Magnusson fyller tre

Kära nån, vilken generositet! Johan Magnussons etablissemang för vinlagring har kommit upp i trotsåldern och firar detta genom en anspråkslös lunch som tar andan ur samtliga gäster. Vi är också här för att lära oss något, närmare bestämt om vita bordeauxviner av årgång 1983. Ett unikt tillfälle till nya kunskaper får man säga.

1. Ganska rik doft med mandel, halm och gula äpplen, lätt bokna. Antydan till honung och bivax. Stram, något uttorkad frukt med boket avslut. Relativt elegant vin som tappar i glaset. På väg utför.

1983 Château Bouscaut Blanc (=)

2. Framträdande mineraltoner med våt sten, ylle, mandel, lätta inslag av persika och en smula botrytis. Kanske något för oxiderad? Torr, stram smak med bra syra. Aning av flackhet och beska i mittsmaken, för övrigt mycket behaglig och klart bättre än ettan. Lång eftersmak. Elegant och helt moget.

1983 Château Couhins-Lurton Blanc (+)

3. Mandelmassa och flintrökiga/lätt animaliska mineraltoner, rik frukt med lite sötma, tydliga fat med rök och krydda. Mjuk entré, elegant och relativt lätt mittsmak, bra struktur och rejäl längd med ringande syra. Underbart vin med potential för lagring.

1983 Château Malartic-Lagravière Blanc (++)

4. Oxidgul färg. Utvecklad oxidationston med bokna äpplen och honung. Stor, övermogen smak med tydligt trötta drag och stumt, boket slut. Kork i dåligt skick, vinet bör vara bättre.

1983 Château Carbonnieux Blanc (-)

5. Ovanligt ljus färg. Daggfrisk, klockren, något grön doft med typiska sauvignondrag. Druvren, ungdomlig smak med stor spänst och längd. Helt otroligt, ger intryck av att vara högst tio år gammalt. Ett av de tre bästa. Potential för längre lagring.

1983 Pavillon Blanc du Château Margaux (++)

6. Mineralisk doft med småkakor, yllevantar och våta stenar. Något unkna, vegetala sauvignontoner samt krusbär och mogna citrusfrukter. Dessutom kvittenäpple och bivax snarlikt en Vouvray/Savennières, en trolig gissning om det varit helblint. Utmärkt fräschör, intensitet och längd. Elegant och ungdomligt vin med potential för lagring.

1983 Château Smith Haut Lafitte Blanc (+)

7. Välbalanserad, först återhållsam doft med läckra drag av saffran och mandelmassa över ren gul frukt. Doften blir yppigare med luft. Fyllig, avrundad smak med rik frukt, fatjäst gräddighet och musselskaliga mineraler. Saknar kanske lite syra, men är väldigt givande och gott. Helt moget, dricks bäst nu.

1983 Château du Fieuzal Blanc (+)

8. Moget fruktig doft med exotiska inslag, lakrits och nötter, dessutom tydligt volatila toner som ger ett rejält lyft på nästan piemontesiskt vis. Rik, perfekt balanserad smak med alla parametrar på plats. Skitläckert vin med god potential för lagring.

1983 Château Haut-Brion Blanc (++)

9. Milt oxidativ doft med gula äpplen, mandelmassa, gråpäron och fläderblom. Riktigt bra smak med ungdomlig frächör och något avrundade, superfina syror. En av favoriterna till maten.

1983 Domaine de Chevalier Blanc (+)

10. Utvecklad doft, extremt komplex och elegant, svårt att hitta orden: knäck, kola, anklever, skoputslåda och andra mognadstoner man förknippar med såväl vit bourgogne som riesling. Viss fetma i frukten med toner av melon. Rejäla syror, perfekt ämnade att skära genom fläsksida. Fascinerande upplevelse och dessutom ett grymt grisvin!

1983 Château Laville Haut-Brion Blanc (++)


Meny:



Hummersoppa med löjromskanapé
1985 Lur-Saluces "Y" d'Yquem

Confiterad fläsksida med selleripuré och sparris

1986 Château Smith Haut Lafitte Blanc



Brie Savarin
1961 Château La Louvière Blanc




En Johan med stort hjärta.


ps. Maten lagades med den äran av Restaurang GQ.

1997 Mas des Chimères

S har haft en tuff vecka och efterlyser något så enkelt som lycka och tillfredsställelse. Förutom till lammkotletter går tankarna spontant till Guilhem Dardé och hans ursköna languedocblandning av syrah och grenache plus en mindre andel mourvèdre och carignan. Flaskmognad gör det hela mer spännande, men knappast till vild chansning eftersom 97an är bland de bästa av äldre årgångar vi provat härifrån.

Efter en vända i karaffen har 1997 Mas des Chimères AOC Coteaux du Languedocen vidöppen doft som känns väldigt pigg och yster för sin ålder. Först ut får vi en pust av stall och spillning som dock snabbt vädras bort, och därefter radar de fina doftnoterna upp sig utan prut. Järn, läder, garrigue-örter, svart oliv, muscovado, lakrits och halloncoulis, gott om bittermandel och mogna varma fattoner med en anstrykning av traditionell toscanare.

I munnen serveras ett vänligt och välbalanserat vin med precis lagom mycket frukt kvar. Det finns fortfarande en känsla av livlighet, med frisk syra och trevligt bett av garrigue-örter och mineral. Drickupplevelsen är behagfullt harmonisk med riktigt skön längd. Jäkligt gott, och fortfarande ungdomligt (!) med flera års framtid. Rätt överraskande att de håller så här länge, och kanske njuts hela härligheten bäst på egen hand. Hur som helst, ännu en fullträff från Guilhem Dardés mustasch-prydda partisanrörelse för autentiska sydfransoser. Möjligen har Vinik någon flaska kvar.

ps. Som kontrast smakar vi på Adrien Fabres 2009 Domaine La Floriane "À Fleur de Pampre" Côtes-du-Rhône Villages Visan. Överraskande bra, sitter som en smäck till maten och förses härmed med stark köprekommendation plus utropstecken (ovanligt nog med prislapp under hundringen).

2007 Siepi Toscana IGT

Efter några halvhyfsade år med supertoscanaren Concerto i mitten/slutet av nittiotalet var Castello di Fonterutoli hot shit när 97orna släpptes på systemet i september 2000. Vi tyckte att de var maffiga, fruktiga, urläckra. Vi köpte lådvis eftersom vi redan jagat Siepi-flaskor med ansenlig energi, såväl i Toscana som i Köpenhamn. De var som skattfynd när vi lyckades hitta dem.

Snabbspolning tio år framåt i tiden. Torsdag kväll och en välskräddad Francesco Mazzei är på besök i Stockholm. För oss känns det som bokslut över ett decennium i ekkostym. Vi får höra om källaren som är den värsta och mest påkostade i hela Toscana, och om hur man ser fram emot att optimera arbetet med de nya barriquerna. Gäsp. Tankarna far iväg till Mazzeis logotyp där man ståtar med året 1435. Under 550 år klarade man sig alltså utan kafferostade franska ekfat! Sedan var det dags för markisen att överge Toscanas traditioner för marknads-anpassning, internationell prestige och pengar.

Vi får prova hela Mazzeis utbud - och det mesta är tyvärr ekat i överkant. Antingen blir det knas redan i nosen - och smaken kan bara bekräfta fruktens nederlag mot faten (2006 Ser Lapo). Eller så doftar det förföriskt av mintchoklad och espresso - men den kantiga strävheten kommer från trä och inte från druvskal (2006 Castello di Fonterutoli). Ett vin fixar den generösa ekbehandlingen fullt ut - Siepi.

2007 Castello di Fonterutoli "Siepi" Toscana IGT är - efter en timme i luften -  fortfarande knutet i doften med dominanta fat som stänger in frukten. Medan vi väntar, studerar vi nyanserna i rostningen som bjuder på balsamiska drag, orientkryddor, sandelträ, hudkräm och vanilj. Och ungefär samtidigt som kafferostningen blir uppenbar öppnar sig den mörka fina merlotfrukten med toner av korint.

Efter tre-fyra timmar har vi en generös mörk merlotfrukt i doften med lite kulspetsbläck och fint nertonade accenter av kaffe, mörk choklad och rostat bröd/upphettat trä. Några söta doftslingor av hallon och röda körsbär frigör sig från det mörkare djupet. Tydligare avtryck av terroir i form av sten, jord, ört eller blomma är det dock svårt att hitta.

