Fredagskvällen börjar med prisutdelning på Vinbaren, detta ljuvliga vattenhål för vinpimplare. Tidigare gånger vi träffat vinnaren av nyårets bildgåta har varit speciella möten som lett till nya vänskaper. Så även denna gång, och det dröjer inte många sekunder innan vi är igång med att gemensamt gissa vita blindflighter. Två olika Meursault planterar vi om i Puligny-Montrachet och Pahlmeyers chardonnay Jayson kommer förmodligen från Châteauneuf-du-Pape. Egon Müllers Adelaide Hills-riesling är lätt att känna igen som australiensare, medan Robert Weil fick ny adress i Alsace och André Ostertag i Rheingau. Så kan det gå. Blindprovning är världens bästa sällskapslek - och Lars Andersson världens bästa lekledare.
Aptiten är alltså väckt. På hemmaplan väntar halvblind provning av två tungviktare från Toscana, ett slags pendang till en jämförelse vi gjorde härom veckan. Kolla gärna den posten innan ni läser vidare. Bägge vinerna får en timme i karaffen innan vi testar.
Första glaset har en förtjusande komplex sangiovese-doft, vidöppen och genomluftad. Här serveras varma, smått utvecklade drag av sammetsröd körsbärsfrukt med komplement av balsamico, tobaksblad och gammalt läder. Örtbuketten är helt exemplarisk, och faten bidrar med finaste ceder och kryddlåda. Här finns också ett lustigt litet drag av sillinläggning - en gnutta ättika alltså, som i rioja - som nog hänger ihop med den genomluftade fatkaraktären. Vad som måste sorteras in bland mineraltonerna är ett par klockrena drag av ostron och kallt järn. Allt som allt ett riktigt snyggt, inbjudande och gott sniff.
Smaken är på klassiskt vis stramt hållen och fint strukturerad, ändå med rik servering av lagom utvecklade mörkröda sangiovese-aromer och tätvävda tanniner som ger en sammetslik munkänsla. Precis som sig bör i chiantis hjärtland kommer den grusiga, steniga mineralkänslan igenom fint, likaså den toscanska örtfloran. Drickupplevelsen är harmonisk, och balanserar väldigt snyggt - ena klunken bjuder vildare tuffhet och intensitet, nästa ett mer civiliserat och polerat uttryck. Vinet ger ett autentiskt uttryck för sitt ursprung, och faten ställer inte till med några problem överhuvudtaget i munnen. Det här är ordentligt gott, redan nu. Och inte lär det bli sämre av några års lagring.
Andra glaset bjuder på en tuffare doft med mörkare sangiovesefrukt. Högt i glaset svävar topptoner av körsbärskärnor, sötmandel och en skvätt kirsch. Längre ner kan vi bocka av en hel pennvässare full med ceder och blyerts, ett gammeldags pipstopp, ett smärre toscanskt stenbrott, och ett rejält vrid på svartpepparkvarnen. Den kassaskåpstäta frukten är fortfarande smärtsamt ung, vi noterar laktiska drag, ungefär som a-fil. Faten är beundransvärt väl inarbetade i helheten som mullrar dovt.
I munnen är det ett fullblod som stegrar sig, ett kraftpaket som varvar upp (tänk gärna Ferrari). Alla mätare vibrerar i maxläge: höga syror, greppiga men knutna tanniner, tät frukt med rejäl stoppning, potent alkohol, kraft och intensitet. Procenten är märkbar, säkert en bra bit över fjorton, men hårt intvinnad i vinets kärnfulla stålwire till struktur. Det här är är ett kompromisslöst och imponerande vin som skriker på lagring eller fett kött, helst båda. Just nu är det ganska tjurigt, men det draget lär garanterat ge sig med tiden.
