fredag, juni 19, 2009

Toscana 1999: San Martino vs. Castello di Brolio


Midsommarafton bjuder på en hel rad oväntade väderomslag. Ömsom sol, ömsom moln tar över kommandot precis när man minst anar det. Vi tar det säkra och satsar på middag inomhus. Nyss trillade köttbullar med gräddsås funkar för stora som små och inbjuder till ett mästarmöte mellan två mognande toscanare.

1999 Villa Cafaggio San Martino Toscana IGT är tätt, fortfarande opakt som purpurfärgad sammet. Doften är återhållsam, något knuten.
Steniga, grafitliknade mineraltoner är först ut, därefter kommer faten med mint och bittermandel. Frukten är mörk med körsbär, små likörtoner och cassis - och snart hittar vi båda toner av undervegetation och svamp, rentav den efterlängtade tryffeln. Blommor på toppen och malacofiskar som lurar i djupet.

Smaken är superstor, tät, laddad och koncentrerad - ett riktigt kraftpaket. Balanserad med rejäla, harmoniska tanniner och en behaglig bitterhet som kan ha att göra med riklig ek. Fortfarande tufft, i sin unga medelålder, med motstånd och ordentlig längd. Vi associerar till cabernet - detta kan sägas vara chiantis motsvarighet till saint-estephe. Växer med tid i luft och har fortfarande åtskilliga år framför sig. Seriöst! (94)

1999 Castello di Brolio Chianti Classico har också hög densitet i färgen, nästan opakt med tydlig fällning och en brunröd sammetsnyans. Här bjuds en vidöppen, utvecklad och underhållande doft - en glad upplevelse att sniffa på. Våra första intryck är farinsocker, mogna blodapelsiner och faktiskt på pricken rom & cola, hehe! S skrattar också åt den mogna soyatonen, T åt drag av tomatpuré, tomatstjälk och balsamico. Mer av mineraler och tobak tittar fram i slutet.

I munnen får vi ett färdigutvecklat vin med läckra blodapelsinsyror och söta, upplösta, finkorniga tanniner - som smulor av brunt socker. Smaken balanserar perfekt mot doften och är stor, intensiv och lång. Lenare i munnen, med långt mer av mognad än i medtävlaren och en riktigt skön extra våg i eftersmaken. Där tänker vi på örter och torra, salta, läskande mineraltoner. Här är det en mjukare charm som står på menyn och därmed går associationerna till margaux. Vinet är på topp just nu och bör nog inte sparas så mycket längre. (92)

Till maten är San Martino en given vinnare medan Castello di Brolio gör sig bäst på egen hand och med ost.

6 kommentarer:

Anonym sa...

(A): Härlig läsning. Känns bra att ha lagt ner den förmodat goda årgången 04 av San Martino i källaren.

Finare Vinare sa...

Jo tack, det känns bra för oss också. San Martino är en gammal favorit, men det lönar sig nog inte att öppna 04an för att testa. Förresten fick några 2004 Cortaccio slinka med när vi ändå var i farten...

Anonym sa...

(A): Samma här. Även Cortaccio slank med och sida vid sida får de ligga tills det blir dags...

Ezra sa...

Jag tyckte Castello di Brolio 1999 var grym för snart två år sedan, väldigt Bordeauxlik. Verkar vara dags att prova om.
San Martino lyser dessvärre med sin frånvaro i min källare

Vintresserad sa...

Även här finns Castello di B 99 men (tyvärr) inga San Martino... skall prova Castello di B 99 snarast!

Mårten sa...

Vi drack 2004 Cortaccio i våras (den fanns i BS) men blev inte helt övertygade. Visst var den god, men vi tvekade ändå kring huruvida den var värd sina 400 spänn. Förmodligen behöver den dock ett par år för att fläska till sig lite. Bredvid Cortaccio drack vi 2000 San Martino som hade fina drag av mognad, men lite uttorkad frukt och torra taniner. Antar att den lite sämre årgången gjorde sig bemärkt.

SM och CdB 1999 låter underbara. I vår källare finns endast CdB 2001 och 2004. Ser verkligen fram emot att återkomma till båda dessa!