Såväl omedelbart som med tre timmars luft gör vinet en extremt välbalanserad och harmonisk entré i munnen. Syrorna är friska men inlindade, tanninerna som spunna av kinesiska silkesmaskar. Frukten är ljuvligt ren och vinet känns inte alltför extraherat. Faten är skickligt invävda i fruktens täta sammet, och den lilla ekbeskan är enbart positiv. Aromer av choklad (typ 70% kakao) och mint kompletterar bilden av lyxig pralin. De olika faserna i smaken avlöser varandra på ett helt sömlöst sätt. Det är gott och sensuellt.

Nollsju är en riktigt lyckad årgång av Siepi, och som vanligt med det här vinet pratar vi elegans före kraft. Men priset (minst 720 kr, det är inte satt än) har blivit barockt på senare år och motsvaras inte av ett betyg i 95plus-klassen, som fallet är med närmaste konkurrenten Ornellaia. Vi är numera i stort sett botade från etikettsdrickande av det här slaget och kan utan problem avstå från tillrättalagda lyxprodukter som Siepi. Nuförtiden är det annat som lockar.


ps. Från magnumflaska, öppnad och upphälld i glas 17.45. Första smakprov runt 19.30. Test av sista kvarvarande slatten 22.00.

2007 Domaine de L'Echevin Guillaume de Rouville

Bristlys klubbmejl bjuder ofta på trevligheter. I januari dök det upp ett par viner från en kompis till Julien Barrot vid namn Adrien Fabre. Han driver två ärvda egendomar högt uppe i spenaten norr om Vaison-la-Romaine. Domaine de l'Echevin ligger i Visan och har vingårdar i Saint-Maurice-sur-Eygues, klassade som Côtes-du-Rhône Villages - tyvärr inget vinodlare kan dra någon större nytta av vid prissättningen.

Ambitionerna är det dock inget fel på, inte terroiren heller. Det aktuella vinet kommer från nordsluttningar på 390 meters höjd med kalksten i ytskiktet och lera undertill. Vingården skyddas från mistralen av en ekskog i norr, andra grannar är en olivlund och den allestädes närvarande garriguen. Klimatet här uppe är ovanligt svalt för södra Rhône.

Egendomens bästa vin "Guillaume de Rouville" är döpt efter anfadern från 1589 - bara det förpliktigar ju till att göra hyggligt ifrån sig.
Druvorna odlas ekologiskt med AB-certifiering, till 95% syrah och resten grenache från gamla stockar. Allting handplockas, avstjälkas och vinifieras med naturjäst separat efter parcell. Innan själva alkoholjäsningen använder man sig av fyra dagars kallmaceration (7 grader) för att dra ut färg och frukt, därefter följer en rejält utdragen macerationstid med temperaturer runt 28-32 grader. Pressningen görs i en pneumatisk press av senaste modell. Vinet uppfostras sedan i ettåriga barriquer under tolv månader, och i flaska under sju. Allt som allt ett recept som signalerar ambitiösa doningar.

2007 Domaine de L'Echevin "Guillaume de Rouville" Côtes-du-Rhône-Villages Saint-Maurice har en öppen och intresse-väckande doft, först lite reduktiv med inslag av stall/spillning. Snart vecklar kombinationen av fat och syrah ut sig med däcksgummi, aning av chark och massor av garrigue-örter - inte minst malört som i fernet-branca - samt lagerblad och oregano. Frukten är sval, frisk och skön med blå (dominerande) och röda (underordnade) toner. Gott om ek utan tvekan, men också snyggt inarbetad i helheten.

Smaken ger oss rejält frisk syra med bra örtbett och härlig druvkaraktär. Alkoholen är invirad i mogna tanniner och seriös frukt som backas upp av svart lakrits. Vi behagas av en lång utklang i munnen med minglande fruktsyror och diverse mörka skogsbärs- och körsbärs-aromer. Det är tillgängligt och drickvänligt på egen hand, och säkert lysande till allehanda kött. Fyra tummar upp, outstanding stuff.

Dag två är det ett helt annat vin. Doften ger ett mer knutet intryck med rostade körsbärskärnor, valnötter och mörkt mullrande kirsch och likör. Tanninerna är klart tuffare, babyfettet är borta, ja hela smaken uttrycker kärnfull kraft med en lätt aggressiv intensitet. Det är betydligt mer knutet, nästan svårdrucket, och ger ett lagringskrävande intryck. Syrah är i sanning överraskningarnas druva! Alltså: drick efter en kvart i karaffen - eller vänta fem år.

149 kr i BS. Även bloggat här.

2009 Christmann Gimmeldinger Biengarten

Christmann är på rull med sina nollnior. Königsbacher Ölberg slog kvalitetsmässig knockout vid Munskänkarnas trebetygsprov - oavsett våra felaktiga associationer till topp-Wachau - och Königsbacher Idig GG kopplade upp stora charmen på Munskänkarnas senaste månadsprovning. Hur står det till med vinerna från grannbyn Gimmeldingen?

2009 A. Christmann Gimmeldinger Biengarten Riesling Spätlese trocken har en ganska rikt gröngul färgnyans. Färgerna återkommer i vinets två doftspår. Grönt som i gurka, nässlor och örter. Gult som i färsk mogen persika, konserverad persika, burkpäron, honungsmelon, honung och mandel. Vi hittar alls inga artificiella jästaromer men ylliga, steniga mineraltoner och en gnutta vit mandelblom som kommer fram med luft.

Smaken är rik, sötfruktig, nästan utjäst (gissningsvis 9 gram socker) med bra syra, viss fyllighet och en lätt sprits. Även här finner vi de två spåren: gulare tropiska toner och ungdomliga, grönt vegetala. De förstnämnda kommer att ha tagit över helt om några år.

Nysläppta Biengarten är yppigare, lite tyngre och mer "spätlese" i stilen än den enastående strukturerade Ölberg i BS. I vår smak är det den man ska satsa på. Åtminstone har vi gjort det!

2009 Domaine Montirius Vacqueyras Le Clos

Nollniorna från södra rhônedalen har börjat droppa in - ovanligt tidigt - och förväntningarna är på topp. Här kommer ännu en lyckad årgång, enligt förhandstipsen nästan i klass med 2007. Lyssnar man på farbror Bob har byarna utmed Dentelles de Montmirail lyckats extra bra denna gång.

2009 Domaine Montirius Vacqueyras Le Clos är tätt och färgintensivt. Doften är purung och formligen sprutar av beaujolaisiga fruktaromer som cassis, blåbär och mogna hallon. Här finns en gräddig fruktmognad som är riktigt lovande. Trots den ljuva ungdomen är intrycket ändå komplext och intressant med flera lager av garrigue, pinjenötter, fikon och massor av sötlakrits.

Smaken bjuder på kassaskåpstät sötfrukt med all önskvärd stoppning. Tanninerna är lena och mogna, aromerna domineras av blåbär och massor av malacofiskar. Paradoxalt nog upplevs smaken ändå relativt slank och läskande med frisk syra, god örtig struktur samt en aning torka i slutet. Alkoholen uppges till 14% men är sannolikt betydligt högre, ändå väl infattad i helheten med kumminkrydda och salmiak i eftersmaken, helt utan spretighet eller hetta.

Det här vinet är perfekt balanserat redan i sin ungdom. Ett charmtroll som uppfostrats i betong, lätt att dricka och gilla. Matcha gärna med sötma i maten och karamelliserad stekyta på köttet, eller vänta tre-fyra år på att sötman ska integreras.

Ett varuprov från Franska Kvalitetsviner, vinet släpptes 1 mars för 199 kr.

2007 Domaine Laguerre Le Ciste Rouge

Domaine Laguerre har säkrat sina positioner - åtminstone hemma hos oss - med den superba vita lagercistrosen. Den röda motsvarigheten var däremot lite mysko i förra årgången 2005. Orsaken var nog tredjedelen cabernet sauvignon som liksom tippade över vinets balans. Av 2007 års skörd valde Eric Laguerre att istället göra en alldeles ny cabernet-cuvée - Altitude 540 - och därmed befriades Le Ciste från den utsocknes druvsorten. Kvar i mixen finns hälften syrah plus resten carignan, grenache, och kanske mourvèdre. Vem vet? Inte vi.

2007 Domaine Laguerre Côtes-du-Roussillon "Le Ciste" Rouge är färgintensivt blårött med riklig finkorning fällning. Doften är först knuten och öppnar med körsbärskärnor. Viol, kulspetsbläck och mörkblå frukt pratar snart syrah, lakrits och söta blåbär kan vara mourvèdre - eller ännu mer syrah. Dessutom noterar vi lätta fattoner som av bittermandel. Valnötter bör betyda carignan, och en antydan till kirsch lär hänga ihop med grenache. Och över alltihopa svävar garriguens noter med timjan och lavendel.

