Tio glas från Argiolas

Vi har sedan tiotalet år tillbaka ett gott öga till egendomen Argiolas på Sardinien. Det finns flera skäl till vår sympati. Först och främst envisas man nästan sturigt med sina lokala druvsorter, utan några som helst eftergifter för internationella kändisdruvor. Samtidigt strävar man kompromisslöst efter hög kvalitet, med hjälp av de toppmoderna metoder i vinfält och källare som initierades av den legendariske konsulten Giacomo Tachis. Men det kokar ändå inte bara ner till modernt vinmakeri - här lyckas man framkalla öns terroir och vegetation på ett föredömligt sätt, vilket ska visa sig i nedanstående noteringar. Resultaten har fått oss på gott humör tidigare, framför allt toppvinet Turriga i de lyckade årgångarna 1995 och 1997, men även vardagsvinet Costera som åtminstone i vissa årgångar varit mycket bra. Slutligen är det här ett tvättäkta familjeföretag med fyra generationer Argiolas i livet. Farfar Antonio fyllde nyligen 102 år, grattis till det! Den sympatiske sonsonen Antonio är snarare i trettioårsåldern och vi har turen att hamna bredvid varandra under provningen...



Först två vita i bredd:

2008 S'elegas Nuragus di Cagliari DOC har en charmig och utåtriktad doft med kalljäst fruktighet och lekfulla aromer av fruktsallad. Ni vet, den klassiska där man blandar och ger av det mesta från persika och mandarin via päron och äpple till banan. Här finns också goda, jästiga aromer som är lite svåra att sätta fingret på, men de känns en smula bekanta från veteöl eller cider. Syrorna är bra, den fruktiga smakrikedomen likaså och det finns hygglig längd. Ett rättframt, välgjort och tilltalande vin som det är svårt att säga något ont om. 89 kr. RS/PI.

2007 Is Argiolas Vermentino di Sardegna DOC har en gräddig, mandeltonad, elegant doft med uttalad mineralitet. Frukten är tyglad men bjuder på glimtar av honungsmelon. Vi noterar en mycket bra balans mellan mineraler, rik frukt, fräsig syra och angenämt fyllig kropp. De 14% är snyggt infattade i helheten. Avslutningen är märkbart pepprig men inte särskilt eldig. Snyggt vin, hög klass! Vermentino har en plats reserverad ända sen vi först mötte druvan i Colli di Luni för tretton år sen. Vi skulle gärna fortsätta att bekanta oss med det här vinet. 129 kr. RS/PI.


Sedan tre unga röda drickviner i parallella glas:

2007 Perdera Monica di Sardegna DOC har en charmig, ungfruktig doft av mörka körsbär och cassis med malolaktisk smörkola. Assist av svartpeppar, örter, pinje, mint och eucalyptus. Smaken är kryddig, fruktig och lagom lättsam med bra syrabalans och små, snälla tanniner. Vi gillar den unga livliga stilen och slås direkt av att det här bör vara mycket användbart till vardagens tomatbaserade pastarätter - även de med fisk, påpekar Antonio. Lanseras 1 april och kommer därmed att finnas under hela nästa år. Pris 85 kr.

2007 Costera Cannonau di Sardegna DOC har en fin cassisfruktig nos med gott om garrigue-örter. Lakrits, smörkola, viol och körsbär kommer till i en helhet som känns mycket fräsch - mindre varm eller bränd än vi minns vissa tidigare årgångar. Doften speglar sig i smaken som är välbalanserad med god syra, mogna tanniner, bra garriguekänsla och fint avvägd grenachevärme (cannonau och grenache är ju samma druva). Detta är nog den fräschaste och därmed bästa Costera vi hittills smakat. 129 kr. RS/PI.

2006 Korem IGT Isola dei Nuraghi (druvorna är mest Bovale Sardo) har en mörk och tät färg. Förutom mogen, mörk, primär frukt får vi intressanta, balsamiska noter från de rostade faten, malolaktisk smörkola, lakrits, örter som salvia och rökta inslag. Smaken bjuder på fullmogen frukt med rejäla, sträva tanniner, uttalad och matkrävande örtbitterhet och en fräschör som av eucalyptus. Vi enas om att vinet nog är bäst till grillat kött idag - eller Antonios favorit ragu di cinghiale - och att det behöver ett par år för att visa sitt bästa. Avsikten med Korem har varit att nå tidigare drickbarhet än i toppvinet Turriga. 225 kr. RS/PI.



Så är det äntligen dags för höjdpunkten. Fyra årgångar av Turriga i parallella glas. Mums!

2004 Turriga IGT Isola dei Nuraghi blandar 85% cannonau med 15% malvasia nera, carignano och bovale sardo. Två år i nya franska ekfat. Det doftar ungt: rosmarin, salvia, plommon, mörka körsbär, malolaktisk kola och rostade fat åt lakrits och tobakshållet. Ännu mera örter, eucalyptus och liten blomton. Dags att smaka. Wow, den här smaken ställer skåpet ordentligt. Jäklar, vilket vin! Enorm, mogen frukt. De kopiösa, massiva tanninerna heltapetserar gommen med imponerande finmaskig strävhet. Vi noterar också en liten bitterhet och framför allt klockren framtidspotential. Den mest lovande Turriga vi smakat ung. Förtjänar tio år på rygg. 398 kr. RS/PI. Troligen väntar en lansering i liten upplaga...

1999 Turriga IGT Isola dei Nuraghi har omedelbart en öppen nos - påtagligt fin och elegant fruktighet med fräschör av cassis, svartvinbärsblad, lavendel, mint och blommor. Fatlakrits assisterar. Doften sluter sig dock litegrann efterhand. Vinet är omedelbart sympatiskt, verkligen trevligt att dricka, med harmonisk, sammetslen rätt fyllig frukt och gott om behagliga tanniner i den långa avslutningen. Men, precis som med doften, framstår även smaken mer knuten ju mer tiden går. Vinet är fortfarande relativt ungt och behöver ligga till sig några år.

1997 Turriga IGT Isola dei Nuraghi har fina plommonlika mognadstoner med rätt subtila inslag av julkryddor och julmust. Mineraler, balsamico, läder, tobak, mogna fat i harmoni. Doften öppnar snart upp och vinet känns yngre och yngre. I munnen är vinet friskt och örtigt, mineraliskt, förvånansvärt slankt, långt mer lättfotat än vi minns det. Jämfört med många toscanare från samma årgång är smaken vital och framtidsorienterad - man blir gammal på Sardinien, som bekant. Den tobaksrostade fatbehandling och lakritsrondör som vi en gång fann så frikostig har i stort sett helt gått in i vinet - imponerande och mycket, mycket gott. Antonio tycker att det kan räcka med endast några ricottafyllda ravioli som tilltugg. Ja, eller favoriten cinghiale, då...

1995 Turriga IGT Isola dei Nuraghi har en mycket intressant och rätt säregen doft. Den börjar lite motvilligt med en dammig källarton, järn och unkna mineraler. Snart öppnar den upp mot mognadstoner av läder, tjära och karamell. Garrigue och barrskog av pinje. Gammalt fruktbrännvin som stått bortglömt i åratal i något skåp. Doften utstrålar ålder, på ett vackert sätt. Smaken överraskar därför med hyggligt frisk frukt, bra syror och finsandiga tanniner. Gott! Vinet tycks ha nått sin topp och lär hålla några år men inte utvecklas mer. En remarkabel utveckling där vinet tuggat i sig all ny ek. Här ska påpekas att man fram till denna årgång gav vinet tre år på nya fat...

Till slut en liten söting:

2005 Angialis IGT Isola dei Nuraghi är en bärnstensfärgad passito gjord på den lokala druvan nasco (plus 5% malvasia) som skördas i slutet av oktober. Druvorna torkar i egendomens nybyggda torkvind under 15 dagar. Det behövs inte mer tid eftersom druvorna delvis torkat ihop redan på sina stockar. Det kallas för "a wine of hospitality" - något man gärna har hemma i skåpet i Italien. Den enormt läckra doften är ett potpurri på torkade blommor och svart te, jasminte - eller kanske söderblandning! Dessutom, mer förväntat: aprikoser, torkad frukt och honung. Fin höjd, elegant och snyggt avläsbar doft. Smaken är fokuserad, grymt fruktintensiv och lång, driven av 14,5% alkohol. Hettan är märkbar men inte oangenäm. Så gott! Det finns dock andra åsikter runt bordet, alla faller inte för smaken, alkoholen kan uppenbarligen vara kontroversiell...

Vi har utelämnat massor av fakta - det finns mer att läsa på hemsidan. Argiolas viner importeras av Enjoy, som också arrangerade provningen tillsammans med Beppe Pinna, Antonio Argiolas och Lo Scudetto. Mille grazie a tutti!

ps. Bilderna från provningen togs av Anders Källberg. Tack för lånet!