onsdag, augusti 04, 2010

Fyrverkeri i inomhusmiljö


Så har vi då lyckats synka sommarkalendrarna och få till en middag med familjen Frankofil. Vi när nog lite till mans en längtan att dra korkarna ur bättre buteljer, av den typ man gärna väntar med tills hösten kommer. Den svenska sommaren ställer såklart upp på våra önskemål och byter skrud till gråväder - det kunde inte ha kommit lägligare. Ugnen får bidra med en grillad rostbiff, och kastrullerna med rödvinssås, samt Nils-Emils vispgräddsbadande och gruyère-stinna potatisgratäng - som egentligen borde döpas om till fondue. Simple as that! Men först blir det bubblor, och sen blir det blindbock.

NV Jacques Selosse Brut Initiale Grand Cru Blanc de Blancs ser ut som frostad mässing, med en mousse som bildar en fast, pils-liknande skumkrona i ett par av glasen. Trots kall servering bjuds en stor doft med fascinerande mognadsutveckling och komplexitet. Noter av öljäst, mjöliga gula äpplen och blodapelsiner samsas med goda fataromer där vi kan ringa in både pumpernickel och nougat.

Upplevelsen i munnen är ytterst personlig och egensinnig, med en behagligt mjuk mousse, avrundad syra och elegant sherry-oxidation. Den samsas med aromer av vinteräpplen, blodapelsiner och grapefrukt, där vi också hittar en smula bitterhet från det vita i skalen. Bitterheten är precist avvägd för att ge vinet det motstånd som behövs för måltidsbruk. Den sagolikt fylliga munkänslan, de svalkande mineralerna, rikedomen på aromer helt utan restsötma, och intrycket av perfekt mogen frukt i basvinet. Ja, det är sådana minnen man bär med sig ända till nästa mästarmöte med Selosse. (93)

Sista flaskan från degorgeringen okt 2006.

Andra glaset är varmt sammetsrött med svarta nyanser i mitten och tegel i kanten. Det omedelbara doftintrycket är mognande, sötfruktig cabernet från en varmare växtplats som Californien eller möjligtvis Toscanas södra kustområde. Nosen blandar utvecklade cassisnoter med plommon, möter upp med en proffsigt genomförd fatrostning som drar åt kryddlåda och lakrits, och friskar upp det hela med rätt framträdande grönmynta.

I munnen kan vi direkt konstatera att vinet är påtagligt välbalanserat med bra tryck i smaken och lite högre alkohol. Värmen har bidragit med ett drag av vinkokta rotsaker som vi gärna kunde varit utan, annars är det plommonen som dominerar med inslag av fatrostning och surkörsbär. Det blir plustecken för finess, mjuka tanniner och salta mineraler. Genomförandet är proffsigt och vinet lagom moget just nu. Lite väl mainstream till sin personlighet för att verkligen fånga intresset, men omedelbart väldigt gott att dricka. Den första gissningen hamnar i Napa Valley, vilket visar sig inte vara rätt. Nästa går till området mellan Bolgheri och Maremma, medan Spanien aldrig ens kommer upp i diskussionen. (90-91)

2001 Torres Mas La Plana Cabernet Sauvignon DO Penedès

Aha, vad kul! Nyligen gissade vi att 1996 Raimat Vallcorba Reserva var precis det här vinet. Varför gissade vi inte att det här var Vallcorba, kan man undra?



Tredje glaset är medelintensivt blårött, med en lite oklar, beslöjad uppsyn som påminner om proviva skogsbär. Doften är helt underbar, exakt så som man vill att en syrah från norra rhône ska vara. Det är bara att öppna skolboken och bocka av markörerna: violer och svala mörka bär med ett charmerande litet inslag av jordgubbe. Massor av friska örter och barrskog som ger en uppfriskande, nordlig känsla. Nysnidad smörkniv i eneträ, rakt av från träslöjdsalen. Vita och gröna pepparkorn, plus en liten rökt korvsnutt. Köttsafter som rinner ur en rostbiff snarlik den bakom oss på köksbänken. Samt, påpekar K, ett lustigt och lite oväntat inslag av citrus, rentav fanta apelsin!