I munnen serveras en rik och tät frukt där munkänslan är lätt viskös, nästan silkig. Tanninerna är söta, finsandiga och något torra i slutet som bär ut i en fin båge med kryddor, cassis, sötlakrits och mineraler i eftersmaken. Trots den höga fruktmognaden ger vinet en läskande känsla utan spretig alkohol. Den här nyanlända nollsjuan är harmonisk och vänlig att dricka - som sammet utan söm.

Vinik säljer för 170 kr.


ps. Läs om Altitude 540 här och här.

2007 Castello dei Rampolla Chianti Classico

Nyss hemkomna från Helsingforsresan fixar vi till en lättsam söndagmiddag med spaghetti och köttfärssås. Det känns självklart och lockande att prova en toscanare som fick följa med i bagaget. Ursprunget är Panzano in Chianti, producenten är klassiska Castello dei Rampolla. De biodynamiskt odlade druvorna är till 90% sangiovese med tillägg av 5% merlot och 5% cabernet sauvignon, allt skördat med låg avkastning. Italienarna har uppfostrats i botti, medan fransoserna förstås har käkat begagnade småfrallor till frukost.

2007 Castello dei Rampolla Chianti Classico är transparent rubinrött med lite tegel i kanten. Nosen är stor och vidöppen, hela härligheten visas upp på en gång: tryffel, torkade rosor, höstlöv, örter, balsamico, hallonsylt, orientkryddor och grusiga mineraltoner. På många sätt påminner det om en brunello, och visst finns tydliga fat, men de är rackarns läckert hanterade.

Smaken är perfekt balanserad - helt drickfärdig och silkig i munkänslan med sötmogna tanniner och söta aromer av marabou mjölkchoklad, samt en svalkande mintig fräschör. Ingen tvekan om var i världen vi är, med de urtypiskt sköna surkörsbären, orientkryddorna och grusmineralerna. 14% alkohol trampar mjukt men bestämt på gaspedalen och vi åker iväg i en lång varm eftersmak som ändå slutar tillräckligt stramt.

Det här är inställsamt chiantigodis. Extremt lätt att gilla - kanske snudd på för sötfruktigt - ändå har inte ursprunget kompromissats bort på vägen. Hur gott som helst, det ger allt nu. Tydligen har flaskor passerat SB, något vi helt missat. Nu kunde vi köpa för en rimlig slant (170 kr). Vill man handla betydligt billigare är det Weinpalais eller Superiore som gäller (€12,70 respektive €13,90).

Bon Vivant

Vi är såna där typer som bor på Södermalm, arbetar med kultur och har fördomar om finlandsfärjor. Men om man blir bjuden då? Som Groucho Marx sa: "Those are my principles. If you don't like them I have others." Off we go!



Det som intresserar oss mest är Bon Vivant - kombinationen av vinkällarbutik, vinbar och restaurang med ambitioner åt gourmethållet. Väl ombord på Silja Serenade stegar vi direkt in i kapernaum för att scanna av utbudet som ligger på display i mahognyfärgade hyllor och kromade vinkylar. Tittar man närmare på etiketterna börjar det nästan likna en sortimentsprovning hos importören Vinovativa: Castello dei Rampolla, Tua Rita, La Fiorita, Emrich-Schönleber, Birgit Eichinger, Escarpment, Anselmo Mendes, Quinta do Vale Meao, Anima Negra, El Nido, Venus, Xavier Vignon, Joillot, Courbis, Valandraud - och ser man på: där är vår älskling Aldo Conterno!



Lyckligtvis är det inte alltför svårt att hålla köplusten i styr. 2004 Barolo Romirasco kostar hela fyrahundra spänn mer än den gjorde på systemet, standardbarolon minst en hundring mer. Ju mer man tittar runt blir det tydligt att få viner egentligen är billigare än i Sverige. Hmmm, ska det alls bli någon shopping? Jodå, sånt som inte går att få tag på i Sverige är ju alltid kul, och en handfull buteljer ger oss bra feeling. Vi kör på fri hand utan research - det är roligast så! Salomon Undhofs 2009 Riesling Kremser Kögl (132 kr). Castello dei Rampollas 2007 Chianti Classico (172 kr) och Tua Ritas 2007 Perlato del Bosco (330 kr) får åka med hem. Sistnämnda visar sig vara 11 spänn dyrare än på bolis, men 2007 är ju erkänt bra och vinet har fått 94 pinnar av Galloni, som det visar sig när vi kollar upp bytet.




En dryg timma senare är vi tillbaka på brottsplatsen, nu är det dags för middag. Vi satsar på den stora avsmakningsmenyn med tillhörande dryckespaket - den brukar ge en bra bild av restaurangen som helhet. En märklig detalj är att alla viner i paketet kommer från en enda producent, nämligen giganten Cono Sur i Chile. Det är väl inte så en bra sommelier går till väga för att optimera sina dryckesval? Nej, enligt utsago är vinpaketet sponsrat av importören. Som vi ser saken är vinerna dessutom i enklaste/billigaste laget för sammanhanget, men vi ska inte gnälla mer utan bestämmer oss för att snällt foga oss i båtordningen. Det är rätt kul att bli överraskad av sånt man aldrig provat. Någon har ändå tänkt till när gäller matmatchningen, och det finns ju alltid möjlighet att byta om något inte skulle falla i smaken.



Apéritifen väljer vi själva. NV Agrapart & Fils "Terroirs" Grand Cru Blanc de Blancs Extra Brut är precis så god som vi hoppas att den ska vara. Doften är elegant, lätt kavringsbrödig, med aromer av hasselnötskal, frisk citrus-chardonnay, en gnutta torkad frukt och massor av tavelkrita. Smaken är fördömligt fokuserad, finessigt slank men också tät, krämig och balanserad. Dosagen ligger troligen på 4-5 gram. En fullträff för 110 kr glaset, eller 345 kr flaskan i butiken. Ja, även resten av urvalet på glas ser rätt trevligt ut med exempel som Gosset, Fritz Haag, Long-Depaquit, Pfister, Escarpment och Valandrauds trea.



Som "ammis" serveras en sellerisoppa, vänlig och korrekt men väl neutral i smaksättningen och lite mager i munkänslan. Brödet kommer in strax efter, liksom smöret är det av god standard men en bit under gourmetklass. Just brödkorgen brukar ju ge en bra indikation om hur kvällen som helhet kommer att bli.



Vinpaketets första glas är 2009 Cono Sur Colchagua Valley Viognier. På etiketten hittar vi bland annat ett par cykeldäck - precis så doftar vinet också. Dessutom får vi pressad lime, gröna vinbärsblad och en aning av söta tropiska frukter. Smaken känns inte typisk för viognier-druvan med sin höga syra och sina vegetala drag. Vinet är inte ett dugg mineraliskt, men har lite beska och bitterhet som ger struktur. Strax serveras en skummande soppa på rostade havskräftor med varsin tortellini och pilgrimsmussla. Smakmässigt funkar det bra ihop, men tyvärr tittar vinets beska och vegetala drag fram i eftersmaken.



Andra glaset är 2009 Cono Sur Colchagua Valley Organic Cabernet Sauvignon Carmenère . Doften bjuder inte oväntat på svarta vinbär med syltiga drag samt vinbärsblad och grön tobak. Faten (eller ekchipsen) bidrar med vanilj och kola. Smaken är saftigt fruktig, lätt vegetal, smått syltig utan sötma, inte alls tokig men kort i rocken. Vinet är ekologiskt certifierat av tyska BCS Öko-Garantie, har etikett av recyclat papper minsann, och håller 14 omärkbara procent alkohol.

Kvällens visuellt mest ambitiösa komposition är nog den påföljande tallriken med gravad hälleflundra - likt sashimi - och en sås på vindruvor och senapsfrön, sallad på blodapelsin och pumpa, samt tunna flarn av rostad malax-limpa. Några mikro-duttar av smetana, och dekorativa örter som signatur, får bilden att se ut som en tavla målad av en sushi-kock. "Överjobbad presentation" grymtar S, som själv skulle strukit salladen helt. T är dock positiv till hela rätten, firren är fantastisk och mot förmodan smakar maten och det röda vinet ypperligt ihop.



Här någonstans börjar vi tänka på att den väggfasta soffan är måttligt bekväm, och att hyllan bakom används som skräputrymme för överblivna glas och annat jox. Det är såna saker man gärna låter bli att fundera närmare på - istället pratar vi om besticken som är rara på ett gammeldags vis och inte alls matchar de moderna tallrikarna.

