Ibland tänker vi - tio år är en ganska lagom ålder att på riktigt börja njuta av ett vin. Så är det ikväll. Några korvskivor, en bra film. Alla ungdomliga tydligheter har rundats av och vinet har nått det stadium där helheten och komplexiteten är bortom analys och enskilda delar. Det är bara att greppa glas och fjärrkontroll...
Guigals 1998 Côte-Rôtie Brune et Blonde är nu helt ute ur tunneln och levererar en välkomnande, vinös och djup doft av likörfrukt, tjärtoner, jäsande körsbär och ankomna, nästan ruttnande rotsaker som rödbetor i ett aromrikt stadium av förfall. Övertoner av sydfranska örtkryddor skimrar fint. Smaken är harmoniskt avrundad och behaglig med avslappnad, tillbakalutad kraft som inte längre behöver slåss för att bevisa sig. Ändå är vinet förvånansvärt ungfruktigt, fint kryddigt, med runda toner av lakrits och tjärpastill. Det formligen ropar: värdera inte, bara drick och njut! Kommer att hålla ihop i många långa år.
ps. Illustrationen lånade vi från The Film Snob's Dictionary.
1998 Côte-Rôtie Brune et Blonde (E Guigal, Château d'Ampuis, Rhône)
2 kommentarer:
Ojojoj! Det må jag säga att det var en riktig raritet som ni tog upp ikväll. Jag har bara haft 5 cl av 2001:an i ett glas en gång, och det glömmer jag inte.
Tack för tipsen ang. Noaillac!
Nu blir det en svår utmaning att ligga ett tag på resten av flaskorna för att få reda på vad som finns runt knuten...
Hoppas Noaillac smakar bättre än det kostar - men det borde väl inte vara så svårt ;-)
Skicka en kommentar