Efter några halvhyfsade år med supertoscanaren Concerto i mitten/slutet av nittiotalet var Castello di Fonterutoli hot shit när 97orna släpptes på systemet i september 2000. Vi tyckte att de var maffiga, fruktiga, urläckra. Vi köpte lådvis eftersom vi redan jagat Siepi-flaskor med ansenlig energi, såväl i Toscana som i Köpenhamn. De var som skattfynd när vi lyckades hitta dem.
Snabbspolning tio år framåt i tiden. Torsdag kväll och en välskräddad Francesco Mazzei är på besök i Stockholm. För oss känns det som bokslut över ett decennium i ekkostym. Vi får höra om källaren som är den värsta och mest påkostade i hela Toscana, och om hur man ser fram emot att optimera arbetet med de nya barriquerna. Gäsp. Tankarna far iväg till Mazzeis logotyp där man ståtar med året 1435. Under 550 år klarade man sig alltså utan kafferostade franska ekfat! Sedan var det dags för markisen att överge Toscanas traditioner för marknads-anpassning, internationell prestige och pengar.
Vi får prova hela Mazzeis utbud - och det mesta är tyvärr ekat i överkant. Antingen blir det knas redan i nosen - och smaken kan bara bekräfta fruktens nederlag mot faten (2006 Ser Lapo). Eller så doftar det förföriskt av mintchoklad och espresso - men den kantiga strävheten kommer från trä och inte från druvskal (2006 Castello di Fonterutoli). Ett vin fixar den generösa ekbehandlingen fullt ut - Siepi.
2007 Castello di Fonterutoli "Siepi" Toscana IGT är - efter en timme i luften - fortfarande knutet i doften med dominanta fat som stänger in frukten. Medan vi väntar, studerar vi nyanserna i rostningen som bjuder på balsamiska drag, orientkryddor, sandelträ, hudkräm och vanilj. Och ungefär samtidigt som kafferostningen blir uppenbar öppnar sig den mörka fina merlotfrukten med toner av korint.
Efter tre-fyra timmar har vi en generös mörk merlotfrukt i doften med lite kulspetsbläck och fint nertonade accenter av kaffe, mörk choklad och rostat bröd/upphettat trä. Några söta doftslingor av hallon och röda körsbär frigör sig från det mörkare djupet. Tydligare avtryck av terroir i form av sten, jord, ört eller blomma är det dock svårt att hitta.
Såväl omedelbart som med tre timmars luft gör vinet en extremt välbalanserad och harmonisk entré i munnen. Syrorna är friska men inlindade, tanninerna som spunna av kinesiska silkesmaskar. Frukten är ljuvligt ren och vinet känns inte alltför extraherat. Faten är skickligt invävda i fruktens täta sammet, och den lilla ekbeskan är enbart positiv. Aromer av choklad (typ 70% kakao) och mint kompletterar bilden av lyxig pralin. De olika faserna i smaken avlöser varandra på ett helt sömlöst sätt. Det är gott och sensuellt.
Nollsju är en riktigt lyckad årgång av Siepi, och som vanligt med det här vinet pratar vi elegans före kraft. Men priset (minst 720 kr, det är inte satt än) har blivit barockt på senare år och motsvaras inte av ett betyg i 95plus-klassen, som fallet är med närmaste konkurrenten Ornellaia. Vi är numera i stort sett botade från etikettsdrickande av det här slaget och kan utan problem avstå från tillrättalagda lyxprodukter som Siepi. Nuförtiden är det annat som lockar.
ps. Från magnumflaska, öppnad och upphälld i glas 17.45. Första smakprov runt 19.30. Test av sista kvarvarande slatten 22.00.
12 kommentarer:
Hej, jag heter T och jag leder motståndsrörelsen mot rostade fat. :-)
Jag hade för mig att jag köpte någon flaska Siepi och la undan för under 600 kr av 2006, men mitt minne kan svika mig? Sedan dess har ju EUR inte rosat marknaden, så varför denna prisökning?