Med tredje glaset är vi "back in white", för att travestera ett gäng gamla gubbstötar. 2007 Cono Sur "20 Barrels" Casablanca Valley Sauvignon Blanc görs i mindre upplaga, därav namnet - dock lite vilseledande eftersom det knappast handlar om några tjugo fat längre. Inte heller märker vi något av faten, som vinet enligt utsago ska ha spenderat fyra månader i. Doften är exakt definierad: grön sparris med pressad citron säger W och det är ju på pricken. En gnutta litchee och vinbärsblad kompletterar en kul doft som sätter tydligt avtryck. Smaken är slank och helt utjäst med rejält frisk syra, blockerad malo som det verkar. Rätt gott, men eftersmaken är grön och lite i kartigaste laget, om man ska vara kritisk.



Den ackompanjerande maträtten är hummerstjärt och halstrad hummertartar i en skummad sås spetsad med stjärnanis. Med på tallriken har vi också en ljum sallad av gurka och fänkål. Här klappar tyvärr köket igenom eftersom såsen tycks vara recyclad från förförra rätten, hummern är råseg och den lilla skaldjursburgaren alldeles för salt. Inget möte uppstår med vinet, maten kan endast med svårighet ätas upp och förhoppningarna om resten av menyn dalar. Lyckligtvis är personalen trevlig och tillmötesgående, och än kan mycket hända...



Vinmenyns fjärde glas är 2009 Cono Sur "Vision" Colchagua Single Vineyard Merlot. Doften är mycket fruktig med cassis och korinter, kryddiga fat, kola och eucalyptus. Smaken är urtypisk merlot i modern stil, proffsigt balanserad utan störande restsötma. Ett omedelbart givande rött utan nämnvärd längd.



Nu kommer kvällens kanske godaste rätt: helstekt duvbröst med svartpeppar och mascarponesås, rödbetsterrine och pinjenötter. Överraskande nog serveras duvbröstet kallt, men tillagningsmässigt är det kvällens bästa (lättrimmat innan ugnsstekningen?) i viss konkurrens med den gravade hälleflundran. Och merlotvinet fungerar utmärkt till maten.



Femte glaset har högre ambitioner. 2009 Cono Sur "Ocio" Pinot Noir vill gärna vara Chiles bästa och mest prestigefyllda pinot noir, från gamla vingårdar i hjärtat av Cono Surs ägor i Colchagua. Man kombinerar fransk vinmakare med nya världen-frukt och nya ekfat. Det här blir intressant att jämföra med Viña Leydas pinot noir-viner, som vi rätt nyligen smakat. Till skillnad från dessa rödfruktiga alster bjuder den ganska återhållsamma doften på mörkare pinot med kryddiga fat. Björnbär och hallon i förgrund, med ljusare stråk av jordgubb. Smaken är rättframt tätfruktig och kryddig, och bör vara stabil nog att klara krockar mellan sött och salt på tallriken. Rätt så gott - men knappast elegant och inte vår typ av pinot. För butikspriset 340 kr hade vi väntat oss mer av komplexitet - Leyda presterade klart bättre för en hundring mindre.



Kvällens huvudrätt är helstekt hjortfilé med fikonbalsamico, gratinerad tomat och pastarör som gratinerats med gorgonzola. Tyvärr är hjorten seg och trist - förmodligen har den lagats för snabbt - och smakerna på tillbehören spretar åt olika håll. Det finns ingen riktig glädje i maten, köttet blir inte uppätet, vinet funkar sådär till den söta fikonsåsen, och vår känsla är att det roligaste är över. I en så här pass lång meny är det viktigt att bygga upp dramaturgin i serveringarna och överraska positivt (i den funktionen spelar ju också dryckerna viktiga roller). Vi bör nu vara på toppen av showen - istället har den fått pyspunka.



Vi får slicka såren med en körsbärssorbet i citronkompott. Den är smaksatt med kanel, kardemumma, grapefrukt och citrusskal. Mmm, vilket zzing i syrorna! Det här är riktigt gott och läskande. Humöret återvänder.



Paketets sista vin är NV Cono Sur Bio-Bio Valley Sparkling Brut. Det kommer från Chiles sydligaste, svalaste distrikt och blandar riesling med chardonnay och pinot blanc. Doften är frisk, ren, smått jästig. Smaken är syrlig, ren och skäligen enkel - här finns ingenting som väcker intresse. Säkert okej som opretentiös välkomstdrink, men vinet är alltför torrt och stramt till den annalkande desserten: karamellchokladmousse med färska hallon samt sallad på aprikos och vattenmelon. Knepig matchning onekligen, men ett sött vin hade passat bättre. Exempelvis Muscat de Beaumes-de-Venise brukar ju funka till det mesta i dessertväg. Moscatel de Sétubal hade nog också varit gott.



Upplägget med det sponsrade vinpaketet är ju inte helt lyckat, men några av de enklare vinerna från Cono Sur gjorde ändå överraskande bra ifrån sig till maten. Kökets prestationer var som synes alltför ojämna, och signalerar man "gourmet-klass" får man stå ut med att bedömas på den nivån. Hela menyn kostar €119 inklusive viner, vilket egentligen inte är särskilt dyrt i sammanhanget - men hälften av vinerna hör ju hemma i lågprissegmentet och var säkert än billigare i inköp. Utan viner kostar menyn €70 och €49 är väl någotsånär rimligt för de viner vi serverades. För att ge bättre utrymme för vinpaketet skulle vi ändå rekommendera att höja priset på signaturmenyn, trimma köksinsatserna rejält och släppa sommelieren fri. Det finns ju ändå en hel del godsaker ombord på båten.

Lite senare på kvällen får vi testa ett glas av mallorkinska Anima Negras flaggskepp 2007 Àn Negra, gjort på den lokala druvan callet med skvättar av mantonegre och fogoneu. Kul att lära sig tre nya druvor på en gång! Vi skäms bort av riktigt elegant fatrostning i doften och en torr, snyggt balanserad smak med supersilkiga tanniner, påtagliga mineraler och en gnutta chokladbitterhet från faten. Ett enastående bra vin, och klart värt sina 350 spänn i butiken.



Bindefeld Communication AB bjöd på kryssning i Commodore-klass, rundtur i Helsingfors och en kortlek att spendera på mat och drycker.

1999 Louis Jadot Beaune Premier Cru

Osannolikt billig bourgogne har varit en snackis under de senaste dagarna. Klockan tio igår släpptes underverket, och inom en kvart hade samtliga landets butiker dammsugits på flaskor. Från Passagen fick vi rapporter om nära på handgemäng i den konstruerade brist-situationen. Att folk aldrig lär sig! Flaskorna pytsas ut i flera omgångar, och blir man utan finns det ändå en massa andra viner att intressera sig för. Och förresten - själva vinet måste väl ändå komma först, priset sen...?

Nå, var det värt uppståndelsen? Någonting måste ju vara fel, någon anledning måste finnas till det uppseendeväckande låga priset.
Det vi pratar om är alltså en röd negociantbourgogne, en blandning av diverse olika premier cru-lägen i Beaunes solfjäder. 1999 var en lyckosam årgång i Bourgogne, så vi har svårt att tänka oss att utförsbacke är problemet (som det visade sig vara i gårdagens 2001 Gevrey-Chambertin Clos Saint-Jacques).

1999 Louis Jadot Beaune Premier Cru har en relativt mörk färg, stilfullt transparent med lite tegel i kanten och en smula fällning i flaskan. Vi stoppar näsan i glaset - och minsann: doften är stor, och omedelbart respektingivande! Pluspoängen trillar ner i korgen tillsammans med massor av grusiga jordtoner. Fatlagring och flaskmognad bidrar med portugis-tjära, lakritsrot, te, stall, dova körsbär med kärnor, farin, rotfrukter och en aning av potatiskällare. Efter några timmar tillkommer trevliga tobakstoner av druvstjälkar, samt några örter. Läckert och lagom rustikt.

I munnen överraskas vi av en ganska rejält tilltagen körsbärsfrukt och bra bett, med lite kärnbitterhet och tetorka. Här sparas varken på syror eller tanniner, och vinet bjuder härligt motstånd samtidigt som flaskmognaden har framkallat en en smått viskös och silkig textur. Smaken ger mer behållning i mitten än i slutet - snarare kraftfull än elegant - men gott så, för det här smakar nämligen riktigt gott! Vinet ger ett hederligt intryck med sin lätt rustika stjälkighet, och kanske viktigast av allt: det är långt ifrån att ge upp än.

