Barolo 1989

Äntligen blev det dags för Stockholms Munskänkar att kolla upp åttioniorna från Barolo! 1988-1990 var första gången i modern tid som Langhe fick en trio riktigt lyckade årgångar i rad. Den bästa och mest lagringsdugliga av dem anses vara 1989.

Sparsam fruktsättning och hagelskurar under försommaren gjorde att skörden blev betydligt mindre än vanligt. Högsommaren var varm och gav en bra grundläggande druvmognad. I början av september stannade utvecklingen upp med svalare väder, men slutet av september och början av oktober fick varma dagar och svala nätter som gjorde att druvorna kunde nå full mognad med bibehållen syrastruktur.

Året är också intressant eftersom det ligger mitt i den period av förnyelse då många producenter valde att gå från traditionella metoder till modernare med kortare fermentationer och uppfostran i barriques. Alla producenter i provningen kan betecknas som progressiva snarare än konservativa. Här har vi chans att avgöra vilka som hunnit ta tydliga steg i den riktningen. Dessutom får vi se hur pass tydligt de olika kommunernas karaktär uttrycker sig i vinerna.

Vinerna kommer från La Morra (Cerequio och Rocche del’Annunziata), Barolo (Cannubi), Castiglione Falletto (Bricco Rocche), Serralunga (Lazzarito) och outsidern Treiso i Barbaresco-zonen (Bordino).

Rattis korkar var nästan genomblöta men i övrigt friska.

Inget fel på Viettis heller. En ynka korkdefekt på arton flaskor!

In kommer de sex glasen, som faktiskt ser relativt lika ut. Vackra allihop, med förödande goda dofter.

1. Färgen är ljust brunröd, kristallklar med en fin liten fällning. Doften är först återhållsam. Det första skiktet som öppnar upp är örtbuketten med mynta och lite tigerbalsam. Snart framträder väldigt tydliga mineraltoner med doft av hav: saltvatten, jod, sten, nori och tång. Frukten är ren och frisk, klart röd med inslag av rönnbär. Men det är mineralerna vi kommer att minnas från den här nosen.

Smaken upplevs lättfotad och elegant, med perfekt struktur och finsandiga, örtiga tanniner. Aromerna är enastående fina och röda. Avslutningen blir kryddig och i eftersmaken kan man känna en liten alkoholvärme titta fram ur den lätta kroppen. Små nya ekfat märker man knappast något av - möjligen finns en gnutta mediumrost med drag av sandelträ och kaffe - nej, här är det nästan bara terroir man tänker på: mineraler, örter och integriteten i den ljusa frukten. Det här vinet är så fantastiskt snyggt och njutbart i sin nästan burgundiska elegans. Fortfarande ungdomligt, detta håller länge än - minst tio år till, förmodligen mer.

1989 Renato Ratti Barolo Rocche Marcenasco

Ratti är berömd som den första modernisten i La Morra. Hans strävan har från första början varit att göra baroloviner som även lämpar sig att dricka unga. Knepet var att korta macerationstiden till en dryg vecka, intensifiera urlakningen med hjälp av roterande jästankar och åtminstone delvis lagra vinet i barriques. Marcenasco är inte en namngiven vingård utan ett historiskt namn på ett större delområde av Frazione Annunziata i La Morra, som Ratti valt att göra till sitt "trademark". Rocche dell’Annunziata är den centrala vingården och dessutom en av de bästa i hela området. Exponeringen är sydväst till sydöst och höjden 240-290 meter. Jordmånen är tortonsk blå märgel, vilket bör ge vinerna en elegant och parfymerad stil. Det är en stor vingård på 30 hektar med ett flertal ägare. Rattis andel om två hektar planterades innan 1960 och den första årgången gjordes 1971. 4 000 rankor per hektar ger en dryg flaska per ranka.
 Jäsningen tar nio dagar i temperaturkontrollerat rostfritt. Vinet mognar under ett år i barriques, följt av ett år i botti av slavonsk ek om 25 hl. Produktionen av basversionen från Marcenasco är hela 65 000 buteljer årligen, medan Rocche brukar ge 7-8 000 flaskor (1989: 4 530)  För ett drygt år sedan hade 1971 Marcenasco ett oväntat inslag av omogen grönhet, i viss mån även 1978 Conca Marcenasco som vi provade i höstas, men Conca var klart mer elegant, och förbluffande ungdomlig och rödfruktig med frisk syra.