Markisen har (haft) siktet inställt på den amerikanska marknaden. Där uppskattas fortfarande aromer av rostad ek. Men min gissnig är att även markisen kommer att söka sig tillbaka till rötterna. En titt på deras hemsida ger vid handen att de minskar på andelen ny ek i både Fonterutoli och Castello di Fonterutoli. Inte mycket men trenden är tydlig.De har även ambitionen att öka andelen Sangiovese i sina viner, enligt deras egan utsagor.
Men bara framtiden kan utvisa hur deras viner kommer att se ut framöver. Trenden i Chianti verkar vara att minska andelen ny ek. Det är alltid svårt att stå emot en pågående trend. Frågan är för vilken marknad de producerar sina viner?
Men i nuläget är många av deras viner, som ni uppger, för ekade. Som framför allt ger sig till känna när de har några år på nacken, men ännu inte mognat ut.
P.S ni har rätt angående Seipi 2007! Bra, men en prislapp som är något i överkant.
Ulrik - det började som en lätt släng av ekallergi, och med rätt triggers slår den ut i ren querkofobi.
Äsch, det är bara irriterande när man vet hur gott och transparent vin kan vara helt utan ek eller med äldre/större fat...
Mikael - anpassningen till amerikanerna har gjort mycket skada i Chianti och Montalcino, hoppas att de lyckas reparera det. USA kan få Bolgheri som koloni, där finns ändå inga traditioner att ta vara på...
Gissningsvis handlar priset mycket om positionering på marknaden. Premiumkänslan du vet.
Av alla Mazzeis viner är Fonterutoli CC mest respektfull mot sangiovesedruvan. Nu var den dessutom lättare att känna igen än på 3b-provet.
Riktigt god och ganska typisk på sitt sätt, fast vi hade bestämt oss för att tycka motsatsen efter fadäsen att inte spika den ;-)
Japp, håller med om er syn på geopolitik!
Tycker ändå du är förvånansvärt mild i ditt omdöme. Du valde ju ekkostym när du kunde sagt ekfrack!
Addio Mazzei! Ciao Monsanto!
(Men Ornellaia 2007 var jävligt god ...)
Jodå, ekfrack är ett ord som varit aktuellt flera gånger när Castello di Fonterutoli passerat sin yngsta fruktiga fas, och det var snubblande nära att det stod så istället.
Visst, Ornellaia är lite mer oemotståndlig än Siepi. Det är någonting med cigarrtobaken i det vinet...
Det här nyutvecklade ekhatet är intressant. Innebär det även att "S" inte kommer att referera till Domaine Singla-snubben som hunk i framtiden?
appropå usas inflytande på italienska viner; varför är italiensk pinot grigio standard på amerikanska restauranger? Det finns ju knappt en flaska på t.ex. sb.
Gustaf
Vill minnas att det var Franko som redan för ganska länge sedan föreslog, typ, att behålla druvmaterialet i C d Fonterutoli, men i övrigt behandla vinet som Fonterutoli CC = mindre tid på ek och sannolikt också rätt mycket mildare rostning.
I second that.
Det oaktat att jag bara häromveckan klippte en C d F 2004 som var riktigt, riktigt god och helt julmustbefriad. Något märkligt med tanke på att den jag drack för något år sedan väckte min inre tomte till fullt liv.
Ursäkta OT men kanske inte ändå.
Jag sitter här och smuttar på Fine Amor 08. Jag saknar inte eken kan jag säga. :-)
Gillar nästan den här mer än 07an men det beror nog på att jag är inne i en period med preferens för lite lättare viner. Slankt, mineraligt och läskande. Det är ju så jag vill ha det. Undrar just när längtan efter blodtjocka, superextraherade, ekiga och alkoholstarka viner ska komma tillbaka, så att mycket det som finns i källaren kommer att kännas lockande.
Jag måste maila Nik!
/Janne
ps
A var inte riktigt lika övertygad. Hon tycker att det är för mycket salmiak.
"Vad är det för fel med Bourgogne eller Barolo?"
Inget svarar J, men man får ganska mycket mer för pengen i Languedoc än i La Morra.
Jag är på det filosofiska humöret ikväll, efter att Vieux Donjon -08, Melanie -05, och Fine Amor -06 har förverkats (inte helt själv, lugn!).
När, mer exakt, övergår vanligt hederligt inmundigande till etikettsdrickande?
:)
Skicka en kommentar