Höstnyheter från Tryffelsvinet

Idag tillbringade vi lunchtimmarna på Johan Magnussons etablissemang. Där ställde Tryffelsvinen upp en binge viner som kommer att pytsas ut i tillfälliga släpp under hösten. Det var en riktigt fin uppvisning, där en handfull viner framstod som mer eller mindre oumbärliga. Inte illa, inte illa alls!

2006 Massolino Barolo Margheria 499 kr
2006 Massolino Barolo Parafada 499 kr
2004 Massolino Barolo Vigna Rionda Riserva 699 kr
2006 Josetta Saffirio Barolo Persiera 499 kr

För att skippa längre utläggningar och gå rakt på sak - Margheria uppför sig exakt som en ung, traditionell barolo ska. Här snackar vi elegans, framför allt. Renhet i frukten, blommig charm, höga syror, ljusa intensiva aromer och perfekt grepp i tanninerna. Omöjligt att komma på några som helst invändningar. (93+) Parafada är mer parfymerad, och med något mer tydliga fattoner. Smaken har större, grövre tanniner, mer av djup samt aningen mer märkbar ek. Önskar man sig mörkare stråk av tjära, kryddor, lakrits och torkad frukt är detta modellen. Alla komponenter är i utmärkt balans, men för oss är det viktigt med elegansen och där tappas en pinne. (92+) Vigna Rionda Riserva har en helt makalös aromatik. Wow, vilka förtrollande parfymer! Olika nyanser av mogen nebbiolofrukt går in och ut ur varandra: lysande cassis, fin hudkräm, slånbär, torkad frukt, rosor, tryffel, hallon, ljus tobak och läder. Smaken har kommit en bit på väg i sin utveckling, med flödande rika aromer, lagom slank kropp och klart mer eleganta tanniner, plus tydligare mineraler, än i Parafada. Vi skulle kunna ha skrivit flera rader till, men nöjer oss med att konstatera att denna traditionella nollfyra är fantastisk, ja snudd på perfekt. Hur bra ska den då inte bli när den är mogen? Missa på egen risk. (96+)

Barolovinerna släpps den 15 september, 180 flaskor vardera.


MAISON CAMILLE GIROUD (Beaune)

2008 Côte de Beaune-Villages 198 kr/600 fl.
2008 Volnay 249 kr/360 fl.
2008 Beaune 1er Cru Cent Vignes 285 kr/360 fl.
2008 Gevrey-Chambertin Les Crais 325 kr/480 fl.
2008 Vosne-Romanée 399 kr/240 fl.
2008 Corton Le Rognet Grand Cru 599 kr/240 fl.

2008 var en besvärlig årgång i bourgogne, men de odlare som gjort ett noggrant jobb i vingården har fått till en frisk, ren och sval frukt. Camille Girouds 2007 Gevrey-Chambertin Les Crais var ju ett av vårens riktiga utropstecken, men i dagens serie är det andra viner som står ut. Vissa är alltför knutna, våra favoriter blir tre: den lätta, extremt pinottypiska, fint syrliga charmören Côte de Beaune-Villages (87-88), den flintrökiga, harmoniska, förföriskt jordgubbsparfymerade Cent Vignes (90) och slutligen den rakt av superläckra Corton Le Rognet. Det här vinet är så öppet, charmigt, mättat och komplext i både doft och smak att vi snackar total njutning redan idag. Här finns tillräckligt med fyllig kropp, mogen frukt och rik muskotkryddighet för att balansera syrastrukturen på ett perfekt sätt. Avskedet kan förstås bara bli långt och lustfyllt. Snyft, hoppas vi ses igen... (93)

Samtliga viner släpps den 1 november.


2008 Domaine Chevillon Nuits-Saint-Georges 1er Cru Les Vaucrains 549 kr/240 fl/1 dec.

En annan stil - mer av intensitet och kraft än av charm och elegans. Doften är fortfarande knuten, men vi imponeras av renheten i den hallontonade pinotfrukten, av hur enormt fokuserad och intensiv vinets energi är - och vilken enastående längd som blir resultatet. Faten känns lite för tydliga idag - eneträ, rostning, kryddor - men det ser ut att ordna sig med tiden. En klockren källarbourgogne, med potential för stordåd. (93)


2004 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva
299 kr/600 fl.
2008 Mastroberardino Redimore Irpinia Aglianico
159 kr/600 fl.
2005 Ch La Tour de Pez Saint-Estèphe Cru Bourgeois
295 kr/960 fl.
2005 Ch Lagrezette Cahors
209 kr/900 fl.
2007 Cave de Tain Esprit de Granit Saint-Joseph
189 kr/960 fl.
2009 Christophe Cordier Bourgogne Blanc Vieilles Vignes
175 kr/1200 fl.
2005 Maison Louis Latour Meursault
295 kr/360 fl.
NV Ca' del Bosco Brut Prestige
235 kr/360 fl.

I detta blandade sällskap fastnade vi, inte helt oväntat, för Taurasi Radici Riserva. Nollfyran har en ljuvlig, helklassisk aromatik med viss utveckling: slånbär, körsbär, nötter, tobak, mineraler, asfalt, och så de där volatila tonerna av lim och lösningsmedel som man förknippar med lagring i stora botti. En strålande doft! I munnen får vi gott om såväl traditionalistfrukt som dito tanniner, med rejält mineralbett och lite läder. Kanonbra version av detta historiska vin, och ett kap för pengarna. (92-93+)

Slutligen överraskade Cave de Tain, som för oss alltid förknippats med rätt mediokra viner. Esprit de Granit är ett försök till uppdatering av kooperativets kvalitet genom hårdare selektering i vingårdarna. Fortfarande en aning gammeldags i stilen, men helt utan de lite murkna drag som vi lärt oss att känna igen. Klassisk balans i smaken, ett riktigt gott vin som bör göra bra ifrån sig på matbordet. (90)

I den sistnämnda gruppen släpps flertalet den 1 november, Cordier och Ca' del Bosco den 1 december.

Tack Tryffelsvinet för en snygg show, och andra provare för trevligt sällskap.

2007 Mas des Agrunelles L'Indigène

Ett vardagligt sydfranskt rödtjut kan framkalla samma lyckosensationer i smaklökarna som ett storslaget, dyrt vin. Om det är bra, vill säga. Och 2007 Mas des Agrunelles L'Indigène är mer än bra - det är skitbra! Bland ledtrådarna till kvaliteten hittar vi naturliga metoder och svala lägen i byarna öster om Aniane - en liten ort som kanske är mest berömd för egendomarna Mas de Daumas Gassac och Domaine de la Grange des Pères. Men mest troligt är det årgångsféen som svingat sitt trollspö över denna flaska - hennes namn är 2007.

Doften är speciell, intressant, originell - på ett sätt som vi brukar härleda till carignandruvan. Men nu är det ju bara 15% carignan i vinet, resten är syrah (60 %) och grenache (25%). Nosen framkallar en tydlig bild av skogsglänta med lingon, blåbär och frisk, örtig undervegetation. Krossad sten och knallpulverpistol är inte heller svårt att föreställa sig bland barrträden. Plötsligt blir vi varse en helt annan dimension - det doftar mat! Stekt lök, och kött - ungefär som att gå förbi en bra restaurang med fönstren på vid gavel. Den fina skogsbärs-frukten - tillsammans med köksassociationerna och en tydlig lakritsrot - får saliven att spruta. Och: när man får doften presenterad liksom i bilder, då handlar det ofta om bra grejer - och ofta om terroirviner.

Terroirvin, ja. Vad tusan betyder det egentligen? Kanske viktigast av allt, man har inte besprutat vingården med bekämpningsmedel och tagit kål på vildjästen. Namnet L'Indigène syftar just på druvskalens egna jästsvampar. Tillsammans med markens komposition av mineral och den omgivande växtligheten, är det naturjästen som står för vingårdens unika fingeravtryck. Dödar man vildjästen och tillsätter odlade jäststammar har man plötsligt en dryck som påminner om otaliga andra produkter från den internationella vinindustrin. Den här musten har fått en mjuk extraktion, alkoholen landade på 13,5% och eken håller sig väldigt diskret i bakgrunden. Svavel har använts för att bevara fräschören, men i en ytterst försiktig dosering.

