Mästarmöte 2007: Barral Faugères vs. Lacroix-Vanel Fine Amor

Ikväll: två vinodlare som vi har träffat flera gånger, två av våra absoluta favoriter. Aldrig någonsin har vi haft deras viner på bordet samtidigt. Det känns smått upphetsande - och samtidigt lätt sadistiskt - att tussa ihop dem. De borde egentligen få skina på egna premisser - men inte just ikväll, för nu måste någon av dem vinna. Grenarna är 1) provning på egen hand och 2) matsällskap till risotto och stora kalvkotletter klädda i fettkappa. Slagträn som sifferbetyg kan komma att användas.

Som den rebell han är öppnar Didier Barral pang på med sin 2007 Faugères Tradition. Färgen är mörk oxblod med lila kant.
Doften ur karaffen får oss att frusta av njutning: svartpepparkvarn och knallpulver, blodapelsiner och blå syrener, järn och mörka köttsafter, massor av salmiak och några valnötter. I glaset är doften alldeles ren med sötfruktiga drag som berättar om hög mognadsgrad. Dessutom garvat läder, blodig biff, svartpeppar och sötsalt lakrits. Inom en timme växer den söta nollsju-frukten och formligen hoppar ur glaset med ännu mer av blodapelsiner.

Jean-Pierre Vanel är lite mer reserverad och eftertänksam, han tar det piano i alla lägen. Den purpurfärgade 2007 Fine Amor vänder sig försiktigt i karaffen och avtäcker lavendeldoftande garrigue över mogna hallon, fikon, muscovado, köttsafter, sten och salmiak. Även här får vi en mycket mogen frukt med drag av både hallon, björnbär och blåbär. Dessutom finns inslag av cassis, kulspetsbläck, tobak och choklad som vi inte hittar i ettan. Doften har en härlig fräschör och elegans, den är inte alls lika animalisk förutom en diskret pust av lagård. Visst finns flera gemensamma nämnare - ändå är vinerna helt olika till sin personlighet. Första glaset innehåller noll procent syrah, men ger ändå flest associationer åt det hållet.

2007 Domaine Leon Barral Faugères Tradition är rejält tätt och intensivt i munnen. Wow-känslan är odiskutabel när högar av svartpeppar förenar sig med stadigt friska syror och snyggt sveper igenom en harmoniskt len och välmatat sötfruktig mittsmak, för att formligen explodera ut i en superlång ringande avslutning som fortsätter ända ner i strupen och magen. Onekligen ingår alkohol i detta vin: 13% säger etiketten, men femton ligger säkert närmare sanningen - och den saken kan man lugnt fundera över i ett par minuter alltmedan sötlakrits, kryddor och mineraler dansar ringdans på tungan. Rebelliskt krut och rackarns gott!

2007 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor är inte riktigt lika tätt, men mer präglat av tanniner och en örtbitter kärvhet som lovar riktigt gott inför kvällens måltid. Syrorna är friska, men smaken ringer inte på samma galet intensiva sätt. Här finns mindre av sötma, istället liten bläckighet som saknas i ettan, och en svalkande stenig mineralkänsla.  Det mesta händer i mittsmaken, medan slutet är lite kortare. Fine Amor har en mer läskande personlighet utan alkoholvärme, pepprigheten är inte alls lika framträdande. 14% säger etiketten, och det verkar stämma rätt bra. Överraskande svalt för året uppvisar vinet en elegans och balans som tycks vara perfekt ämnad för matbordet.

Och inte oväntat är det Fine Amor som inordnar sig bäst med maten. Det är den karaffen vi spontant vänder oss till för påfyllning (91). Men på egen hand är det utan tvekan Barrals Faugères som är häftigast. Mötet åskådliggör motsatsförhållandet mellan provning och måltid. Ska vi prata siffror är det sistnämnda vin som vinner fighten - kraft och längd brukar göra det (92). Båda vinerna är fortfarande i en ungdomlig fas med goda framtidsutsikter.

Mer om Barral och hans nollsjua här. Mer om Vanel och hans nollsjua här.