I munnen kan vi bara bekräfta de goda intrycken. Smaken är slank, sval och syrligt god, med en tydligt mintig fräschör, lätta tanniner och en liten touch av citrus i de perfekt balanserade syrorna. Längden är alldeles utmärkt, men ska man vara kritisk saknas lite intensitet och stoppning i mittsmaken, antagligen på grund av tidig skörd. Annars finns det faktiskt ingenting som röjer att det rör sig om det hetaste året i mannaminne. Vilket i sig är en stor prestation! Följdaktligen går Frankos gissning till 1999, varpå han elegant spikar producenten med hjälp av apelsin och spearmint i doftminnet. (93)

2003 Domaine Jamet Côte-Rôtie

Det här (och nästa vin) valde vi ut för att det är så kul att diskutera den kontroversiella årgången tjugonolltre. Extra kontroversiellt blir det i fallet Jamet där de amerikanska bedömarna skiljde sig åt med tio poäng i sina omdömen. Parkers 86 - eller Molesworths 96? De hårda smällar som Uncle Bob delade ut - "fecal scents" låter inte särskilt gott - har vi svårt att koppla ihop med vad vi smakat ikväll. Möjligen kan den lilla citrustonen vara en indikation på tillsatt syra, men i så fall har man lyckats balansera och integrera den perfekt. Nå, Jamet har inte längre advokaten till sitt försvar, och det kan ju vara bra för priset...



Fjärde glaset är blårött med mycket hög färgintensitet, nästan opakt i mitten. Doften är djup och superrik - den ger ett senskördat intryck - med drag av syltig cassis, likörtoner, blomparfym, asfalt och grillkol. M stör sig ordentligt på ett inslag av smält smör, och det är bara att instämma - inte snyggt! Lite klister hittar vi också, på det vis man ibland kan finna i hårt extraherade viner. På den positiva sidan hittar vi ett inslag av gul persika, så som syrah kan få när den är riktigt solmogen. Med ett par timmar i luften lugnar sig smörigheten - även om rostningen är rätt hård - och vi får kontakt med garrigue, pinjekåda och bränd jord.

I munnen är detta ett mycket rikt vin med sammetslen munkänsla. Lägre syra och högre alkohol infattas i en bred, lång och tung fruktkropp, som väl knappast kan beskrivas som elegant. Svårdrucket är däremot en lämplig beskrivning, att döma av den långsamma takt med vilken vinet går åt. Lite bittra tanniner gör sig bemärkta efter ett tag och drar ned tempot ytterligare. Alla runt bordet gissar att detta vin kommer från Languedoc och har en andel grenache i sig. Av detta kan man dra slutsatsen att växtzonerna flyttar ungefär 30 mil norrut under ett så pass extremt år, och att syrah blir alltför bakt om den får hänga länge i hettan. Men vinet är ännu alltför ungt, och kan nog bli portvinslikt i sin mogna form om tio år eller så. (88-89)

2003 Domaine Albert Belle Hermitage

En resa vi inte kommer att vara med på. Detta var enda flaskan, och tur var väl det. Här var amerikanerna sams om sina 92 pinnar.



Femte glaset har en fantastiskt vacker, ljust brunröd färg med perfekt transparens och tegel i kanten. Det ser ut som en nebbiolo och doften är helt underbar: mentholtandkräm, ljusa tjärtoner, rosor, körsbär, vildhallon och röda vinbär. En ljus, mild kryddighet som av kanel kommer till, och vi känner början till utveckling mot svamp och jordtoner. Allt som allt - en perfekt, svindlande vacker barolo-doft!