I munnen serveras omedelbar charm. Frukten är rik, saftig, frisk och mogen med drag av skinande pastill och mosade färska skogsbär. Syrorna har det där typiska nollsjue-lyftet med intensiva aromer, i en munkänsla som blandar lenaste lakrits med en kärve örter. Detta är bara så gott - och så otroligt lätt att tycka om. Ännu ett bevis på magin i sydfranska årgång 2007. (88)

125 kr /Vinik


ps. Gordon Ramsay och Alain Ducasse slogs om att erbjuda vinet som husets...

2001 Bodegas Muga Prado Enea Gran Reserva

Bland de fåtaliga vinkunskaper vi tillgodogjort oss av kära farfar minns vi särskilt den som handlar om rioja: "de bästa vinerna kommer från Rioja Alta, och gärna just från bodegan La Rioja Alta". Följaktligen dracks en del viner härifrån i mitten av åttiotalet - långt innan vi börjat att leta vidare på egen hand.

Detta letande har tagit oss till många underbara platser på kontinenten, men aldrig till spanska fastlandet. Det är något med de spanska vinerna - såväl de klassiska som de moderna - som sällan klickar med oss. För mycket fat, för mycket vanilj, för mycket brända toner, för mycket alkohol, för mycket huvudvärk. För stora bodegor, och för lite personlighet. Undantag finns förstås, säkert många fler än vi känner till. Det är lika roligt varje gång man blir överraskad.

Muga är en en av de klassiska producenterna i Haro, men inte en av de allra äldsta. Firman startades 1932 och drivs idag av en veritabel klan av Muga-bröder, fäder och farbröder. Skalan på verksamheten illustreras kanske tydligast av att man har ett eget tunnbinderi som spottar ut 1500 ekfat om året!

Prado Enea är kronan bland firmans klassiskt orienterade riojaviner, och blandar fyra femtedelar tempranillo med resten garnacha (grenache), mazuelo (carignan) och graciano. Vinifieringen är heltraditionell för området. Musten spenderar ett halvår i stora jäskar av ek, med höga jäsningstemperaturer och malolaktisk jäsning i samma kar. Därefter uppfostras denna gran reserva under tre år i små fat av fransk och amerikansk ek, med omdragningar var fjärde månad och en avslutande klarning med äggvita. Slutligen mognar vinet ytterligare tre år i flaska innan det når marknaden.

2001 Bodegas Muga Prado Enea Rioja Gran Reserva är mörkare rubinrött, och ser fortfarande ungt ut med sina blå nyanser. Doften är stor och tydlig i sitt uttryck, med en ovanligt attraktiv fatrostning. Vi hittar en hel del gott från kryddlådan, mest tydligt kryddnejlika och vanilj. Tempranillofrukten går igenom utan problem och bjuder på finfina körsbär - lite åt toscanahållet - med blommiga övertoner och en dragning åt balsamico, innan faten kommer igen med ceder, späntved och terpentin. En aning av svett, stall, tobak och jord ger den där trevliga känslan av klassiskt vin. Men den befarade krondillen märker vi inte mycket av, tack och lov!

I munnen överraskar vinet ordentligt med sin härliga syra och sin stora, kassaskåpstäta frukt - ljusår från de uttorkade gran reservor man har lagrade i smakminnets dammiga vrår. Vilken power! Och ändå med hela elegansen i behåll. De perfekt mogna tanninerna kombinerar motstånd och medhårs på ett helt oklanderligt sätt, och faten är riktigt fint inarbetade i helheten. I mitten av frukten finns en kärnig struktur som berättar om ungdom och lång hälsosam framtid.

Prado Enea uppdaterar alltså traditionen på ett lyckat sätt - utan att spola ut barnet med badvattnet. Ska man ändå invända något, så är det att känslan av rostning bygger upp i munnen och kletar till intrycken lite efter ett par glas. Slutomdömet måste ändå bli fyra tummar upp. Ett av de godaste spanska viner vi någonsin druckit. (92)


ps. Slutsålt på SB, sorry. Men det är inte utan att man blir sugen på att prova fler nollettor från rioja.

pps. Fler som fått en rejäl kick.

NV Jacques Selosse Brut Initiale

Teamets finare hälft fyller halvjämnt och då duger förstås bara det bästa. Den senaste Initiale (degorgerad oktober 2006) tycktes nyligen ha passerat den fas där vi blir som allra mest fnissiga och lyckliga. Alltså är det dags att börja tulla på flaskorna som degorgerades 2007. Direkt efter släppet var de extremt ungdomliga - närmast neonatala!
Vi minns vita hyacinter och ett knutet vin med grönäppliga inslag. Men nu har det minsann hänt underbara ting i flaskan! På baketiketten kan man läsa:

"Initial: qui est au debut de quelque chose. 33 000 bouteilles chaque année. Un vin, trois grands crus Avize, Cramant et Oger. Un cépage, le Chardonnay. Trois années successives. Une démarche éthique: le respect du vivant pour l'expression du mineral. Une style: épanoui et jovial. Cette bouteille a été dégorgée le 04 Octobre 2007."

Une période de six mois à partir de cette date est nécessaire pour que ce vin reprenne sa plénitude. Si vous devez le consommer avant, ouvrez-le deux heures à l'avance ou carafez-le. Temperature de service: 12℃. Cette bouteille, conservée en cave, peut vieillir de nombreuses années."


NV Jacques Selosse Brut Initiale kommer, precis som tidigare versioner, i en enda färg - brass metallic. Moussen är påfallande livlig när vi häller upp, och bubblorna i glaset möjligen de minsta vi någonsin sett.

Det första vi möter är den dödligt intensiva guldpil glaset adresserar direkt in i hjärnans doftcentrum. Redan nu är vi hjälplöst förlorade. Sen radas intrycken upp, men i ett enda ögonblick. Brioche med smält smör. Mycket hasselnötter, ja faktiskt som nougatglass med krokant! Rafflande, intrikata jästmysterier från autolysen i flaskan. Äppelpaj och dansk citronvand, även själva skaloljan från citronen. Men knappast någon sherrylik oxidation - fräschare än förra versionen. Doftsensationerna går in och ut ur varandra på ett helt fascinerande sätt. Vad vi inte förmår sätta fingret på är själva magin...

Trots en smått explosiv mousse är munkänslan superskön - rik, snarast krämig. Det är som att duscha i jästfällning! Även syrorna är underbara, de påminner om apelsiner - lite som orangina fast med sältan och fräschören hos ett riktigt bra mineralvatten. Smakbalansen är perfekt precis som den är just nu - en uppseendeväckande lång resa från hur denna version betedde sig som ung. Mittsmaken har så otroligt mycket att ge, men ska man ändå invända något är det att eftersmaken kunde varit längre. Alltså måste man bara ta en klunk till...

Vi älskar detta - en infernaliskt smakrik och fängslande champagne. Stort tack till Anselme Selosse för magiska insatser i vingård och källare. (94)



ps. Tidigare bloggade flaskor här, här, här, här, här, här och här.

Press stop - öppet brev från Danmark

Vi har tjatat rätt så intensivt på Carlo Merolli om att svenska kunder också borde kunna få sitt vin levererat. Därför är det med glädje vi publicerar ett mejl som nyss damp ner i boxen. För vänner av genuina italienska viner bör detta vara en nyhet av största intresse.

"Kære svenske Vinvenner,

På foranledning af nogle af jer har jeg entreret med DHL for levering af vin til Sverige. Priserne på forsendelserne ser I nederst i denne mail. Priserne er inkl. moms og olietillæg.

Der er ikke lagt på nogen form for avance på disse DHL priser, kun rundet op til den nærmet krone. Da jeg ikke har en nogenlunde fast volume af aftagere i Sverige – endnu! - er mine priser fra DHL formodentligt højere end hvad de kunne være.

