onsdag, oktober 08, 2008

2004 Mas de Daumas Gassac Rouge


Daumas Gassac måste vara en av de bästa historierna i vinets värld. Så bra är den att den gett inspiration till flera skrönor, inte minst den nyligen filmatiserade "A Good Year" av Peter Mayle. Vi tar tidsmaskinen tillbaka till början av sjuttiotalet: det nyblivna ägarparet till en egendom i Herault inser genom en god vän (som råkar vara professor i geologi) att de sitter på en terroir som har avgörande likheter med ypperliga växtplatser i bourgogne och bordeaux. Vännen förklarar att de nog skulle kunna göra ett grand cru-vin - men att det skulle ta två hundra år att få det erkänt! Utan att nedslås av detta beslutar man att sätta igång med planteringen, och letar upp cabernetsticklingar med stamtavla från klassad bordeaux. Sex år senare, när det är dags att göra själva vinet, konsulterar man den berömde oenologiprofessorn från Bordeauxs universitet, Emile Peynaud. Vid denna tid är han rådgivare åt några av de största: Margaux, Haut-Brion och La Mission-Haut-Brion. På frågan om varför han hjälpt till med ett okänt vin från södern svarade han: "för första gången har jag fått assistera vid födelsen av en grand cru".

Ett Vin de Table från södern var dock inte precis hårdvaluta på den tiden. Den första årgången fick man kränga av till vänner och bekanta. Det tog fyra år innan erkännandet kom via Gault Millau, 1982. Daumas Gassac har med tiden blivit känt för att utvecklas fint med lång lagring, men ska också kunna drickas ungt på frukten. När vi passerade Aniane i somras var klockan ett par minuter över provningsdags, så vi nöjde oss med att snoka lite i omgivningarna. Efter att dagen hade bjudit på temperaturer över 35 grader var vi rätt glada att vara på hemväg från Saint-Guilhem-le-Desèrt och Gorge d'Herault...

2004 Mas de Daumas Gassac Rouge har en klar, vinröd färg med några blå reflexer och en ljusare varmröd kant. Vi får direkt en mycket tilltalande doft som ropar ut att det nästan helt handlar om cabernet: svartvinbärsconfit med inslag av vanilj, paprika, massor av örter, ingefära, anis och lakrits. Upplevelsen i nosen är att traditionell médocstil möter languedocs buskvegetation - la garrigue. Mer av subtil kryddighet dyker upp under kvällen...

Smaken är slank, medelfyllig, torr och saftig, syrlig och balanserad utan några störiga tanniner. Ingen alkohol märks i varken doft eller smak (13%). Ingefäran och paprikan går igen i munnen, som trots sin läskande lätthet bjuder på viss smakintensitet. Det är riktigt gott och ett förvånansvärt lättdrucket vin, redan nu. Ska vi återknyta till grand cru-associationerna landar vi bland de lite enklare klassade nollfyrorna från bordeaux, som vi gillade skarpt förra hösten. Prismässigt ligger vi också på ungefär samma nivå som dem. Jämför vi med relativt närbelägna Faugères, får Aimé Guibert finna sig i att bli rejält omkörd av Didier Barral. Ja, redan den sistnämndes 2005 Cuvée Tradition läxar upp det 120 kr dyrare vinet. Den eleganta, klassiska cabernetkaraktären hos 2004 Daumas Gassac har ändå utan tvekan sina helt egna förtjänster, den tycks väl lämpad för medellång lagring och bör utveckla komplexa, bordeauxlika drag med tiden. Vi får återkomma om den saken!

2004 Mas de Daumas Gassac Rouge Vin de Pays de l'Herault (Aimé Guibert de la Vaissière, Aniane, Languedoc)

ps. Förutom en flaska 2005 Daumas Gassac fick vi också ett bra tips av ägaren till vårt byhus i somras. Det enda vettiga sättet att köpa Daumas Gassac i Frankrike är under primörförsäljningen. Då ligger priset runt €16. På gården kostar det annars €40! Ibland är det inte så dumt att handla hemma i Sverige...

11 kommentarer:

Anonym sa...

Köper man på gården får man inte bara äran att betala 35€ (2005), men kan också lämna sin adress och få del av primörförsäljningen per post årligen!
Jag sitter på en 1998 och en 2003 och vet, ursäkta min franska, fan inte när man ska korka upp.
Har druckit en 2003 när vi var där 2005 och smakat några andra årgångar i husets källare. Det gjorde inte det här med lagringen enklare, direkt.
Medellång lagring säger ni, lång lagring eller riktigt ungt, säger huset. Enligt huset lär det vara ungt på frukten eller vällagrat för att få fram de tertiära aromerna på allvar - nånstans där mittemellan ska vinet också vara mittemellan ...
Gaaah!
2004 vill jag minnas att huset själv, i sitt årliga brev, beskrev som knepigt. Tydligen ville sedimenten inte falla ner i jästkaren som de brukligen brukar göra och man hade just börjat fundera över vad man skulle göra. Sedan, bokstavligen över en natt, föll sedimenten och grodan blev en prins.
Om än då av er beskrivning att döma, en prins med ganska litet slott att ärva.