Som synes har vi svårt att hitta några brister med "fyndet", och tänker snarare på dess företräden (ja, förutom priset då). Det här kommer göra god nytta på många matbord och är en alldeles utmärkt inkörsport till mognande bourgogne av det lite kralligare slaget. Kan man skicka ut flaskor med CSN-blanketterna tro? Om inte, är det nog bäst att ni ger er ut och handlar nu.


ps. Den fulla innebörden av ordet "inkörsport" kan man läsa om här.

Munskänkarna provar marsnyheter

2009 Olivier Leflaive Bourgogne Les Setilles

2009 Jean-Marc Brocard Chablis Domaine Sainte Claire VV


2009 Comtes d'Isenbourg Riesling Grand Cru Schoenenbourg

2009 A Christmann Idig Riesling Grosses Gewächs


2008 Fernand et Laurent Pillot Volnay

2009 Wooing Tree Beetlejuice Pinot Noir


2001 Marques d'Arienzo Rioja Gran Reserva

2001 Bodegas Altanza Seleccion Especial Reserva


2007 Ojai Vineyard Santa Barbara Syrah

2007 Delas Hermitage Marquise de la Tourette


2009 Felton Road Bannockburn Pinot Noir

2008 Fernand et Laurent Pillot Pommard Les Charmots 

2001 Louis Jadot Gevrey-Chambertin Clos Saint-Jacques 

2006 Calabretta Nonna Concetta

Nyss hemma från vertikalprovning av tolv årgångar alsace grand cru är aptiten på topp. Nu ska det minsann vankas italienskt i både tallrikar och glas. Vad sägs om en lågavkastande nerello mascalese från gamla rotäkta stockar i vulkansluttningar på 700 meters höjd? Franska fat och andra moderniteter kan man leta förgäves efter, här är det traditionellt rustika doningar för hela slanten.

2006 Calabretta "Nonna Concetta" Nerello Mascalese Sicilia IGT ser ut som en mognande pinot eller snarare som en klassisk nebba - transparent rubinröd med lockande dragningar mot tegel. Doften bjuder på frukt som av sötmogna tranbär, plus körsbär med rostade kärnor. Vi hittar en massa andra roliga nyanser av målarpytsar, spunnet socker, finsk lakrits, salt bastubänk och en svettighet som av stekt lök. Här finns också en väldigt tydlig och respektingivande karaktär av bränd jord. Intrycket på nosen är ärketraditionellt med mörka pinotvibbar, på sitt sätt en smula likt Montevertine - aningen blommigt - men samtidigt mer rustikt åt det nordpiemontesiska Ioppa-hållet. En helskön, komplex, alldeles autentisk doft!

I munnen är det pang på. Wow, vilket vin! Här serveras kompromiss-lösa tanniner, livliga syror och ett grepp som bäst kan jämföras med topp-barolo. Aromerna är intensiva, av svalodlad och på samma gång sötmogen frukt som simmar runt med massvis av salta lakritsfiskar. Salmiaken fräser - en mix av koldioxid, bikarbonat och mineraler retas med tunga och gom. Strukturen i smakens kärna är beundransvärd, och utan minsta ansträngning förmedlar vinet transparens och terroir med karaktär och torka av svart te i den långa efterklangen. Detta är knappast ämnat för alla gommar - eller för alla stunder - men satan vilket vin och vilket strålande matsällskap! Rentav upphetsande bra.

När vi häller upp de sista skvätterna ur karaffen simmar fällningen omkring likt halvt upplösta lakritsremmar och det ser knappast aptitligt ut, men vi har redan bestämt oss. Det här var en fantastisk upplevelse.

Carlo Merolli säljer för 159 DKK/SEK och det är förstås ett osannolikt kap.

Tidigare bloggat med guldkant av Italienska Viner.

Ch9 2008: Janasse vs. Barroche

Med 2008 bröts den rad av lyckosamma årgångar som gett södra Rhône ett uppsving utan like. När vi besökte Julien Barrot i mitten av juni 2008 hade dagstemperaturerna knappt ännu orkat över tjugo-strecket. Dessförinnan hade blomningen varit sen och fruktsättningen klen med coulure och millerandage. Någon vecka därpå blev det i och för sig varmare, men sensommaren bjöd på både kyla, hagel och skyfall.

I svala lägen med tyngre lera hände det att druvorna aldrig nådde full mognad, men i magra och väldränerade jordar gick det klart bättre. Stenhård sortering och nedklassning av de flesta prestigecuvéer var en nödvändighet, men - kvällens viner har trots allt lyckats jaga upp alkoholen till mellan 15 och 16 procent, så sockermognad har uppenbarligen inte saknats.

Svagare årgångar i södra Rhône har fördelen att vinerna brukar vara färdiga att konsumera genast. Och det är precis vad vi hoppas på när vi tussar ihop två favoriter från Châteauneuf-du-Pape. I hejaklacken hittar vi ett helt gäng lammkotletter, späckade med timjan och vitlök, därtill massor av rostade paprikor, rödlök, zucchini och aubergine.

Första glaset undslipper sig en blygsam rödfruktig doft, som av karamellpojkarnas hallonkola (de små platta, ni vet) med en dutt jordgubbssylt. Örterna är närvarande och drar åt det ljusare hållet, med fläktar av lavendel och rosmarin. I bakgrunden märks lakrits och kryddor, och bland toppnoterna några metallfilspån och våta stenar. Dessutom hittar vi båda ett sumpigt, småskitigt drag som S träffande ringar in som blålera. Hyggligt, men knappast någon stor sniffarupplevelse.

Andra glaset hälsar väluppfostrat och insmickrande, med en gräddkolakyss ur egen fatabur. Bara en - för i nästa stund har den lämnat plats åt köttig körsbärsfrukt i den mörkare skolan där vi hittar såväl kärnor som kirsch, coulis och likör. Det finns en täthet, renhet och fräschör i frukten - och garriguen är frisk och frodig. S noterar spearmint och precis så känns det. Vi är överens, doften är både riktigt lovande och riktigt god.

Ettan möter smaklökarna med en intensiv attack - här finns bra bett och syran är frisk. Kroppen är måttlig och känslan i mittsmaken blir lite kantig och kartig med drag av tranbär. Avslutningen är kryddig och alkoholen tittar igenom den lite glesa frukten. Eftersmaken saknar egentlig längd och lämnar en smått metallisk antydan till bitterhet.
I matsällskap saknar vi struktur, men vinet är ganska trevligt på egen hand efteråt. Ser man till vad det bör vara - Julien Barrots signatur - så blir det utan tvekan underbetyg.

Tvåan infriar de löften som doften utlovat. Smaken är klart tätare, med fullt godkänd frukt i en plyschig munkänsla med viss rondör. Den rena frukten fyller ut på ett behagligt sätt i munnen och mentholen friskar upp. Smaken slutar stramt och lite kort med noter av malört. Alkoholen är inte alls markant, fint inlindad som den är i en matvänlig tannin-struktur. Till våra provençalska lammkotletter sitter det här som en smäck! Avsändaren är Janasse, inte tu tal om det. I den svåra årgången har man har lyckats få till ett enastående vin som nog ändå är bäst lämpat att dricka på frukten.

Facit:

2008 Domaine La Barroche Châteauneuf-du-Pape "Signature"

2008 Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape "Tradition"

Som vi trodde, alltså. Och visst stämmer det med Parkers betyg - skillnaden i kvalitet är uppenbar. Priserna har tyvärr blivit i högsta laget för vad man får i glaset, men Janasse lyckas ändå försvara fortet. Julien Barrot borde ha sålt sina nollåttor med en ordentlig nedsättning av priset, istället för att ligga kvar på samma nivå som etablerades med de exceptionella nollsjuorna. När det gäller Barroche så passar vi och väntar på nollniorna, medan Janasses nollåtta kan vara kul att dricka igen. Den finns fortfarande kvar i hyfsade kvantiteter på SB.

Toscana 2006: Fontalloro vs. Monsanto Il Poggio

Fredagskvällen börjar med prisutdelning på Vinbaren, detta ljuvliga vattenhål för vinpimplare. Tidigare gånger vi träffat vinnaren av nyårets bildgåta har varit speciella möten som lett till nya vänskaper. Så även denna gång, och det dröjer inte många sekunder innan vi är igång med att gemensamt gissa vita blindflighter. Två olika Meursault planterar vi om i Puligny-Montrachet och Pahlmeyers chardonnay Jayson kommer förmodligen från Châteauneuf-du-Pape. Egon Müllers Adelaide Hills-riesling är lätt att känna igen som australiensare, medan Robert Weil fick ny adress i Alsace och André Ostertag i Rheingau. Så kan det gå. Blindprovning är världens bästa sällskapslek - och Lars Andersson världens bästa lekledare.