Smaken är stram och något uttorkande i helklassisk barolo-stil med härlig intensitet och längd. Syran är markerad på traditionellt vis medan tanninerna är eleganta och frukten något mer framträdande än vad som brukar vara vanligt - ja, här finns några uns modernitet mitt i allt det klassiska på ett sätt som får oss att gissa på Aldo Conterno. Mineraltonerna sjunger i munnen medan faten är gamla och stora och håller sig på mattan, precis som det ska vara. Mognadsbanan är nyligen påbörjad och det måste vara en stor årgång, så vi gissar på 2004 eller 2001, troligen det senare. S rapporterar gåshud över hela kroppen och utnämner vinet till sin älskling. Alla fyller på hela tiden och inom kort är flaskan slut - det bästa betyg ett vin kan få. (94-95)

2001 Massolino Barolo Vigna Rionda Riserva

Bör ha en plats säkrad på årsbästalistan, och tänk sen vad bra detta ska bli när det är moget. Vilken lycka att äga ett par av dessa skönheter!



Sista glaset är ljust varmrött med en transparent, högglansig lyster och nyanser av såväl blått som brunt. Doften öppnar med den typiskt tyska kombinationen av rönnbär och örter. Faten blir märkbara genom sin knäckiga gräddkolaton, även det sehr typisch. Ganska snart berikas frukten med aromer av hallon och vinbär, skinande röda.
Köttsafter och buljong rinner till och ger vinet större djup med en nästan animalisk personlighet. Eteriska viol-övertoner svävar på toppen, med mineraliska inslag av sten och järnfilspån, anis och lakrits.

Vi smakar. Wow, vilken power! Vilken intensitet! Vilket fokus! Vilken längd! Texturen är rysningsframkallande silkeslen. Aromerna domineras av rönnbärsgelé med mineral, kryddor, kola och en nästan châteuneuf-lik värme i svansen. Den som har för sig att det är svalt i Ahr är helt fel ute, det är bitvis betydligt varmare än i Bourgogne och 14% naturlig alkohol är ingen match i de bästa lägena. Snarare handlar kampen om om att behålla syrorna när druvorna når hög mognad. Visst är detta acquired taste, men har man väl lärt sig älska stilen är det perfekt som meditationsvin. (92)

2006 Jean Stodden Spätburgunder Lange Goldkapsel

Alexander Stodden är dyrast i Ahr - en prestigemarkör som avgörs i de årliga VDP-auktionerna, där han senaste nådde den hiskeliga toppnoteringen €113. Liten tillgång och hög efterfrågan gör att toppvinerna är dyrare än de flesta, med 550 hektar totalt i området är det ett fåtal hektar som hamnar i toppcuvéer som denna. Lange Goldkapsel (€69) är ett noggrant urval av de bästa vingårdarna, mest Recher Herrenberg. Höga mustvikter ger naturligt hög alkohol, men det allra bästa vinet från Stodden var i vår smak Alte Reben - ett vin som handlar helt om elegans före kraft.

3 kommentarer:

Tomas sa...

Nu blir jag avundsjuk! Jag fick inte ändan ur och lade beslag på en Vigna Rionda 2001 när det begav sig. Har dock ett par Parafada 2001 som ligger till sig. Lite modernare stil vad jag förstår. Har ni provat?

Finare Vinare sa...

Jo vi har provat Parafada i flera årgångar och har nollettan i källaren. 2005 Parafada var utan tvekan uppseendeväckande bra hos Munskänkarna förra året!

http://vinare.blogspot.com/2009/09/munskankarna-provar-piemonte-2005.html

Tomas sa...

Jag gillar Massolino. Jag drack en 2006 Dolcetto d'Alba. Ett mycket seriöst vin. Tätt med struktur. Pga en felleverans fick jag även smaka 2004 av samma vin. Mina förväntningar var låga på grund av åldern men det visade inga ålderskämpor. Fin frukt med trevlig mognad. Deras Langhe Chardonnay är också fin, ekad javisst, men med stil.