Château Fuissé är en gammal favorit sedan våra besök i södra bourgogne. Ibland har en del viner varit lite åt det yviga, oxiderade hållet, men vingårdscuvéerna ofta är verkligt eleganta doningar.
Les Brûlés heter Antoine Vincents sydvända monopolvingård i byn Fuissé, med 45-åriga stockar i en jordmån av lera och kalksten. Såväl jäsning som ett års uppfostran ägde rum i nya ekfat. Vi karafferar i förväg för att låta vinet öppna upp och hitta sin rätta temperatur, runt 12 grader.
2007 Château Fuissé "Les Brûlés" Pouilly-Fuissé AOC är ljust guldgult med grönt skimmer. En dekadent slinkig, snudd på trögflytande uppenbarelse i mature-kupan.
Inledningsvis får vi en återhållsam, mycket elegant nos med subtila noter av frisk men fet citrus, ett litet riv av lemon zest, en försiktig smörighet - lemon curd om man så vill - samt vaniljstång, örter och kalkgrus. Kanske en liten aning av fatoxidation, också den helt subtil (det är förstås S som påpekar den). Efter hand öppnar doften upp mot tydligare ljusa aromer av vit persika och inlagda vaniljpäron, samt lätt rostade, kryddiga drag med lite hudkräm. En riktigt snygg show på det hela taget!
I munnen kan vi njuta av en lent viskös textur med snudd på fetma. Syran är mjuk men frisk, medan aromatiken förenar de finaste av vita persikor och vaniljpäron i mittsmaken och framöver. En bestämd mineralkänsla noteras bak i gommen, samt en extremt välavvägd lätturbo driven av tydlig krydda, men utan eldighet. Eftersmaken blir riktigt lång och lustfylld, och vinet hänger med hela vägen upp till rumstemperatur utan att tappa balansen. Faten jobbar bra, utan att ta över. Elegans och harmoni!
Vi finner oss samtala en bra stund om det här vinet. Det erbjuder en fascinerande taktil upplevelse i munnen - trots snudd på fetma är vinet ändå läskande mineraliskt, och trots fylligheten närmast viktlöst. Man kan jämföra med ett silkigt, elegant rött. I stora kupor är det ett apcoolt, superintressant vin att sippa på - bland de bästa chardonnayer vi smakat i år. (92-93)
Vi prövar att dricka till årets första smörstekta kantareller på rostad levain. Sedan till en dutt av gårdagens kanterellrisotto. Sedan till renskav i ljus gräddsås med lök och kantareller. Klockrena matchningar alla tre, och inga som helst problem med att stå upp till den ljusa, milda kötträtten. Go Maconnais!
ps. Johan Lidby importerar, tycks vara slut vid det här laget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar