När det gäller bourgogne får man lägga funderingar på prisvärde åt sidan och koncentrera sig på om man gillar stilen. Har man nu torskat på burgundisk pinot noir, så är man alltid på jakt och anar ofta ungefär vad man går igång på. Idag släpptes ett par viner från Domaine Jacques Prieur. Firman har rykte att leverera högklassiga viner och ingår numera i Antonin Rodets imperium. 2006 är ett mellanår för röda i bourgogne, producenten kallar dem restaurangviner. Det vill säga lämpade att dricka unga, på frukten.
2006 Beaune Champs-Pimont kommer från en mindre, östligt riktad premier cru-vingård som vi hittills inte har bekantat oss med. Vinet är vackert i glaset, transparent åt det mörkare hållet, med blå reflexer. Doften ur karaffen: Mmm, yess, här är vi med från början! Väldigt läckra aromer av mörka skogsbär och pinotkrydda av typen mysk och sandelträ. Initialt reduktiva toner av rått kött leder vidare utmed krossade stenar och mossa. Här finns också mandelmassigt smicker, en fläkt av oregano och viktigast av allt, det där "je ne sais quoi" som engelskspråkiga kallar pinosity. Här har man fått till en riktigt fin doftupplevelse!
Inte oväntat är doften inte alldeles lätt att leva upp till. Ändå speglas de flesta dragen i smaken, som är behagligt avrundad med mjuk god frukt, behagligt fin syra, stenmineraler, fatkryddor och en frisk örtighet som av oregano. Frukten är väl egentligen i glesaste laget, men det finns ändå god intensitet i aromerna och faten kompenserar med sin lakritsrondör. Avslutningen bjuder på tydlig ekbeska och gröna toner som ändå taxar in hyggligt bra till maten (ankbröst med rödvinsssås på stjärnanis och blomkålspuré).
Slutsatsen är att vinet bjuder på en utmärkt, läskande drickbarhet redan nu. Det är ett riktigt tilltalande, trivsamt och välgjort beaunevin från ett mellanår. Här behöver man inte vänta på utveckling, vilket är skönt som omväxling - det är fritt fram att korka upp medan man väntar på nollfemmorna. Den fatkryddiga, fluffiga stilen känns bekant från exempelvis 2005 Château de Chamirey Mercurey Premier Cru.
2006 Beaune Champs-Pimont Premier Cru (Domaine Jacques Prieur, Meursault, Bourgogne)
9 kommentarer:
"När det gäller bourgogne får man lägga funderingar på prisvärde åt sidan och koncentrera sig på om man gillar stilen"
Där har vi det! *Applåder* Finns ingen större poäng att söka prisvärdhet i Bourgogne. Man kanske får "mer" vin i andra distrikt men vill man ha Bourgogne så finns det knappt några alternativ, och då kostar det...
Vet inte om den finns kvar men ni kanske vill prova N.Potels Chambolle-Musigny "Vieilles Vignes" 2006 för samma slant, riktigt bra tyckte jag!
Precis, mycket väl formulerat!
Låter gott, jag ska testa i helgen hoppas jag.
Swedish, även jag drack Potels Chambolle Musigny 2006 för ett tag sen och gillade verkligen doften, smaken kändes eventuellt lite tunn (fast jag gillar ofta "tunna" viner, så jag kunde inte riktigt bestämma mig för vad jag tyckte...)
Chambollen var klart bättre dag 3 måste tilläggas.
Prisvärde är ett begrepp som är rätt kärnlöst. Det handlar inte om vad ett vin kostar, eller vad det smakar - utan om vad varje enskild individ är villig (och kapabel) att lätta ut på ett vin.
Av tusen anledningar kostar bourgogne mer än andra viner - och det är heller inte prislappen som avgör vilket vin man köper, tycker jag i alla fall. Det är alltid doften och smaken som gäller. Och ur det perspektivet finns inget alternativ till bourgogne.
Okej, det finns grymt bra viner som kostar mindre än viner som saknar spets och intensitet - och då kan man väl jämföra priser ... kanske.
Jacques Prieur är, tycker jag (men får mycket mothugg i detta) en utmärkt producent, som kanske är lite för vågade med ny ek. Men just detta vin, och i lika stor grad den vita versionen, är riktigt fina.
En annan synpunkt är omdömet av årgången. Jag har oerhört svårt för att döma en årgång, som bra eller dålig - det finns egentligen inte skäl att göra det. Jag kan plocka fram hur många strålande 2004 och 2006 röd bourgogne som helst, som vida överträffar 2005. Och det går att göra i Bordeaux också. 2005 är en monumental årgång, därmed riktigt bra, i både Bourgogne och Bordeaux, men 2006 är betydligt med typisk, klassisk, elegant och präglad av terroir. Och nog är det väl ändå terroir man vill ha i sina bourgogner, om man nu är frälst i Bourgogne och dess viner.
I övrigt - riktigt trevlig blogg!
Tack för utläggningen, Michel! Vi instämmer i princip i det mesta du har att säga, inte minst om svalare årgångar. 2004 är ju svårt underskattat både vad gäller bourgogne, bordeaux och rhône. Och får vi lite tidig tillgänglighet så är det ju toppen! När det gäller valet mellan vinets elegans och storlek drar vi vanligtvis en lans för det förra. Jfr exemplet 2004 Barroche Pure, som fått ett svalare mottagande av vissa konsumenter...