Aptiten är alltså väckt. På hemmaplan väntar halvblind provning av två tungviktare från Toscana, ett slags pendang till en jämförelse vi gjorde härom veckan. Kolla gärna den posten innan ni läser vidare. Bägge vinerna får en timme i karaffen innan vi testar.

Första glaset har en förtjusande komplex sangiovese-doft, vidöppen och genomluftad. Här serveras varma, smått utvecklade drag av sammetsröd körsbärsfrukt med komplement av balsamico, tobaksblad och gammalt läder. Örtbuketten är helt exemplarisk, och faten bidrar med finaste ceder och kryddlåda. Här finns också ett lustigt litet drag av sillinläggning - en gnutta ättika alltså, som i rioja - som nog hänger ihop med den genomluftade fatkaraktären. Vad som måste sorteras in bland mineraltonerna är ett par klockrena drag av ostron och kallt järn. Allt som allt ett riktigt snyggt, inbjudande och gott sniff.

Smaken är på klassiskt vis stramt hållen och fint strukturerad, ändå med rik servering av lagom utvecklade mörkröda sangiovese-aromer och tätvävda tanniner som ger en sammetslik munkänsla. Precis som sig bör i chiantis hjärtland kommer den grusiga, steniga mineralkänslan igenom fint, likaså den toscanska örtfloran. Drickupplevelsen är harmonisk, och balanserar väldigt snyggt - ena klunken bjuder vildare tuffhet och intensitet,  nästa ett mer civiliserat och polerat uttryck. Vinet ger ett autentiskt uttryck för sitt ursprung, och faten ställer inte till med några problem överhuvudtaget i munnen. Det här är ordentligt gott, redan nu. Och inte lär det bli sämre av några års lagring.

Andra glaset bjuder på en tuffare doft med mörkare sangiovesefrukt. Högt i glaset svävar topptoner av körsbärskärnor, sötmandel och en skvätt kirsch. Längre ner kan vi bocka av en hel pennvässare full med ceder och blyerts, ett gammeldags pipstopp, ett smärre toscanskt stenbrott, och ett rejält vrid på svartpepparkvarnen. Den kassaskåpstäta frukten är fortfarande smärtsamt ung, vi noterar laktiska drag, ungefär som a-fil. Faten är beundransvärt väl inarbetade i helheten som mullrar dovt.

I munnen är det ett fullblod som stegrar sig, ett kraftpaket som varvar upp (tänk gärna Ferrari). Alla mätare vibrerar i maxläge: höga syror, greppiga men knutna tanniner, tät frukt med rejäl stoppning, potent alkohol, kraft och intensitet. Procenten är märkbar, säkert en bra bit över fjorton, men hårt intvinnad i vinets kärnfulla stålwire till struktur. Det här är är ett kompromisslöst och imponerande vin som skriker på lagring eller fett kött, helst båda. Just nu är det ganska tjurigt, men det draget lär garanterat ge sig med tiden.

Båda vinerna levererar på hög nivå.  Ettan vinner matchen om drickbarhet på knockout, och är det vin vi fyller på med i första hand. Tvåan är på sitt sätt ännu mer imponerande, men också mer lagringskrävande (först fem timmar efter öppnandet och tillsammans med en bit parmesan trillar drickupplevelsen på plats, då är vinet helt fantastiskt!). Det genomluftade intrycket känns väldigt bekant från 2007 Félsina Chianti Classico, medan det kärnfulla kraftpaketet verkar ha samma avsändare som 2007 Monsanto Chianti Classico Riserva. Det känns faktiskt mer som ett konstaterande än som en gissning. Läge att bekräfta med en titt i facit. Vinerna hälldes alltså i följande ordning:

2006 Monsanto "Il Poggio" Chianti Classico Riserva

2006 Fattoria di Félsina "Fontalloro" Toscana IGT

Det är inte möjligt! Jodå det är det visst, säger S och försäkrar att hon haft ordning på flaskorna. Så kan det gå...

Il Poggio fick vi som varuprov från Bristly, den finns att beställa i BS. Monsantos standard-chianti classico var nästan lika bra för halva priset (och uppenbarligen mer lik Fontalloro). Fontalloro släpptes 1 februari på SB och finns fortfarande kvar att köpa. Vår erfarenhet är att de blir helt fantastiska med tillräcklig lagring - bekräftas exempelvis av nittiosjuan som i sin ungdom var en lika potent käftsmäll som nollsexan. Fontalloro av god årgång är ett av våra säkraste köp i Toscana.


ps. Söndagsnöje: Gösta Werners kortfilm "Ett Glas Vin" från 1960.

Söndagsnöje 2: lyssna & ladda ner Anna Järvinens nya singel:

2009 Domaine Engel Riesling Réserve

För några veckor sedan hade vi tillfälle att träffa Xavier Baril från Alsace-producenten Domaine Fernand Engel et Fils över lunch. Vi hamnade mittemot varandra och det var mycket som klickade vad gäller både samtalet och vinerna. Xavier är en genomtrevlig kille som gör fint balanserade doningar till hyggliga priser.

Engel är en familjeegendom åt det lite större hållet, med 51 hektar vingårdar varav merparten är belägna i Bergheim och Rohrschwihr. Man odlar ekologiskt med AB-certifiering sedan 2001 och praktiserar i stort sett biodynamiska metoder. Månkalendern konsulteras för de flesta operationer och all plantering sker på rotdagar. Vinrankorna får hjälp på traven av hemgjort extrakt på nässlor, kamomill och kisel, och som de flesta andra använder man även lite koppar och svavel mot angrepp. Kvaliteten på gödsel tycker Xavier är avgörande, så han hämtar sin dynga från en biodynamisk bonde i Loire och fyller på med sin egen marc efter att druvorna pressats.

Xavier Baril har redan gjort arton årgångar - ganska imponerande för en kille som knappt fyllt 40. Man har bra snurr på exporten, 45% går till länder som Italien (huvudmarknaden) samt Japan, Thailand, Kina och Skandinavien. Resten säljs vid gården, inte minst tack vare ett strategiskt läge utmed Route du Vin. Men något stort namn är man ännu inte, så priserna måste hållas på en modest nivå.

När det gäller skörd och vinmakning berättar Xavier att 2009 var en relativt knepig årgång när det gällde att behålla syrafräschören. Det var inte så mycket botrytis, men gott om soltorkade druvor i värmen. Allting skördas för hand. Han gillar att att låta musten få skalkontakt i 5-6 timmar innan pressningen, men vill absolut inte att vinerna ska bli för fylliga eller alkoholrika. Den naturliga jästen är att föredra, och det är den som gäller till minst 70% totalt sett.  Som undantag nämns 2006, ett svårt år då man enbart använde odlad jäst eftersom druvorna inte var helt friska. Alla lägen vinifieras separat i 25 olika ståltankar från stora till små.

Ikväll testar vi nysläppta 2009 Domaine Engel Riesling Réserve som importerats i hyfsade kvantiteter och kostar 99 kr. Ursprunget är egna vingårdar i Orschwiller och St-Hippolyte med en jordmån av kalksten och granit på en alv av sand, silt och lera. Exponeringen är sydostlig i lätt sluttning. Stockarnas ålder är 15 till 30 år, och uttaget ligger på 68 hl/ha. Vinet är naturjäst vid 18-20 grader och har legat på jästresterna ungefär åtta månader. Strax innan buteljeringen gjorde man en lätt klarning och en mycket skonsam filtrering. Alkoholen är 12,5% med 7,2 gram restsocker och 4,6 gram syra.

I glaset får vi en fin briljans. Doften bjuder på ren och snygg solmogen frukt med persika, apelsinblom och honung samt en gnutta tropiska inslag som är mer vita än gula. Friska toner av mandel, örter, metall och silverputs bidrar till viss komplexitet och elegans. Smaken är behagfullt balanserad och lagom lättdrucken, med mogna aromer och en mjuk men fräsch grönäpplig syra som driver på såväl saliven som längden. I eftersmaken minglar kryddiga mineraltoner.

Allt som allt en harmonisk och riktigt trevlig apéritif! Det här vinet kommer vi definitivt att köpa igen.