2. Färgen är medelmörkt rödbrun med något matt lyster och gott om tegelorangea nyanser i kanten - ser moget ut. Doften är ganska liten och heltraditionell med lite murriga drag av tjära, tobak, te, örter och grusjord. Frukten håller på sig och gör inga ansatser att ställa sig in, men så plötsligt får man glimtar av gammal jordgubbsylt och annan skafferifrukt - med betoning på glimtar.

I munnen gör vinet en silkeslen entré, den ypperliga balansen är det första som slår oss. Detta är inte ett kraftfullt eller intensivt vin, men ack så behagfullt och drickbart med sina truligt traditionella, grusiga och smått chokladiga tanniner. Eftersmaken lämnar lite mineralsälta och tydliga jordtoner. Helt drickfärdigt, à point just nu, i en elegantare konservativ stil utan ansatser till modernisering.

1989 Prunotto Barolo Cannubi

En ganska typisk Cannubi av klassiskt snitt - läget är berömt för den sammetslena finess vinerna får som mogna. I torra år kan vinerna bli i lättaste laget. Jordmånens dränerande sand gör att stockarna kan drabbas av vattenstress när det är alltför hett. Minst tjugo producenter buteljerar barolo från Cannubi. Prunottos del uppges ha den tortonska jordtypen och höjden är cirka 250 meter.
 Inte förrän Antinori tog över produktionen i mitten av nittiotalet började man använda barriques. Ett tydligt steg mot moderna metoder kom i och med Antinoris första årgång 1995. 1989 vinifierade man fortfarande i öppna jäskar av cement och ek, med överpumpning. Numera använder man slutna tankar av rostfritt stål, och macerationstiden har kortats ner till tio dagar. Tidigare ägde uppfostran rum i slavonska botti om 50-100 hl, numera i merparten nya franska tonneaux om 500 liter. Nuförtiden varar fatlagringen i två år, 1989 var den troligen längre, kanske tre år. Fortfarande håller man gärna flaskorna så länge som möjligt innan de släpps till marknaden. Tre röster på bästa vin.

3. Färgen är mörkt brunröd med hög lyster och imponerande djup. Den rika doften ger direkt ett intryck av hög fruktmognad och lågt uttag, likt plommon och hallon med söta inslag av kompott eller sylt. Dessutom får vi lustiga inslag av mynta och rent av eucalyptus som får oss att utnämna vinet till "Kvällens Aussie". Tjära, lakrits, grön oliv och ursnyggt integrerad fatrostning är andra noteringar.

Smaken är storlek XXL och imponerar med sin slösande rika fruktighet, sin viskösa munkänsla och sina stora, tätvävda, fullmogna, finpulvriga silkestanniner. Frisk spearmint, lysande aromer och höga mogna fruktsyror skänker upplevelsen intensitet och lyster. Nere i källaren fingerspelar tjära och lakrits på reggaebasen och försäkrar oss att allting kommer att vara totaly cool på den här lyxtrippen. Luta er bakåt, för den varar ett bra tag!

1989 Roberto Voerzio Barolo Cerequio

Roberto och brorsan Gianni delade upp den ärvda egendomen 1987,
de har ganska kylslagna relationer nuförtiden. 1988 var Robertos första årgång, och han vann snart uppmärksamhet för sina fylliga, förföriskt silkiga viner. Egendomen är baserad i La Morra, med vingårdslägen i Brunate, Cerequio, La Serra, Rocche dell'Annunziata, Capalot och Sarmassa. Cerequio ligger i södra delen av La Morra och omfattar 19 hektar, angränsande till La Serra, Brunate, Sarmassa och Ca' Nere. Denna cru delas med Barolo och räknas som en av zonens bästa. Jorden är lucker för att vara blå märgel, och exponeringen ost/sydost. Höjden är 270 till 400 meter. 
Vingårdsarbetet är uttalat modernt och perfektionistiskt. Voerzio använder grönskörd, hård beskärning och får extremt låga uttag runt 20 hl/ha - 4 klasar, 750 gram - knappt en flaska vin per ranka!
Källarbetet är faktiskt relativt traditionellt. Macerationen i rostfritt stål är kort med gammeldags mått, 15 till 30 dagar - ändå ovanligt långt för en modernist. Efter malo i rostfritt får vinerna två års uppfostran i mindre fat, men Roberto är ingen extrem förespråkare för ny ek. Under perioden 1988 till 1995 använde han dels 225-liters barriques från Allier, dels 500-liters demi-muids – men bara en tredjedel nya - ett upplägg han återvänt till i och med nollåttorna. Under tiden som vinerna mognar spelar Roberto gärna Led Zeppelin, Hendrix och Stones för dem i källaren. En uppfostran så god som någon! 11 röster på bästa vin, delad förstaplats.