Derfor, for at sætte skub i salget og skabe derved en vis trafik har jeg besluttet mig at tilbyde alle svenske netkunder pari kurs på DKK og SEK: dvs at ved bestillinger til svenske erhvervsadresser fra webshoppen http://shop.carlomerolli.dk/ betales vinens pris i DKK med det samme beløb dog i SEK.

DHL-fragten er stadigvæk i DKK og betales i DKK.

Dette tiltag har en klar promotionskarakter: det erstatter alle andre form for tilbud, rabat, samkøb osv og gælder kun til den 30. september 2010.

Tøv hverken med at skrive tilbage hvis I har spørgsmål eller med at...bestille!

Ciao,

Carlo


1 kg = 180,-
2 kg = 182,-
3 kg = 185,-
4 kg = 187,-
5 kg = 190,-
6 kg = 192,-
7 kg = 195,-
8 kg = 197,-
9 kg = 200,-
10 kg = 201,-
15 kg = 246,-
20 kg = 286,-
25 kg = 324,-
30 kg = 404,-

Typisk flaskevægt:

Standard bordeaux-flaske (fx. Montevertine) : 1.285 gram

Standard bourgogne-flaske ( fx Mascarello, Baricchi, Amarone) 1.323 gram.

Tunge flasker (efterhånden sjældnere fx Ioppas Ghemme) 1.985 gram"


ps. En oundviklig följdfråga dyker upp: hur noga är det med lilla ordet "erhvervsadresser" och exakt vad betyder det? Och hur tusan kan Atomwine vara så billiga på frakten? Svaret kom snabbare än kvickt:

"Tak for lynhurtig "propaganda"!!!

Erhvervsadresser: er firmadresser/foretagsadresser. DHL har sat denne begrænsning, vi må se hvordan det går.

DHLs priser går efter volume og Tom kan sikkert byde på en højere trafik med Sverige end andre (mig) . Formodentligt opererer han også med en højere avance hvilket er naturlig da hans kvalitetssortiment består af vine i den bedre prisklasse der "bevæger" sig mere langsomt.

Han giver ikke rabat ved flerkøb/kvantum. I Danmark betyder det at en del af fragten betales af avancen.

Ved salget til netsvenskerne kan jeg eller ikke give kvantumsrabat (det gør jeg i salg DK/DK eller ved afhentning) .

Personlig - understreger: personlig - synes jeg at det er bedst at holde fragt for sig og vin for sig. Der er dog flere meninger om denne måde at se på fragtproblematikken og hver salig i sin tro.

Ciao,

Carlo"

pps. Jo, det där med fraktkostnaden kan nog fortfarande optimeras. Förresten, hade Carlo tänkt sig att väga varenda flaska på lagret? Krångligt värre! Som tur var kom han på en enklare och smartare lösning:

"Kære svenske Vinvenner,

Tak for de første positive reaktioner!

Når jeg skriver er det fordi midt i al den glæde for at kunne sælge til jer, havde vi glemt at vor webshop er kalibreret på salg til danske kunder!

For eksempel det med vægten : vi havde alternativet mellem at veje hver især vore ca. firehundrede diverse vintyper eller finde en gennemsnitlig pris som tager hensyn til den gennemsnitlige vægtklasse.

Vi har valgt det sidste og de nye DHL-fragtpriser I vil finde på webshoppen er :

1 til 3 flasker 185,- DKK
4 til 6 flasker 195,- DKK
7 til 12 flasker 215,- DKK
13 til 17 flasker 286,- DKK
18 flasker 324,- DKK
fra 19 til 24 flasker 404,- DKK

I faktureringsystemet bliver disse priser indikeret og “vekslet” til SEK: derfor den endelige faktura-pris er det beløb I skal overføre i svenske kroner, alt inklusive.

Vi kører med dette tilbud frem til 30. september 2010.

Efter det vil jeg tage sagen op med DHL og høre om vi kan få lavere fragtpriser.

Finder I problemer med anvendelse af webshoppens bestillingsdel, har I tvivl eller spørgsmål tøv ikke med at bruge info@carlomerolli.dk både for bestillinger eller andet.

Ciao,

Carlo"

2009 Domaine de la Pepière Muscadet de Sèvre et Maine sur Lie

Är det inte rätt kvavt och fuktigt nu för tiden? I morse, när de nybakade fjärdeklassarna mötte sin nya fröken, stod föräldrarna och fläktade sig med varsitt schema alltmedan svetten rann...

Och är man inte väldigt sugen på skaldjur just nu? Så pass att ett par ostron slinker ner i inköpskorgen, bara för att. Förresten, de där patentsökta glasnudlarna med räkor, koriander, lime, salladslök, gurka och jordnötter, borde inte de få chansen igen?

Så är det bara drycken som fattas. Greppa denna muscadet och trä på det magiska kylelementet från Vacuvin. Vänta fem minuter tills flaskan dryper av imma. Voilà! Njut i stora klunkar av den oemotståndliga smakkombon mineralvatten, jäst, gurka, melon och måttlig alkohol. Muscadet i toppklass - ett mer läskande och drickvänligt vitt är nog svårt att hitta överhuvudtaget. (89)

110 kr/Vinik (nik@vinik.se)

Sortimentsprovning hos Wine Trade

En sortimentsprovning blir som allra roligast när 1) man får träffa trevliga vinodlare 2) blir glatt överraskad av sånt man inte provat förut 3) är i gott sällskap och 4) själva miljön inbjuder till att ha det skönt under tiden. Wine Trade prickade in alla faktorer, hällde stora delar av sitt sortiment och fixade arrangemanget på ett självklart sätt.

Den trevlige vinodlaren heter Uwe Schiefer (ganska lämpligt när jordmånen i Eisenberg, Südburgenland är som den är). Han startade 1994 med endast en halv hektar mark men har genom köp och arrenden kommit upp i tio. Större än så har han ingen ambition att bli, eftersom han vill sköta sina vinstockar själv. Okej då, inte helt själv, han jobbar tillsammans med sin fru och två anställda. Här handlar det om biodynamiskt handarbete, uteslutande med blaufränkisch från gamla stockar - de flesta från slutet av sextiotalet, men en del så gamla som mellankrigstiden. Han arrenderar också en gammal vingård på andra sidan ungerska gränsen, varifrån han gör en blaufränkisch vid namn 2008 Pala. (90)




Förutom de aktuella nollåttorna (en sval årgång där 2008 Grüner Schiefer charmade oss) hällde Uwe röda skvättar från 2004, 2000 - och till sist ett smakprov från 2007 av det bästa hans vingårdar förmår. Det framstod tydligt att hans enklare blaufränkisch från Eisenberg tjänar på längre lagring, och att varma årgångar som 2000 och 2007 (och säkerligen 2009) kan ge full mognad till den här druvan, som i svalare år har en naturligt grön karaktär. Syran är alltid hög, skiffern bidrar med järniga mineraler och de skogsbäriga, peppriga aromerna påminner lite om syrah från norra rhône. Alla vinerna var rena, eleganta och läskande doningar att njuta i bourgognekupa till lammkotletterna - men hans 2007 Reihburg var mer än så, ett stort vin. (92)

Priser ex moms:
Grüner Schiefer - 103 kr
Eisenberg Blaufränkisch - 125 kr
Pala Blaufränkisch - 198 kr


En god vän till Uwe heter Peter Veyder-Malberg. Med gott om arbetserfarenhet från vinegendomar världen över startade han häromåret som ny producent i Wachau. Hans druvor kommer från utvalda, högklassiga terrasslägen som odlas biodynamiskt - devisen "Handarbeit" pryder alla flaskor. Den första årgången tappades 2008. Omedelbart när vi stoppar näsan i glaset på den vitblommiga 2009 Bruck Riesling förstår vi att detta är något alldeles extra. Den vita persikofrukten är slank, mineralisk och elegant, helt utan den guldgula tendens till övermognad och botrytis man hittar i en del annan österrikisk riesling. (92) 2009 Buschenberg Riesling är mer knuten på nosen men också mer imponerande i extrakt, pepprighet och struktur. Fantastiskt vin - ett av de bästa från Wachau vi någonsin provat - som kommer att skriva historia om fem till sju år. (94)

Priser ex moms:
Bruck Riesling - 254 kr
Buschenberg Riesling - 425 kr
Kreutles Grüner Veltliner - 142 kr
Hochrain Grüner Veltliner - 237 kr
Weitenberg Grüner Veltliner - 362 kr

Andra höjdpunkter under dagen:


Domaine Romaneux-Destezet, Arlebosc, Ardeche


Domaine Marcel Lapierre, Villié-Morgon, Beaujolais


Domaine Pierre Morey/Morey-Blanc, Meursault, Bourgogne

ps. Mer utförliga provningsnoteringar finns att läsa här.

pps. Vi fick ett mejl från Uwe Schiefer, bild bifogad. Så här ser hans gamla blaufränkisch ut - påfallande glesa klasar med små bär. Ingen risk för röta, och gott om skaltanniner...