Vid nämnda lunch hälldes även följande viner. Kvaliteten var betryggande jämn och stilen elegant över hela linjen:

2009 Crémant d'Alsace
2007 Crémant d'Alsace Trilogy
2009 Pinot Blanc Réserve
2009 Riesling Réserve
2009 Pinot Gris Réserve
2004 Riesling Clos des Anges
2001 Riesling Clos des Anges
1999 Riesling Clos des Anges
1998 Riesling Clos des Anges
2008 Gewurztraminer Bergheim
2008 Gewurztraminer Altenberg


Vinunic importerar och bjöd in till provningen.

ps. Nollfyran bekantade vi oss med för snart fem år sedan.

Barolo 1989

Äntligen blev det dags för Stockholms Munskänkar att kolla upp åttioniorna från Barolo! 1988-1990 var första gången i modern tid som Langhe fick en trio riktigt lyckade årgångar i rad. Den bästa och mest lagringsdugliga av dem anses vara 1989.

Sparsam fruktsättning och hagelskurar under försommaren gjorde att skörden blev betydligt mindre än vanligt. Högsommaren var varm och gav en bra grundläggande druvmognad. I början av september stannade utvecklingen upp med svalare väder, men slutet av september och början av oktober fick varma dagar och svala nätter som gjorde att druvorna kunde nå full mognad med bibehållen syrastruktur.

Året är också intressant eftersom det ligger mitt i den period av förnyelse då många producenter valde att gå från traditionella metoder till modernare med kortare fermentationer och uppfostran i barriques. Alla producenter i provningen kan betecknas som progressiva snarare än konservativa. Här har vi chans att avgöra vilka som hunnit ta tydliga steg i den riktningen. Dessutom får vi se hur pass tydligt de olika kommunernas karaktär uttrycker sig i vinerna.

Vinerna kommer från La Morra (Cerequio och Rocche del’Annunziata), Barolo (Cannubi), Castiglione Falletto (Bricco Rocche), Serralunga (Lazzarito) och outsidern Treiso i Barbaresco-zonen (Bordino).

Rattis korkar var nästan genomblöta men i övrigt friska.

Inget fel på Viettis heller. En ynka korkdefekt på arton flaskor!

In kommer de sex glasen, som faktiskt ser relativt lika ut. Vackra allihop, med förödande goda dofter.

1. Färgen är ljust brunröd, kristallklar med en fin liten fällning. Doften är först återhållsam. Det första skiktet som öppnar upp är örtbuketten med mynta och lite tigerbalsam. Snart framträder väldigt tydliga mineraltoner med doft av hav: saltvatten, jod, sten, nori och tång. Frukten är ren och frisk, klart röd med inslag av rönnbär. Men det är mineralerna vi kommer att minnas från den här nosen.

Smaken upplevs lättfotad och elegant, med perfekt struktur och finsandiga, örtiga tanniner. Aromerna är enastående fina och röda. Avslutningen blir kryddig och i eftersmaken kan man känna en liten alkoholvärme titta fram ur den lätta kroppen. Små nya ekfat märker man knappast något av - möjligen finns en gnutta mediumrost med drag av sandelträ och kaffe - nej, här är det nästan bara terroir man tänker på: mineraler, örter och integriteten i den ljusa frukten. Det här vinet är så fantastiskt snyggt och njutbart i sin nästan burgundiska elegans. Fortfarande ungdomligt, detta håller länge än - minst tio år till, förmodligen mer.

1989 Renato Ratti Barolo Rocche Marcenasco

Ratti är berömd som den första modernisten i La Morra. Hans strävan har från första början varit att göra baroloviner som även lämpar sig att dricka unga. Knepet var att korta macerationstiden till en dryg vecka, intensifiera urlakningen med hjälp av roterande jästankar och åtminstone delvis lagra vinet i barriques. Marcenasco är inte en namngiven vingård utan ett historiskt namn på ett större delområde av Frazione Annunziata i La Morra, som Ratti valt att göra till sitt "trademark". Rocche dell’Annunziata är den centrala vingården och dessutom en av de bästa i hela området. Exponeringen är sydväst till sydöst och höjden 240-290 meter. Jordmånen är tortonsk blå märgel, vilket bör ge vinerna en elegant och parfymerad stil. Det är en stor vingård på 30 hektar med ett flertal ägare. Rattis andel om två hektar planterades innan 1960 och den första årgången gjordes 1971. 4 000 rankor per hektar ger en dryg flaska per ranka.
 Jäsningen tar nio dagar i temperaturkontrollerat rostfritt. Vinet mognar under ett år i barriques, följt av ett år i botti av slavonsk ek om 25 hl. Produktionen av basversionen från Marcenasco är hela 65 000 buteljer årligen, medan Rocche brukar ge 7-8 000 flaskor (1989: 4 530)  För ett drygt år sedan hade 1971 Marcenasco ett oväntat inslag av omogen grönhet, i viss mån även 1978 Conca Marcenasco som vi provade i höstas, men Conca var klart mer elegant, och förbluffande ungdomlig och rödfruktig med frisk syra.

2. Färgen är medelmörkt rödbrun med något matt lyster och gott om tegelorangea nyanser i kanten - ser moget ut. Doften är ganska liten och heltraditionell med lite murriga drag av tjära, tobak, te, örter och grusjord. Frukten håller på sig och gör inga ansatser att ställa sig in, men så plötsligt får man glimtar av gammal jordgubbsylt och annan skafferifrukt - med betoning på glimtar.

I munnen gör vinet en silkeslen entré, den ypperliga balansen är det första som slår oss. Detta är inte ett kraftfullt eller intensivt vin, men ack så behagfullt och drickbart med sina truligt traditionella, grusiga och smått chokladiga tanniner. Eftersmaken lämnar lite mineralsälta och tydliga jordtoner. Helt drickfärdigt, à point just nu, i en elegantare konservativ stil utan ansatser till modernisering.

1989 Prunotto Barolo Cannubi

En ganska typisk Cannubi av klassiskt snitt - läget är berömt för den sammetslena finess vinerna får som mogna. I torra år kan vinerna bli i lättaste laget. Jordmånens dränerande sand gör att stockarna kan drabbas av vattenstress när det är alltför hett. Minst tjugo producenter buteljerar barolo från Cannubi. Prunottos del uppges ha den tortonska jordtypen och höjden är cirka 250 meter.
 Inte förrän Antinori tog över produktionen i mitten av nittiotalet började man använda barriques. Ett tydligt steg mot moderna metoder kom i och med Antinoris första årgång 1995. 1989 vinifierade man fortfarande i öppna jäskar av cement och ek, med överpumpning. Numera använder man slutna tankar av rostfritt stål, och macerationstiden har kortats ner till tio dagar. Tidigare ägde uppfostran rum i slavonska botti om 50-100 hl, numera i merparten nya franska tonneaux om 500 liter. Nuförtiden varar fatlagringen i två år, 1989 var den troligen längre, kanske tre år. Fortfarande håller man gärna flaskorna så länge som möjligt innan de släpps till marknaden. Tre röster på bästa vin.

3. Färgen är mörkt brunröd med hög lyster och imponerande djup. Den rika doften ger direkt ett intryck av hög fruktmognad och lågt uttag, likt plommon och hallon med söta inslag av kompott eller sylt. Dessutom får vi lustiga inslag av mynta och rent av eucalyptus som får oss att utnämna vinet till "Kvällens Aussie". Tjära, lakrits, grön oliv och ursnyggt integrerad fatrostning är andra noteringar.

Smaken är storlek XXL och imponerar med sin slösande rika fruktighet, sin viskösa munkänsla och sina stora, tätvävda, fullmogna, finpulvriga silkestanniner. Frisk spearmint, lysande aromer och höga mogna fruktsyror skänker upplevelsen intensitet och lyster. Nere i källaren fingerspelar tjära och lakrits på reggaebasen och försäkrar oss att allting kommer att vara totaly cool på den här lyxtrippen. Luta er bakåt, för den varar ett bra tag!