4. Färgen är mörkt brunröd, transparent. Doften är stor, rejält utvecklad och komplex med tjära, menthol, choklad, tobak och lite brett-plåster. Frukten drar åt det mörkare hållet, som slånbär och körsbär. Dessutom hittar vi ungefär samma slags mineralton som i ettan, en tydlig närhet till havet. Faten sätter sin snitsiga signatur med toner av chokladpraliner och lite julmust. Och en torkad rosbukett tackar man aldrig nej till i sin mogna nebbiolo. Riktigt fint sniff, ett av kvällens bästa!

Smaken är rätt kraftfull med tanniner av grövre kaliber och rätt tydlig ekbehandling - lite beska och chokladpralin. Tyvärr är frukten inte tillräcklig för att balansera dessa komponenter, varför munkänslan blir både kantig, spretig och uttorkande. Men kan man stå ut med detta så har vinet ändå en hel del att ge, inte minst lite god brett och en rejäl längd på eftersmaken. Här har man definitivt använt sig av nya rostade barriques.

1989 Tenuta Carretta Barbaresco Poderi Bordino

Ända sedan 1100-talet har godset i Piobesi d'Alba (Roero) varit hemvist för grevarna av Piobese. Egendomen köptes av familjen Miroglio 1985, drivs nu av sonen Franco. Han äger hela 70 hektar vingårdar. Cascina Bordino ligger i Treiso och har tagit sitt namn efter en cascina som inte längre finns kvar. Vingården omfattar 8,5 hektar högt belägen och extremt brant vinmark, 300-360 meters höjd och sydöstlig exponering. Jordmånen är kalkrik blå märgel, rik på mineraler, något som brukar ge eleganta viner. Uttaget är ganska högt, runt 50 hl/ha. Mognadslagringen tar två år, varav minst ett i franska barriques. Tre röster på bästa vin plus en halv på bästa doft. En flaska var korkdefekt.

5. Färgen är klart röd med tegelorange kant, hög transparens och lyster. Doften är ungdomligt knuten men påtagligt frisk och ren med eleganta frukttoner åt det ljusare hållet, väldigt intrikat sammansatta, som en mix av nypon, vinbär, rönnbär och smultron. Faten bidrar ytterst diskret med ljusa toner av sandelträ och kaffe. Och det vore inte nebba utan spearmint. Man blir inte riktigt klok på vinet och är där med näsan hela tiden.

Smaken är ren, elegant och intensiv. Kroppen är slank och vältrimmad medan tanninstrukturen får oss att ta fram och putsa upp adjektivet "ädel". Balansen är helt perfekt, och den friska syran håller allt på plats. Alkoholen drar åt det högre hållet, säkert drygt fjorton, men är fint integrerad i helheten, och faten tänker man inte överhuvudtaget på. I vår smak är detta kvällens snyggaste glas. Liksom i Rattis Rocche ligger Bourgogne inte alltför långt borta. Vinet ger ett mycket ungdomligt och lagringsbart intryck, tjugo års framtid är inte för mycket sagt.

