Till påskkycklingarna väljer vi ut två mognande rhôneviner som vi redan druckit vid ett flertal tillfällen - fast aldrig tidigare bredvid varandra. 1998 gav i norra rhônedalen medelfylliga, svala, eleganta viner med en hög, matvänlig (garv)syra som borde passa som handsken till grillad kyckling. Vi har tyckt att de här vinerna varit tillräckligt mogna i ett par år nu.
1998 Côte-Rôtie Brune et Blonde är fortfarande ganska blårött i glaset. Denna flaska presenterar en utåtriktad, parfymerad, nästan framfusig doft med dominanta, skolbokstypiska syrahdrag: viol, björnbär, rök och tjärpastill. Vi noterar alla en sval barrskogskaraktär med ett litet inslag av kåda. Bland mineraltonerna är det framförallt järnet som står ut. En fårfettig, animalisk känsla svävar över alltihop - och en fin utveckling mot tång, svamp och undervegetation. I munnen får vi en slank helhetsupplevelse med små men relativt tuffa tanniner, en örtig, skogig svalka och goda, läskande syror. Ekfaten märks rätt tydligt i den medelfylliga kroppen, och de söta, parfymerade aromerna blir kanske lite väl uppenbara - vi minns det här vinet som mer komplext och sammansatt. Alltså en liten besvikelse, den här gången.
1998 Hermitage Monier de la Sizeranne ser betydligt mer moget ut - en djupare färg med begynnade bruna nyanser. Först rätt återhållsam, rullas den karaktärsfulla, dova doften upp efterhand med fet lakritsrot, mörka tjärtoner, örter och ett inslag av lim och terpentin som nog kommer från faten (där hälften var nya). Ljusa stråk av röda vinbär mitt i allt det mörka vinner gillande från flera håll. En pust av svartpeppar, jord och krossad sten ger en skön känsla av terroir - och tomatpuré, torv och tång blir härliga uttryck för mognad. Som helhetsupplevelse är det en djup, avrundad, mycket angenäm och intressant doft. Smaken ställer omedelbart skåpet i konkurrensen: större, fetare och längre än medtävlaren. Här finns substantiella, tuggbara tanniner, stadig mogen frukt och en helt torr, elegant, nästan mineralsalt avslutning.
Vi fick alltså en solklar vinnare ikväll. Kanske inte så konstigt med ett uttag på endast 15 hl/ha. Jämfört med andra nittioåttor vi druckit på senare tid var väl Sizeranne i ungefär samma klass som Jamets 1998 Côte-Rôtie och 1998 La Chapelle.
1998 Côte-Rôtie Brune et Blonde (E. Guigal)
1998 Hermitage Monier de la Sizeranne (M. Chapoutier)
7 kommentarer:
Som alltid en fröjd att läsa era inlägg. Eftersom jag plockat på mig några 05:or av Sizeranne är jag nyfiken på er bedömning när dom kan vara färdiga att dricka?
Thanks, Mr J. Vi har inte testat nollfemman, men det verkar vara en årgång för folk med tålamod. Tidigast 2015 är vår gissning...
Lysande kyckling, slank burgundisk profil på båda vinerna, och Sizeranne ett strå vassare - det var väl ungefär vad jag hann notera innan kräkningarna började och vi fick åka hem... Vi får göra ett nytt försök. Ni verkar åtminstone må bra nog för en Plince?
Med ett dygns inkubationstid så vi kan nog blåsa faran över nu. Stackars liten "vill ha frisk luft" och "vill åka hem" var allt vi hörde...
Inget mot min besvikelse när jag provade samma Guigal-flaska. Vinet var korkat. Hoppas övriga flaskor av samma vin är bra.
Precis som i julas hos oss! Men misströsta inte, i den här lådan har vi bara stött på en korkad flaska. Och nu har vi bara en kvar...
Tack. Jag tror jag har 3-5 flaskor kvar.
Skicka en kommentar