Ikväll ett möte som ser ut som en variant av David och Goliat. I ena ringhörnan en av de stora imperialisterna i södra Frankrike, i den andra en charmig bondgrabb med sju hektar i södra rhônes enda "grand cru". Gamle rugbystjärnan Bertrand for till Roussillon och tog hjälp av fristående vinbönder i Tautavel. Odlarna levererade sina mest utsökta grenachedruvor från de äldsta stockarna, och Gerard Bertrand mackade sedan på med sina dyra ekfat. Julien Barrot travade bara upp till vingården Terres Blanches, ett par stenkast från föräldrarnas villa. Hans idé är att blanda lika delar druvor från 100-åriga grenache och 30-åriga syrah. De förstnämnda fick mogna på stort foudre och de senare på delvis nya små fat. Det är två moderna viner som gör upp i kväll. Redan procentangivelsen på etiketten ger en vink om att David har bly i handskarna.
2005 Tautavel Hommage aux Vignerons doftar gott av raffinerad fatrostning. Mörk choklad, mandelmassa, plommon, alkohol - det samlade intrycket är faktiskt Anthon Berg's Blomme i Madeira. Förföriskt, men så mycket terroirkänsla hittar vi inte hur vi än letar. I munnen får vi en nedsmält version av den danska chokladpralinen, med rikligt tillägg av lakrits. Och så en tät, proffsig powerfrukt i transatlantisk succéstil, med bra drag i den kryddiga avslutningen. Smaken känns varmare än sina angivna 13,5% - men så är det ju grenache.
2006 Fiancée Châteauneuf-du-Pape är först lite knutet på nosen men öppnar med precis de örter och den krossade sten vi saknade i föregående glas. Snart fylls det på med feta kirschtoner, mörka likörkörsbär, fikon, choklad och garvat läder. I munnen får vi en rejält skön smocka: mer alkohol, bättre syror, bättre stringens, bättre motstånd och bättre längd. Intensivt pepprig frukt, örtbitterhet och mörkt chokladiga tanniner. Allt serveras i extraherad, klart modern stil, men inte utan ursprungskänsla.
Till vår steak minute med bea och frites är det Julien Barrot som tar hem segern på ren kraft, vinet går igenom perfekt till maten. Vi är dock inte alls lika imponerade som av 2005 Fiancée, och hälften syrah ger en lite mörk och bullrig helhet. På egen hand så intensivt att det nästan tar emot att dricka, ost behövs för att runda av intrycken. Tautavel Hommage är mer behagligt avstämt, och är med sin sammetsmjuka, täta munkänsla mer lämpat att dricka utan tilltugg. Vi saknar dock den perfekta balansen mellan ursprung och modernitet som fanns i 2005 L'Hospitalitas.
ps. Dag två framstår 2006 Fiancée som än mer spritigt och bråkigt, med Fernet Branca i både doft och smak. Örtbittert, extraherat och svårt att ta till sig. Tråkigt att behöva säga det, men det är första gången vi inte får mersmak av La Barroche.
2005 Côtes du Roussillon Villages-Tautavel Hommage aux Vignerons (Gerard Bertrand)
2006 Fiancée Châteauneuf-du-Pape (Julien Barrot, Domaine La Barroche)
2 kommentarer:
Ja - visst funkade Tautavel Hommage fint att fortsätta med efter maten? Av era intryck att läsa så tror jag att undertecknad blev något mer imponerad av tappningen än ni blev. Men så är mina fåtagliga flaskor L'Hospitalitas oxå ännu orörda. Och bara insikten att det (eventuellt) kan bli bättre är värd att leva med ett tag, antar jag.
Ikväll blir det Pio´s Fides till Späckad Brösarpskyckling (den kyckling jag inte lämnat till glasåtervinningen) och Risoni. Men först ut och hoppa i vattenpölar med ungarna.
/Martin
Du hade ju lagt upp ribban ordentligt! Ett mycket gott vin absolut, men kanske aningen anonymt. Håll i hatten när du öppnar L'Hospitalitas...
Låt höra vad du tyckte om Fides! Ha det fint med kidsen...
Skicka en kommentar