2000 Château Musar

En och annan kanske frågar sig varför vi inte provat denna legendariska fransos-wannabe i modern tid. Vi har inte direkt några starka argument att anföra, förutom någon acetondoftande flaska i en dimmig forntid. Efter januaris mogna (och chockerande bra) smakprov av 1996 Château Kefraya ökade motivationen att smaka denna outsider igen. Nu är det dags - och i två flaskor!

2000 Château Musar har helt klart en spännande uppenbarelse. Den påminner mest om mogen bourgogne, en ljust oxblodsfärgad, varmröd färg. Här finns en finkornig fällning som simmar kvar i glaset efter dekanteringen, så låt gärna flaskan stå upprätt i flera dagar. Doften är stor och säger ahh, mmm! Läder, grillat kött, stall, funk och allmän orenlighet. Mogna hallon, torkad frukt, oxidationstoner, bittermandel och gott om ljuvliga marsipandofter. Söt lakritsrot svävar ovanpå! S: det här är något alldeles extra, en mogen italienare... eller förresten, ett vällagrat syrahvin? Nej, inte riktigt ändå, men det doftar fantastiskt gott! Inga problem med aceton, kanske ett uns av karlssons klister om man letar, men inget störande.

Vi tar en klunk, det direkta intrycket är jättegott, det smakar som det doftar. Hög syra, söt frukt, mjuka tanniner och en mustig, kryddig känsla med salvia i eftersmaken. Lättare kropp och massor av mognadstoner i nästan burgundisk stil. S: en mogen brunello kanske? Nej, inte det heller, men... är vinet inte lite enkelt ändå, en dryck man tröttnar på efter den omedelbara kicken? Vi öppnar flaska nummer två, och den känns faktiskt ännu bättre. Kanske ett moget rhônevin med söt syrahfrukt? Ja, hur ska man kunna gissa, det är ett helt otippat vin här hemma....

Château Musar är en franskekad blandning av cabernet sauvignon, cinsault och carignan - ungefär en tredjedel av vardera. Vinet fick en påtagligt lång mognadslagring innan det släpptes - nästan 6 år! Prova blint, det är kul...

ps. Hur är de tidigare årgångarna i BS, ni som smakat?

pps. Läs en Musarfreaks, tillika god väns, iakttagelser.

2000 Château Musar (Gaston Hochar, Bekaa, Libanon)

Munskänkarna provar mogen amarone

I vår smak är en amarones första plikt att vara mogen. Först då bjuds det på en komplexitet i doft och smak som gör vinet intressant att meditera kring, och meriterar den väl tilltagna prislappen för de bättre exemplaren. Den mesta amaronen säljs numera ung, och det är sedan upp till var och en att lagra flaskorna. I mitten av nittiotalet, när amarone kom till systemet på bredare front, var det faktiskt inte ovanligt att kunna köpa flaskorna vid åtta-tio års ålder. Den tiden är väl numera helt förbi - förutom en smärre orgie i gamla Masiviner under invigningen av Passagens vinkällarbutik. I december kom ett kul undantag med den komplexa och urgoda 1990 Masi Amarone della Valpolicella. Riktigt trevligt då att Jan Rosborn gått på djupdykning i sin källare, för att komma fram med några flaskor som vi knappast fått chansen att bekanta oss med annars...

Vin nr 1 har ett medelungt utseende, varmrött till brunrött, åt det rödare hållet. Rätt tät färg i kanten. Doften är vid första sniffen grusig och terroirpräglad, på ett originellt och mycket tilltalande sätt. Fin frukt med russin, viol, kryddor och intressant unkna inslag. Man kommer gång på gång tillbaka till den speciella och egenartade grustonen... Smaken är ren och fin med bra syra och kvällens tuffaste tanniner. En av kvällens stora favoriter. Vi gissar på 1990 Allegrini - lurade av femmans färg och ungdomlighet drar vi den felaktiga slutsatsen att det vinet måste vara det yngsta.

Facit: 1993 Ca' de Loi Amarone della Valpolicella (Boscaini)

Vin nr 2 har en ljusare, bruntonad färg med ljust orange kant. Ser moget ut! Doften är mycket varm och starkvinstonad med russin, plommon, bränt socker/karamell, ljus choklad och gammal sherry/tawny port. Mjukt och behagligt att dricka, börjar tappa i intensitet. Utan tvekan är detta kvällens äldsta vin. En verkligt givande mognadskaraktär!

Facit: 1974 Ca' de Loi Amarone della Valpolicella (Boscaini)

Vin nr 3 har en brunröd färg med tegelorange kant. Varm, russintonad doft med mognadstoner, botrytis, ljus choklad, vanilj och lite inslag av tawnyliknande oxidation - inte olikt vin föregående vin men något yngre. Smaken är varmt mogen med lite ädelröta, "sura" körsbär, harmonisk, stram med låg restsötma. Lite medicinala inslag. Smaken kommer loss bra, växer och har fortfarande mer att ge. Bör vara Masi från 1983.

Facit: 1983 Amarone della Valpolicella (Masi)

Vin nr 4 har ett medelungt utseende, vinrött till rödbrunt med rätt tät kant, något brunare än vin nummer ett. Först lite återhållsam i doften, efterhand kommer dominerande örtighet, blommor, inslag av björnklister och botrytistoner. Smaken är varm, örtig och lite botrytistonad med "sura" körsbär. I örtigaste laget. Gissar, utifrån färgen, på 1990 Marano.

Facit: 1990 Marano Amarone Amarone della Valpolicella (Boscaini)

Vin nr 5 har en mörkare vinröd färg med blåtoner. Ser avgjort yngst ut. Fruktig, kryddig ung doft med bittermandel, körsbär och mynta. Pow! Kraftfull direkt attack, alkoholburen, enkelspårig känsla. Lite opersonligt intryck med modernt fatad frukt som behöver mer tid. Det känns yngst, alltså blir gissningen 1993 Ca' de Loi. Allegrini är kända för sin modernare stil med lagring på barriques. Borde fattat bättre...

Facit: 1990 Amarone della Valpolicella (Allegrini)

Asterix i Toscana

Lördagsvällen bjuder på grillade vildsvinsstekar, flödande rödviner och tjôtande i goda vänners lag. Troubadix lite tveksamma musikalitet byter vi mot Regina Spektors ryska drill. Vildsvinet hade tyvärr inte mumsat mogna tignanellodruvor på höjderna ovanför Val di Pesa, utan mer troligt stressat omkring i omgivningar av köplador, motortrafikleder och kataloghusområden i Västmanland innan det till slut fick nådaskottet. Åtminstone smakar det stackars djuret lite torrt i Anders Levéns recept. Innan maten provar vi tre olika nollfemmor från toscana som får gå en match mot den nysläppta 2006 Fonterutoli. Spännande! Det hade varit rätt kul att ha även 2005 Fonterutoli med i kvällens jämförelse, vad vi tyckte om den går i alla fall att läsa här. Mazzei presterade nog det bästa som var möjligt under den årgångens förutsättningar.


2006 Fonterutoli är riktigt tätt, mörkt blårött i färgen. Doften är helt primär och mycket god: körsbär, tobak och blommighet. Smaken har tuff attack, intensiv, tät mitt och massor av goda, tuggbara tanniner.
Yes, detta är riktigt, riktigt bra! Precis den unga käftsmäll som denna favorit till toppchianti ska vara när den är som bäst. Till skillnad från den mjukare, snabbmognande nollfemman lämpar sig den nya årgången utmärkt att lagra. Sopar banan med nollfemmorna. Killarnas favoritvin, helt enligt klicheerna! SB:s klockor visar 10 på alla parametrar. Balans. (100% sangiovese, 100% jupiterkraft)


2005 Poliziano Vino Nobile de Montepulciano liknar i stora drag föregående vin. Färgen är mörkt blåröd, men ser, misstänkt nog, lite tunnare ut i samband med karafferingen. Doften är örtigare med samma körsbär och tobak som i Fonterutoli, och har lite mer av utveckling och komplexitet (små inslag av julkryddor, julmust, oxidtoner). Vi smakar, och det är klasskillnad! I munnen är detta vin stramt med lättare kropp, lite tunt, utan intensitet, med tvärkort eftersmak. Vilken besvikelse! Naturligtvis är vinet drickbart, och det som smakar, smakar ändå ok - men verkligen långt ifrån upphetsande... Vinet bytte nyss, helt omärkligt, årgång till 2005, trots att den tuffa nollfyran lanserades så sent som i november. Detta vin bör leverera långt bättre - varning är härmed utfärdad. (90% prugnolo gentile/sangiovese grosso plus 10% merlot, canaiolo nero och colorino)