Vi måste ändå säga att ni på LG ofta förenklar diskussionen om prisvärde. Vi kan inte annat än tro att de flesta konsumenter med normala inkomster (och utanför branschens insidermöjligheter) tänker en hel del på hur mycket de får för sina slantar. Det finns helt enkelt mer vin än pengar - och vi måste hela tiden prioritera....
Om en bra chianti riserva kostar 200 säljer den, kostar den 400 så går den ofta bort. Så enkelt är det på en vanlig marknad. Vi resonerar nog mindre ofta på det viset än de flesta konsumenter, men vi tittar förstås på priset. På en renodlad lyxmarknad är det förstås andra parametrar som gäller, inte ofta de omvända!
Men är vi nu extremt nyfikna eller hookade på något, så minskar priskänsligheten förstås. Och om ett område utvecklar tydlig arrogans vad gäller prissättningen, då avtar köplusten. Jfr Bordeaux 2005...
Mot bakgrund av allt det här så känns det extra kul att sätta spotlighten på regioner där man gör underbara terroirviner utan att marknaden drivit upp priserna. Att det är lättare för vinälskare att få ett minnesvärt möte med vinodlaren skadar förstås inte....
Så blev det ännu en utläggning. Välkommen att diskutera vidare!
Jag håller såklart med dig - att priset är viktig. Men jag är inte man att säga vad som är prisvärt ur ett allmänt perspektiv. Det handlar ju minst lika mycket om förhållandet intresse/disponibel inkomst. Vad jag menar är att urvalet av viner måste ske på annan basis. Och vissa viner/områden har en generellt högre prisnivå, av både naturliga och marknadsmässiga skäl. Bordeaux 2005 är typexempel på när det går överstyr.
Bourgogne - ett av de områden jag allra mest älskar - är ett annat exempel bär priserna generellt sett ligger högt. Och då, menar jag, blir både du och jag villiga att snegla bort lite från prislappen ... av ren passion för vinets smak. Och det är just vinets doft och smak som lockar mig att köpa vinerna.
I och för sig skulle även jag önska att min passion kostade lite mindre.
Men man får väl dra ner på annat istället.
Prisvärde, vad är det egentligen?
Tyvärr någonting som för mig är lättare att definera negativt.
Alltså, jag köper ett vin, drar korken, luktar, smakar och säger -ooh fy fan, hur kan det här kosta XY kronor?
När jag inte tänker på priset alls, utan bara njuter, definerar jag det som bra prisvärde.
Och det är inte så ofta som man drar korken, luktar, smakar och tänker; Oooh Madonna Louise Ciccone, hur kan det här kosta så få kronor?
Med tanke på såväl plånbok som tid som mängd vin vill man ju ut ha så mycket som möjligt för varje krona.
Det är inte samma sak som att Kronstam et concortes bestämmer prisvärdet. Prisvärde kan man bara bestämma själv.
Slängde i går ut 220 spänn på vongole för två. Övervägde på väg från hallen om jag inte borde ha köpt samma mängd svenska hjärtmusslor för 65 spänn istället. Nåväl, från den stund en Zind Z004 hällts i glasen och musslorna hamnat i grytan ägnade jag inte pengarna en tanke.
Bourgogne, sammanfattningsvis, dricker jag alltför sällan.
Det finns rutinerade vinprovare (kanske särskilt inne i branschen) som sätter betyg på vinet endast i form av en prislapp. Vad ska det kosta? Det är rätt kul att ställa sig den frågan när man provar blint. Ibland blir man överraskad...
Ofrånkomligt är också att en väl tilltagen prislapp höjer förväntningarna (där får man som sagt hålla huvudet kallt när det gäller bourgogne). Hur man uppfattar vinet står i direkt relation till vad man har betalt (så länge man vet vad det kostade)...
Kronstams prisvärden verkar dock ofta utgå från att vin helst inte bör kosta något alls. Det är sorgligt att stora mäktiga DN stöder en sådan utarmning av vinkulturen i bredare folklager (tänk om DN Motor bara skrev om de allra enklaste, plastigaste och billigaste minibilarna, eller DN Kultur bara skrev om lättläst chicklit på pocket!). De bättre och mer intressanta vinerna reserveras till den egna prenumerant-stocken på AoV. Smart!
Att den underbara Zind Z004 bara kostade 150 spänn gör ju att man fylls av allmän välvilja. Men när man sedan fylls av vinet och musslorna, då är det som sagt inte pengar man funderar på. Oooh Madonna, vad gott!!
Jag testar för lite blint. Är starkt betänkt att gå med i Munskänkarna för att få prova lite mer och göra det blint.
Åtminstone någon gång i bland skulle det vara kul att få fundera på vad det i glaset kostar.
Zind Z004, ja, tack för tipset. Jag har sedan jag drack den första druckit varenda en med stora förväntningar - förväntningar som också uppfyllts varenda gång.
Jag har allt för få kvar.
Och DN, don't get me started. I min bok är det inte bara vinkulturen som utarmas i stora mäktiga DN. Kolla folkbildning överhuvudtaget. Kulturen är fortfarande emellanåt intressant, men i övrigt är skribenterna snöpta, offrade på formens och läsarsiffrornas altare.
2009 ska jag köpa mer bourgogne! Lär väl tyvärr innebära att det dröjer några år innan jag faktiskt dricker mer bourgogne ...
Skicka en kommentar