Båda vinerna levererar på hög nivå. Ettan vinner matchen om drickbarhet på knockout, och är det vin vi fyller på med i första hand. Tvåan är på sitt sätt ännu mer imponerande, men också mer lagringskrävande (först fem timmar efter öppnandet och tillsammans med en bit parmesan trillar drickupplevelsen på plats, då är vinet helt fantastiskt!). Det genomluftade intrycket känns väldigt bekant från 2007 Félsina Chianti Classico, medan det kärnfulla kraftpaketet verkar ha samma avsändare som 2007 Monsanto Chianti Classico Riserva. Det känns faktiskt mer som ett konstaterande än som en gissning. Läge att bekräfta med en titt i facit. Vinerna hälldes alltså i följande ordning:
2006 Monsanto "Il Poggio" Chianti Classico Riserva
2006 Fattoria di Félsina "Fontalloro" Toscana IGT
Det är inte möjligt! Jodå det är det visst, säger S och försäkrar att hon haft ordning på flaskorna. Så kan det gå...
Il Poggio fick vi som varuprov från Bristly, den finns att beställa i BS. Monsantos standard-chianti classico var nästan lika bra för halva priset (och uppenbarligen mer lik Fontalloro). Fontalloro släpptes 1 februari på SB och finns fortfarande kvar att köpa. Vår erfarenhet är att de blir helt fantastiska med tillräcklig lagring - bekräftas exempelvis av nittiosjuan som i sin ungdom var en lika potent käftsmäll som nollsexan. Fontalloro av god årgång är ett av våra säkraste köp i Toscana.
ps. Söndagsnöje: Gösta Werners kortfilm "Ett Glas Vin" från 1960.
Söndagsnöje 2: lyssna & ladda ner Anna Järvinens nya singel:
8 kommentarer:
Det är väl jag som har druckit för lite ung Fontalloro, men jag gissade faktiskt på Fontalloro som glas två när jag läste "blint".
Och väl att märka, då testade jag ju Monsantos ordinarie CC häromveckan ... Jag har väl druckit för lite ung Fontalloro, helt enkelt! Men mineraliteten, örtfloran och drickbarheten kändes verkligen Monsanto. Visserligen kändes Monsantos vanliga CC på många sätt kändes ganska tuff, ändå var drickbarheten sanslös. Vi svischade i oss flaskan, det gick liksom inte att hejda sig.
Illa detta, hur ska man kunna hålla på sina principer om köpstopp när två viner med så hög och ändå ljuvlig stämma bara ropar efter en?
Och vad som är ännu bättre är att priset på Fontalloro i princip är identiskt med när 97an släpptes, vilka andra viner i denna prisklass har gjort detsamma?
Henrik - hörsamma ropen och häv köpstoppet ;-)
Monsanto Riserva 07 och Fontalloro 06 blir våra val, när man väger in priserna också.
Håkan - Fontalloro 97 kostade 275 kr i juni 2001.
Utvecklingen är inte direkt skrämmande...
Jag tyckte nog det bästa med 2007 Monsanto var etiketten... Syra och tanniner visserligen, men inte någon god smak. Vi hade svårt att få i oss flaskan på två.
ASi - ajdå, vi träffade nyligen grannbloggande Herren vars Fru tyckte att 2007 Monsanto Riserva var typ det godaste hon någonsin druckit ;-)
Lagras bör det, tycker vi. Om man gillar det alltså.
Köp, köp, köp Henrik. Från och med nu finns det alltid rum för dig i min källare. Jag måste fixa lite bara - häromdagen var temperaturen 5-6 grader där nere...
Flotte notater. Vet du forskjellen på Monsanto sin il poggio og den vanlige riserva? Enkeltvinmark?
Hej Henning! Så vitt vi förstår är Il Poggio en namngiven vingård på 5.5 hektar som ligger inom Monsantos domäner.
Mer ny ek i Il Poggio är en annan skillnad. 18 månader och hälften ny ek, men inget som triggade ekallergin. It's not what you do - it's the way that you do it....
Skicka en kommentar