2005 Le Volte har en ljusare färg och en doft som röjer inblandning av andra druvor än sangiovese. Ord som skogsbär, nickelpastiller, cassis och sylt far över bordet, tillsammans med lakrits, örter, eucalyptus och gräs. Smaken är skinande fruktig, mjuk och god med något lägre syra, små tanniner och ett litet syltigt inslag av svarta vinbär/ cassis. Lakrits och örtkryddor summerar ett lättdrucket, rätt intensivt vin. Särskilt tjejerna ger hela tummen upp och gillar druvmixen. (40% sangiovese, 30% cabernet, 30% merlot)


2005 Brancaia Tre har fått sitt namn av de tre olika odlingsplatserna: Castellina in Chianti, Radda in Chianti och Maremma. Vinet är framställt med avsikten att det ska vara lättdrucket och snabbmoget. Ljusast färg av alla fyra, påtagligt tunn utåt kanterna. Doften ger ljusare bär, framförallt hallon med inslag av örter, gräddkola och lakrits. Den mjuka, rätt goda smaken har lägre intensitet och frukt av hallon, plommon och körsbär. Lite kärv och kort avslutning. Vinet är helt drickmoget - det har ingen potential för att sparas. En flaska räcker, tack. (mest sangiovese, plus cabernet sauvignon och merlot i okända proportioner)


Efter denna holmgång där nollfemmorna fick på käften så att stickor och strån rök - och därtill det stressade vildsvinet som Obelix hade dömt ut som lesset - vill vi äntligen komma hela vägen, nu till ostbrickan. Dags att ta fram de säkra korten! 2004 Castello di Fonterutoli och 2001 San Felice Poggio Rosso Riserva levererar allt som kan begäras i chianti classico. Den förra är precis som sist, och helt förväntat, supergod med sin ädla sangiovesefrukt och sina dyra, mintchokladiga och julkryddiga fat - och den senare upplevs som klart tätare och mer intensiv än när vi drack den i december. Här finns både ungdomens kraft och mognadens utveckling. Ren pop 'n pour. Rejält med fällning i flaskan. Vilken dryckesfröjd!




2006 Fonterutoli Chianti Classico DOCG (Marchesi Mazzei, Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)

2005 Vino Nobile de Montepulciano DOCG (Federico Carletti, Az. Agr. Poliziano, Montepulciano, Toscana)

2005 Le Volte Toscana IGT (Tenuta dell Ornellaia, Bolgheri, Toscana)

2005 Brancaia Tre Toscana IGT (La Brancaia, Radda in Chianti, Toscana)

2004 Castello di Fonterutoli Chianti Classico (Marchesi Mazzei, Fonterutoli, Castellina in Chianti, Toscana)

2001 Poggio Rosso Chianti Classico Riserva (San Felice, Castelnuovo Berardenga, Toscana)

Vi testar chablis 2006 från Brocard

Just nu finns möjligheter att smaka på hela spannet av årgång 2006 från Jean-Marc Brocard. Kronstam skrev nyss uppskattande i DN:s söndagsbilaga, och vi har förhoppningar om att få se ett par gamla favoriter tillbaka i högform. Vi plockar upp ett smakrikt gösrecept från Tasteline och radar upp fem viner för avsmakning innan maten. Med sina praktiska skruvkorkar lär de kunna hänga med i kylen ett tag. Vi hoppas att snart kunna skriva om ytterligare två premier crus, Beauroy och Montmains, och grand cru Vaudesir för att till slut få en komplett bild av årgång 2006 från producenten som är så väl representerad på systemet.

2006 Petit Chablis Domaine Sainte Claire har en vitgul färg. Doften är först lite vitblommig, ger sedan grönt äpple i en ren, frisk och något enklare doft som inte har så mycket att förtälja. Smaken är frisk och fruktig med syror i bra balans med frukten. Bra start och lite jordig avslutning med ett uns beska. Det finns en aning av plastcitron över syrorna. Helt ok baschablis, korrekt, lite tråkig men rätt så oantastlig i sin prisklass. Men konkurrenten från La Chablisienne är godare, liksom den egna 2006 Kimmeridgien. Hur står det till med ostsåsen, behöver den en skvätt kanske?

2006 Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte Claire är ett av de mest pålitliga vinerna från Brocard, som också ger mest för pengarna. Förra årgången levererade tyvärr inte vad vi vill ha, nollfyran var däremot riktigt bra. Denna tappning har en gulare färg som ser rätt rik ut. Doften är tydlig och mycket fokuserad med kryddig rök, citrus och nässlor. Röken bygger ut mot mineraler, flinta och charktoner. Citrusfrukten vetter åt grapefrukthållet. Vi smakar. Yes, en rik, intensiv och lång smak. Jättegott! Här finns aptitlig bitterhet, precis som detta vin ska ha. Till maten suger det till ordentligt med ett bra grepp om smaklökarna. Faktiskt ännu längre och smakrikare än den fina Fourchaume som är kvällens andra omedelbara favorit. Efter den mjuka, lite otypiska nollfemman levereras igen precis allt det vi önskar.

2006 Chablis Premier Cru Montée de Tonnere är intressant. Färgen är mycket ljus, vitast av dem alla med gröna reflexer. Doften är blyg och svårfångad till en början. Mest mineraler, inte så tydlig frukt. Efter hand ljus vitblommighet, mandel, ylle och något bergoljiga mineraltoner. Vi kommer inte oväntat att tänka på riesling! Smaken är mandelljuv med gula äpplen, tydliga salmiaktoner och relativt mjuka, men ändå höga, mineraliska syror. Klart mer av intensitet kommer efter några timmar i öppen flaska. Ett lite udda och hemligt vin med en diskret spänning. Här kan det hända saker med tiden, idag är det mest blygt och ungt. En slamkrypare som vi gillar mer och mer under kvällen! Montée de Tonnere brukar kräva ett par års lagring för att öppna upp.

2006 Chablis Premier Cru Fourchaume ger som så ofta nästan motsatt intryck när man jämför med Montée de Tonnerre. Färgen är klart gulare än föregående men något ljusare och grönare än VV. Doften är oblyg, fokuserad och tydlig. En verkligt god och komplex doft, här finns nässlor, hallonbåtar, rök och blommor och lite nötter. Inte så olik Vieilles Vignes! Smaken är elegant, stram och mycket bra med rejäl längd. Hjälp så gott, detta är snudd på fantastiskt bra redan i sin ungdom. Lite mjukare än VV. En älskvärd premier cru, tillgänglig idag och länge framöver. Fourchaume brukar vara gott redan som ungt!

2006 Chablis Grand Cru Les Clos har en återhållsam, gräddig, rökig, yllig doft med lite salmiak och farin. Efterhand öppnar den upp med mer nötter och smör. Smaken ger med sin fina nötighet associationer till côte-de-beaune (puligny-montrachet med flera). Det är en ädel, närmast aristokratisk smak med suverän balans, stram harmoni och god bitterhet i den långa, diskret eldiga eftersmaken. Komplett chardonnaydruva i ren, suveränt bourgognelik stil med stor kraft. Med tiden kommer det här vinet att bli storslaget, idag visar det bara ett litet smakprov av sina möjligheter. Lufta ordentligt, för här finns all potential!

Trots olika iakttagelser är alla Brocards viner gjorda i en ren och friskt äpplig husstil. Ståltankar och mineralitet är religion.
Den nya årgången är minst lika bra som 2004 och 2002. Vilka fina syror kvällen bjöd på - riktigt positivt! Så tveka inte ett ögonblick, köp och lägg undan. Syramissbrukare får förstås sitt lystmäte direkt, men den riktiga utdelningen börjar först om några år...

2006 Petit Chablis Domaine Sainte Claire (Jean-Marc Brocard, Préhy, Chablis)

2006 Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte Claire (Jean-Marc Brocard, Préhy, Chablis)

2006 Chablis Premier Cru Montée de Tonnere (Jean-Marc Brocard, Préhy, Chablis)

2006 Chablis Premier Cru Fourchaume (Jean-Marc Brocard, Préhy, Chablis)

2006 Chablis Grand Cru Les Clos (Jean-Marc Brocard, Préhy, Chablis)

2006 Juliusspital Würzburger Stein Silvaner Kabinett

Här går det undan! Ett tips, en kort jakt, ett smakprov - allt inom loppet av tolv timmar. Bockbeutelflaskorna från Franken har positiva nostalgipoäng hemma hos oss, här bjuds en ung silvaner från toppläget Würzburger Stein, bara en kort promenad över floden Main från stadskärnan av Würzburg. Juliusspital är en av de tre stora, anrika producenterna i staden.