Anonym sa...

En sak till, det här med ingefäran gillar jag, ehuru paprikan kanske inte är min favorit.

Finare Vinare sa...

Man kan registrera sin epostadress för primörförsäljning också på deras hemsida. Sen är det bara att åka och hämta när det är dags!

Vi skriver medellång för att vinet har en lättare struktur och troligen kommer att mogna relativt fort, det blir aldrig ett stort vin. Typ 2012-2014 kan det nog vara lagom att njuta av de läckra tredjehandsaromerna. Enligt vår käre husvärd och tillika Gassacfantast Jonty bör de annars lagras på samma sätt som stor bordeaux - dvs 10-25 år.

Det är en ovanligt tilltalande version av grön paprika, den är liksom inte grön på det viset! Frågan om det ens är paprika;-)

Anonym sa...

Eller så åker man förbi sina föräldrar som köper en primeur varje år... :) och på så sätt följa egendomen år efter år...
Dom flesta årgångar jag har hemma nu är tyvärr i "mellan-fasen". Bara att vänta...

Anonym sa...

Nu menade jag ju inte att ni hade fel - och framför allt inte om 2004...
Det jag menade var att man kan få korkskruvsångest för mindre - särskilt när man sedan ska blanda in andra årgångar. Gökungen 2003, hur ska man hantera den? Känns som lite sent att dricka ung på frukten, va?
1998 - som var bra i närliggande distrikt som Ch9, Minervois, Gigondas etc - sitter man still i båten eller korkar man upp i höst till någon stillsam gryta?
Än en gång - Gaaah!
Om man nu kan säga Gaaaaah! med en viss belåtenhet?

Anonym sa...

Låter gott.

Själv ramlade jag över två 2001:or för ungefär 240 kronor styck på en vinbutik i Zermatt för ett par år sedan. Tänkte ligga på dem ett tag till, tror jag.

ASi sa...

Jag druckit 1998 några gånger senaste tiden och inte riktigt kunnat bestämma mig för om det kommer att utvecklas ytterligare, nu är det en hyfsad avrundad cabernet utan större komplexitet och utan cederkaraktären i medocviner. På cellartracker skriver alla att det skall lagras.

Anonym sa...

I väntan på Jadis...dricker vi annan god Carignan.

http://fredrik.mellbin.org:8913/MyTastings?Region=FR&Grape=246

Snacka om saligt leende...

Claes sa...

Drack en 84a MdDG hösten 1988. Årgången må ha varit svår men vi kom fram till att det vinet sannolikt aldrig skulle mogna. En långsam förändring mot den totala döden som sannolikt låg rätt många år framåt, men till vilken nytta? Ett vresigare vin har sällan skådats.

Kostade 140 kr på SB om jag inte minns fel.

Finare Vinare sa...

Henrik - alla sydfranska 03or vi druckit i år har varit tydligt utvecklade och uppvisat förvånande snabb mognad jämfört med för ett par år sedan. Men å andra sidan har det inte funnits ett enda cabernetvin bland dem... WS tyckte "drick nu" redan 2005, men hade vi haft 03an skulle vi vänta ut den! WS tycker även att 98an ska drickas upp senast 2005. De känns som att de är ute och cyklar...

ASi - det låter väl inte som att du har så mycket att förlora på att vänta! En bra årgång, ett vin som mognar långsamt och inte är superkul just nu...

Claes - 84an låter som ett riktigt dystert vin...

Vinosapien - den där handlade du i Paris, eller hur?
Låter läckert! Frågan är, kommer den pågående renässansen för carignan få ett större genomslag även här hemma i Sverige? Vi känner att vi saknar exempelvis den smarriga 2006 Le Carignan från Domaine Richeaume. Snälla importörer, kom igen nu...

Anonym sa...

Vinet är inköpt i Paris på Cave Augé. De här sydfranska vinerna är hur stort som helst på restaurangerna i Paris. Grejen är att de ligger prismässigt bra till och framförallt är de fantastiska matviner.

Många av de rena Carignan-vinerna
måste väl klassas som VdT eller i bästa fall VdP...tror jag är det bäst att klämma till med.

Jag tror att det då kan vara svårt att sälja ett VdT-vin för i runda slängar 200 pix. Ett av skälen till att importörer och SB avvaktar...