1989 Roberto Voerzio Barolo Cerequio

Roberto och brorsan Gianni delade upp den ärvda egendomen 1987,
de har ganska kylslagna relationer nuförtiden. 1988 var Robertos första årgång, och han vann snart uppmärksamhet för sina fylliga, förföriskt silkiga viner. Egendomen är baserad i La Morra, med vingårdslägen i Brunate, Cerequio, La Serra, Rocche dell'Annunziata, Capalot och Sarmassa. Cerequio ligger i södra delen av La Morra och omfattar 19 hektar, angränsande till La Serra, Brunate, Sarmassa och Ca' Nere. Denna cru delas med Barolo och räknas som en av zonens bästa. Jorden är lucker för att vara blå märgel, och exponeringen ost/sydost. Höjden är 270 till 400 meter. 
Vingårdsarbetet är uttalat modernt och perfektionistiskt. Voerzio använder grönskörd, hård beskärning och får extremt låga uttag runt 20 hl/ha - 4 klasar, 750 gram - knappt en flaska vin per ranka!
Källarbetet är faktiskt relativt traditionellt. Macerationen i rostfritt stål är kort med gammeldags mått, 15 till 30 dagar - ändå ovanligt långt för en modernist. Efter malo i rostfritt får vinerna två års uppfostran i mindre fat, men Roberto är ingen extrem förespråkare för ny ek. Under perioden 1988 till 1995 använde han dels 225-liters barriques från Allier, dels 500-liters demi-muids – men bara en tredjedel nya - ett upplägg han återvänt till i och med nollåttorna. Under tiden som vinerna mognar spelar Roberto gärna Led Zeppelin, Hendrix och Stones för dem i källaren. En uppfostran så god som någon! 11 röster på bästa vin, delad förstaplats.

4. Färgen är mörkt brunröd, transparent. Doften är stor, rejält utvecklad och komplex med tjära, menthol, choklad, tobak och lite brett-plåster. Frukten drar åt det mörkare hållet, som slånbär och körsbär. Dessutom hittar vi ungefär samma slags mineralton som i ettan, en tydlig närhet till havet. Faten sätter sin snitsiga signatur med toner av chokladpraliner och lite julmust. Och en torkad rosbukett tackar man aldrig nej till i sin mogna nebbiolo. Riktigt fint sniff, ett av kvällens bästa!

Smaken är rätt kraftfull med tanniner av grövre kaliber och rätt tydlig ekbehandling - lite beska och chokladpralin. Tyvärr är frukten inte tillräcklig för att balansera dessa komponenter, varför munkänslan blir både kantig, spretig och uttorkande. Men kan man stå ut med detta så har vinet ändå en hel del att ge, inte minst lite god brett och en rejäl längd på eftersmaken. Här har man definitivt använt sig av nya rostade barriques.

1989 Tenuta Carretta Barbaresco Poderi Bordino

Ända sedan 1100-talet har godset i Piobesi d'Alba (Roero) varit hemvist för grevarna av Piobese. Egendomen köptes av familjen Miroglio 1985, drivs nu av sonen Franco. Han äger hela 70 hektar vingårdar. Cascina Bordino ligger i Treiso och har tagit sitt namn efter en cascina som inte längre finns kvar. Vingården omfattar 8,5 hektar högt belägen och extremt brant vinmark, 300-360 meters höjd och sydöstlig exponering. Jordmånen är kalkrik blå märgel, rik på mineraler, något som brukar ge eleganta viner. Uttaget är ganska högt, runt 50 hl/ha. Mognadslagringen tar två år, varav minst ett i franska barriques. Tre röster på bästa vin plus en halv på bästa doft. En flaska var korkdefekt.

5. Färgen är klart röd med tegelorange kant, hög transparens och lyster. Doften är ungdomligt knuten men påtagligt frisk och ren med eleganta frukttoner åt det ljusare hållet, väldigt intrikat sammansatta, som en mix av nypon, vinbär, rönnbär och smultron. Faten bidrar ytterst diskret med ljusa toner av sandelträ och kaffe. Och det vore inte nebba utan spearmint. Man blir inte riktigt klok på vinet och är där med näsan hela tiden.

Smaken är ren, elegant och intensiv. Kroppen är slank och vältrimmad medan tanninstrukturen får oss att ta fram och putsa upp adjektivet "ädel". Balansen är helt perfekt, och den friska syran håller allt på plats. Alkoholen drar åt det högre hållet, säkert drygt fjorton, men är fint integrerad i helheten, och faten tänker man inte överhuvudtaget på. I vår smak är detta kvällens snyggaste glas. Liksom i Rattis Rocche ligger Bourgogne inte alltför långt borta. Vinet ger ett mycket ungdomligt och lagringsbart intryck, tjugo års framtid är inte för mycket sagt.

1989 Vietti Barolo Lazzarito

Cru Lazzarito ligger i Serralunga d’Alba. Namnet är etablerat redan 1610 och kan möjligen hänga ihop med att gammalt hus för spetälska. Det är en ganska stor vingård med sina åtta hektar, där det mesta ägs av Fontanafredda. Höjden är 350 till 400 och exponeringen syd till väst. Jordmånen är brun diano-sandsten, kalkrik med inslag av röd sand och hör därmed till den kraftfulla sidan av barolozonen. Uttagen blir ganska små och koncentrationen hög. Lazzarito är känd för att producera frukt av mycket hög kvalitet. Viettis del omfattar knappt två hektar planterade 1965 med 4500 stockar vardera, tre fjärdedelar av klonen Michet och resten Lampia. 
Skördettagen är låga med 20-25 hl/ha. Musten får två dygns kallmaceration innan jäsningen som varar 11 till 21 dagar, i slutna rostfria tankar vid 28-34 graders temperatur. Därefter följer malolaktisk jäsning och uppfostran under 8-14 månader i franska barriques med sparsam batonnage, och slutligen 12-21 månader i slavonska botti. Vinet håller 14 till 14,5% alkohol, som det gärna blir i slutna jäskärl. Detta är egendomens mest moderna tolkning av barolo. Av Lazzarito buteljeras cirka 5000 flaskor per år. Åtta röster på bästa vin.

6. Färgen är rikt rubinröd med mörk kärna och tegel i kanten, lystern medelgod men fint färgdjup. Doften är först knuten, men blir snart stor och maffig med både utveckling och ungdom. Först möts vi av ett fint båthus med tjärade rep, därnäst följer rejält med ek i form av chokladpraliner, kryddor, smörig kola och allmänt rostade toner. Frukten undertill ger ett intryck av hög mognad åt det mörkare körsbärshållet. Mitt i allt det maffiga tittar en god mineralton fram, som av snäckskal.

I munnen är detta en dubbelburgare med extra allt. Stor frukt med rejäl mognad, stora tanniner med rejält grepp, stor ekfatskaraktär, stor stadig syra - och uppfriskande mineraler! Som en monstertruck från USA brakar denna steroidstinna barolo fram. Elegant är inte ordet, men satan i gatan så gott det smakar! Den här producenten vet hur man tillfredställer marknaden. Vinet är fortfarande ungdomligt och kan säkert lagras länge, men frågan är om det inte smakar allra bäst just nu, medan frukten är riktigt stor. Eken lär man hur som helst aldrig bli av med.

1989 Ceretto-Bricco Rocche Barolo Bricco Rocche

Ceretto är rena business-koncernen med åtta anläggningar, vinimport och tvåstjärnig restaurang i Alba. Förmögenheten byggdes genom försäljning av enklare viner, varefter man köpte in egendomarna i Barolo och Barbaresco. En intressant detalj är att namnet Ceretto knappt syns på etiketten. Man bedömde inledningsvis att det inte skulle vara gynnsamt för vingårdsvinernas prestige! 
Första årgången av detta vin gjordes 1982. Bricco Rocche är en av de bästa vingårdarna i Castiglione Falletto, belägen strax söder om byn mellan Rocche och Villero och kan beskrivas som ett mellanting av dem, här finns både elegans och kraft. Cerretto äger 1,75 hektar av totalt sex. 
Jordmånen är mager men rik på fosfor och kalk, uppbyggd av lera, silt och sand. Strax undertill finns en berggrund av Diano-sandsten. Marken håller inte vatten särskilt bra, något som kan vara problematiskt i torra år. Höjden är 312 till 370 meter, exponeringen mestadels östlig. Vingården är planterad med klonerna Michet och Lampia, 4300 stockar per hektar, beskurna 8 knoppar per ranka. 
När det gäller vinifieringen är Cerretto pragmatiker. Nuförtiden sker den i ståltankar, reglerade till 28-30 grader. En veckas maceration med flytande skalhatt, tio dagar med nedsänkt hatt. Malolaktisk jäsning i tank, därefter två års lagring i nya franska barriques. 1989 var metoderna något mer traditionella: tio dagar vid 32 grader, tio vid 24 grader, hälften barriques och hälften botti. 11 röster och en delad förstaplats.

Det blev en lyckad kväll där det var intressant att kolla efter ursprunget och moderniseringstendenserna. Framförallt var det jämn och riktigt hög klass på vinerna - från enastående till världsklass. Ren och skär njutning! Nu gäller det att hitta på tema för nästa barolo-provning.
Vi ses kanske där?