2006 Juliusspital Würzburger Stein Silvaner Kabinett har en druvig, småfet aromatisk doft med toner av yllemineraler, vax, päron och mango. Smaken har framförallt karaktär av goda bordsdruvor. Den är aningen fet, druvsöt, en smula eldig och mjukt smeksam med lägre syror. Avslutningen är rätt lång och öppnar upp mot päron och mango. Vinet har lite väl mycket av aromatisk druvighet i vår smak, och är i mjukaste laget, men kan tänkas passa riktigt fint till mildare rödkittost eller stekt fisk. Eftersom vinet fortfarande är så pass ungt, spar vi en flaska och ser vad som händer med lite mer mognadsutveckling.

ps. Det riktiga fyndet från Juliusspital är deras 2005 Würzburger Stein Riesling Grosses Gewächs i BS. Ett storslaget solskensvin!

2006 Würzburger Stein Silvaner Kabinett Trocken (Juliusspital, Würzburg, Franken)

2004 Allegrini La Grola Veronese IGT

Emellanåt tar vi av oss våra syraindränkta tokhattar och går ut i verkligheten för att upptäcka viner som folk verkligen gillar. Kvällens vin förorsakas av en kommentar angående vår åsikt att 2004 Le Tense är det vin på systembolaget som ger mest för pengarna. Mer tydligt kanske, mest syra för pengarna... Här finns i alla fall en stark utmanare, när man är sugen på en lite mer avrundad italienare. Vi laddar upp med bitar av härligt krämig och torr grana padano.

2004 Allegrini La Grola har en mörk, tät färg som ser slinkig och läcker ut. Doften är lika mörk den, med körsbär, cassis, mörk choklad, muskotnöt, vitpeppar, örter och lite eucalyptus. Det doftar mogen frukt och modern, proffsig fatbehandling.

Vi smakar och vinet fyller hela munnen: klart lustfyllt och inte oväntat som gjort för hårdosten. Ord som stor, rund, fruktig och intensiv skäms inte för sig. En mintchokladig after-eightkänsla med sötkryddig fikonsirap, sötlakrits och välbalanserad liten eldighet gör detta till ett perfekt vin för drinking pleasures på egen hand. Ett extremt välgjort vin i modern, publikvinnande stil. Typisk bitterhet från corvinadruvan stramar upp den bjussiga rondören, och vår enda egentliga invändning är att syrorna är lite väl återhållsamma och munkänslan lite väl tjock, blåbärssoppig och mättande för huvudrätter i vår smak. Även om vinet säkert smakar riktigt gott till en hängmörad ryggbiff med rödvinsreduktion, tror vi att kvällens matchning är den allra bästa. Slutsatsen är att den här tappningen av La Grola mycket väl kan vara det bästa sättet att spendera 150 spänn - när längtan står till denna typ av smakupplevelse. Två och ett halvt år sedan vi smakade senast, då var det årgång 2001. Alltså tummen upp även denna gång - kolla serveringstemperaturen och lägg undan ett par flaskor.

2004 La Grola Veronese IGT (Allegrini, Veneto)

Stockholmsmunskänkarna provar Toscana

Kvällens toscanaresa är tillika en sortimentsprovning. Importören Vinovativa representerar alla producenter och kvällens reseledare Jörgen Lindström är inköpare och delägare i den intressanta agenturen. Länkarna leder till deras läsvärda presentationer. Alla viner utom brunellon är nya bekantskaper i vår mun. Provningen är halvblind, vi vet alltså vilka viner som ska paras ihop med glasen. Anteckningarna glömde vi kvar på bordet - som tur är sparade vi intrycken...

Vin nr 1 har en mörk, tät, blålila färg. Det ser purungt ut! Doften bekräftar med körsbär och söta plommon- och björnbärstoner. Det är en ung, charmig, busigt lekfull doft med ett tydligt, lite kryddigt inslag av andra druvor som merlot och syrah. God, tät, drickvänligt fruktig smak med syror som påminner om apelsiner. Bra, kul toscanare - hoppas verkligen att vi ses igen! Måste vara Tua Ritas Rosso eftersom det är kvällens enda nollsexa. Ursprung: Livorno. 60% sangiovese, 20% merlot, 10% cabernet sauvignon, 10% syrah. 3-6 månader i begagnade franska barriquer. Galloni delade ut 89p (WA).

Facit: 2006 Tua Rita Rosso dei Notri, Toscana Rosso IGT

Vin nr 2 har en vinröd, varm färgton. Varm, örtig doft med lite brända toner och inslag av torkad frukt. Inga fataromer att tala om - men ändå finns en känsla av begynnande mognadsutveckling. Smaken är stram och inte alldeles lätt att komma överens med. Ord som kärv, besk och kort dyker upp i anteckningarna. Ändå smakar det hyggligt och bör vara ett utmärkt matvin. Inte precis den typ av vin som gör ett vinnande intryck på en provning. Trots vissa förväntningar måste det här, enligt uteslutningsmetoden, vara den traditionella chiantin. Ursprung: Panzano in Chianti. 90% sangiovese, 10% cabernet sauvignon. 12 månader på traditionella botti. 89p enligt James Suckling (WS).

Facit: 2004 Castello di Rampolla Chianti Classico DOCG

Vin nr 3 har en djup, varm brunton som ljusnar utåt kanterna. Doften är en smula återhållsam, men mycket intressant. Här finns mogen frukt med åldrade toner av nypon, rotfrukter, torkade örter, medicinala toner, hp-sås, bränt socker och karamell från faten. Smaken känns lite lätt och tunn i början - men drar snart på ordentligt och blir riktigt lång, rent av superlång! En härligt god avslutning i detta vin. Ett moget vin med förvånansvärt väl integrerade fat, trots två år på nya franskrostade barriques. Frukten har faktiskt tuggat i sig eken! Ändå är det här inget muskelknippe, utan mer finstämt, med silkesmjuka tanniner och en liten eldighet. Självklart är det brunello riserva! Församlingen räcker upp nittio händer i luften, rörande överens om att det är kvällens godaste vin. Ursprung: Montalcino. Första årgången som denna producent väljer att göra riserva. Belönad med 5 star Decanter Award. Vi har tidigare druckit den för ursprunget ovanligt (söt)fruktiga nollnollan och snart borde det väl vara dags att smaka på den igen.

Facit: 2001 La Fiorita Brunello di Montalcino Riserva DOCG

Vin nr 4 liknar ungefär nr 2 men har mer blå toner i färgen. Doften orsakar ett spontant fniss: här doftar det körsbärsnickel! Godistonerna som också inbegriper lite cassis får sällskap av färska örter. Smaken är god, fruktig och riktigt trivsam utan nämnvärda tanniner. Ung, lite enklare sangiovese med en hel del charm. Kvällens andra lättsamma vin, dock utan den extrema, busiga ungdomen i vin nr 1. En del likheter finns med följande vin, men utan de ambitiöst fatade tanninerna. Ren uteslutning leder alltså till det rätta svaret. Ett visst utropstecken för priset 94 kr (BS). Ursprung: Maremma. 85% sangiovese, 10% alicante bouschet, 5% merlot. 1 år på begagnade franska barriques.

Facit: 2004 Barone Pizzini Poderi di Ghiaccioforte Rosso di Poderi

Vin nr 5 har en tätare, mörkare färg än föregående. Vinet ser seriöst och relativt ungt ut. Doften är mycket god med björnbärs- och körsbärsfrukt, tydligt chokladiga fattoner och örter med inslag av eucalyptus. Smaken är mintig, rejält tanninrik på ett sötmoget, tuggbart sätt med karaktär av nya, hyfsat dyra och välskräddade ekfat. Mycket bra vin - och som gjort för längre lagring. Allt tyder på sydtoscansk, modernt fatpräglad stil. Ursprung: Maremma. 100% sangiovese från odlingar högt uppe i kullarna. 14 månader på nya franska barriques. Även här ligger priset riktigt bra till, 199 kr i BS.

Facit: 2004 Barone Pizzini Poderi di Ghiaccioforte Estatatura

Toscana på systembolaget blir bara yngre och yngre. Extra kul då att 2006 tycks vara en ny toppårgång efter svagare 2005. Tua Ritas Rosso var ett första styrkebevis för oss. Vill man smaka på den är det tyvärr privatimport som gäller (liksom för 2004 Castello di Rampolla och 2001 La Fiorita Riserva). Fonterutolis ypperliga standardchianti har dock just bytt årgång till 2006, så där ligger det närmare tillhands att greppa en flaska. I andra ändan av åldersspannet kan man notera att La Fioritas 2001 riserva redan är påtagligt mogen i smaken. Doften lär nog växa sig större med tiden. Var den så god att vi måste lägga vantarna på den omedelbart? Hmm, kanske saknade vi litegrann de fina aromerna av blommor och läder som vi brukar hitta i mognande brunello...

ps. Bilden kommer från Poderi di Ghiaccioforte.