1997 Louis Jadot Morey-Saint-Denis

Hör upp, alla källarlösa vingalningar! Alltför sällan erbjuds möjligheten att dricka god mogen bourgogne utan att gräva hål i plånboken. I morse släpptes en binge viner från Louis Jadot, där det största utropstecknet kommer från en vanlig byappellation och ett måttligt bra år.

Vi bloggade vinet efter en provning i mitten av juni och det är med glädje vi bekräftar intrycket ikväll. Ett så här pass moget vin förtjänar förstås allra bästa matsällskap: rostad ankconfit, gratinerad blomkål, puy-linser och rödvinssås med stjärnanis.

1997 Louis Jadot Morey-Saint-Denis kommer i mörkare brunröd dress med fin tegelkant. Nosen framkallar bleknade fotografier av grusväg, tjärat båthus, späntved och målarbod. Vidare mot mynta-te, nori-ark, sjögräs, klor och samliaksalta brisar. Mer av svamp, soja och buljong ovanpå skogens undervegetation. Torkad frukt, gamla surkörsbär, plommon, balsamico och lack. Med sina skönt rustika mognadstoner påminner den stora, mättade doften inte så lite om en gammal portugis - eller en fullmogen châteauneuf. Invändning eller beröm, vilket som önskas.

Man skulle kunna misstänka att detta hade passerat bäst före-datum. Men munnen kan berätta att så inte alls är fallet. Syran har livlighet och höjd, kroppen fyllighet och djup, och bäst av allt - själva frukten är sötmogen och i högsta grad levande, med sina lätt volatila drag. Som så ofta med äldre viner har energin flyttat sig till avslutningen och eftersmaken, som är stenig, lång och lustfylld.

Mötet med matens alla smaker blir storartat. Hela upplevelsen är så tydligt definierad att den kommer stanna kvar länge i minnet. Drick nu, och skippa karaffering. (91-92)

2007 Luciano Sandrone Valmaggiore

Vi har hittills aldrig fallit helt pladask för en Sandrone. Konstigt, kan tyckas - men nu verkar det äntligen vara dags. Varför inte börja i rätt ända, och ta det logiska första steget in? Valmaggiore är en extremt brant, sydligt exponerad, sandig cru i Vezza d'Alba, på Roero-sidan av floden Tanaro. Det var 1994 som Luciano Sandrone gjorde sin första årgång från den här vingården. Det vore alltför lätt att börja gaffla om modernism blablabla - men här handlar det om en proffsig och varsam extraktion efter burgundiska förebilder, som inte går till på det gamla långsamma vis som den piemontesiska traditionen bjuder. För att inte den fina frukten ska skymmas av ek används enbart använda 500-liters franska ekfat för mognadslagringen. Resultatet blir 18 000 standardbuteljer och 300 magnum.

2007 Luciano Sandrone Nebbiolo d'Alba Valmaggiore doftar dundergott! Omedelbart efter karaffering kan vi njuta av en verkligt övertonsrik, rosenblommig doft med fint avstämda drag av lim och lösningsmedel ovanpå skinande godis av röda körsbärsnickel. Dessutom hittar vi en liten klick av farmors jordgubbsylt © J. Barrot, samt fylligare plommon från Anthon Berg-pralinerna. Subtila fläktar av kryddor, tjära och läder bidrar till komplexiteten.

I munnen imponeras vi av en utpräglat ren och elegant frukt - samtidigt som den knappast lider brist på kraft. Laserskurna syror och lena, behagfulla tanniner förenas med superintensivt röda pastiller och precis märkbar alkohol för att skapa en längd i smaken som måste kallas extraordinär. Karaktären är rikt saftig, ungdomligt kärnig och en gnutta volatil, på ett sätt som är raffinerat snarare än ruffigt. Som i en högklassig modern bourgogne...

Frukten skiner alltså i bästa uppdaterade stil. Varma 2007 har bidragit till intensiteten och kanske även till de aningen volatila dragen - lite i linje med 2003. Det som säkrar vinet en plats bland exceptionellt lyckade nebbiolo är den fina mognaden kombinerad med den friska, exakta fruktsyran - och den enastående längd som den bidrar med. En riktigt läcker nebba med uppenbar lagringspotential. (91)

ps. Oj, det finns fortfarande flaskor kvar i vinbutikerna!

pps. Ännu en vinbok att beställa. Sortera bredvid Alan Tardis Romancing the Vine.

2007 Piaggia Carmignano Il Sasso

Åh, dessa ljuva augustikvällar! Ett sammetslent mörker - ljumt och svalkande på samma gång, ungefär som i medelhavsområdet. Lördagen måste vara själva prototypen för denna, på våra breddgrader, alltför sällsynta och därmed efterlängtade sensation. Som socker på toppen spelar nere på gården, bara för skojs skull, en liten ensemble frontad av driven saxofonist. Tonerna ekar behagligt mellan husen, självklart haffar vi tillfället och hänger kvar på balkongen tills timmen blir sen. Varför inte dra korken ur en ung toscanare för att förhöja upplevelsen ytterligare?

Sedan länge har vi ett gott öga till vinerna från Piaggia i Poggio a Caiano. Il Sasso blandar 70% sangiovese med 20% cabernet sauvignon och 10% merlot som uppfostrats under två år i nya franska ekfat. Vinet var omedelbart tillgängligt nollfyra, mer eksträv i nollfem och nollsexan har vi inte ens öppnat än. Toscanska 2007 har visat sig vara en årgång med omedelbar tillgänglighet. Frågan är bara hur harmonisk den unga Sasson har hunnit bli? Kanske är vi ute för tidigt? Hmm, det är bara att greppa korkskruven med sedvanlig tillförsikt.


Vi hade inte behövt oroa oss. Efter en kortare karaffering och temperering är 2007 Piaggia Carmigiano Il Sasso med i matchen. Visst finns gott om rostad ek men inte på något störande sätt, enbart angenämt med drag av bittermandel, ceder och sandelträ. Frukten uppvisar de finaste surkörsbär utan plufsig likör, och bland topptonerna tjusar både blommor och örter.

Här levereras bra tryck i smaken. 14,5% alkohol märks till en början - särskilt som vi kommer från bordeaux - men det lugnar snart ner sig och lämnar plats för en överraskande slank och elegant personlighet med härlig italiensk syra. Vinet är redan överraskande tillgängligt och njutbart - modernt på ett sätt som osar klass. Vi noterar ännu ett styrkebevis från Piaggia, en typisk nollsjua med omedelbar, förtjusande drickbarhet. Sena kvällen på balkongen är räddad, och vi ser fram emot att dricka detta igen. I princip när som helst! (91)

2004 Château Cantemerle

Cantemerle är som vanligt ett slott att hålla ögonen på, åtminstone för alla oss som önskar dricka någorlunda överkomlig bordeaux. Men hela 87 tätt planterade hektar - och 55 hektoliter vin från vart och ett av dem - är det knappast någon risk att bli utan. Druvmixen är 50% cabernet sauvignon, 40% merlot, och resten cab franc och petit verdot. Uppfostran tar ett år i små ekfat, varav hälften är nya. Resultatet blir sällan storslaget, men ofta gott.

2004 Château Cantemerle luktar vanilj, svarta och röda vinbär, lingon, gräs, grispiss och spillning - en lite frän näsa. Kanske inte precis elegant, men här finns en skönt ruffig karaktär. Doften breddar ut med svalt kalkiga grusmineraler, tobak, oregano och annan grönska - plus en aning av multnande undervegetation i slutet av glaset. S: oj, här osar det klassisk bordeaux. Gott!

