Här kommer en helblind flaska igen, vad kul. Vi får inte smygtitta på korken när den dras, och så har vi fått instruktioner att karaffera vinet innan det är dags att dricka. Redan doften när vi häller över skvallrar om en cabernet/merlot-blandning.
Färgen är medelintensivt rubinröd med blå nyanser och tomatröd kant. Doften är är ganska öppen och fint utvecklad med en lättrostad, ljus kryddighet av kanel, kardemumma, sandelträ, ceder och ljus tobak. Lätta kaffeskyar svävar ovanpå, och en aningen utanpåliggande karaktär av ekträ. Svarta och röda vinbär kommer i en god blandning, med tydlig dragning åt det röda hållet. Det skulle vara lätt gjort att tänka bordeaux så här långt, men en tydlig ton av söt och bitter mandel, eller körsbärskärnor, ger italienska ryggmärgsreflexer. S konstaterar att doften är jättebra och att den träffar väldigt rätt för henne.
Smaken är syrlig och slank i sin kropp, med mjukt kryddiga toner och lätta tanniner. Det finns ett ganska hyggligt grepp i mitten, men längden är måttlig och avslutningen har både gröna, beska, sura och lätt uttorkande drag. En liten ton av grön tobak dröjer sig kvar. De "sura" syrorna känns ju omisskännligt italienska, och T börjar tro att bordeauxdruve-inslaget bara utgör en mindre andel av mixen -
sådär 20% räcker nog för att det ska dominera - och att lejonparten är sangiovese. En toscana-producent med tydlig fransk inspiration, kanske? S har hela tiden tänkt Italien, men ändrar sig nu plötsligt till bordeaux och högra stranden, som en lite enklare Saint-Émilion. Är det något med druvkaraktären som leder henne dit?
Vad gäller åldern så verkar vinet inte helt primärt, det tycks det ha några år på nacken. Det ger ett intryck av inte helt optimal druvmognad, och därför gissar T på toscana 2005, medan S bordeauxspår leder till svalare 2004. När det gäller kvaliteten så är doften bättre än smaken, och det blir svårt att dela ut mer än (85). Men när vi slutat prova, och dricker vinet till mat, så visar det sig att de egenskaper i smaken som inte funkat så bra på egen hand plötsligt bjuder utmärkt motstånd till lammköttet. Vinet vinner i harmoni under de följande timmarna, och som så ofta är sista glaset bäst. (87)
Tack, Martin! Facit här.
1 kommentar:
visst var den lite småklurig? har en hel del flaskor av olika årgångar av vistorta. denna är väldigt ung och helt primär, men levde inte helt upp till mina förväntningar. den varmfruktiga, och förmodligen varmlagrade, 2003'a jag drack på ristorante al'covo i venedig ifjol (till en strålande tagliata di manzo) var i en helt annan dimension. detta får mig bara att hoppas att återstoden av mina 06-or ska trolla fram andra sidan av sitt janusansikte om fem år eller så.
//mw
Skicka en kommentar