2004 Arnaldo Caprai Montefalco Rosso

Arnaldo Caprai är en av Italiens mest respekterade och hyllade vinmakare, känd för sina toppviner på sagrantino. Nackdelen med berömmelsen är att även baskvaliteten Montefalco Rosso, på sangiovese och sagrantino, fått en väl tilltagen prislapp som skapar förväntningar svåra att uppfylla. Vi brukar inte ha problem med snåla italienska syror, men ikväll måste vi tyvärr dra i nödbromsen vad gäller förhållandet mellan upplevelse och pris.

2004 Arnaldo Caprai Montefalco Rosso har en ung, friskt syrlig sangiovesedoft med körsbär, äpplen, örter, kåda, pomerans, kola och bittermandel. Smaken är slank, kärv, ung, "sur" och lite bitter. Som matvin betraktat är det helt funktionellt på samma sätt som en enklare chianti. Ska man vara positiv är vinet en traditionell italienare, smalt och syrligt. S bedömer priset som tvåsiffrigt och avger omdömet "ett vin som bara dess mor kan älska". Knutet och omoget idag, lär väl bli bättre om något år, så lufta ordentligt. Vi tänker i alla fall inte vara med och utforska det här vinets framtid.

2004 Montefalco Rosso (Arnaldo Caprai, Umbria)

2001 Château Talbot

Vi fortsätter på det inslagna spåret med att laga hittills oprövade husmansklassiker. Ikväll blir det oxrullader av lövbiff med en fyllning av mjukstekt lök och hackad persilja, med dijonsenap och saltgurka. Rulladerna fick steka, bräserades i buljong och reddes av med lite grädde. Och så var det dags igen för en släng av den berömda korkskruvsångesten. Ehh, klassad bordeaux kan väl bara bli bättre med några extra års lagring? Säkert är det så, men vi beslutar oss för att vinet är drickfärdigt ikväll. Det ska visa sig att vi ändå inte tog helt fel...

2001 Château Talbot har en ganska ljus, klar, varmt rubinröd färgton, tegelröda kanter och reflexer, med tydlig fällning. Det ser i alla fall moget ut! Ur flaskhalsen får vi gott om hustypiskt, hästigt sadelläder med lite inslag av tjära och sötlakrits. Doften är läcker och parfymerad med röda vinbär och karamellpojkarnas hallonkola, jordiga mognadstoner och riktigt trevlig komplexitet. Smaken är mjuk, rätt mogen, silkeslen och faktiskt helt ljuvlig, utan årgångens emellanåt tuffa tanniner, men med rätt höga, snygga och aptitliga syror och bra intensitet. Mer delikat och finlemmat än vi trodde, klassisk claret. Ju mer luft vinet får, desto yngre och stramare framstår det - lovar alltså gott för framtiden. Efter fyra timmar ger vinet intensiv, mörkare björnbärsfrukt i smaken, med medicinala toner och kryddor, ett nytt steg i utvecklingen. Mycket gott. Spännande att så mycket kan hända på några timmar...

Maten har höga, rejäla köttsmaker så vi satsar på att skölja ner oxrulladerna även med hjälp av 2000 Château Noaillac. Vinet har en mörkare färg och en härligt cabernetdominerad doft med början till mognad. Här finns médoctypiska svarta vinbär, ceder/blyerts, lagerblad, gräddiga toner och lite rök och krydda. Smaken är medelfyllig, frisk och behaglig med lite gräsighet och kärvare tanniner än föregående. Bra längd i vinbärssyrorna, rätt intensiv i slutet. Lakritstonerna är runda och goda. Det är ett utmärkt matvin till lite mörkare köttsmaker. Passa på att fynda medan det finns!

2001 Château Talbot, Saint-Julien Cru Classé

2000 Château Noaillac, Médoc Cru Bourgeois

2002 Riesling Geheimrat "J"

Efter en dag i backen längtar kanske majoriteten skidåkare efter en öl - men vi går mot strömmen och suktar efter en after ski-riesling. Många backar är nästan lika gröna som rheingaus sydsluttningar, om det inte finns snökanon. Wegelers Geheimrat "J" är ett av de mest spännande vitvinerna att följa genom olika utvecklingsfaser och skördeår, och är så mångfacetterat i upplevelsen att man upptäcka rätt olika egenskaper vid olika tillfällen, vilket de här smakproven med ett par dagars mellanrum visar. Några graders temperaturskillnad hjälper till att ta fram de olika dragen.

2002 Riesling Geheimrat "J" är ljust gyllengul med gröna reflexer. Doften ger en rik, utvecklad karaktär av senskördade druvor, aprikoser, persikor, godistoner och den syrliga doft som färska hallon kan bjuda på. Smaken är påtagligt rik och tycks nästan fet med mogen, godisaktig sötfrukt och en sprits som flyttat från tungspetsen till längre bak i munnen. Yppigheten känns igen från årgång 2004 på Munskänkarnas druvkurs, men vi brukar oftast inte uppfatta vinet såhär, utan mer stringent. Det känns som att mycket har hänt sedan vi först smakade för snart två år sedan. Vi tänker inte först och främst på lång lagring...

Efter två dagar i öppnad flaska ger doften mer av petroleum och massor av järniga mineraltoner. Underbart! Smaken är stramt mineralisk, superintensiv limejuice med fantastiska syror och framträdande god grapebitterhet. De sötfruktiga dragen har stramats upp och vinet har antagit en senigare, torrare, mer alsacelik stil som vi hoppas och tror är den som kommer vinna på sikt - med ryggrad att ge den här fantastiska årgången av Geheimrat "J" ett riktigt långt liv i flaskan. Mmm, i sanning en storartad riesling!

2002 Riesling Geheimrat "J" Spätlese Trocken (Weingüter Wegeler, Oestrich-Winkel, Rheingau)

The Great Equalizer

Fräs ett par skedar av denna produkt i olivolja och rör ihop med din spaghetti. Det spelar ingen roll vad vinet du dricker till kostade, trettio spänn eller trehundra, allt smakar exakt likadant efter ett par tuggor av detta. Vatten är inget tokigt alternativ. Möjligen kan det här förklara att Kalabrien varit lite på efterkälken i vinsammanhang sedan de gamla grekerna packade och reste hem. Någon ekonomiskt sinnad bondmora i byn Spilinga kom på att man kan röra ihop den dominerande ingrediensen rödpeppar med griskött, salt och olja, stoppa ett fjälster och röka hela klabbet precis som en vanlig köttkorv. Ett slags fattigmanskorv med peperoncinon som konserveringsmedel - och en hetta som får högsommaren i Kalabrien att verka sval. Skapelsen fick det mystiska namnet 'nduja, ett ord som blir lite mer begripligt när man inser släktskapet med franskans andouille (ett ord som kan betyda både köttkorv och idiot). Anses vara både bra för hjärtat och ett afrodisiakum (det kanske hänger ihop). Själva epicentrum för denna lavaheta produkt ligger uppe på Monte Poro, med hisnande utsikter söderut mot Messinasundet. Svårt beroendeframkallande.

'Nduja di Spilinga (Cooperativa Agricola Spilingese, Vibo Valentia, Calabria)

1998 Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde

Ibland tänker vi - tio år är en ganska lagom ålder att på riktigt börja njuta av ett vin. Så är det ikväll. Några korvskivor, en bra film. Alla ungdomliga tydligheter har rundats av och vinet har nått det stadium där helheten och komplexiteten är bortom analys och enskilda delar. Det är bara att greppa glas och fjärrkontroll...


Guigals 1998 Côte-Rôtie Brune et Blonde är nu helt ute ur tunneln och levererar en välkomnande, vinös och djup doft av likörfrukt, tjärtoner, jäsande körsbär och ankomna, nästan ruttnande rotsaker som rödbetor i ett aromrikt stadium av förfall. Övertoner av sydfranska örtkryddor skimrar fint. Smaken är harmoniskt avrundad och behaglig med avslappnad, tillbakalutad kraft som inte längre behöver slåss för att bevisa sig. Ändå är vinet förvånansvärt ungfruktigt, fint kryddigt, med runda toner av lakrits och tjärpastill. Det formligen ropar: värdera inte, bara drick och njut! Kommer att hålla ihop i många långa år.

ps. Illustrationen lånade vi från The Film Snob's Dictionary.