Smaken inleder syrligt, en medelfyllig historia med sammetslen attack. Den smått skogsbärslika bärsaftigheten har väl knappast det där riktiga bettet i mittfrukten, men mineralerna friskar upp och grönheten hjälper till att skapa lite örtig struktur. Vinet skärper sig i avslutningen och lyckas få till en mintig, mörkchokladig, aningen kryddig skjuts i eftersmaken. S: det här är riktigt vin, inget trams. Ja, när det är 30 plus funkar verkligen den här torra, uppfriskande stilen med lägre alkohol, dessutom serverad åt det svala hållet. Skitgott, faktiskt!

Men värt pengarna - nja, knappast... fast nog får man sin urtypiska vänstra stranden-fix när man längtat efter den. Vårt syfte ikväll är att möta upp en ammoniakdoftande brie de meaux, och visst fixar vinet det jobbet - med besked dessutom, matchningen är löjligt bra. Drickbarheten är det absolut inget fel på, vinet går åt lika fort som osten smälter bort i den subtropiska värmen. Summa summarum: en trevlig nollfyra, och förmodligen ännu bättre om ett par år. (88)

2005 Château Vignelaure

Vignelaure är sedan 60-talet en tongivande egendom i Coteaux d'Aix-en-Provence. Cabernetstockarna - sticklingar från La Lagune i Haut-Médoc - har hunnit uppnå respektabel ålder i den sydfranska miljön, där jordmånen är en mager blandning av kalksten, lera och grus. Dessutom odlas en del syrah (mer) och grenache (mindre). Alla druvor skördas för hand, och 19 av egendomens 57 hektar går till förstavinet, där uttaget per hektar är ynka 21 hektoliter.

Vinifieringen inleds med en veckas kallmaceration för att dra ut fruktighet och färg. Vildjästen tyglas, sedan tillsätts odlade jäststammar för att uppnå de smaknyanser man eftersträvar. Själva alkoholjäsningen tar ungefär en vecka i temperaturkontrollerat rostfritt, där vissa tankar tillåts nå uppåt 32 grader för tuffare urlakning, medan andra kyls neråt 23 för friska fruktiga aromer. Efter jäsningen får skalen ligga med musten i flera veckor till. Vinet genomgår sin malolaktiska jäsning och mognar under fjorton månader i 70% franska och 30% amerikanska små ekfat - lika delar nya, ettåriga och tvååriga. En lätt filtrering gjordes innan nollfemman tappades i 57 737 buteljer och 605 magnum.

2005 Château Vignelaure bjuder på en doft av madagaskarvanilj, svarta vinbär, körsbär, bittermandel, viol och basilika - det är fortfarande cabernet sauvignon som regerar och den tillåter ingen annan att yttra sig. Så sniffet är alltså gott på ett primärt, rent, perfektionistiskt och lite endimensionellt sätt som var högsta mode för ett decennium sedan - inget riktigt terroirvin, om man ska vara elak.

Den fruktiga smaken överraskar positivt med hög syra och åtstramande druvskalstanniner, plus en aning kärnbitterhet. Om cabernet dominerade doften så märks syrah lite mer på tungan. Ingen klumpig eksträvhet klampar runt och bråkar i munnen, vilket är mycket sympatiskt. Istället är texturen elegant och vinets kropp knappast mer än medelfyllig (13,5%). Vad som överraskar allra mest är hur oerhört ungt - rentav nyfött - detta vin fortfarande framstår. Visst kan den nyfikne dricka nu med viss behållning, men det tycks ha massor av inneboende, fortfarande helt oförlösta möjligheter till utveckling.
I kristallkulan ser vi en potential för lång lagring, bortåt tio år och kanske mer. Om fem år är det nog lagom att ta nästa flaska. (89)

ps. Länge sen vi drack en sån här senast. 1999 och 2000, vad vi kan minnas. Tyvärr sparade vi dem inte länge nog. Vill man veta hur de utvecklades finns fortfarande chansen. Någon som smakat?

Blindpava från Lavazza

En flaska att blindprova är bland de roligaste gåvor ett par vinnördar kan få. När en läsare från kontinenten, som bara besöker hemlandet ett par gånger om året, gör sig omaket att transportera hem en pava just till oss - då kan man inte bli annat än rörd! När vi häller upp i glaset är vinet ljust varmrött och transparent med blåare nyanser i mitten och tegelröda i kanten.

Doften är givande och pinottypisk i en stil som direkt känns tysk. Först får vi välmakade, fatrostade toner som drar mot kryddlåda, nyriven muskotnöt, ljus tjära, fet lakrits och avmätt gräddvanilj. Frukten går igenom bra, och rör sig i det välbekanta området mellan rönnbär, hallon och röda vinbär med ett tydligt drag av malört. Gott sniff!

I munnen gör vinet en relativt lätt entré men biffar snart till sig i mittsmaken. Nu blir munkänslan nästan viskös, med ett rejält tryck i de lätt metalliska fruktaromerna. Syran är avrundad, men örtigheten bidrar till gott bett i smaken, med en bitterhet som av pomerans, grapefrukt och malört, snudd på fernetbranca. I den rätt intensiva och småvarma avslutningen är det kryddlåda, muskotnöt och lakritsrot som minglar kvar. Med värme och luft tillkommer mer av mogna jordgubbar. Det är en givande pinot som uppskattas av oss båda, dock lite mer av T än av S. Man får se upp med temperaturen, svalt är bäst. (89)

Vi resonerar fram och tillbaka om vad det kan vara. S tänker côtes-de-beaune, från ett örtigt år som 2004, men vacklar efterhand i tron. T är helt inne på tysklandsspåret, och då främst Pfalz, Baden eller Franken. Vinet håller hög klass - även om man kan ha invändningar mot de örtbittra dragen - och producenten hör nog till de namnkunniga. 2006 var ju rätt varmt i tyskland, så tidsmaskinen landar där. Baden har vi rätt dålig koll på, men vinets utgående balanser pekar ditåt. Eller kan det vara Fürst i Franken? Alltför länge sedan, men vi längtar efter att återse en pinot från Bürgstadt.

ps. Facit här. Producentens hemsida här.

Slutsats: överraskningarnas tid är inte förbi, inte lärdomarnas heller. Stort tack, K.

Muscadet: Domaine de la Pepière

Muscadet är knappast det mest namndroppade vinet. Enligt fördomarna ett okomplicerat, enkelt, jästigt vitt som den frankofilt lagde häller i sina moules marinières och klunkar i sig för att väcka aptiten och svalka strupen. När vi träffade Marc Ollivier på Haut les Vins breddades vyerna ordentligt. Denna bibliskt skäggige gentleman presenterade med glimten i ögat komplexa och mineralstinna vingårdsviner, uppenbart dugliga för lång lagring och ganska så överraskande i sina äldre versioner. Dessutom en purung standardcuvée, den mest fruktiga muscadet vi någonsin smakat. Summa summarum: här är det sommelier alert inför skaldjurssäsongen - och samtidigt fest för källarnördarna!

Igår presenterade Vinik - märkbart stolt och rörd över sitt nyförvärv - fyra nyss levererade viner från Olliviers Domaine de la Pepière i Maisdon-sur-Sèvre. Den smått legendariske vinodlaren hade dessutom skickat med ett gäng gamlingar för att visa på lagringspotentialen.
Som inledning och referens får vi prova två likvärdiga, nysläppta basversioner. Den första vinet är inte Marc Olliviers, men finns också att köpa via Vinik.




2009 Domaine de la Foliette Muscadet Sèvre et Maine sur Lie

Doften är ren, frisk och druvig med ljusa toner av vit persika, vita vinbär, krusbär, grönt äpple och vita blommor. Utmärkt attack i munnen med liten sprits på tungan. Osöt frukt med hög, livlig syra och aromer av grönt äpple, vattenmelon och gurka. Det serveras en oväntad rikedom och intensitet mitt på tungan med nästan nötig karaktär, inte helt olikt en ung chablis. En gnutta kryddighet minglar i kinderna efteråt. Här har vi en mycket tilltalande muscadet - rak och ren - som briljerar i munnen. (87-88)




Så följde en smått magisk kvartett nollnior. Årgången är i topp för området och Marc Ollivier har presterat sitt bästa.

