Ch9 2008: Janasse vs. Barroche

Med 2008 bröts den rad av lyckosamma årgångar som gett södra Rhône ett uppsving utan like. När vi besökte Julien Barrot i mitten av juni 2008 hade dagstemperaturerna knappt ännu orkat över tjugo-strecket. Dessförinnan hade blomningen varit sen och fruktsättningen klen med coulure och millerandage. Någon vecka därpå blev det i och för sig varmare, men sensommaren bjöd på både kyla, hagel och skyfall.

I svala lägen med tyngre lera hände det att druvorna aldrig nådde full mognad, men i magra och väldränerade jordar gick det klart bättre. Stenhård sortering och nedklassning av de flesta prestigecuvéer var en nödvändighet, men - kvällens viner har trots allt lyckats jaga upp alkoholen till mellan 15 och 16 procent, så sockermognad har uppenbarligen inte saknats.

Svagare årgångar i södra Rhône har fördelen att vinerna brukar vara färdiga att konsumera genast. Och det är precis vad vi hoppas på när vi tussar ihop två favoriter från Châteauneuf-du-Pape. I hejaklacken hittar vi ett helt gäng lammkotletter, späckade med timjan och vitlök, därtill massor av rostade paprikor, rödlök, zucchini och aubergine.

Första glaset undslipper sig en blygsam rödfruktig doft, som av karamellpojkarnas hallonkola (de små platta, ni vet) med en dutt jordgubbssylt. Örterna är närvarande och drar åt det ljusare hållet, med fläktar av lavendel och rosmarin. I bakgrunden märks lakrits och kryddor, och bland toppnoterna några metallfilspån och våta stenar. Dessutom hittar vi båda ett sumpigt, småskitigt drag som S träffande ringar in som blålera. Hyggligt, men knappast någon stor sniffarupplevelse.

Andra glaset hälsar väluppfostrat och insmickrande, med en gräddkolakyss ur egen fatabur. Bara en - för i nästa stund har den lämnat plats åt köttig körsbärsfrukt i den mörkare skolan där vi hittar såväl kärnor som kirsch, coulis och likör. Det finns en täthet, renhet och fräschör i frukten - och garriguen är frisk och frodig. S noterar spearmint och precis så känns det. Vi är överens, doften är både riktigt lovande och riktigt god.

Ettan möter smaklökarna med en intensiv attack - här finns bra bett och syran är frisk. Kroppen är måttlig och känslan i mittsmaken blir lite kantig och kartig med drag av tranbär. Avslutningen är kryddig och alkoholen tittar igenom den lite glesa frukten. Eftersmaken saknar egentlig längd och lämnar en smått metallisk antydan till bitterhet.
I matsällskap saknar vi struktur, men vinet är ganska trevligt på egen hand efteråt. Ser man till vad det bör vara - Julien Barrots signatur - så blir det utan tvekan underbetyg.

Tvåan infriar de löften som doften utlovat. Smaken är klart tätare, med fullt godkänd frukt i en plyschig munkänsla med viss rondör. Den rena frukten fyller ut på ett behagligt sätt i munnen och mentholen friskar upp. Smaken slutar stramt och lite kort med noter av malört. Alkoholen är inte alls markant, fint inlindad som den är i en matvänlig tannin-struktur. Till våra provençalska lammkotletter sitter det här som en smäck! Avsändaren är Janasse, inte tu tal om det. I den svåra årgången har man har lyckats få till ett enastående vin som nog ändå är bäst lämpat att dricka på frukten.

Facit:

2008 Domaine La Barroche Châteauneuf-du-Pape "Signature"

2008 Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape "Tradition"

Som vi trodde, alltså. Och visst stämmer det med Parkers betyg - skillnaden i kvalitet är uppenbar. Priserna har tyvärr blivit i högsta laget för vad man får i glaset, men Janasse lyckas ändå försvara fortet. Julien Barrot borde ha sålt sina nollåttor med en ordentlig nedsättning av priset, istället för att ligga kvar på samma nivå som etablerades med de exceptionella nollsjuorna. När det gäller Barroche så passar vi och väntar på nollniorna, medan Janasses nollåtta kan vara kul att dricka igen. Den finns fortfarande kvar i hyfsade kvantiteter på SB.