1998 Côte-Rôtie Brune et Blonde (E Guigal, Château d'Ampuis, Rhône)

Ostfondue och vit basbourgogne från 2006

Ostfondue med sina nötiga smaker av gruyère och emmenthaler kräver ett offer av en halv flaska hyggligt chardonnayvin. På kuppen blir det en bra chans att prova två basbourgogner mot varandra, båda från 2006. Kvällens fråga: vilket vin ska hamna i fonduen?

2006 Couvent de Jacobins Blanc har en vitgul färg med ljus gyllenton. En klockren känsla av konserverade burkpäron i sockerlag är det första som möter oss. Doften öppnar omgående upp bra med valnötter, fattoner och mineraler. Smaken är god och pärontonad först, fyller på med nötiga ekfatstoner och bra intensitet. Syrorna kunde vara högre men får klassas som hyfsade. Det här är en mycket stabil vit bourgogne på basnivå (betydligt godare än 2006 Les Setilles) och förstås ännu bättre om ett par år. Ett givet val till fonduen med sina nötaromer.

2006 Henri de Villamont Bourgogne är gjort på druvor från Côte-de Beaune ända ner till Mâconnais. 20% av vinet lagrades på ekfat. I glaset ser vi en ännu ljusare, gulvit färg. Doften är lite blyg och svårfångad, mandeltonad och i negativ mening något aromatisk. Här bjuds unga, milda och snälla dofter av burkad fruktcocktail. Smaken känns ännu yngre och mer anonym än föregående. Intensiteten är lägre och syrastrukturen klenare. Ett givet val i fonduen med sin relativa menlöshet. Fast där får det sällskap av lite Noilly Prat och A & M:s björnbärsbrännvin som är allt annat än menlöst...

ps. Vi har smakat bättre versioner av Villamont, så den här blev en besvikelse. "Matstället" Rögeriet i Skanör hade (och har kanske fortfarande?) vinet listat. Årgång 2002 var smörig, citrustonad, rätt intensiv och smakrik. Men så var ju nolltvåan av Couvent de Jacobins Blanc också relativt bättre, fast kanske mest för att den fått mer tid i flaskan. Nollfyran från Villamont tyckte vi faktiskt bättre om än den lite medelmåttiga nollfyran från Jadot. Bottom line: spar ett par stycken 2006 Couvent de Jacobins.

2006 Couvent de Jacobins Bourgogne Blanc (Louis Jadot, Beaune, Bourgogne)

2006 Bourgogne Chardonnay Prestige (Henri de Villamont, Savigny-les-Beaune, Bourgogne)

Hyllning till tjugoelva och kåldolmar

Jens Linders matskriverier smittar! För första gången någonsin, otroligt nog, lagar vi hederliga kåldolmar. Våra saliga farmödrar jobbar på även i sitt himmelska tillstånd, tack för det. Vi utgick från Bonniers Kokboks recept och bytte ut riset mot det matigare dinkelriset (från Vasastans Ost). Kålen har fått sin kärlek: den har ju både kokts, stekts i sirap och därefter bräserats i buljong. Fläskfärsen ger en mjuk och smeksam smak, liksom den bruna såsen. Ända sedan första smakprovet av Guigals 2004 Côtes-du-Rhône för en månad sedan har vi längtat efter att dricka vinet igen. Nu fick det sitt perfekta sällskap. Inte hade väl vinets upphovsman en aning om att det skulle bestå av svensk husmanskost...

2004 Guigal Côtes-du-Rhône har en klar, vinröd färg. Doften är underbart god med järn, röda vinbär, vinbärsbuske och en hög, öppet luftig karaktär av alla örter i hela jäkla Vaucluse! Diskret medhårsvanilj och smakfullt inslag av stalliga fat gör att det är ett härligt vin att sniffa på. Smaken bekräftar med fin sötfrukt av röda vinbär och körsbär, stilig slankhet, höga friska syror, intensitet och lång, lyckliggörande eftersmak. Till maten sjunger vinet vackert och duon levererar en kulinarisk totalupplevelse av högsta ordning. Om vi jämför med mötet nyligen mellan Norbert Langs dolmar av ripbröst och 2004 Cornas Les Vieilles Fontaines från Alain Voge, så smäller denna folkligare kombination faktiskt högre! Efter maten kliver vinet ner ett par snäpp och inordnar sig blygsamt i första ledet av god côtes-du-rhône.

Druvorna till detta vin växte i omgivningarna kring byn Sablet. Alla källor berättar att skörden detta år var extremt lyckosam i området. Kombinerad med Guigals omvittnade kräsenhet i urvalet och firmans suveräna vinifiering kan vi bara säga - det här är den bästa tappningen vi någonsin smakat av detta vin! 99 spänn, att jämföra med priset för en god châteauneuf. Servera runt 15 grader för maximal fräschör...

2004 Côtes-du-Rhône (E Guigal, Ampuis, Rhône)

2005 Château Chatain Pineau

Vi är nog inte alldeles ensamma om att vilja se betydligt mer av bordeaux mellan 100 och 200 på hyllorna. Här får vi så vi en nyhet från pomerolsatelliten Lalande och fina 2005. Klart att den förtjänar en sniff och en sipp!

2005 Château Chatain Pineau har en ung stram doft med örter som salvia och holy basil, salta lakritsfiskar, eketrä, kaffe och katrinplommon. Smaken är ung, kärv och fortfarande stumt bläckig med järn, grusdamm, kaffe, korinter och rejält tuffa, uttorkande tanniner som dominerar över frukt och syror i dagsläget. Ändå är det inte alls så tokigt för pengarna, bara alldeles för ungt ikväll. Lufta länge, ladda upp med bifteck frites eller mycket hellre: spara några år och drick ett mer harmoniskt vin. (75% merlot, 20% cabernet franc, 5% cabernet sauvignon)

2005 Château Chatain Pineau, Lalande de Pomerol (Famille Micheau Maillou, Neac, Gironde, Bordeaux)

Vi provar Pouilly-Fuissé från 2005

Kvällens provning har legat i pipelinen ett bra tag. Appellationen Pouilly-Fuissé, ja faktiskt hela Mâconnais, är sorgligt förbisett här hemma i norden. Endast ett fåtal viner finns att få tag på via beställningssortimentet. Distriktet tycks fortfarande leva i skuggan av den mäktiga ABC-trenden. Här bjuds det på ypperlig fatlagrad chardonnay av högsta rang, i solmogen tappning, och med all den stringens som förknippas med bourgogne och chablis. Vad som tyvärr inte finns här hemma är de absoluta fyndpriser man kan glädjas åt på plats. Ändå kan de bästa vinerna mäta sig med betydligt dyrare viner från côte-de-beaune. Boka alltså in ett stopp under sommarens bilresa...


2005 Domaine de Fussiacus Pouilly-Fuissé Vieilles Vignes är gyllengul åt det ljusare hållet pch har först en doft av grapefrukt, örter, kåda och fin parfym. Nosen passerar snabbt förbi lättheten i päronfestis för att landa ordentligt i läckra sultanrussin och valnötsskal som påminner inte så lite om exempelvis Launois Blanc de Blancs. Smaken är sötfruktig, fyllig, smakrik, intensiv och lite eldig med drag av sultanrussin och nötter. Busgott, kanske inte allra högsta höjden av elegans, men verkligen tilltalande och, som sagt, aningen busigt med sin märkbara eldighet! Vi kan tänka oss en bra matchning med mild grönmögelost och päron.

Den ljust vitgula 2005 Albert Ponnelle Pouilly-Fuissé Vieilles Vignes har en riktigt god doft av apelsin, vanilj och mineraler. Akaciahonung, solero, persika och vita blommor gränsar till buteljerade ljuvligheter av toppriesling. Smaken är slankare, syrligare och lättare än föregående, väl balanserad, intensiv och rejält lång. Honungstoner och höga citronsyror gör att vinet appellerar till oss rieslingfreaks. Ämabelt, elegant och ett fantastiskt läckert vin. Kvällens favorit med sin relativa sirlighet.

2005 Verget Pouilly-Fuissé Terroirs de Vergisson kommer från femtio år gamla stockar som växt nedanför Roche de Vergisson. 50% ekfat varav 20% nya, 50% ståltank. Mer gyllengul än föregående. Här får vi en komplex doft av grapefrukt, örter, nässlor, ylleunknad, diskret fatrostning och inslag av popcorn och gräddkola. Flera drag i doften påminner om chablis grand cru, andra om meursault. Smaken är stram, stor, relativt tuff, intensiv och lång. En diskret eldighet samverkar med ursprungstypisk bitterhet och ger vinet mycket bra struktur. Ett välbyggt vin med viss rondör och siktet inställt på lagring.