2009 Domaine de la Pepière Muscadet Sèvre et Maine sur Lie

Smått parfymerad och diskret förförisk i doften, på ett elegant sätt som för tankarna till äppelblom, jasmin och ros. Fin hudsalva kan också vara en jämförelse, medan en annan provare tänker på äppelschampo. Vi hittar dock ingenting av det artificiella och kitschiga som fläktade igenom tonåringarnas hår på sjuttiotalet. Jämfört med La Foliette finns mer komplexa, kryddiga drag som påminner om mysk, vitpeppar och muskotnöt. De ungjästiga pärontonerna från biomässan i november har hunnit försvinna under halvåret som gått. Smaken är rikt fruktig med en livlig, harmonisk äppelsyra och ett grönt inslag av vattenmelon och gurka. Det visar sig vara supergott till thailändska glasnudlar med räkor, lime och koriander. När kryddigheten i vin och mat möttes, fick vinet en extra skjuts och nådde hela (89) pinnar, ett betyg som står fast efter maten.


2009 Clos des Briords Cuvée Vielles Vignes

Här finns inget av de blommiga dragen från basversionen - istället betydligt mer av mineraler. Vi förnimmer en sval havsbris som tagit vägen via skaldjursdisken, och aromer av vit persika, plus en vag aning av oxidation i gula äppelskal - ungefär som i en chablis premier cru från Chablisienne. Doften avslöjar en högre fruktmognad än i basversionen, men samtidigt presenterad på ett stramare sätt. I munnen måste detta beskrivas som perfekt balanserat. Strukturen är fastare än i basversionen, frukten mognare, och de klockrena syrorna sitter precis mitt i smaken. Avslutningen blir lång, med stenar, hav och en tydlig mineralsälta i eftersmaken. En imponerande vingårdsmuscadet med brett användningsområde, och bevisad kapacitet för lång lagring. (90+)

2009 Les Gras Moutons

I en redan ren kvartett är detta kanske den allra renaste doften. Det första intrycket är dammande kalksten - närmast tavelkrita - med tydliga stråk av lime och vit blommighet. Detta är också jästigast hittills - något som tillsammans med hav, svamp och fårfett ger associationer till autolysen i en ung zero dosage champagne. Syran tävlar med svalkande kalksten i munkänslan, medan melonfrukten är slank och återhållsam, för att släppa fram nästan mineralvattenslika sensationer. Eftersmaken är överraskande lång och intensiv, stenig i slutet. Vinet tycks perfekt avpassat till sushi och ostron. Sistnämnda kombon testade vi både igår och idag med stor framgång. Ännu en stor favorit. (90)




2005 Clos Cormerais Cuvée Vielles Vignes Fûts de Chene

Detta skiljer ut sig från de andra vinerna genom en ekfatslagrad mognad som drar mot arrak, gummi, smör och honungsmelon, med blommighet och fin liten oxidton. En verkligt originell doft som påminner om Moulin Touchais, fast med saltare fläktar från västerhavet. Vinet erbjuder en suverän drickbarhet på egen hand med rensande stenig fräschör och givande melonaromer utan sötma eller den minsta bitterhet från eken. Några kräft- eller hummerskal minglar kvar i eftersmaken. Ett supergott, raffinerat vin som vi vill njuta under samtal på sena kvällen till gruyère eller comté. Även här finns stor potential inför framtiden. (91+)






Gamlingarna sprattlade ganska bra de också. Det var en unik erfarenhet att få prova:

1994 Muscadet Sèvre et Maine sur Lie
1992 Clos des Briords Cuvée Vielles Vignes
1995 Clos Cormerais Cuvée Vielles Vignes Fûts de Chene
1996 Clos Cormerais Cuvée Vielles Vignes Fûts de Chene



Provningens allra bästa vin var nittiotvåan, fantastiskt vitalt för sin ålder! Så vi lägger undan vingårdsvinerna inför framtiden, men dricker dem också redan i höst till skaldjuren. Priserna är satta med kärlek till konsumenten, och inför hösten planeras en blandad sexa i BS med leverans över hela landet. Äntligen!

2009 Foliette Muscadet Sèvre et Maine sur Lie - 100 kr
2009 Pepière Muscadet Sèvre et Maine sur Lie - 110 kr
2009 Pepière Clos des Briords Cuvée Vielles Vignes - 130 kr
2009 Pepière Les Gras Moutons - 130 kr
2005 Pepière Clos Cormerais Cuvée Vielles Vignes Fûts de Chene - 150 kr


ps. Förresten, kolla även in Guy Bossards 2009 Cuvée Boss'Art.

2001 Giuseppe Mascarello Langhe Status

2001 Giuseppe Mascarello Status Langhe DOC är gjort av 70% nebbiolo, 25% barbera och 5% freisa som vuxit i Perno/Monforte och Castiglione Falletto. Musten fick en heltraditionell vinifiering och två års uppfostran i stora botti. Uppsynen är varmröd, med en hel del blå nyanser och en första antydan till tegel i kanten. Vinet är transparent som sig bör, men måttligt klart. När vi speglar oss i glaset möts vi av en härligt ruffig traditionalistnäsa. Ungefär så här kan nog Emils jästa surkörsbär ha doftat! Subtila dragningar mot hallon och jordgubbar kommer till - alltihop presenterat med ett rafflande ackompanjemang av gammeldags volatila noter. Andra saker som är värda att komma ihåg: blommor, tegelsten, hostmedicin och kryddlåda, särskilt muskotnöt.

Smaken är knastertorr, salmiaksalt och ganska tufft syrlig - ändå med en relativt fyllig kropp - i en ärketraditionell stil som lämnar gommen heltigenom rensad. Kvar dröjer medicinalörter, syror och mineraler. I detta vin finns exakt noll procent fjäsk, istället en klart fascinerande drickupplevelse med stark ursprungskänsla - sånt man kallar food for thought. Det är inte ett vin man klunkar i sig, utan varje sipp bjuder rejält motstånd att arbeta med. Perfekt matsällskap! Den här nollettan är relativt ung, fortfarande med åratal av framtid. Men hur spännande detta än är, så stannar poängräknaren på (89) - vilket ändå är exceptionellt bra för en langhe rosso. Traditionalisterna kan!

Carlo Merolli säljer för 195 DKK.

Langhe Nebbiolo: 2008 Fontanafredda vs. 2007 Pio Cesare

Här kommer "nya årgångar av gamla trotjänare"! Aj då, nu lät vi som B-G Kronstam - men i hans värld är förstås trotjänarna lika trofasta år ut och år in, ungefär som på ett fiktivt brittiskt gods. Frågan är hur pålitliga de är i verkligheten? Dessa opportunister som ofta strebrat sig in i ordinarie sortimentet med hjälp av ett fixat ceve eller åtminstone en för upphandlingen vässad cuvée. När väl produkten är inne i sköna goa hyllvärmen på bolaget är allting lugnt och vinerna säljer i evighet amen - med hjälp av glansiga helsidesannonser om "mini-barolo" och "bästa köp". Men det är precis då dessa arbetshästar bör skådas ordentligt i munnen. Förresten, visste ni att Pio Cesares Langhe Nebbiolo är en specialtappning för den svenska marknaden?

2008 Fontanafredda Langhe Nebbiolo DOC har en ljust granatröd färg med blåaktig nyans. Det här är den första nollåtta av nebbiolo vi smakar. Den lätt parfymerade doften bjuder på ungdomlig bärsaft av slånbär och röda körsbär, med inslag av lingon, godisremmar och kolabönor. Några glesa örter kittlar i näsan.