1989 Vietti Barolo Lazzarito

Cru Lazzarito ligger i Serralunga d’Alba. Namnet är etablerat redan 1610 och kan möjligen hänga ihop med att gammalt hus för spetälska. Det är en ganska stor vingård med sina åtta hektar, där det mesta ägs av Fontanafredda. Höjden är 350 till 400 och exponeringen syd till väst. Jordmånen är brun diano-sandsten, kalkrik med inslag av röd sand och hör därmed till den kraftfulla sidan av barolozonen. Uttagen blir ganska små och koncentrationen hög. Lazzarito är känd för att producera frukt av mycket hög kvalitet. Viettis del omfattar knappt två hektar planterade 1965 med 4500 stockar vardera, tre fjärdedelar av klonen Michet och resten Lampia. 
Skördettagen är låga med 20-25 hl/ha. Musten får två dygns kallmaceration innan jäsningen som varar 11 till 21 dagar, i slutna rostfria tankar vid 28-34 graders temperatur. Därefter följer malolaktisk jäsning och uppfostran under 8-14 månader i franska barriques med sparsam batonnage, och slutligen 12-21 månader i slavonska botti. Vinet håller 14 till 14,5% alkohol, som det gärna blir i slutna jäskärl. Detta är egendomens mest moderna tolkning av barolo. Av Lazzarito buteljeras cirka 5000 flaskor per år. Åtta röster på bästa vin.

6. Färgen är rikt rubinröd med mörk kärna och tegel i kanten, lystern medelgod men fint färgdjup. Doften är först knuten, men blir snart stor och maffig med både utveckling och ungdom. Först möts vi av ett fint båthus med tjärade rep, därnäst följer rejält med ek i form av chokladpraliner, kryddor, smörig kola och allmänt rostade toner. Frukten undertill ger ett intryck av hög mognad åt det mörkare körsbärshållet. Mitt i allt det maffiga tittar en god mineralton fram, som av snäckskal.

I munnen är detta en dubbelburgare med extra allt. Stor frukt med rejäl mognad, stora tanniner med rejält grepp, stor ekfatskaraktär, stor stadig syra - och uppfriskande mineraler! Som en monstertruck från USA brakar denna steroidstinna barolo fram. Elegant är inte ordet, men satan i gatan så gott det smakar! Den här producenten vet hur man tillfredställer marknaden. Vinet är fortfarande ungdomligt och kan säkert lagras länge, men frågan är om det inte smakar allra bäst just nu, medan frukten är riktigt stor. Eken lär man hur som helst aldrig bli av med.

1989 Ceretto-Bricco Rocche Barolo Bricco Rocche

Ceretto är rena business-koncernen med åtta anläggningar, vinimport och tvåstjärnig restaurang i Alba. Förmögenheten byggdes genom försäljning av enklare viner, varefter man köpte in egendomarna i Barolo och Barbaresco. En intressant detalj är att namnet Ceretto knappt syns på etiketten. Man bedömde inledningsvis att det inte skulle vara gynnsamt för vingårdsvinernas prestige! 
Första årgången av detta vin gjordes 1982. Bricco Rocche är en av de bästa vingårdarna i Castiglione Falletto, belägen strax söder om byn mellan Rocche och Villero och kan beskrivas som ett mellanting av dem, här finns både elegans och kraft. Cerretto äger 1,75 hektar av totalt sex. 
Jordmånen är mager men rik på fosfor och kalk, uppbyggd av lera, silt och sand. Strax undertill finns en berggrund av Diano-sandsten. Marken håller inte vatten särskilt bra, något som kan vara problematiskt i torra år. Höjden är 312 till 370 meter, exponeringen mestadels östlig. Vingården är planterad med klonerna Michet och Lampia, 4300 stockar per hektar, beskurna 8 knoppar per ranka. 
När det gäller vinifieringen är Cerretto pragmatiker. Nuförtiden sker den i ståltankar, reglerade till 28-30 grader. En veckas maceration med flytande skalhatt, tio dagar med nedsänkt hatt. Malolaktisk jäsning i tank, därefter två års lagring i nya franska barriques. 1989 var metoderna något mer traditionella: tio dagar vid 32 grader, tio vid 24 grader, hälften barriques och hälften botti. 11 röster och en delad förstaplats.

Det blev en lyckad kväll där det var intressant att kolla efter ursprunget och moderniseringstendenserna. Framförallt var det jämn och riktigt hög klass på vinerna - från enastående till världsklass. Ren och skär njutning! Nu gäller det att hitta på tema för nästa barolo-provning.
Vi ses kanske där?