Sammanfattningsvis. S: rent ut sagt, faan vilka goda viner! De hänger med nästan upp i rumstemperatur. De levererar generöst i både doft och smak. De håller alkoholen i schack (13%). De har syrorna intakta. De är som gjorda för stekt fisk (ikväll gös med bräserad fänkål och haricôts verts - och sällan har väl en citronklyfta känts mer passande). De kommer bara att bli ännu bättre med typ tre års lagring. Årgång 2005 såg till att det är rent guld i flaskorna. Det här är våra vita favoriter, strax efter topprieslingarna...

ps. Kvällen efter doftar Ponnelles vin mineraler åt petroleumhållet, och något som liknar mild lavendel. Petroleum känns ju helt logiskt efter alla blommor, vit persika, honung och andra rieslinglika drag. Dessutom en skum, god och svårfångad animalisk nyans någonstans mellan italiensk fänkålskorv och tryffel. Vergets variant har istället utvecklats åt det rika valnötshållet. Syrorna lite lägre än Ponnelle, som tack vare sina fräsiga syror har den klart längsta eftersmaken.

2005 Pouilly-Fuissé Vieilles Vignes (Jean-Paul Paquet, Domaine de Fussiacus, Fuissé, Mâconnais, Bourgogne)

2005 Pouilly-Fuissé Vieilles Vignes (Albert Ponnelle, Clos Saint Nicholas, Beaune, Côte d'Or, Bourgogne)

2005 Pouilly-Fuissé Terroirs de Vergisson (Laurent Alexandre, Domaine Verget, Sologny, Mâconnais, Bourgogne)

2004 Château La Tour de By

Vi nosar efter tendenser på de svenska grannbloggarna. Bordeaux är förstås alltid på tapeten. Har La Tour de By blivit sämre? Luktar hela Bordeaux 2004 rentav grispiss? Redan vid första mötet var det ganska tydligt att 2004 Château La Tour de By inte är ett vin som passar alla, även om många gav tummen upp. Här osade en rustik och gammeldags stil med funktion av vattendelare - ingen kunde förbli oberörd! Höjdpunkten kom i prosastycket "Massmord på bondgård".

En gång för rätt länge sedan skulle vi tillreda svinnjure. Resultatet passerade gränsen mellan gott och äckligt, och inte en bit blev äten. Eller en annan fundering, varför inte servera en öppen dosa Ettans lössnus till en ickesnusare, och lyssna till beskrivningen av dofterna. Här någonstans befinner sig La Tour de By. Doften ger salmiak, snus och lite mer av korintig, kaffetonad frukt än vid första smakprovet, men också ännu fler fräna dofter från svinstian. Smaken är balanserad, snusig, kaffefatig och ganska salt. Helflaskan är bättre än de plumpare och mjukare halvflaskorna - men också extremare i sin karaktär. Är den då sämre än när den släpptes? Åtminstone uppfattar vi den en smula annorlunda ikväll. Lite plumpare, fruktigare, mer av katrinplommon och kaffe. Mindre av slankhet, syror, järn och mineraler. Mer känslig för temperaturen, som måste hållas nere. Vi dricker vi vinet till en hängmörad ryggbiff, men allra bäst borde det funka till en mogen brie som möter upp alla griserier med sin fräna ammoniak. Ett kontroversiellt och äckelgott vin! Vi uppskattar fortfarande att det finns lätt tillgängligt i ordinarie sortimentet. Men vi växlar ändå över till en medhårs sötfruktig 2005 Peter Lehmann Barossa Shiraz med smak av mintchoko efter maten...

2004 Château La Tour de By (Marc Pagès, Bégadan, Médoc, Bordeaux)

2004 Domaine de la Renjarde Tradition

Familjen Dugas på Château La Nerthe äger också gården Domaine de la Renjarde i byn Sérignan du Comtat, nordväst om Orange. Egendomen sköts av sonen Guillaume, men pappa Alain bistår förstås också med råd och dåd. Druvblandningen är 60% grenache, resten syrah, mourvèdre och cinsault. Man gör även ett litet urval under namnet Cuvée de Cassagne, på syrah och mourvèdre. Cuvée Tradition 2004 belönades av Parker med 87p och av Wine Spectator med hela 89p.

2004 Domaine de la Renjarde Tradition har en ganska mörk, fruktig spets i doften av körsbär, plommon och björnbär. Diskreta toner av fatkrydda, tjära och piptobak kommer till. Smaken är fruktig, ungt stram och relativt tuff med viss längd, ett tydligt kärvt grepp och ett lite vasst sting i slutet. Det är ett utpräglat matvin som ropar efter gryta, lammstek med mera. Vi testade med älgköttbullar i sås. Detta är ett stabilt, gott och trevligt vin - men Parkers "charm and seductiveness" är väl kanske att ta till överord, liksom Wine Spectators (för) höga poäng. I vår smak är det också lite i yngsta laget för tillfället. Finns i BS, importeras av Arvid Nordquist.

2004 Domaine de la Renjarde, Côtes-du-Rhône-Villages Massif d'Uchaux (Alain et Guillaume Dugas, Sérignan du Comtat, Rhône)

2005 Georges Duboeuf Pouilly-Fuissé

Januaris mangling av byn Solutré och appellationen Pouilly-Fuissé här på bloggen fick oss att drabbas av en längtan efter mer av denna vara. En telefonbeställning på de viner som gick att få tag i via BS - och vips har vi fixat en snabbtur till mâconnais i form av ett glas innan maten.

George Duboeufs 2005 Pouilly-Fuissé har en ljust guldgul färg. Mycket god, ren doft av citron, citronolja, rentav citronfromage - och återhållsam, mild vanilj. Mmm, smaken är minst lika god som doften! Det första intrycket är generöst, mjukt, harmoniskt, solmogna citroner... Nästa intryck: här finns både rejält med syror som kan bita ifrån ordentligt, och en märkbar bitterhet som är typisk för appellationen. Avslutningen lämnar en smak av citronfox efter sig. Närheten till södra frankrike och den lyckade årgången gör att att vi måste lufta den härliga klyschan: "sunshine in a bottle".

ps. Senare på kvällen har det tillkommit lite popcornaromer. "Ce vin a été élevé en fût de chêne".

pps. Dag två smakar vinet ännu bättre. Citrusfruktigheten har breddats med carambole och ananas. Popcornen har dragit sig tillbaka. Alltihop har djupnat och kastat eventuellt blygsel över bord. S dunkar fast att det här är skitgott, och föredrar generellt pouilly-fuissé framför chablis pga den fullmogna chardonnaykaraktären som ändå har alla syrorna på topp. Lagra något år och drick gärna till stekt fisk.

2005 Pouilly-Fuissé (Georges Duboeuf, Romanèche-Thorins, Beaujolais)

Helkväll med barolo från Scavino

Fredagskväll och förväntningarna är på topp! Redan mitt på eftermiddagen drog S korkarna, utan minsta antydan till korkskruvsångest (är det ett sjukdomstillstånd förbehållet män?), hjortsadeln inhandlades och T drog igång rödvinsreduktionen strax efter femtiden. 2005 Periquita är både sötaktigt och stjälkigt med lite alkoholig doft, och smakar rätt mycket för 63 kr, S tycker sig förstå varför det är populärt. Men var inte vinet mer intressant i den förra, mognare stilen än i den nya, fruktiga? Hur som helst, en riktigt bra sås blir det i alla fall. Jordärtskockor äter vi inte ofta, men ikväll testar vi att göra gratäng på dem. Så över till vinerna, vi provar dem i lugn och ro (väl synkade med Bolibompa) medan termometern sakta segar sig upp mot 58 (det går inte fort på låg ugnstemp). Båda nittioniorna har (liksom förra gången) ett lite disigt, beslöjat utseende med synliga partiklar trots att flaskorna stått upp i flera dagar - medan nolltrean är helt klar. Det är ungefär samma färg i glasen, en varm, tät och ljust rubinröd färg...

2003 Barolo Bric dël Fiasc har den största och mest direkta doften av alla tre: supermogna bär (särskilt hallon) inlagda i alkohol, därtill kryddnejlika, kryddpeppar och pustar av rökt korv, kanske julkorv också, med tanke på kryddorna, samt lite rök från öppen spis, men inga bananskal i sikte än. Kort sagt, en tillgänglig och fantastisk doft!