Vinet gör en rätt oansenlig entré i munnen - lättviktig och småtrevligt syrlig med aning av kartighet och små, lätta tanniner. Bärsaftigt med liten kryddighet, fortfarande lite spretigt i presentationen. Efter sväljet samlar smaken ihop sig, biter ifrån med sina lingonsyror och hittar oväntad intensitet och längd. Detta är verkligen inte märkvärdigt, men ändå öppet, rent och gott eftersom det inte ger sig ut för att vara mer än det är. Absolut ingen mini-barolo, alltså. (85)

2007 Pio Cesare Langhe Nebbiolo DOC är lite djupare granatrött, också här med blå nyanser. Nosen är betydligt mer ambitiös - tydligt rökig, med tjära och eneträ ovanpå en hallonsaftig frukt med gräddkolatoner. Direkt mer respektingivande än ettan, med små mineraliska skopor av grus, jord och källare. Efterhand får vi associationer till vintoddy eller sangria med kanelstång, apelsinskal och ingefära. Rätt kul sniff, eftersom det ger såpass många noteringar i blocket.

Tyvärr lever inte smaken upp till förväntningarna. Den är fruktig på ett sätt som är mer varmt än friskt. Vi noterar ektanniner som är kantiga och rejält uttorkande. Samtidigt är vinet uppenbart vattnigt i mitten, för att inte säga platt. När vår köttfärssås ligger på tallriken - själva huvudsyftet med en vardagsnebbiolo - avslöjar sig vinets svagaste sidor. Det möter helt enkelt inte upp med syrorna som en langhe nebbiolo ska göra. Lite sandiga mineraler från grusvägen förmår inte dölja att det här vinet nu har blivit en skäligen enkel historia som inte har någon framtid och som inte försvarar sitt pris. Särskilt inte som det är 25% högre nu än i början. Det blir inga fler flaskor av denna version. (84)

Slutsatsen blir att stordrift-bolaget misslyckas med att förse svenska kunder med intressant och prisvärd nebbiolo. Varför handla från två av de största bjässarna i området när det finns så mycket annat gott hos de mindre? Är detta vad man kallar ett systemfel?


Sämsta årgången hittills?

Fyrverkeri i inomhusmiljö

Så har vi då lyckats synka sommarkalendrarna och få till en middag med familjen Frankofil. Vi när nog lite till mans en längtan att dra korkarna ur bättre buteljer, av den typ man gärna väntar med tills hösten kommer. Den svenska sommaren ställer såklart upp på våra önskemål och byter skrud till gråväder - det kunde inte ha kommit lägligare. Ugnen får bidra med en grillad rostbiff, och kastrullerna med rödvinssås, samt Nils-Emils vispgräddsbadande och gruyère-stinna potatisgratäng - som egentligen borde döpas om till fondue. Simple as that! Men först blir det bubblor, och sen blir det blindbock.

NV Jacques Selosse Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs ser ut som frostad mässing, med en mousse som bildar en fast, pils-liknande skumkrona i ett par av glasen. Trots kall servering bjuds en stor doft med fascinerande mognadsutveckling och komplexitet. Noter av öljäst, mjöliga gula äpplen och blodapelsiner samsas med goda fataromer där vi kan ringa in både pumpernickel och nougat.

Upplevelsen i munnen är ytterst personlig och egensinnig, med en behagligt mjuk mousse, avrundad syra och elegant sherry-oxidation. Den samsas med aromer av vinteräpplen, blodapelsiner och grapefrukt, där vi också hittar en smula bitterhet från det vita i skalen. Bitterheten är precist avvägd för att ge vinet det motstånd som behövs för måltidsbruk. Den sagolikt fylliga munkänslan, de svalkande mineralerna, rikedomen på aromer helt utan restsötma, och intrycket av perfekt mogen frukt i basvinet. Ja, det är sådana minnen man bär med sig ända till nästa mästarmöte med Selosse. (93)

Sista flaskan från degorgeringen okt 2006.

Andra glaset är varmt sammetsrött med svarta nyanser i mitten och tegel i kanten. Det omedelbara doftintrycket är mognande, sötfruktig cabernet från en varmare växtplats som Californien eller möjligtvis Toscanas södra kustområde. Nosen blandar utvecklade cassisnoter med plommon, möter upp med en proffsigt genomförd fatrostning som drar åt kryddlåda och lakrits, och friskar upp det hela med rätt framträdande grönmynta.

I munnen kan vi direkt konstatera att vinet är påtagligt välbalanserat med bra tryck i smaken och lite högre alkohol. Värmen har bidragit med ett drag av vinkokta rotsaker som vi gärna kunde varit utan, annars är det plommonen som dominerar med inslag av fatrostning och surkörsbär. Det blir plustecken för finess, mjuka tanniner och salta mineraler. Genomförandet är proffsigt och vinet lagom moget just nu. Lite väl mainstream till sin personlighet för att verkligen fånga intresset, men omedelbart väldigt gott att dricka. Den första gissningen hamnar i Napa Valley, vilket visar sig inte vara rätt. Nästa går till området mellan Bolgheri och Maremma, medan Spanien aldrig ens kommer upp i diskussionen. (90-91)

2001 Torres Mas La Plana Cabernet Sauvignon DO Penedès

Aha, vad kul! Nyligen gissade vi att 1996 Raimat Vallcorba Reserva var precis det här vinet. Varför gissade vi inte att det här var Vallcorba, kan man undra?



Tredje glaset är medelintensivt blårött, med en lite oklar, beslöjad uppsyn som påminner om proviva skogsbär. Doften är helt underbar, exakt så som man vill att en syrah från norra rhône ska vara. Det är bara att öppna skolboken och bocka av markörerna: violer och svala mörka bär med ett charmerande litet inslag av jordgubbe. Massor av friska örter och barrskog som ger en uppfriskande, nordlig känsla. Nysnidad smörkniv i eneträ, rakt av från träslöjdsalen. Vita och gröna pepparkorn, plus en liten rökt korvsnutt. Köttsafter som rinner ur en rostbiff snarlik den bakom oss på köksbänken. Samt, påpekar K, ett lustigt och lite oväntat inslag av citrus, rentav fanta apelsin!

I munnen kan vi bara bekräfta de goda intrycken. Smaken är slank, sval och syrligt god, med en tydligt mintig fräschör, lätta tanniner och en liten touch av citrus i de perfekt balanserade syrorna. Längden är alldeles utmärkt, men ska man vara kritisk saknas lite intensitet och stoppning i mittsmaken, antagligen på grund av tidig skörd. Annars finns det faktiskt ingenting som röjer att det rör sig om det hetaste året i mannaminne. Vilket i sig är en stor prestation! Följdaktligen går Frankos gissning till 1999, varpå han elegant spikar producenten med hjälp av apelsin och spearmint i doftminnet. (93)

2003 Domaine Jamet Côte-Rôtie

Det här (och nästa vin) valde vi ut för att det är så kul att diskutera den kontroversiella årgången tjugonolltre. Extra kontroversiellt blir det i fallet Jamet där de amerikanska bedömarna skiljde sig åt med tio poäng i sina omdömen. Parkers 86 - eller Molesworths 96? De hårda smällar som Uncle Bob delade ut - "fecal scents" låter inte särskilt gott - har vi svårt att koppla ihop med vad vi smakat ikväll. Möjligen kan den lilla citrustonen vara en indikation på tillsatt syra, men i så fall har man lyckats balansera och integrera den perfekt. Nå, Jamet har inte längre advokaten till sitt försvar, och det kan ju vara bra för priset...



Fjärde glaset är blårött med mycket hög färgintensitet, nästan opakt i mitten. Doften är djup och superrik - den ger ett senskördat intryck - med drag av syltig cassis, likörtoner, blomparfym, asfalt och grillkol. M stör sig ordentligt på ett inslag av smält smör, och det är bara att instämma - inte snyggt! Lite klister hittar vi också, på det vis man ibland kan finna i hårt extraherade viner. På den positiva sidan hittar vi ett inslag av gul persika, så som syrah kan få när den är riktigt solmogen. Med ett par timmar i luften lugnar sig smörigheten - även om rostningen är rätt hård - och vi får kontakt med garrigue, pinjekåda och bränd jord.

