel del av den. Men det är ingen ädel druva, så den skulle aldrig komma ifråga. Riesling däremot, skulle kunna tänkas bli till en Grosses Gewächs i Ahr, men jag vet ingen som gör det."


2008 Neuenahrer Sonnenberg GG

En fantastisk doft, med ännu mer definition i den utåtriktade frukten och en del rökiga aromer, väldigt fint integrerade - det är svårt att säga om det rökiga härrör från fat eller mineraler. Här finns en liten lingonfräschör ovanpå hög mognad som liknar jordgubbar, hallon och moreller. En härlig renhet i frukten, plus lite aromer av kola och toast. (93)

”Av alla GG-vinerna är det här det som öppnat upp mest. Jordmånen är dominerad av grauwacke ovanpå lössjord och lera. Vinet har legat sexton månader på barriques, med två tredjedelar ny ek. För tre-fyra veckor sedan låg vinet fortfarande i fat."


2008 Dernauer Pfarrwingert GG

”I den här vingården går rötterna mycket djupt ner i en jordmån av blåskiffer. Vinet uppfostrades under 18 månader i barriques, 70% nya och resten ettåriga. En månad i flaska hittills, och ytterligare fyra innan vinet släpps till journalister och marknad."

Doften är först knuten, öppnar upp långsamt. Mineralkaraktären är dominant. Mer av eneträ än av röken i föregående vin. Annars ingen framträdande ek som stör intrycken. Frukt som av friska lingon ovanpå mogna hallon. Mycket mineraliskt och välstrukturerat i smaken. (92)


2005 Dernauer Pfarrwingert GG

”Vinet mognade under tio månader i helt nya ekfat, sedan rackade vi till ståltank för att inte eken skulle ta över - ett beslut som var unikt för detta år. Därefter låg vinet i ytterligare åtta månader i tank och sex månader på flaska. Det var första året jag var ansvarig för det här vinet, ett riktigt eldprov i källaren för mig.”

Doften är reduktiv och mineralstinn. Noter av köttsaft, blommor, vildvuxen timjan och salvia. Frukten är underbart mogen med utvecklade toner av jordgubbar och rönnbär som drar åt det eteriska och balsamiska. I munnen: Wow, vilken fantastisk balans mellan alla komponenter! Otroligt gott, och väldigt långt. Spring och ta skydd, bourgogner. (95)

Vi kan förstå vad Decanter såg i det här vinet. Det har den där omisskännliga känslan av stor terroir som kräsna konnässörer brukar leta efter. En värdig vinnare!

2008 Kräuterberg GG

”Ahrweiler och Kräuterberg har mer skiffer i jorden än Bad Neuenahr och Sonnenberg, som har mer lössjord och lera. Drickfönstret på alla tre GG-vinerna är ungefär fem till femton år från skörden."

Klockan har hunnit bli över nio, så vi förflyttar oss till restaurangen Hofgarten för att äta middag. Meike tar med sig en låda öppnade viner i famnen så att vi kan prova dem med maten. Inte minst ett par äldre exempel.

2004 Kräuterberg Auslese Goldkapsel (GG)

2001 Spätburgunder ”S” Goldkapsel

”När jag var yngre var jag aldrig säker på vad jag skulle bli - det var inte alls givet på förhand. När det var skördetid purrades vi klockan sex och fick gå ut i mörkret och plocka druvor med frusna fingrar. Eller laga maten till skördefolket. Inte så lockande perspektiv för en tonåring!
Jag var länge övertygad om att jag skulle arbeta med sjukvård - alltså utbilda mig till läkare - och tog vissa steg i den riktningen. Men så var jag i Sydafrika och jobbade extra på en vingård. Jag hade så trevligt med de andra unga också som var där, att det gick upp för mig att det nog var vin jag skulle jobba med ändå. Sedan utbildade jag mig på universitetet i Geisenheim, och gjorde min praktikperiod hos Paul Fürst, den ledande rödvinsproducenten i Franken. Det var en riktig crash course. Han sa direkt: "ta traktorn och plöj vingården där borta". Jag var inte precis fena på traktor, men han gav mig bara en helt kort instruktion och lät mig sedan köra iväg. Vilket ansvar!"

Meike berättar att hon är bästis med Theresa Breuer, som utbildade sig vid samma tid. De båda familjerna umgås en hel del, och har dessutom ett gemensamt vingårdsprojekt i Portugal. Vi kan inte låta bli att tänka att dessa båda trettioåriga tjejer är arvtagare till några av Tysklands mest fantastiska vingårdar! Och de har uppenbarligen passionen och kunskapen som krävs för att förvalta arvet. Meike har dessutom en fantastisk utstrålning - rentav en star quality - som kommer att ta henne och hennes viner långt utanför Tysklands gränser och ut på den internationella vinscenen.


ps. En kort lista över provade viner och priser finns här. Litet träningsläger inför resan här.