1999 Barolo Bric dël Fiasc har en lekfull, ändå avmätt doft med avrundade drag av jordgubbsylt och hallon med inslag av läder, tjära, bränt socker, mineraler och lakritsrot. Det lilla humoristiska bananskalet som vi brukar hitta i detta vins doft anas också ikväll.

1999 Barolo Carobric har som brukligt en mörkare, dovare doft: mogna skogsbär, kryddpeppar, kryddnejlika, grillat kött, italienska korvar, rödbetor, rotfrukter - en allmänt tjärigare och jordigare känsla. Liksom i föregående vin är doften lite återhållsam.

Vi smakar på 1999 Bric dël Fiasc: en harmonisk, mjuk, smeksam upplevelse med drag av hallon/cola. Jättegott på ett avrundat sätt. Tanninerna är silkeslena! Precis när man kunde börja tycka att det här kanske ändå var i snällaste laget, trycker vinet hårt på gaspedalen, eftersmaken kickar in och går på turbo - länge! Vinet växer under kvällens lopp. S: godast i kväll, ämabelt, förtjusande, mycket njutbart - inte minst att dricka på egen hand. Trots allt är det här den relativt sett minst fantastiska Bric dël Fiasc vi druckit, vilket säger en del om vad denna vingård förmår...

Nästa smakprov: 1999 Carobric har en stor, tuff och välbyggd, djup och för tillfället lite insjunken smak. Här finns mer av det mesta: mer koncentration, mer intensitet, massor av goda tanniner - möjligen kan det inte riktigt matcha längden i föregående vin. Även detta vin växer och blir bara bättre under hela kvällen, med sina toner av tjära och tobak. T: det mest kraftfulla, imponerande av kvällens viner. Med poäng som tillhygge och alla faktorer invägda är det nog ett par poäng vassare än föregående. Det blir förstahandsvalet till maten, för smaken är tuff nog att klara både vilt och reduktioner hur lätt som helst. Bör ha en plats säkrad på årsbästalistan. Och det är inte för tidigt att säga det.

2003 Bric dël Fiasc bjuder på en läcker, sötfruktig smak med drag av jordgubbssylt och lakritsrot. Här finns fantastisk power och massiva tanniner som inte är uttorkande på något störande vis (se 2003 Cannubi). Mer kraft än tanniner också, vilket ser lovande ut för framtiden. Munkänslan är inte lika glycerolrund och viskös som de första två (än), utan fortfarande lite ungdomligt stickig. Men - smaken är rent av superlång, det här är en smak att riktigt jobba sig igenom. Växte dock inte under kvällen som de andra två. Vinet får helt enkelt finna sig i att vara lillebror ikväll, men om fyra år lär balansen vara den omvända. Mycket, mycket gott att dricka redan nu, kommer bli strålande! Bättre alltså än vi vågade hoppas. Med Barolobrevet som moraliskt stöd gjorde vi ett leap of faith och beställde en låda om sex buteljer.

ps. Efter två dagar i öppen flaska doftar nolltrean julmust och oxidationstoner. Smaken är också märkt av oxidation. Vi kan bara hoppas på framtiden...

1999 Barolo Bric dël Fiasc (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)

1999 Barolo Carobric (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)

2003 Barolo Bric dël Fiasc (Paolo Scavino, Castiglione Falletto, Piemonte)

2005 Dourthe Barrel Select vs. Hourtin-Ducasse

Billig bordeaux är väl något av a contradiction in terms. Men, liksom med andra lite enklare viner från ett lyckat år, är det särskilt intressant att kolla upp volymvinerna från bordeaux i en årgång som 2005. Av de här två har vi relativt nyligen uppskattat både 2003 Dourthe Barrel Select och 2004 Hourtin-Ducasse.

2005 Dourthe Barrel Select har en medelljus vinröd färg. Vi får en aptitlig, liten doft med lagerblad, lakrits, röda vinbär och örter. En mjuk och helt acceptabel nagallackston kommer till - som helhet en god, ljusare merlottypisk doft med fina drag åt grenachehållet. Vi blir inte alls besvikna på smaken - den är balanserad, god och stram med både fräsch, hög rödavinbärssyra, viss intensitet och hyfsad längd. Ett välgjort och tillgängligt, merlotpräglat allroundvin som klarar att ackompanjera en mängd olika vardagsrätter och är drickvänligt redan idag. Vore ganska kul att prova bredvid Guigals 2004 Côtes-du-Rhône - eller varför inte rent av bredvid den rödfruktiga 2004 Château d'Armailhac... (65% merlot, 35% cabernet sauvignon, 12 månader på nya fat)

2005 Château Hourtin-Ducasse har en mörkare färg och dito doft där fatvaniljen är det första som möter oss. Sen kommer typiska cabernettoner av grön paprika och fler tydligt gröna inslag som tulpan, korinter, gott om järn och aningen orena och suddiga källartoner. Smaken är fortfarande lite knuten och kort, korintig, kaffefatig, mer kärv än intensiv, för ung idag och inte alls okomplicerad att tycka om. Lär väl i alla fall bli bättre med lagring? Men det känns inte som ett givet stalltips. (67% cabernet sauvignon, 23% merlot, % cabernet franc, 1% petit verdot, 12-18 månader på fat).

Ingen tvekan om vilket vin som vinner kvällens match!

2005 Dourthe Barrel Select Bordeaux Supérieur (Vins et Vignobles Dourthe, Parempuyre, Bordeaux)

2005 Château Hourtin-Ducasse Haut-Médoc Cru Bourgeois (Marengo Père et Fils, Saint-Sauveur, Médoc, Bordeaux)

2006 Matthias Gaul Riesling Vom Berg

Denna pfalzrielsing släpptes under hösten 2007, men vi har inte hunnit ikapp den förrän nu. Druvorna har växt i söderlägen där jorden är kalkrik , och vinet karakteriseras av hög syra och låg sötma - kort sagt låter det som en stark kandidat till apéritif i vår stil.

2006 Riesling Vom Berg har en ljusgul färg som ser rätt lovande ut. Den fokuserade doften ger mandelmassa och apelsin med ett tydligt inslag av finska gröna marmeladkulor. Smaken är nästan helt torr, men ändå påtagligt sötfruktig till sin karaktär. Syrorna är riktigt goda - ungefär som att bita i ett moget päron. Mineralerna är aptitretande. Perfekt före maten - ett enda glas ger mycket tillbaka!

2006 Riesling Vom Berg, Asselsheimer Berg (Matthias Gaul, Grünstadt, Süddeutsche Weinstrasse, Pfalz)

2004 Domaine Maréchal Pommard La Chanière

Kvällens vin är en pinot noir som vi vanligtvis brukar bli helt charmerade av. Undantaget var för oss förra årets platta, syltiga och obalanserade nolltrea. Med detta nysläpp är man tillbaka på inköpslistan och det med besked.

2004 Domaine Maréchal Pommard La Chanière har direkt ur karaffen en mycket tilltalande, stor och härligt pinottypisk doft. Det bjuds på både sjöbotten, ung rå frukt av jordgubbar och hallon, rått kött, salvia, ingefära åt curryhållet, sandelträ och nypon!

Smaken är intensiv i början, fruktig och fint syrlig med lite känsla av pastiller, årgångstypisk men god örtighet och en tydlig utveckling mot blodapelsin. SBs noteringar säger grönt te - och det är verkligen en träffande iakttagelse! Mmm, det är ett otroligt charmigt vin, relativt mjukt i munkänslan och redan idag lättsamt att avnjuta - slinker ner förödande snabbt. Vi tror att det kommer att utvecklas fint med tiden, så den här gången tänker vi absolut lägga undan några flaskor...

ps. Nästa gång vi smakar bjuds tydligt enrisrökt bacon i doften och tuffare drag av enbär och tranbär i smaken. Associationer till norra rhône. Så gott!