I munnen är detta ett mycket rikt vin med sammetslen munkänsla. Lägre syra och högre alkohol infattas i en bred, lång och tung fruktkropp, som väl knappast kan beskrivas som elegant. Svårdrucket är däremot en lämplig beskrivning, att döma av den långsamma takt med vilken vinet går åt. Lite bittra tanniner gör sig bemärkta efter ett tag och drar ned tempot ytterligare. Alla runt bordet gissar att detta vin kommer från Languedoc och har en andel grenache i sig. Av detta kan man dra slutsatsen att växtzonerna flyttar ungefär 30 mil norrut under ett så pass extremt år, och att syrah blir alltför bakt om den får hänga länge i hettan. Men vinet är ännu alltför ungt, och kan nog bli portvinslikt i sin mogna form om tio år eller så. (88-89)

2003 Domaine Albert Belle Hermitage

En resa vi inte kommer att vara med på. Detta var enda flaskan, och tur var väl det. Här var amerikanerna sams om sina 92 pinnar.



Femte glaset har en fantastiskt vacker, ljust brunröd färg med perfekt transparens och tegel i kanten. Det ser ut som en nebbiolo och doften är helt underbar: mentholtandkräm, ljusa tjärtoner, rosor, körsbär, vildhallon och röda vinbär. En ljus, mild kryddighet som av kanel kommer till, och vi känner början till utveckling mot svamp och jordtoner. Allt som allt - en perfekt, svindlande vacker barolo-doft!

Smaken är stram och något uttorkande i helklassisk barolo-stil med härlig intensitet och längd. Syran är markerad på traditionellt vis medan tanninerna är eleganta och frukten något mer framträdande än vad som brukar vara vanligt - ja, här finns några uns modernitet mitt i allt det klassiska på ett sätt som får oss att gissa på Aldo Conterno. Mineraltonerna sjunger i munnen medan faten är gamla och stora och håller sig på mattan, precis som det ska vara. Mognadsbanan är nyligen påbörjad och det måste vara en stor årgång, så vi gissar på 2004 eller 2001, troligen det senare. S rapporterar gåshud över hela kroppen och utnämner vinet till sin älskling. Alla fyller på hela tiden och inom kort är flaskan slut - det bästa betyg ett vin kan få. (94-95)

2001 Massolino Barolo Vigna Rionda Riserva

Bör ha en plats säkrad på årsbästalistan, och tänk sen vad bra detta ska bli när det är moget. Vilken lycka att äga ett par av dessa skönheter!



Sista glaset är ljust varmrött med en transparent, högglansig lyster och nyanser av såväl blått som brunt. Doften öppnar med den typiskt tyska kombinationen av rönnbär och örter. Faten blir märkbara genom sin knäckiga gräddkolaton, även det sehr typisch. Ganska snart berikas frukten med aromer av hallon och vinbär, skinande röda.
Köttsafter och buljong rinner till och ger vinet större djup med en nästan animalisk personlighet. Eteriska viol-övertoner svävar på toppen, med mineraliska inslag av sten och järnfilspån, anis och lakrits.

Vi smakar. Wow, vilken power! Vilken intensitet! Vilket fokus! Vilken längd! Texturen är rysningsframkallande silkeslen. Aromerna domineras av rönnbärsgelé med mineral, kryddor, kola och en nästan châteuneuf-lik värme i svansen. Den som har för sig att det är svalt i Ahr är helt fel ute, det är bitvis betydligt varmare än i Bourgogne och 14% naturlig alkohol är ingen match i de bästa lägena. Snarare handlar kampen om om att behålla syrorna när druvorna når hög mognad. Visst är detta acquired taste, men har man väl lärt sig älska stilen är det perfekt som meditationsvin. (92)

2006 Jean Stodden Spätburgunder Lange Goldkapsel

Alexander Stodden är dyrast i Ahr - en prestigemarkör som avgörs i de årliga VDP-auktionerna, där han senaste nådde den hiskeliga toppnoteringen €113. Liten tillgång och hög efterfrågan gör att toppvinerna är dyrare än de flesta, med 550 hektar totalt i området är det ett fåtal hektar som hamnar i toppcuvéer som denna. Lange Goldkapsel (€69) är ett noggrant urval av de bästa vingårdarna, mest Recher Herrenberg. Höga mustvikter ger naturligt hög alkohol, men det allra bästa vinet från Stodden var i vår smak Alte Reben - ett vin som handlar helt om elegans före kraft.

2006 Cascina Cucco Barolo Cerrati

Äntligen hemma igen, efter drygt fem veckor på bortaplan. Som vi längtat efter lite mer ambitiös matlagning, med de välbekanta såskastrullerna i köket! Vi snor ihop en jordärtskockspuré, en murkelsås, en rödvinsreduktion och lite puy-linser. Några snabbt halstrade medaljonger av oxfilé - sen är middagen klar.

2006 Cascina Cucco Barolo Cerrati ser extremt lovande ut redan när vi betraktar glasen. Ljust brunrött med flera varmare nyanser åt orange, med en lyster och transparens som är enastående. Efter en kortare karaffering njuter vi av de allra mest förtjusande doftslingor, med tydliga noter av konjaksfylld ljus chokladpralin, mandelmassa, cocktailbär, söta hallon, röda vinbär, balsamico, muskot och sandelträ. Ljust blommiga, eteriska övertoner skimrar på toppen. Ett rasande fint sniffarvin!

I munnen blir man inte besviken. Här bjuds en slankt hållen men intensivt rödfruktig smakprofil med inslag av rönnbär. Balansen är utmärkt mellan frisk syra, lite högre alkohol och snygga, givande tanniner i en lättare kropp. De underbara lager-på-lager-aromerna och garvsyrorna minglar kvar i en lång, kryddig avslutning. Det blir ett ruggigt lyckat möte mellan de djupa, gräddiga toffee-noterna i murkelsåsen och vinets eleganta fatkaraktär.

Visst är detta betydligt lättare än nollfyran, men samtidigt ännu mer tillgängligt redan nu. Lustigt hur den här relativt moderna barolon blivit så otroligt mycket mer intressant och ursprungstypisk i sitt uttryck än Rattis Marcenasco från samma år. Ja, detta är utan tvekan pure pleasure on demand, och det är inte långsökt att associera till en lightversion av Aldo Conternos storheter! Här kan vi bara utfärda den starkaste av rekommendationer. (91)

125 DKK i sexpack hos Carlo Merolli, ja vad ska man säga...

Viner på Ornö

En binge opretentiösa viner i skönt sällskap. Klippor, segling, fiske, roddbåt, gårdspump, handdisk, utedass, myggbett - vad mer kan man begära som kontrast till den välkammade timglasplayan i Falsterbo?

Liksom vid tidigare tillfällen vi smakat är 2008 Puech Auger Les Dolomies Montpeyroux faktiskt överraskande bra! Årgångstypiska friska syror spelar med rena, eleganta fruktaromer i en lättare kropp, där positivt gröna toner av vinbärsblad förtjusar varje gång. Finns kvar på SB, vi kan inte låta bli att köpa fler.

Janasses 2009 Côtes-du-Rhone Rosé är fylligare och fruktigare än ett blekrosa från medelhavskusten, men utan att bli eldigt eller tungt. En riktigt god grenache-rosé som fixade extremt lyckat möte med helstekt lax, aioli och ugnsrostade grönsaker.

Den spearmintdoftande (och smakande) 2007 Caspar C. Spätburgunder har väl en bit kvar till försommarens bästa uppvisningar, men vinner stort på att luftas. Rönnbär och mynta kommer i friska fläktar, med en grapefruktbitter twist i den lätt kolatonade smaken. Fyller ut och blir bara bättre i glaset! Och visst satt alla vinerna fint i den karga skärgårdsmiljön, långt från provningsglas och anteckningsblock...



2007 Avalon Napa Valley Cabernet Sauvignon (88)



2007 Deutzerhof Caspar C. Spätburgunder (89-90)



2008 Puech Auger Les Dolomies Coteaux du Languedoc Montpeyroux (88)



2009 Domaine de la Janasse Côtes-du-Rhône Rosé (88)



2009 Cuvée du Vatican Côtes-du-Rhône-Villages (89)