2004 Pommard La Chanière (Catherine et Claude Maréchal , Bligny-les-Beaune, Bourgogne)

2004 Villa Bianzone Rosso di Valtellina

Efter en heldag i skidställ med barn i pulkabacken är skidåkarmiddag ett måste: tortiglioni med kärleksfullt tillagad köttfärssås. Vinet får gärna komma från alpernas sydsluttningar och bör ju vara gjort på nebbiolo. Det är här någonstans kvällens vin kommer perfekt in i bilden. Styvmoderligt mottaget i de flesta provningar, för det här är verkligen inget provningsvin. 2004 Rosso di Valtellina är ett renodlat måltidsvin, och därtill ett genuint vin, som faktiskt får en att känna att man äter sin pasta på valfri ort i de italienska alperna. När nebbiolo växer i valtellina blir den så slank och lätt att den får aromer som påminner om en dito bourgogne. Här finns örterna, kryddorna, vitpepparn, några brända fattoner, jordgubbarna och körsbären. Smaken är en aning kärv och har härligt livlig lingonsyra, saftiga slånbär och körsbär. Till köttfärssåsen är det här faktiskt ett helt perfekt, läskande matvin! På egen hand inte det minsta märkvärdigt, men drickbart ungefär på samma sätt som en enklare basbourgogne. Det är själva stilen vi gillar, och vi dricker gärna detta opretentiösa vin igen! Alkoholhalten är bara 12%, men till maten smakar det ändå rätt mycket. 90% nebbiolo (chiavennasca), 5% prugnola, 5% pignola. Kooperativet borde möjligen rensa lite i snårskogen av namn!

ps. Ok, vi testar igen. Nu är det en relativt ljus gryta på majskyckling, champinjoner, bacon, örter med mera som står på bordet. Vinet är liksom igår luftat ett par timmar och serveras vid max 15 grader. Det är minst lika övertygande till maten ikväll, på sitt helt chosefria sätt. Kvällens doftassociation, infångad av S: nyponrosorna vid havet i skåne efter ett litet sommarregn. Det blir såklart extra plus för den! Helt tydligt finns det också blod och järn, fortsätter S, och ett svagt inslag av stall. Vi gillar det här vinet mer och mer - och kan lätt tänka oss att ha en låda på lut i garderoben. En välkommen variation till Le Tense och de två olika Nebbiolo Langhe i ordinarie sortimentet, närhelst man önskar en frisk vardagsnebbiolo av lättare slag...

pps. Som pizzavin briljerar det förstås också, det är precis vad som behövs. Eller förmodligen till i stort sett vilken pastarätt som helst. Även utan luftningen ger det generöst i både doft och smak, bara temperaturen är rätt. Det här vinet är grymt användbart...

ppps. Till slut fick vi en likadan flaska som Röttorp och Artberg beskrivit. Alkoholkomponenten i vinet känns oren, med inslag av aceton och odefinerad kemilåda i doft och smak. Suck, där tappade vi tyvärr lusten helt och hållet. Bara tanken på att det skulle inträffa igen gör att vi tackar för oss och faller tillbaka på Pio Cesares 2004 Nebbiolo Langhe, som tryggt och säkert levererar mer vin för samma 99 kr...

2004 Rosso di Valtellina Cantina Di Villa Terra Di Vigne (Cantina Cooperativa Villa Bianzone & Villa di Tirano, Valtellina)

1981 Domäne Wachau Riesling Kabinett

Ett av förra årets mest osannolika släpp, och därtill ett vin som egentligen är omöjligt att poängbedöma. Gillar man mognadstoner i riesling är det en upplevelse på hög höjd - även om vinet krasst sett inte kan sägas vara en riktig högpoängare. Bäst gör det sig kanske i apéritifsituationen när man verkligen får tag i alla himmelska (eller snarare jordiska) nyanser.

1981 Domäne Wachau Riesling Kabinett kommer från kooperativet i Wachau som sitter på en skatt av gammalt vin i sina källare. Ibland får man för sig att släppa ut dem på marknaden, till vrakpris. I karaffen har vinet en varm bärnstensfärg (se bilden och fundera på andra tänkbara jämförelser). Doften ger först aprikos, sedan mycket intressanta, utvecklade mineraltoner med inslag av skiffer, grus och nyanserad petroleum. Det går vidare att finna plommonmarmelad och bokna gula äpplen med inslag av botrytis och källarton. Åhh, det är verkligen en otroligt läcker doft! Smaken är helt torr, fruktig, stram och lite bitter med helt vital, dock avrundad syra. Trots sina modiga 27 år finns samma fräschör som i den osockrade tyska äppelmust vi drack mellan dagens pulkaåk. Den här flaskan var ännu bättre och mer balanserad än den vi smakade för ett halvår sedan. Det känns faktiskt som att vinet skulle klara att överleva både fem och tio år till!

1981 Riesling Kabinett (Freie Weingärtner Wachau, Dürnstein, Wachau)

Pio Cesare 2004 Fides vs. 2003 Il Bricco

Ikväll dricker vi etiketten! Allt som har runda orientaliska ringar är välkommet till vår jämförelse. Kvällens middag blir hängmörad ryggbiff med en liten stuvning på trattisar och trumpetsvamp. Klyftpotatis och sallad kommer som tillbehör. Är det månne köttet eller vinerna som får oss att vädra de gamla klyschorna om manliga och kvinnliga viner? S får tugga på sina adjektiv - och på de goda tanninerna...

2004 Barbera Fides har en klar, mycket mörk rubinröd färg och en mörk, stor, ganska burdus, något alkoholångande likörfrukt med nymalda kaffebönor, farin, muscovado, gräddkola och mörk choklad. Smaken är både intensiv och krämig - munkänslan slank men fyllig, med ett vasst barberastick och chokladiga tanniner från faten. Här finns en täthet i smaken som gott och väl möter den allra tuffaste biff. Alltså - ett maskulint vin!

2003 Barbaresco Il Bricco är bara en nyans ljusare och än mer transparent. Vi får en "feminin", elegant, förföriskt sötfruktig doft (se hur klichéerna liksom radar upp sig självmant). Ljuvliga toner av mandelmassa, läder, reduktion av söta hallon och röda vinbär, gräddkola och orientalisk kryddighet får oss på fall, och påminner om de allra största upplevelserna från området - men ändå utan att nå riktigt ända fram till nirvana... Smaken är ack så elegant, med söt, påtaglig intensitet och stramhet, fint balanserad syra och lång avslutning, där tanninerna plötsligt intar huvudrollen (men utan att vara uttorkande, som i Scavinos 2003 Cannubi). De är så många, de är så små, de är så envetna. De ädla små rackarna påminner om alla trådarna i ett gammalt torrt sammetstyg (eller kanske mer om oompaloompierna i "Kalle och chokladfabriken"). Vi är generellt avvaktande till årgång 2003 i Piemonte, men här har Pio Boffa lyckats utmärkt.

Svårt att säga om det är inbillning eller mat, men båda vinerna tycks ikväll klart bättre utvecklade än de gjorde vid våra smakprover förra våren. Särskilt i Il Bricco känns de rostade faten mindre påtagliga än sist. Så tveka inte - dra en kork snart!

2004 Barbera Fides (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2003 Barbaresco Il Bricco (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

2005 Château de Valcombe Prestige

Prestige som inte kostar skjortan - är det över huvudtaget möjligt i ett kapitalistiskt samhälle? Så skrev vi för ett par år sedan om den goda Château de Campuget Cuvée Prestige. Och svaret måste bli ja - om man letar i prestigelösa appellationer. Château de Valcombe är en familjeegendom med lång historia och innehav av 72 hektar i den minst haussade delen av rhônedalen, på gränsen till languedoc. Vinet är gjort på 80% syrah och 20% grenache, planterade i en jordmån som har likheter med châteauneuf (galets roulés), till hälften lagrat på cementtankar och till hälften på fat. Bra frukt och avrundade tanniner sägs vara målet med denna cuvée...

2005 Château de Valcombe Prestige har en mörk, tät färg och är mycket tilltalande direkt ur karaffen: steniga, våta mineraler, animaliska toner av kött och päls. I glaset tar frukten över med en stor doft som känns på en halvmeters avstånd. Mörka körsbär med lite kirsch, aningar av björnbär och viol, vitpeppar, sedan kola och kaffe mot slutet av glaset. Under loppet av någon timme händer det en hel del med utvecklingen av aromerna. Smaken är primärt fruktig, ung och frisk, pur côtes-du-rhône om man så vill, därtill med en krämig, mjuk munkänsla. Eftersmaken bjuder på en bit mörk choklad. Helheten är balanserad med aptitlig kärvhet och visst motstånd.

Det här smakar riktigt bra. Vi vill ge en extra applåd till Swedish Wine Cellar för deras ansträngningar att ta hit intressanta franska vardagsviner i anständig prisklass. Vinet kostar bara 89 sekiner! Tack, vi ser vad ni gör. Det är inte första gången...

ps. Kvällen efter dricker vi en skvätt till. Nu finns det lite mer alkoholångor i doften (14%), smaken känns lite plumpare och den mörkt chokladiga avslutningen mer uttalad. Lite rustikt och mycket franskt. Var är köttgrytan?

2005 Château de Valcombe Prestige, Costières de Nîmes(Dominique Ricome, Générac, Rhône)